Fjärde Ljuset: Gamma Ray

Mörk är bilden och mörka är dagarna, men inget mörker är så stort att en ljuslåga inte gör någon skillnad. Med det fjärde adventsljuset lyser jag nu till jullov här i grottan och inpackat i svart siden kan ni se en glimt av vad det nya året kommer att innehålla på bloggen. 

Nu drar jag igen öppningen fram till trettondagen, den sjätte januari 2014, och önskar alla återkommande och förbipasserande grottbesökare en riktigt god jul (eller annat firande) och ett gott nytt år med Gamma Ray.

Ta hand om varandra och nörda ner er i musik och böcker, filmer och tv-spel. Sup inte sönder skallarna, särskilt inte framför barn och se efter vart ni går, så att ni inte halkar på lömska isfläckar. 

I övrigt: Shine On!

Det är nog nu!

Den här bloggen är inte politisk, men nu kan jag inte hålla käft här längre. När jag var i tonåren i slutet av 90-talet, var det givet att man tog avstånd ifrån rasism och nazism, tvärs över politiska och religiösa gränser. Jag har varit rörande överens med folk från alla läger i frågan om varje människas rätt till ett liv i frihet, oavsett etniskt och nationellt ursprung. 


Anarkister.
Kommunister, vänsterpartister och socialdemokrater.
Miljöpartister.
Centerpartister, folkpartister och kristdemokrater.
Moderater från såväl konservativt som liberalt håll.

Det har funnits någon jävla gräns för hur man får bete sig mot människor från andra länder och kulturer, mot personer vars sätt att leva och älska man inte förstår sig på och mot dem man inte håller med i politiska och religiösa spörsmål.


De som kallar sig för Svenska Motståndsrörelsen och deras sympatisörer, är människor med omänskliga åsikter. De livnär sig på hat, rädsla och den stora massans passivitet.


Har det här inte med hårdrock och metal att göra, tycker du?


Säg det till Gene Simmons, vars mor överlevde nazisternas koncentrationsläger.
Säg det till Orphaned Land, som med sin musik försöker att bygga broar mellan israeler och palestinier.
Säg det till Angela Gossow, som på sin hemsida säger: "I do not accept racism, intolerance, hatred and discrimination in any shape or form."


Politik handlar om att utbyta åsikter.
Rasism och nazism handlar om att tysta ner dem.


Hat ska varken ignoreras eller viftas bort. Den sortens känslor finns hos oss alla och kan ta de mest besynnerliga riktningar när vi tappar fotfästet och förlorar vår inre kompass. Går det riktigt illa, dör människor och lämnar kvar förtvivlade anhöriga.


Någonting har gått väldigt fel, när yttrandefriheten ses som ett klartecken för att hota, förfölja, trakassera och misshandla människor.


Tycker du också att hatet har gått för långt? Anser du att kampen mot rasism och nazism handlar om något större och långt viktigare än blockpolitik och partier?


Delta då i någon av de demonstrationer som pågår mot rasism över hela landet.
Klistra upp ett "nej tack till rasistisk reklam" på brevinkastet.
Säg ifrån när polarna eller kollegorna drar slentrianrasistiska "skämt".
Är du hårdrockare också? Gå med i Facebookgruppen Heavy Metal against racism and fascism.


Det är fan nog nu.

Inhemsk Turism: Arch Enemy

Denna veckas gulglänsande bakelse delar genreetikett med förrförra veckans Amon Amarth, men ingen med vettet i behåll skulle förväxla dem. Under min upptäcktsfärd genom hårdrockens vinklar och vrår, stöter jag då och då på något som gör att jag vill örfila mig själv för att jag har missat det. Arch Enemy hör till den kategorin och vi lämnar därmed Tumba och beger oss till Halmstad.

1. Vilka är de?

Bortsett ifrån att de är en kvintett med anarkoklingande namn som upprättar något av Halmstads anseende efter att ha spritt Per Gessle som en plastikopererad snålvind över landet, är Arch Enemy ett melodiskt death metal-band med något så exotiskt som en growlande tyska framför micken. Kvintetten menar sig vilja sammanfoga aggressivitet, teknikalitet och melodi - ingen särskilt underlig kombination för ett dödsmetalband.

Till en början hade gruppen en manlig sångare: Johan Liiva, som fick sparken 2000 och ge plats åt Angela Gossow, som väl är den röst man främst förknippar med bandet. Jag föredrar Gossow alla gånger, men i rättvisans namn är Liiva är alls ingen oäven sångare, och såhär kunde det låta med honom:

The Immortal (1999)

2. När var de aktiva?

Arch Enemy startade 1996 av gitarristen Michael Amott sedan hans band Carcass splittrats, och har spelat tillsammans i sjutton år. De har gett ut åtta studioalbum, två liveinspelningar samt tre EP-skivor och räknas som ett av Sveriges största band inom melodisk death metal. Åtta medlemsbyten har gjorts och deras senaste album, Khaos Legions, släpptes 2011.

3. Vad har de för särdrag?

Är man någorlunda bevandrad inom dödsscenen, så vet man att Arch Enemy är ett av få band där som frontas av en kvinna: Angela Gossow, som utmärker sig inte så lite genom att growla lika mörkt som en man. Här hittar vi också ett gitarrspel med stort fokus på teknikalitet och solon, samt en rejäl dos punkattityd:

Revolution Begins (2007)

Attityden är dock mer än en image. Angela Gossow är såväl ateist som anarkist som säger sig gå till valurnan endast för att förhindra högerns frammarsch och det gör bandet en smula udda i min samling, där det politiska temat knappast är något genomsyrande drag, åtminstone inte så pass uttalat. 

4. Varför har du missat dem?

I just Arch Enemys fall är blinda fläckar måhända rimliga, men jag behövde bara lyssna i några sekunder för att undra hur jag hade kunnat missa dem. Vad har du för orsak? Någon av följande, kanske:

• Du fick veta att de frontades av en kvinna, avskyr Nightwish och bestämde dig då för att inte lyssna en ton på något annat metalband med kvinnor på sång. 

• Du är mörkblå moderat och tanken på att lyssna på någon som ifrågasätter köttätande, förmögenhet och kapitalism är lika frånstötande som palestinasjalar, kollektiv och linskokning. Brr! Bäst att hålla sig till Da Buzz, som statsministern.

• Du gillar allt som är alternativt och hade tänkt börja lyssna på Arch Enemy, tills du fick veta att det fanns fler än du som gjorde det. Då vägrade du ge dem en chans och har därför inte hört en ton.

• Du är ett inbitet power metal-fan som tyckte att gränsen var nådd när Blind Guardian gav ut A Twist In The Myth (2006) och bröt ihop när Timo Tolkki fick sparken från Stratovarius 2008. Att lyssna på något med growl är som att trampa i stoftet och dra själen i dyn.

• Du heter Per Gessle.

• Du heter inte Per Gessle och bojkottar allt från Halmstad, för att namnet väcker så olustiga känslor.

5. Varför ska du ge dem en chans?
Det som får Arch Enemy att sticka ut lite extra, har med attityd att göra. Folk i det här landet är alldeles för dåliga på att bli förbannade med stil och här har vi fem utmärkta lärare i ämnet. Tillhör du de passivt aggressiva, så rekommenderar jag en lång kur Arch Enemy för att kanalisera ilskan på ett trevligare och mer hälsosamt sätt, istället för att knyta näven i fickan och få magsår.

Om du tvärtom går runt och är upprörd över knytnävsfickorna som aldrig säger ifrån, så fungerar medicinen precis lika bra. Avreagera dig med denna kvintett på hög volym och lyft näven ur fickan på vägen till bussen eller i hemmets skyddade vrå, vilket som passar bäst.

Är du en osäker tonåring som är lika trött på vuxna som säger att de vet hur du känner, som vuxna som ber dig att skärpa till dig och vara lite mer som din syster/bror/kusin/syssling/jävla grannunge som minsann spelar innebandy och piano, aldrig glömmer läxorna och har mycket "trevligare" umgänge än du? Önska gnölmostrarna i all tysthet åt helvete och kom ihåg att Michael Amott inte skrev bra musik för att han satt och funderade på hur han bäst skulle tillfredsställa andras behov.

6. Varför fastnade jag för dem?
Själva namnet har inte ens undgått mig, men i vanlig ordning hör det till de namn som jag inte lade på minnet varken första, andra eller tionde gången det nämndes. Alltså sattes namnet upp på min inlyssningslista för ett par månader sedan och eftersom kravet för att bli bakelseband var att det skulle röra sig om svenska grupper jag inte var insatt i, gärna från olika genrer, glömde jag totalt bort att även Amon Amarth hörde till samma etikett, och hann därmed garnera en pastellgul bakelse även till Arch Enemy. Då hade jag inte hört en ton av dem.

När jag väl lyfte mig ur förslappningen behövde jag bara i runda slängar 50 sekunder av den här för att börja väsa inuti om lämpliga straff för denna min försumlighet:

Under Black Flags We March (2011)

Är det bara jag som börjar drömma om growllektioner av det här? Och hur kommer det sig att denna kvinna inte framhålls som en förebild för unga tjejer? Är det Per Gessle som har köpt medias tystnad för att allt ljus på Halmstad ska koncentreras på honom, eller har Ebba von Sydow satt upp henne på någon utelista i Veckorevyn för att läsarna inte ska tappa fokus från ridbyxlår och handväskor? 

När Wages Of Sin, gruppens första album med Gossow släpptes gick jag på gymnasiet och hade verkligen behövt höra talas om såväl Arch Enemys musik som Gossows attityd. Visserligen hade jag säkert avskytt det till en början - tänk Vintersorg och Finntroll - och skam till säges hade jag länge svårt för kvinnor i metalband eftersom jag själv aldrig riktigt vågade ta plats. Men nu kan jag säga det om och om igen: vilken underbar råstyrka hon utstrålar! Utan den rösten hade jag nog inte gett Arch Enemy lika mycket uppmärksamhet, för till skillnad ifrån vad många tror, så finns det mycket nyanser i growl, och Gossows vrål sitter som näven i ögat. 

Mysmåndag: Det gäller att prioritera

Sista mysmåndagen, iallafall här på bloggen, men på den här bilden ser inte katten Silke ut att mysa särskilt mycket. Det där med att ligga i mattes eller husses famn var inte ett dugg populärt. Som ni ser har grottmänniskan på bilden undercut - en frisyr som fick grottmamman att gå i taket - så varsågod mamma: här har du din älsklingsfrisyr tillsammans med Silkes favoritpose. Finns det något trevligare sätt att börja en måndag på? 

I den här krönikan ska vi återknyta till mitt allra första inlägg, som handlade om tid. När jag skrev det inlägget hade jag ingen aning om vad jag ville med den här bloggen. Allt jag visste var att jag ville skriva, men var trött på att bråka med min bok (ja, det låter vansinnigt pretentiöst, men det handlar om ett skönlitterärt projekt jag har skrivit på i flera år, som förmodligen inte blir klart förrän jag är en surögd tant). Jag hade också börjat bli så pass bekväm i mitt jobb som säljare och skribent, samt tröttnat på kyrkan och umgänge, att jag kände ett behov av att prova något nytt.

Nu har jag haft den här bloggen i snart sju månader och det har faktiskt varit något av det mest omvälvande jag har upplevt. För er som inte vet om det: jag har Aspergers Syndrom, så kallad högfungerande autism och ADD, två funktionshinder som bokstavligt talat innebär att man lever med konstanta ytterligheter. De är personlighetsdrag lika mycket som de är handikapp och två av mina största svårigheter är att behålla fokus och att inte bränna ut mig. Det har tagit lång tid för mig att acceptera att jag aldrig kommer att kunna leva ett "normalt" liv med nio till fem-jobb, barn, umgänge och fritidsaktiviteter. Min hjärna är så funtad att den inte klarar av alltför många olika bitar i det berömda livspusslet. Då går jag sönder.

Det läskiga med att tvingas välja är att det gör en smärtsamt medveten om ens egna svagheter. Väljer man dessutom bort sådant som man en gång trodde var en fundamental bit i livet, så kan det åtföljas av ångest och tvivel som för en utomstående är obegripligt, nästintill bisarrt. Livet är inte så jävla roligt, och tvärtemot vad många tror, så är det betydligt bättre att vara medveten om det och kunna njuta ändå, än att leva i ett falskt rosenskimmer och få en chock när saker och ting inte blir som man har tänkt sig. Såhär skrev jag i mitt första inlägg den 20 maj:

 I bloggvärlden handlar nästan allt om tid. Rätt tid. Rätt inlägg i rätt tid om rätt sak. Gärna med rätt åsikt också. Jag är inte särskilt rätt av mig. Inte rättvis heller.

Att börja blogga var ett val som jag först inte visste vad det skulle innebära. Först och främst var jag rädd, mycket rädd. Dåligt självförtroende och social fobi går komiskt nog hand i hand med uppfattningen att man syns hela tiden och att de som ser en letar fel. Om du lider av den sortens fobi, kan skriva någorlunda begripligt och har ett intresse du kan tänka dig att visa: starta en blogg. Du kommer att bli lycklig så fort du ser att någon har gått in och läst, och får du en stöttande kommentar slår glädjemätaren i taket.

Med hjälp av all musik, allt skrivande och inte minst det fina bemötande jag har fått av Tenstabor, lokala thrashband, svartmetallare i granskogen och Bålstaproggare så har jag successivt kunnat förflytta mig från de mer instängda hörnen av min grotta och det, mer än något annat, är orsaken till mitt val. Jag har inte mött annat än förståelse, stöd och uppmuntran de gånger jag har gjort intervjuer här, så ett stort tack från hjärtat till er för att ni har haft tålamod och varit petiga när jag har gjort missar. Ovärderligt!

Att spela i band, komponera musik eller skriva om det, är många gånger ett obetalt arbete. Till er som undrar varför jag lägger ner den tid jag gör på en blogg utan att tjäna pengar på det, vill jag därför skänka ett långfinger och min mest föraktfulla blick. När stöttade ni era favoritband senast? När bemödade ni er om att länka deras låtar, köpa en skiva och ge den er fulla uppmärksamhet? Man spelar inte hårdrock för att bli rik och det är inte heller orsaken till varför man skriver om det. Det finns betydligt mer lukrativa branscher om ett von Anka-valv är främsta målet.

Min blogg går före allt utom mitt jobb och min sambo. Eftersom han är serietecknare och en lika stor nörd som jag, tillbringar vi många dagar med att jobba, blogga och teckna hemma i lyan, turas om att sätta på kaffet och ge varandra feedback. För en utomstående ser vårt liv förmodligen ganska trist och stillastående ut, men jag skulle aldrig vilja byta. Som jag har skrivit tidigare så lever vi i en tid där kultur inte värdesätts, och att leva med en annan nörd är för mig direkt avgörande för att kunna göra det här. Att ge varandra stöd, uppmuntran och inte minst friheten att ägna sig åt det man helst vill göra, även om det inte ger pengar och status, är i mina ögon själva essensen av att vara hårdrockare. Att man välkomnar framgång och pengar för arbete man har utfört är givet, men det är knappast lönechecken som är avgörande för varför man ägnar sig åt metal eller någon annan kulturform. 

Eftersom jag inte får ett rött öre för mina inlägg, så blir den i mångas ögon en smula obegriplig. Iallafall omfattningen. Omkring 140 inlägg har jag publicerat sedan starten, med intentionen att de ska innehålla något mer än länkar och youtubeklipp och ja, det har tagit väldigt mycket tid, men det har det varit värt. 

Om jag skulle önska mig något gällande bloggen, så är det länkningar. Om du läser ett inlägg och gillar det, länka och sprid det! Feedback från läsare är min lön, så avvara några sekunder åt att dela något här som tilltalar dig. Tipsa vänner och bekanta, gilla på Facebook och dela inläggen. Gillar du det inte, låt mig gärna veta det. Man kan aldrig bli bättre om man bara blir struken medhårs - om man inte är en katt, förstås...

Tredje Ljuset: Freedom Call

Snön har gett med sig en smula i Karlstad och medan halkrädda pensionärer jublar och pulkabarnen tjurar, tänder jag grottans tredje ljus med det allra poppigaste power metal-bandet som någonsin har nått mitt skivställ. Freedom Calls tre första album är en enda lång nostalgitripp för mig, för det var ett av de första band jag hittade i genren, och en förvånansvärt välkommen upptäckt. Kanske tyckte jag att Sonata Arctica var lite väl olyckligt kära och Avantasia en smula pompöst, för jag kom att älska Freedom Calls pipkörer, syntexcesser och nyttjande av varenda tänkbar fantasykliché. 

Jag presenterar härmed Flame In The Night och om ni vrider på er av olust, försök att föreställa er hur fullkomligt underbart det lät för en viss grottmänniska 2002 när hon stängde flickrumsdörren om sig med en tjock trave Prins Valiant och David Eddings, en stor påse godis och bara flöt in i sin egen värld, guldkantad av ett soundtrack som förflyttade henne långt bort ifrån allt vad duktiga flickor, plugg och olyckliga förälskelser hette. Det kan ha varit några av mitt livs lyckligaste stunder.  

Mysmåndag: "Dedicated to..."

När jag började med den här krönikan, hade jag världens längsta arbetstitel och funderade på hur jag skulle kunna korta ner den på bästa sätt, när jag plötsligt fick Master Of Puppets på hjärnan:

Taste me you will see 
More is all you need 
Dedicated to 
How I'm killing pleasing you 

Därmed var det solklart. Det ska handla om oss fans och vårt beroende av metal, som förhoppningsvis inte går att stoppa med mindre än lobotomi och förlorad hörsel. Eftersom jag själv inte har vuxit upp med andra hårdrockare, utan började uppleva delad hårdrockspassion först i slutet av gymnasiet, så är det där med fans och fankultur något ganska nytt för mig. Min känsla för gruppaktiviteter är överlag tämligen liten. Vare sig det har gällt kyrkan, skolan eller kompisgäng så har jag alltid ställt mig frågande till vad i helsefyr det är som ska vara så trevligt med att dela intresset för Gud, kunskap eller fritid med andra hela tiden.

Något av det bästa som finns med dedikerade hårdrocksfans, är att vi inte växer ifrån förmågan att stanna upp och njuta av en låt för tusende gången - och till skillnad från fotbolls- och hockeysupporters börjar vi inte slåss med varandra om vi inte har samma tygmärken på oss. Jag har i vart fall inte hört talas om poliser som får rycka ut för att sära på uppretade Toto- och Ïron Maiden-fraktioner som har bestämt sig för att göra upp mellan AOR och NWOBHM. Att det sedan finns black metal-fans som anser att vandalisering av historiska byggnader och självskadebeteenden är rimliga sätt att uppleva musiken på, brukar inte locka några större horder av huliganer på gatorna, utan bemötas av fördömanden från hårdrockare i alla läger som tycker att det finns bättre sätt att leva ut sina känslor på.

Det fina med att prata med en medbroder/medsyster av metal, är att även om man inte känner varandra, är i samma ålder eller ens brinner för samma band, så förstår man alltsomoftast att man känner som man gör inför ett band. Att man pratar skivinköp, konserter och berättar om hur man upptäckte det eller det bandet. Lyssna på det här! Har du hört det här? Men hur kan du ha missat dem?! 

Ibland får jag höra kommentarer från folk som till och med jag, med min svårighet att läsa av andra, kan översätta till en suck över hur barnsligt och otidsenligt det är med bandtröjor på vuxna människor, gärna följt av ett: "Jag köper aldrig skivor längre, jag har allt i mobilen". Som om det vore något att yvas över... Själv har jag skivor hemma som jag inte har lyssnat på än, för att jag inte har känt mig i rätt stämning och inte vill slarva bort min första lyssning när jag inte har ro att verkligen koncentrera mig. Folk har komponerat och spelat in det här, det tog tid och jag har köpt det och vill kunna ta mig tid att njuta.

I vårt samhälle är det inte fint att ha ett stort intresse för kultur, för det går stick i stäv med tidsandan. Kultur är trevligt, visst, men bara om det är lättsmält, billigt att producera och inte håller folk tillfredsställda alltför länge så att de slutar att konsumera. Det tragikomiska med detta, är att många inte förstår att även om en älskad skiva kan inneha sin upphöjda plats i samlingen i decennier, så innebär inte det att det inte finns rum för fler.

En passion är inte detsamma som att svälja allt okritiskt. Min besvikelse när Children Of Bodom släppte Relentless Restless Forever (2011) visste inga gränser. Jag hade längtat i månader och så lät det som ett överspänt studentprojekt. Av recensionerna att döma var jag inte den enda som tyckte att det fanns gränser för hur mycket experimenterande ett så pass stadigt och kompetent band som COB kunde hafsa ihop och ge ut, men jag hade ju fortfarande sex gamla album som jag kunde lyssna på tills besvikelsen lade sig och bandet ryckte upp sig med Halo Of Blood (2013). Jag förlät dem rätt omgående och beslöt mig för att betrakta Relentless Restless Forever (2011) som en tillfällig sinnesförvirring.

Att lyssna med hjärtat, försöka höra alla nyanser och jämföra utan att fastna i intetsägande termer av bra och dåligt utan att utveckla, tar tid. Som jag upplever det, är det inte mycket som får ta tid i vårt samhälle och den kollektiva stressen är en fiende till allt vad kreativitet, kultur och passion heter.

När jag ser en hårdrockare som ser ut att komma direkt från 80-talet, tänker jag inte att det är trevligt med lite nostalgi eller att hen är efter sin tid på ett roligt sätt med tygmärken, slängande hår och nitar. Ulf Malmros må ha gjort karikatyrer av Nifelheim och SVT likaså, men i mina ögon är den synen på hårdrockare bara ett sorgligt tecken på hur lite man förstår sig på engagemang som går på djupet. Faktum är att jag tror att väldigt många människor skräms av det. Jag är inte särskilt berest och kan bara jämföra inom Sveriges gränser, men är det något vi tycks ha problem med här, så är det när vuxna människor brinner för något annat än hem, familj och jobb.

Jag har själv deltagit i flera olika gruppsammanhang från det att jag var liten. Kyrkor, körer, ungdomspolitik, syföreningar och bokcirklar har avlöst varandra, men jag har aldrig riktigt känt mig helt bekväm någonstans. Nu tror jag inte att det går att fösa ihop en hög för varandra okända hårdrockare på en sketen tisdagslunch och uppnå någon kum ba yah-stämning över fisken och remouladsåsen, men jag sätter både kaffe och kaka på att lunchen skulle dra ut på tiden om någon frågade: "Vad har ni köpt för skivor den här veckan?"

Och ingenting kan stjälpa min övertygelse att rätt många vid borden intill, någonstans skulle känna ett litet sting av avundsjuka över att vuxna människor så skamlöst kan sitta och intressera sig för något annat än produktivitet.

Andra Ljuset: Kamelot

Någon gång i mina tidiga tonår blev jag julhatare. Tonårshormoner i kombination med autism och katolicism gjorde släktsammankomster med krav på trevligt uppträdande och flickfin klädsel till en utmärkt smältdegel för det hatet, och det var inte förrän jag började fira jul med min sambo som jag slöt fred (någorlunda) med julen. Jag tillhör dessutom den där sortens ultrakonservativa julfirare, som anser att julen infaller den 24-26 december och inte en dag tidigare. 

Det andra adventsljuset i vår grotta får progpowerjänkarna Kamelot stå för, med The Light I Shine On You och en önskan om en så stressfri adventstid som möjligt.

Inhemsk Turism: Amon Amarth

Om ni är lika autistiska som jag, har ni kanske lagt märke till det lilla avbrottet i inläggsrutinerna - men troligast är att ni inte har ägnat saken en tanke, eftersom det är totalt onödigt. Det räcker med en Sheldon Cooper-hysterika på den här bloggen som blir omåttligt störd av att de sex planerade "onsdagarna i rad" plötsligt blev till två plus ett hopp från onsdag till fredag. 

För er som inte kopplade: ohyggligt påfrestande autistisk nörd som inte vill få sina cirklar rubbade. Jag är sådan, fast utan omätbar IQ och doktorsgrad. Nog om det. Från nördreferenser och tvångssyndrom till... Tumba och Amon Amarth.

1. Vilka är de?

Det melodiska death metal-bandet Amon Amarth, som har tagit sitt ståtliga namn ifrån Domedagsberget i Tolkiens trilogi om Härskarringen, är inte sprungna ur någon avgrundseld, utan Stockholmsförorten Tumba, där de bildades 1992. Anledningen till varför jag bestämde mig för att förära dem en bakelse, är att sångaren Johan Hegg är den ende growlare jag har hört min sambo lyssna på fullt frivilligt och med uppskattning. 

Med tanke på att de dessutom alltid har dykt upp i listan med relaterade sökresultat under mina stunder med Finntrolls livespelning på Wacken 2012 utan att jag brytt mig om att utforska dem, så tyckte jag att det var på tiden att jag gav dem en chans.

2. När var de aktiva?

En löjligt formulerad fråga, det inser jag, men har jag en ordning så har jag. 1992 var alltså "startåret", men bandets debut, Once Sent From The Golden Hall, med en fallosformad portöppning på omslaget, släpptes inte förrän 1998. Under sina hittills 21 aktiva år har kvintetten gjort tre medlemsbyten - det senaste 1999 - och släppte sitt nionde studioalbum Deciever Of The Gods, i slutet av juni i år, med klart godkända och bitvis riktigt belåtna omdömen från de allra flesta utom en herre på Smålandsposten som tyckte att det var nog med gröt och vikingar. Stabila tycks de iallafall vara.

3. Vad har de för särdrag?

Amon Amarth är dödsmetallare med vikingateman i sina texter. Nu är det dock som så, att trots temat så räknas de inte till vikingametal. De sjunger om vikingar (fast inte enbart) och åtminstone sångaren ser ut som hämtad från en Miklagårdsrutt, men de vare sig vill eller bör kategoriseras som vikingmetal, en genre där band såsom Bathory, Thyrfing och Månegarm återfinns. Så: temat är vikingar, musiken är melodisk death metal och här nedan kommer ett stycke ifrån Versus The World (2002):

Death In Fire

Trekanten Riesenreklammörk strupsång, malande riff och förkristen image har visat sig vara framgångsrik för tumbanerna, och trots att jag i alla sammanhang föredrar ljus growl framför mörk, misstänker jag att det är något med Heggs röst som får i vanliga fall ej growlfrälsta att harkla sig förnöjt och höja volymen. I mina öron låter det iallafall mjukare, mindre utstickande och ja, slätstruket, helt enkelt.


4. Varför har du missat dem?
Som vid tidigare bakelsebjudningar finns det självklart många skäl till att ha missat just denna sort. Om just din orsak är tillräckligt bra får du själv avgöra:

• Du är inte är hårdrockare - om inte In Flames spelas på P3.

• Du är en extremt selektiv hårdrockare som inte ens vill veta namnen på de band du ska dissa. Sådana människor finns, jag har träffat dem.

• Du är hårdrockare, men lider av skäggfobi efter att ha blivit skrämd av tjuven i Sagan Om Det Röda Äpplet och Per Oscarsson i rollen som Borka under barndomen, och undviker därför instinktivt alla band med skäggprydda medlemmar.

• Du är religiös och övertygad om att halten ogudaktighet ökar i takt med att sången blir grynig.

• Du är sov dig igenom historielektionerna och tror därför att vikingarna bildade BSS och att Amon Amarth i själva verket är ett kodnamn för Operation Barbarossa.

• Du ställer dig helt oförstående inför allt vad fantasy, mytologi och historiska händelser före 1918 heter. Är det riktigt illa tillhör du de som kläckte ur sig ett "men det fanns ju inga alver på medeltiden!" i biosalongerna på premiären av Sagan Om Ringen. (Du som gjorde det på SF i Växjö den 19:e december 2001: Hur kan du leva med dig själv?)

5. Varför ska du ge dem en chans?

Amon Amarth är precis så slätstrukna som ett band kan bli, utan att göra sig själva till karikatyrer. Bara det är något att höja hornet/burken för. Du behöver inte oroa dig en sekund för tveksam nationalism eller hobbysatanism här, eftersom det mest hotfulla de har är Heggs stämband. Du kan alltså tryggt varva In Flames med det här.

Du som lider av skäggfobi eller genrefascism (ja, älskare av norsk black metal, jag tittar på dig), försök att se Amon Amarth som terapi för din osunda rädsla. Så länge en enda människa lider av någon av dessa två åkommor, har tumbanerna en uppgift att fylla. 

Tyckte du att Children Of Bodom var för skräniga, Immortal för pubertala och ryggade tillbaka av blotta tanken på att Arch Enemys strupe tillhörde en kvinna? Då är det här ditt band:

For Victory Or Death

6. Varför fastnade jag för dem? Har jag fastnat för dem?

Jag kan inte påstå att jag har gjort det, tråkigt nog, Jag hade rätt höga förväntningar, vän av vikingar, growl och dödsmetallare som jag är, men det här sätter sig inte riktigt. Först och främst är riffen, i synnerhet på de senare alstren, ungefär lika stimulerande som en riktigt uttjatad repris av Simpsons. Det biter inte, får mig inte att knyta näven så mycket som att klia mig förstrött på näsan. 

Vidare hör jag inte vad som sjunges, ens med kraftansträngning och det irriterar mig. Orchervrål i all ära, men jag vill gärna veta vad vrålet gäller. Nyanserna i sången är få och eftersom riffen lider av samma åkomma, blir det trist som torra småkakor i längden. 

Men för att inte låta alltför gnällig, vill jag påpeka att det inte är det minsta dåligt. Det är bara det att jag inte förstår varför jag ska lyssna på mer än en låt åt gången. Med någon veckas mellanrum.

Mysmåndag: DeMaios vakande blick (eller konsten att lugna en katt)

Jag vet med mig att jag är en riktigt gnällig grottmänniska emellanåt. Jag muttrar, frustar och gnisslar som ett genomsnittligt SJ-tåg under sitt hundrade stopp på en misskött räls mellan Karlstad och Katrineholm. Jag gnäller när jag inte förstår saker och ting. När bristen på logik blir alltför stor och mänskligheten låter känslorna löpa amok, då gnäller jag och minns min gamle katts stroppiga, uppstramade min som den kunde anlägga efter att ha lagt en stinkbomb i lådan, hetsätit torrfoder och sedan spytt på mattan inom loppet av en halvtimme. 

Denna fjärde mysmåndag ska därför inte jag gnälla så förfärligt mycket. Istället överlåter jag min plats vid bloggosfärens klagomur till min hädangångne bastard till katt: Silke. Alla som träffade på honom under åren brukade påpeka diverse egenskaper hos honom och jag tror att "sur" och "tjock" var de adjektiv som användes flitigast. Jag och sambon minns honom som en gnällig, mattesjuk och bulimisk pälsklump, som helst gav ömhetsbetygelser på tu man hand och älskade att ligga i garderoben. 

Silke, som jag döpte efter prins Kheldar a.k.a Silke i Sagan Om Belgarion, var verkligen fruktansvärt sur av sig emellanåt och kunde "gloaua" i evigheter för allt och inget, till vår frustration. "Gloaua" var det namn vi hade för ljudet som mistluren åstadkom, men tack och lov fanns det ett specialmedel att ta till när varken uppmärksamhet, mat, lådtömning eller snörstumpar hjälpte: Manowar.

Jag minns inte riktigt hur vi upptäckte det, men det bör ha varit något tillfälle när sambon var riktigt utledsen på pälstyrannen och bestämde sig för att försöka överrösta den med hjälp av skivsamlingens högst älskade skatter. Och lyckades.

Silke blev lugn av metal. Manowar och Running Wild var mycket populära när han fick ett ryck och förutom att det såg vansinnigt löjligt ut med en katt som rusade som en tätting i lägenheten till Lead Or Gold och blev av med överskottsenergi, så var det fint att han inte ylade av missräkning över att bli överröstad. Efter en liten stund brukade han lägga sig tillrätta i sin fåtölj och spinna. Spelade vi Battle Hymn, Kings Of Metal eller Call To Arms låg han from som ett lamm och vek in frambenen under magen, till synes totalt glömsk av alla mattskrynklarräder och höga toner.

Här i huset är metal kattmusik, för vår sura katt blev lugn av det (och dog mitt under en VM-match i fotboll, så sportintresset var det väl mindre bevänt med). Jag hävdar med bestämdhet att Manowar lugnar upprörda katter, och att Joey DeMaio kan konsten att se exakt lika nonchig ut som herrn på bilden längst upp. Min sambo säger också att hans katt hemma hos föräldrarna blev lugn av Manowar, så nu uppmanar jag ägare (tjänare) till gnälliga katter som löper amok lite för ofta, att spela ur metalkungarnas testosteronstinna repertoar för att komma tillrätta med problemet och samtidigt bli lite andligt och kulturellt styrkt. 

Anledningen till varför jag har envisats med att ha Silke på bild under Mysmåndagarna, beror på att han helt enkelt var jävligt metal. Katter styr man inte, det krävs mer än torrfoder och sele för att de ska se någon vits med att beblanda sig med oss människor, och när vi väl ödmjukt tjänar dem, så visar de iallafall rövhålet för oss om de känner för det.

Du äger dem inte. De tar ingen skit. De håller inte tyst och även om du kan lyfta upp dem på axeln utan större protester, så har de makten att förstöra din mysiga soffa med stinkande urin och sedan ha mage att tigga mer mat utan att skämmas för sig en sekund. Och de kommer undan med det, bara för att de har fyra ben och päls och inte kan läsa. Nästa gång du lyssnar på Running Wilds The Drift eller ser DeMaio på bild i sin bästa krigarpose, så kan du fundera över vilka som egentligen styr i ett hem med kattmedlemmar - och kanske överlista dem när de halkar runt som smörklickar i stekpannan över parketten. 

Första Ljuset: Avantasia

Ibland glömmer man bort hur mycket man tycker om en låt, och grottans första adventsljus i mörkret, Reach Out For The Light, hör till en av de där låtarna jag helt enkelt har tappat bort en smula, men nu dammar av och lyser upp decembermörkrets första dag med. 

Som ni säkert gissade vid första anblicken av bilden ovan, så kommer jag undan för undan att tända ljus med koppling till hårdrockens stora låtskatt, och eftersom advent betyder ankomst och traditionellt är ett sätt att visa längtan efter ljusets eller, om man kristen, Jesu återkomst, så torde de första tonerna jag hörde med Avantasia passa bra som inledning. Ha en fin första advent, vare sig ni uppmärksammar den, eller inte.

Till Martin

Under mitt allra första samtal med Erik, när jag intervjuade honom, kom vi att prata om döden efter en stund. Tre dödsfall i hårdrocksvärlden på tjugo dagar var helt enkelt omöjligt att inte komma in på, hur lite det än hade med orsaken till intervjun att göra. Ingen människa är utbytbar, men börjar vi dessutom tala om personer som är intimt förknippade med ett bands själ och hjärta, en person som både är vän och kollega, så blir förlusten något som får spridning långt utöver den personliga kretsen. Att sorgen kan delas av människor som aldrig har mött personen annat än på skiva, är givet, för alla musikälskare vet vilka otroliga avtryck vissa skivor och musiker har satt.

Igår kväll, mitt i fiskpinnarna och potatismoset, ringde mamma och berättade att min gamle klasskompis och tonårsförälskelse hade tagit sitt liv. Vi hade inte haft kontakt sedan gymnasiet, även om jag träffade på honom ett par gånger när jag var och hälsade på i min hemstad. Förutom mina tjejkompisar från den tiden, är det bara honom jag har några goda minnen av bland mina jämnåriga där. 

Jag blev förälskad i honom i sjuan, han fick reda på det och retade mig som bara den, men aldrig elakt. Han brukade sno mina glasögon - tills han själv fick brillor. Han kallade mig tågräls för min tandställning - tills han själv fick en. Han blev ihop med min bästa kompis och vi började ses utanför skolan. Retades konstant och min förälskelse hade sedan länge gått över. Jag tyckte om honom.

I nian introducerade han HammerFall för mig och min musikvärld förändrades. Legacy Of Kings (1998) har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var det första jag hörde av power metal, och efter att Martin spelade den på bildlektionen i nian brände han den åt mig - antagligen för att jag tjatade så förfärligt, och han var tillsammans med min bästa vän, så det gick inte att komma undan tjatet.

Jag råkade på honom emellanåt och vi brukade småprata lite, skratta åt högstadietiden och sedan var det inte mer med det. Några minuter här, några minuter där. Jag gör inga som helst anspråk på att känna honom längre, eller kunna säga något om hur han var som person efter gymnasiet. Vi var vänner på FB, men vad säger det? Jag vet bara att han är en av mycket få personer som jag minns med värme från min hemstad och att det gjorde så ont när mamma berättade. 

Det är inte självklart att vilja leva. Jag vet det av erfarenhet, både hos mig själv och vänner. Ibland är det vackra i livet bara är ett hån mot allt som gör ont. En påminnelse om det man inte har, det som har gått sönder och det som inte slutar att blöda. 

Martin Lundkvist 1983-2013

 

Mysmåndag: Visa pattarna...?

Det här ämnet är känsligt. Iallafall för en del män, trots att det borde vara vi kvinnor som reagerar, men av någon anledning brukar det vara individer med y-kromosomer som ilsknar till när det kommer på tal. Det gäller förstås sexismen i hårdrocken, och innan ni slutar läsa eller skickar en kränkt kommentar i affekt, så ge gärna hela texten en chans.

Som hårdrocksfan med två x-kromosomer står man ut med rätt mycket när det gäller kass kvinnosyn och alltsomoftast tar man det med humor eftersom de män som presenterar synen är en produkt av sin tid, sin miljö och sin kultur. Inte har de halvnakna kvinnorna något med en medveten misogyni att göra, det har vi fattat för längesedan, och nio av tio gånger får jag ett absolut oklanderligt bemötande av manliga hårdrockare som många andra män kunde lära ett och annat av.

Det är extremt sällan, jag kan knappt påminna mig senaste tillfället, som ett manligt metalfan slängde sig med rutten sexism i min närvaro. Bortsett ifrån ett drängfullt, tafsande drägg på Manowar-konserten i Karlstad i våras har jag varit förskonad från sådan skit. Min uppfattning av de metalkillar jag har träffat på och lärt känna under årens lopp, har varit väldigt sympatisk. Bara för att det finns inslag av kass kvinnosyn i en del texter, skivomslag osv. så behöver det inte säga något om de manliga hårdrocksfansen. Tro mig: vi vet att ni inte är några chauvinistiska svin som behandlar kvinnor som skit, och om det nu finns någon olycklig hårdrockstjej därute som tror det, så har hon haft en horribel otur.

För att man ska fatta vad problemet är, så måste man först skilja på sex och sexism. Det är inte för inte som det heter sex, drugs and rock'n roll, för sex är i allra högsta grad en viktig del av hårdrocken. Det handlar inte om sexets vara eller icke vara, utan om HUR det framställs och jag är riktigt trött på hur jag som hårdrocksfan och kvinna framställs och vad jag erbjuds när det kommer till merchandise.

Jag kan säga att det är riktigt trist att se kvinnor med sammanpressade bröst, inzoomade stringrumpor och trånande min när man googlar på "heavy metal chics" eller liknande. De står där i sina höga klackar, särade läppar och är helt passiva. Det finns inget som helst dra åt helvete över dem - de ska bara se sexiga ut. Hur fan tror ni att tjejerna ska kunna bli en lika självklar del av moshpiten, konsertköskrålandet och ölhävandet som killarna, om det krävs en trådsmal midja, en urringad XS-topp och ansträngd sexighet för att få synas? Vad skulle ni killar tycka om ni var tvungna att banta ner ölmagen och flexa för att kunna köpa en bandtröja som inte sitter som ett korvskinn?

Jag har gått från att vara en trådsmal planka, till en smidig träningsnarkoman med begynnande magrutor, till en småtjock rulta med putmage och slapp röv. Några kilo upp här, några kilo ner där, men även när jag var som mest vältränad var det ändå XL som gällde för bandtröjor i tjejstorlekar om jag hade några som helst planer på att känna mig bekväm.

Det värsta jag vet när man snackar om det här, är när folk kläcker ur sig något i stil med: "Varför kan man inte vara snygg och sexig som tjej om man lyssnar på hårdrock?" Som om det är allt vi tänker på när vi öppnar garderoben! Hur vi kan känna oss sexiga även om vi gillar metal. Hur vi kan visa för världen att vi har tuttar även om vi gillar musik med en mansdominerad publik. Om du tror att vi behöver den bekräftelsen för att dra på oss en tröja med vårt favoritband, så kan du dra åt helvete och stanna där tills du lär dig att tänka självständigt.

Den mest bekväma och snygga metaltröjan i tjejstorlek som jag äger, är den COB-tröja som jag har på min profilbild här, och enda minuset med den är att den är ljus och jag är bra på att spilla mat, annars är den suverän. Självklart är den i XL, men den är varken midjekort eller urringad och jag äskar den, för jag kan vara småfet i den utan att den glider upp ovanför naveln och dessutom är den stilren.

Det finns mängder av fenomen inom hårdrocken som kan diskuteras utan att det gnälls nämnvärt. Droger har inte längre hippieerans romantiska skimmer över sig, och ingen höjer väl på ögonbrynen längre när det "avslöjas" att någon har varit på sin första rehabvända eller supit sönder sitt tredje äktenskap. Att det finns baksidor med det andra benet, "drugs", är knappast någon hemlighet och jag skulle tro att acceptansen för att inte vilja leva ett vilt liv har ökat rejält.

Ett annat exempel är de många kristna hårdrockare som är trötta på allt djävulsflirtande och har skapat en egen genre för att få en frizon. Jag förstår mig själv inte på kristen hårdrock, men jag förstår behovet av ett "nytt" utrymme och den förståelsen önskar jag mig i egenskap av kvinna. jag vill se bilder på kvinnor som främst är dedikerade hårdrockare och inte är så förbannat uppsnofsade. Hårdrocksbrudar som hellre lägger sina pengar på en ny skiva, än bantningsmedel för att komma i det slimmade linnet för getingmidjor.

Sex är ett maktmedel, den som tror något annat är dåligt upplyst och killar brukar inte känna sig mer säkra på sexighetsfronten än tjejer. Jag skulle snarare vilja påstå att vi tjejer har det lättare där, för vi har "rätt" att fuska mer. Om vi bara lägger ner tid och pengar på att kleta, banta och snöra så kan vi bli hur "sexiga" som helst, eftersom det räcker med att vi "ser ut". Killar måste kunna snacka lite för sig, hur snygga de än är - men det går också bra att vara en tyst och trulig gitarrist - och om de pular för mycket med sitt utseende så drar det ner betyget.

Där har vi problemet med stereotyper: de sätter käppar i hjulet för oss alla. Jag vill inte avskaffa urringningar eller stringtrosor - jag vill kunna välja och känna mig bekväm. Om någon man sedan känner sig obekväm med den åsikten, så utmanar jag honom att gå på en tvåtimmarskonsert iklädd en Manowar-tjejtröja i XL och bli påjuckad av något rödmosigt as som får kåtryck av blotta åsynen av motsatta könet i en hårdrockspublik. Sedan kan vi snacka om hur jävla metal det kändes.

Inhemsk Turism: Therion

Vi behöver inte åka särskilt långt för att träffa på vårt andra inhemska turistmål denna onsdag. Den glänsande gula höstbakelsen pryds av namnet Therion, som hör till de färskaste namnen i min skivsamling. Sex frågor är det som gäller, så greppa tårtgaffeln och pennan och gapa stort för bakelse nummer två. 

1. Vilka är de?

Therion är ett - håll i er nu - death/goth/symphonic metalband från Upplands-Väsby. Tre genrer har de skiftat mellan och såväl det album som jag inhandlade, Vovin (1998) som deras senaste alster Les Fleurs du Mal (2012) håller sig inom goth och symphonic metal. 

Anledningen till att namnet fastnade en smula hos mig, är tragisk, eftersom det helt enkelt var när SRM postade en R.I.P för bandets körsångerska Johanna Mårlöv den andra juni i år på tidningens FB-sida. Så när jag började med mina utforskningar inför Sverige-inläggen, dök namnet Therion upp igen och jag började spana in bandet lite närmare. 

Under sina tjugosex år har bandet gjort nitton medlemsbyten och Vovin (1998) är snarast att anse som grundaren Christofer Johnssons soloprojekt, dock släppt under namnet Therion. (Tack för den ickeexisterande informationen, Ginza.) 

2. När var de aktiva?

Förhoppningsvis i skrivande stund, med tanke på att de ska spela på Sweden Rock Festival i sommar, för det vore outsägligt trist för arrangörerna och besökarna om de har bokat ett inaktivt band. Therion bildades 1987, under det långt mindre högtidliga namnet Blitzkrieg, som kasserades efter ett år till förmån för grekiskans ord för vilddjur: Therion. Ett lyckat byte i mina ögon, för så fort det blir för mycket tyska inblandat i bandnamn, börjar det bli missprydande likt syntgenrens namnval.

3. Vad har de för särdrag?

Går vi till bandets tid som death metal-malare, är det inte mycket som sticker ut, utan det är deras mix av gothmystik och körsång som är intressant. Therion blandar ettriga riff med domkyrkoinspirerad kör, mörka hymner med orientaliska magdanstoner och det första jag associerade till när jag hörde öppningsspårets första toner på Vovin (1998), var Vivaldi:

The Rise Of Sodom And Gomorrah

De inledande stråkarna skulle jag rentav vilja kalla olycksbådande. Man vet att det inte är något smäktande som väntar, och även om jag inte får den där känslan av stramhet som hos Candlemass, så sträcker jag ändå på halsen en smula. Magdans, balett eller en strippstång? Det är bara att välja.

4. Varför har du missat dem?
De flesta orsaker till att Therion har undgått dig är tämligen rimliga, skulle jag vilja påstå, men om du tillhör prenumeranterna - eller åtminstone de flitiga lösnummerköparna - av SRM så bör du ha träffat på dem vid något tillfälle. Annars kanske du finner skälet till din blinda fläck någonstans här:

• Du får svårartade eksem så fort du hör körsång och undviker den som pesten.
• Du har vuxit upp i någon form av religiös rörelse som lär ut att alla skivor med gotiskt tema leder till själens och underlivets fördärv.
• Du är en tvättäkta Iron Maiden-patchfanatiker mellan fyrtiotvå och femtiofem, och tanken på kvinnosång i metal skrämmer dig nästan lika mycket som Internet och uppfinningen av hjulet.
• Du tror att din sexuella läggning kommer att förändras (till det sämre?) om du lyssnar på annat än ölhävarmetal, och således har du sett till att hålla dig till säkra kort som Judas Priest och Accept, eftersom inget är manligare än riktigt höga pip och läderchaps. 
• Sist du sökte efter nya band glömde du att radera din sökhistorik och fick ägna en hel natt åt att trösta dina ultratrue Gorgoroth-polare med Ben & Jerry's och heliga löften om bot och bättring efter dina villovägar med Poison och Hanoi Rocks. Det vill du inte riskera igen.
• Nightwish har alltid gett dig mardrömmar. 

5. Varför ska du ge dem en chans?
Det är en bra fråga, faktiskt. Ni körsångshatare är nog ovanligt svårflirtade här, även om ni skulle uppskatta sammetsmjuka gitarrtoner och vemodiga stråkar. Men det kan kanske vara en god terapiövning om ni måste artighetsvisitera någon släktings julkonsert med den lokala kyrkokören fram i december. Om inte annat kanske Therion låter riktigt vackert efter kyrkobesöket - eller tvärtom.

Har du religiösa invändningar? Jag förstår dig. Jag har också känt den gudomliga pressen flåsa mig i nacken, när jag stått böjd över diverse konvolut med tveksamma omslag, läskiga namn och okristliga teman. Här är det förklätt i kyrkokörsskrud, låter mer domedagsaktigt än Johannespassionen och Improperierna tillsammans och till råga på allt döpt till vilddjur. Hör du till den kategorin, så lugna ditt oroliga sinne med denna hinduistiskt inspirerade hymn, även den från Vovin (1998):

Eye Of Shiva

6. Varför fastnade jag för dem?
Ja, ni hörde ju hur ljuvligt det lät ovan. Jag har själv sjungit i kör under tolv års tid, hört benediktinsystrarnas antifonkörer under otaliga klosterböner sedan jag var femton år gammal och Nightwish har sedan första mötet med covern Over The Hills And Far Away funnits som en solid hörnsten i min skivsamling. Jag är en sucker för högtidlighet, strikthet och allvar och Therion har den där trion egenskaper utan att tynga ner och bli otympliga.

I och med att sången inte är lika stark och fyllig som ex. Tarja Turunens, utan mer som ett stort knippe av tunna stämmor som tillsammans bildar en enhet, blir den iallafall i mina öron mer tillåtande mot lyssnaren. Det är inte en röst, utan många och det gör att jag inte har samma intresse för låttexterna som jag brukar.

I grund och botten är jag en rätt allvarsam person - troligen är det därför jag har en vriden humor, för att ta udden av att jag tar saker och ting för blodigt - och då är Therion balsam för själen. Man kan inte leva på kattfräsande growl och dubbeltramp allena, ej heller balladsmek och hurtig kampsång. Då och då behöver iallafall jag lite extra stramhet, även om jag ser bilder av vackra kvinnor i svarta, frasande sidenkåpor med ljus i händerna under ett gotiskt valv i midnattstimmen framför mig när jag sluter ögonen till tonerna av Eye Of Shiva. 

Mysmåndag: Det låter inte likadant!

Glad måndag på er i mysiga november. Ny vecka betyder måndagsmys nummer två och ja, min katt kommer att pryda samtliga mysinlägg och ja igen, det finns en orsak till det, men det ska tas upp i en krönika längre fram.

Under helgen har jag känt mig episk, trots raggsockor, nopprig kofta och total renons på hjältedåd - om man nu bortser ifrån bloggarbete, cafébesök i Väse och ett sms till en god vän på rockkryssning, där jag uttryckte min önskan att han borde stå och blicka skumögt ut över relingen och snyftsjunga Bathorys Hammerheart. Mer episkt än så kan det nästan inte bli, även om det nu skedde i sms-form.

Tanken var iallafall jävligt episk, men hade jag bytt ut Hammerheart mot, låt säga Europes Rock The Night, Motörheads Ace Of Spades eller Mercyful Fates Come To The Sabbath, så hade ordet "episk" inte legat särskilt nära till hands. Rock The Night är lättsmält som jordgubbsripplad vaniljglass en sommarlovsdag utan ett moln på himlen, vilket inte riktigt rimmar med det strama allvaret i Hammerheart. Inte heller börjar jag trycka en knuten näve mot hjärtetrakten av Ace Of Spades. Om jag hade varit en mer fysisk person när det kommer till känslouttryck, misstänker jag att ett intensivt headbangade och näven en armslängd från bröstet hade legat närmre till hands när det kommer till Motörhead.

Vad drar jag på när jag behöver skratta åt mig själv? (Edguy och Finntroll. Då kan jag skratta åt dem också, när jag ändå är igång.) Vilka är bästa kanalerna för råbarkad ilska? (Children Of Bodom - jag är skyldig dem större tack än man kan tro.) Lite pastellmjuka toner i en grå värld? (Asia!) Upp till kamp efter ett nederlag av något slag? (Manowar, förstås.) Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och listan bara växer.

När "vuxna och mogna" människor säger att hårdrock är "skrik och bröl" utan att göra minsta försök att precisera sig, fantiserar jag om att mina händer förvandlas till ett par cymbaler och slår ihop med det ignoranta huvudet som en präktigt lidande fyllning emellan. Sedan vill jag placera fluffiga öronmuffar på dem med ett litet smack, le blitt och fråga om de kände någon skillnad.

Jag har svårt för nya intryck, så pass svårt att jag förr i tiden drog mig för att lyssna in något nytt. Det var helt enkelt för jobbigt att vidga vyerna, jag blev bara ställd och förvirrad. Faktum är att jag i skrivande stund inte har lyssnat på vare sig Ritchie Blackmore's Rainbow (1975) eller Helloweens Keeper Of The Seven Keys - The Legacy (2005) än. Jag har upptäckt så enormt mycket ny musik de senaste månaderna, att jag knappt hinner smälta det, och jag gillar inte tanken på att slölyssna okoncentrerat på ett nyinköp - musik förtjänar mer än så.

Om nu ex. Deep Purple, Thyrfing och KISS hade låtit likadant, tror ni verkligen inte att något enda av deras fans skulle ha påpekat det vid det här laget, eller har ni hört en striphårig headbangare säga något i stil med: "Ian Gillan sjunger helt otroligt! Eller var det Paul Stanley? Nej, jag menar Jens Rydén! Jaså, är det Thomas Väänänen som sjunger på den här skivan... Men du, Black Sabbath är bra. Jag har så svårt att hålla isär de häringa banden, så numera säger jag att allt låter som Iron Saviour, ifall någon frågar. Jag menar Iron Maiden, förstås! 'Keeper Of The Seven Keys II' är deras bästa."

Nu är jag sannerligen inget uppslagsverk när det kommer till hårdrock, men även innan jag började blogga och vidga mina vyer, hade mina ögonbryn växt ihop med hårfästet lagom vid Jens Rydén, och vid Iron-förväxlingen skulle jag förmodligen redan vara på flykt från den av okänd substans påverkade individ som med all sannolikhet kunnat missta mig för sin mor eller kanske en krukväxt att lätta på trycket i.

Det är en sak att inte gilla hårdrock och heavy metal, och en helt annan sak att avfärda alla band och artister som ryms inom detta spektrum som utstansade karbonkopior. Sådana finns förstås, och får höra av både fans och kritiker om det som görs inte passar, så det är inte så att hårdrockssläktet utgörs av ryggdunkande ja-sägare som är tacksamma för allt som produceras, långt ifrån. 

Men, frågar nu kanske vän av nya intryck, hur är det då inom de olika genrerna? Blir det inte otroligt enformigt om man lyssnar på en enda genre under en längre period? Jodå, om man lyssnar på black metal med uppstötningar istället för sång, Nightwish-dyrkarna Within Temptations samlade ballader på repeat eller tre minuter med valfri del ur Yngwie Malmsteens katalog. Vid närmare eftertanke, två minuter.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Du tycker att det är omåttligt trist och variationslöst med hårdrock och heavy metal. "Allt låter likadant", säger du med en slapp axelryckning. "Det är bara en massa snabba gitarrer och sedan släpper band X en platta som låter precis som de nio dessförinnan." När jag, eller någon annan, försöker säga att det är rätt stor skillnad mellan band X och Y, och mellan Y:s alster A och B blir du irriterad, för du har inte alls tänkt att du ska behöva motivera dina vuxna och mogna åsikter inför en jobbig nörd med power metaltröja som inte ens försöker låtsas som att Bo Kaspers Orkester i bakgrunden på en ost- och vinkväll i villakvarteret är höjden av kulturell stimulans.

Hänger du med? Bra. Vi fortsätter tankeexperimentet med att föreställa oss att du har en partner sedan några år som du älskar. Du känner till alla hens små egenheter, hens doft, skratt och hur hen kan få dig att bli glad igen när du är ledsen, förbannad när hen är skitjobbig osv. 

Mitt i er ost- och vinkväll, bestämmer sig ett annat par för att byta partners och vänner - helt och hållet, inte bara för en stund i sänghalmen - och försöker övertala dig om att du inte kommer att känna någon skillnad, eftersom det ändå är en människa av samma kön som din partner, som du får i utbyte och samma antal vänner. (Ja, det här låter långsökt, men det får ni finna er i. Jag gör precis vilka jämförelser jag vill.) 

Du börjar argumentera för att din partner och dina vänner minsann inte är utbytbara, att de har massor av särskilda drag som inte finns hos andra och att du inte alls tycker att vän X och Y är kopior av varandra eller att din partner A lika gärna kunde bytas ut mot partner B. Du vägrar att instämma i åsikten att du inte skulle känna någon skillnad med partner B, att vän Y är onödig så länge du har vän X och att alla går under kategorin "människor av kött och blod som du älskar och delar middagsbjudningsintresset med" inte betyder att de inte bidrar med olika saker och fyller olika funktioner. Värdparet tycker att du är en trist relationsnörd som förstör stämningen och du och din partner lämnar bjudningen i lika delar vredesmod och förvirring.

Nu ska vi sammanfatta detta lilla experiment. Eftersom jag är autistisk, trivs jag bland nördar och detaljfascister. På grund av min autism och min ADD är jag dessutom ovanligt känslig för sinnesintryck av olika slag. När jag tycker att "allt låter/ser ut likadant", vet jag mycket väl om att det är min svårighet med överblickande som spökar med mig. Jag vet att de där trettioåriga kvinnorna med kärringkappor och etappfrisyr, samt deras jämnåriga män med Dressmanchinos och senaste Iphonen säkert är jätteolika sinsemellan, även om de alla har "Fifty Shades Of Grey" på nattduksbordet, lyssnar på Avicii och Hellacopters och tycker att det är så skönt att slippa leta musik själva nu när Spotify kan skräddarsy de perfekta listorna åt dem...

Jag vet att de är olika, men jag kan självklart inte se det. För mig är de lika (ointressanta) allihop och om jag ska komma förbi mina fördomar, så lär jag behöva tillbringa en hel del tid med dem på tu man hand och samtala om något viktigt. Samma sak gäller för musiken.

Om jag får höra ett hopklipp av tjugo dödsmetallåtar där varje låtklipp är tio sekunder långt, så kommer jag inte att kunna få någon bra uppfattning om vare sig death metal, de olika banden eller de tjugo låtarna. Precis som med människor, så tar musik tid. Om Vintersorg lät det allra minsta som HammerFall, så hade jag sannerligen inte behövt bråka mig igenom Hedniskhjärtad (1998) under flera månaders tid innan jag lyckades smälta det gutturala gormandet i growlpartierna. 

Nej, jag är ingen hårdrocksfascist, som kräver omvändelse och P3:s undergång. Allt jag efterlyser är lite omtanke om det du gillar och ogillar. Att du inte slarvar med artisters verk genom att låta dem passera som bakgrundsljud. Ge musiken tid, så upptäcker du skillnaderna och kan, om du nu inte gillar metal, ge mig och andra hårdrocksnördar en näsbränna värd namnet nästa gång vi tycker att mainstreamradion maler samma skit dygnet runt. Det skulle kunna bli början på ett mycket intressant samtal.

Veckans genre: Pionjärmetal

Då var första genrefliken äntligen klar: Pionjärmetal. Tretton sådana flikar ska det bli, en i veckan om inget kommer i vägen och självklart finns det inga som helst fördomar, felaktiga detaljer eller personliga åsikter om fansen i dessa flikar. Ha en trevlig helg!

Inhemsk Turism: Candlemass

Fredagsfikorna tar nu en paus och istället ska vi ägna några onsdagar framöver åt, just det, inhemsk turism i form av svenska metalbakelser med höstdekorationer. Vi kommer till största delen att befinna oss i Stockholmsområdet, men även Hälsingland och Halland har musikaliska bakverk att bjuda på. Sex frågor ska ställas och först ut är Candlemass.

1. Vilka är de?

Candlemass är ett doom metal-band från Upplands-Väsby, bildat av basisten och låtskrivaren Leif Edling 1984, och har röstats fram som Sveriges främsta hårdrocks-/metalband genom tiderna i SRM #100, vilket betyder att jag självklart inte har lyssnat någonting på dem förrän nu på senare tid. 

När jag en dag satt och diskuterade bloggidéer och genrer med min sambo, menade han att Candlemass inte var doom metal, utan tjockismetal. Nej, det är inte så ondskefullt menat som man kan tro, för det har ingenting med vikt eller kroppshyddor att göra. Candlemass är tjockismetal, eftersom det låter så TUNGT och SEGT (uttalas med djup röst och stenar i magen, därav versalerna). 

Candlemass har gjort fjorton medlemsbyten och förutom ryggraden Leif Edling är det den före detta sångaren Messiah Marcolin, vars röst vilken präst som helst borde drömma våta drömmar om, som har givit bandet dess särprägel. 

2. När var de aktiva?

Som vanligt när det gäller band, finns det inga definitiva årtal att tala om. Candlemass senaste album, Psalms For The Dead, gavs ut 2012 och bandet har deklarerat att detta kommer att vara det sista albumet, men de kommer att fortsätta spela live, så det där med aktiviteten beror helt på vilken aspekt av bandtillvaron man menar. 

Det är helt enkelt inte så att ett band som inte spottar ur sig en skiva vartannat år, en DVD vart fjärde och är återkommande affischnamn för allsköns metalfestivaler under sommarmånaderna, har upphört att existera. Eller, för att citera Mrs. Bucket (Helena Bonham Carter) i Tim Burtons version av Charlie And The Chocolate Factory: "Ah, yes, well sometimes, when grown ups say "forever," they mean, "a very long time."

3. Vad har de för särdrag?

Doom metal, en genre som Candlemass för övrigt anses vara en av pionjärerna inom och dessutom gett namn åt med debuten Epicus Doomicus Metallicus (1986), utmärker sig genom sin kombination av tyngd och långsamhet och i Candlemass fall är även den högstämda vibratosången. Fredmans epistel nr. 81 har tolkats suveränt på två album i min samling. Det ena är Imperiets Greatest Hits (1995) och det andra är Candlemass tredje album Ancient Dreams (1988):

Epistle No.81

Jag ryser. Man borde inte sitta framför en laptop i soffan och lyssna på den här mitt på ljusan dag. Jag vill ha beckmörker, facklor och tunga kåpor som släpar bland höstlöven och stengolvet! Ge mig en mässa till tyngdens och långsamhetens lov ledd av Edling och Messiah och jag lovar att börja gå regelbundet i kyrkan igen. Doom metal eller tjockismetal? Jag kallar det för den ultimata stresshanteringen. 

4. Varför har du missat dem?

Orsaken till mina egna blinda fläckar har redan blivit utredd i andra inlägg - och för den händelse någon ny läsare råkar på detta som första inlägg, kan jag kort berätta att min hårdrockshistoria helt enkelt ser en smula annorlunda ut än gemene hårdrockfans. 

Att jag har underlåtit att utforska Candlemass fram till hösten 2013 är alltså inte riktigt så underligt som man kan tro, och om du nu inte har liknande orsaker som jag, så kan din miss bero på något av följande:

• Du är helt enkelt inte hårdrockare, hur obegripligt det än låter. 
• Du är en extremt selektiv black metal-fanatiker och livrädd för allt som inte påminner om Burzum, Immortal eller Mayhem. 
• Du är övertygad om att all hårdrock låter som ex. Mayhem (även om du inte är säker på om det verkligen är Mayhem du har hört) och har därför vänt ryggen åt allt i musikväg som innehåller orden "metal" och/eller "hård". 
• Du är 50-talist eller äldre och var aktiv i Hasselarörelsen när Candlemass slog igenom.
• Du är 90-talist eller yngre och lyssnar på Avicii, eftersom din Spoty-lista "föreslog" det.
• Du är kvinna.

5. Varför ska du ge dem en chans?

Det beror helt på, faktiskt. Om du nu, mer eller mindre, tillhör någon av de allt annat än fördomsfulla kategorier jag listade upp ovan, så kanske du ändå kan hitta något i denna inhemska bakelse som tilltalar dig. För dig som inte är hårdrockare och 50-talist eller äldre, kanske den kulturella och historiska bildningsaspekten kan vara ett gott skäl att ge Candlemass någon timme av ditt liv. Trodde du att 1986 bestod av pudelrock så har du, liksom jag, missat att Candlemass debutalbum inte bara har en smått legendarisk status, utan också banade väg för en helt ny genre. Det är ju aldrig fel med lite extra bildning, eller hur?

Om du hör till de olycksaliga varelser som var aktiva i Hasselarörelsen, alternativt Hem & Skola-sekten, så kan jag glädja dig med att Leif Edling är råsocialist och arbetsnarkoman, och om du är en sådan där jätteny moderat borde du givetvis bli salig av all form av egenföretagande, även om ditt parti inte har någon som helst känsla för kultur.

Går du i gymnasiet eller är mellan 20 och 23 år gammal och uppväxt med mp3-spelare istället för freestyle, prova att inaktiva shufflefunktionen på Spotify och lyssna aktivt på några låtar utan att byta mitt i eller förströ dig med något annat under tiden. 

Du som inte är hårdrockare, sörj inte (så mycket, iallafall). Man måste inte leta fram den gamla jeansvästen och jodhpursen för att uppskatta ett bra band. Högtidsdräkter i stil med Messiahs munkkåpa är, såvitt jag vet, direkt ovanliga och det är inte bara fullt möjligt, utan direkt njutbart att ge fingret åt allt vad etiketter heter. Ingen i din mogna bekantskapskrets behöver ju få veta att du "slösar bort" en timme av ditt liv på att lyssna aktivt på ett helt album. (Ja, kvinna, jag tittar särskilt på dig.)

Är du black metal-fanatiker eller tror att all hårdrock skapas, uppskattas och köps av just black metal-fanatiker, rekommenderar jag gemensam gruppterapi med levande ljus, bakelser och kanske det här stycket från Epicus Doomicus Metallicus (1986):

Solitude

6. Varför fastnade jag för dem?

Skäl nummer ett stavas b-a-s. Känslan av absolut tyngd tillsammans med den högtidliga, strama sången klår vilken mässa i stämningsfullhet som helst. 

Skäl nummer två: Ancient Dreams (1988) låter så otroligt fräsch när jag hör den för första gången 2013. Det här är inte gammal skåpmat eller smålustig nostalgi, utan ett klassiskt "mormorsrecept" på musik som på något sätt står lite vid sidan av inne- och ute-termer, och det är väldigt tilltalande. 

Skäl nummer tre: De får mig att slappna av. Min hjärna och kropp går väldigt, väldigt lätt upp i varv och när jag lade mig på soffan för att lyssna på Ancient Dreams (1988) för första gången, visade den sig vara någon sorts musikalisk massage för överspeedade ADHD-hjärnor och säkerligen även andra stressade själar i vårt allt annat än lugna samhälle.