Sorcerer - recension & intervju

Nu finns recensionen av Sorcerers album In The Shadow Of The Inverted Cross samt intervjun med bandets basist Johnny Hagel ute på Crankitup. Den just nu rätt kraschade Grottmänniskan är sjukt jävla tacksam över Crank-kollegan Cecilias hjälp på sluttampen, för utan henne hade det här förmodligen inte publicerats inom någon överskådlig framtid.

Inhemsk Turism: Candlemass

Fredagsfikorna tar nu en paus och istället ska vi ägna några onsdagar framöver åt, just det, inhemsk turism i form av svenska metalbakelser med höstdekorationer. Vi kommer till största delen att befinna oss i Stockholmsområdet, men även Hälsingland och Halland har musikaliska bakverk att bjuda på. Sex frågor ska ställas och först ut är Candlemass.

1. Vilka är de?

Candlemass är ett doom metal-band från Upplands-Väsby, bildat av basisten och låtskrivaren Leif Edling 1984, och har röstats fram som Sveriges främsta hårdrocks-/metalband genom tiderna i SRM #100, vilket betyder att jag självklart inte har lyssnat någonting på dem förrän nu på senare tid. 

När jag en dag satt och diskuterade bloggidéer och genrer med min sambo, menade han att Candlemass inte var doom metal, utan tjockismetal. Nej, det är inte så ondskefullt menat som man kan tro, för det har ingenting med vikt eller kroppshyddor att göra. Candlemass är tjockismetal, eftersom det låter så TUNGT och SEGT (uttalas med djup röst och stenar i magen, därav versalerna). 

Candlemass har gjort fjorton medlemsbyten och förutom ryggraden Leif Edling är det den före detta sångaren Messiah Marcolin, vars röst vilken präst som helst borde drömma våta drömmar om, som har givit bandet dess särprägel. 

2. När var de aktiva?

Som vanligt när det gäller band, finns det inga definitiva årtal att tala om. Candlemass senaste album, Psalms For The Dead, gavs ut 2012 och bandet har deklarerat att detta kommer att vara det sista albumet, men de kommer att fortsätta spela live, så det där med aktiviteten beror helt på vilken aspekt av bandtillvaron man menar. 

Det är helt enkelt inte så att ett band som inte spottar ur sig en skiva vartannat år, en DVD vart fjärde och är återkommande affischnamn för allsköns metalfestivaler under sommarmånaderna, har upphört att existera. Eller, för att citera Mrs. Bucket (Helena Bonham Carter) i Tim Burtons version av Charlie And The Chocolate Factory: "Ah, yes, well sometimes, when grown ups say "forever," they mean, "a very long time."

3. Vad har de för särdrag?

Doom metal, en genre som Candlemass för övrigt anses vara en av pionjärerna inom och dessutom gett namn åt med debuten Epicus Doomicus Metallicus (1986), utmärker sig genom sin kombination av tyngd och långsamhet och i Candlemass fall är även den högstämda vibratosången. Fredmans epistel nr. 81 har tolkats suveränt på två album i min samling. Det ena är Imperiets Greatest Hits (1995) och det andra är Candlemass tredje album Ancient Dreams (1988):

Epistle No.81

Jag ryser. Man borde inte sitta framför en laptop i soffan och lyssna på den här mitt på ljusan dag. Jag vill ha beckmörker, facklor och tunga kåpor som släpar bland höstlöven och stengolvet! Ge mig en mässa till tyngdens och långsamhetens lov ledd av Edling och Messiah och jag lovar att börja gå regelbundet i kyrkan igen. Doom metal eller tjockismetal? Jag kallar det för den ultimata stresshanteringen. 

4. Varför har du missat dem?

Orsaken till mina egna blinda fläckar har redan blivit utredd i andra inlägg - och för den händelse någon ny läsare råkar på detta som första inlägg, kan jag kort berätta att min hårdrockshistoria helt enkelt ser en smula annorlunda ut än gemene hårdrockfans. 

Att jag har underlåtit att utforska Candlemass fram till hösten 2013 är alltså inte riktigt så underligt som man kan tro, och om du nu inte har liknande orsaker som jag, så kan din miss bero på något av följande:

• Du är helt enkelt inte hårdrockare, hur obegripligt det än låter. 
• Du är en extremt selektiv black metal-fanatiker och livrädd för allt som inte påminner om Burzum, Immortal eller Mayhem. 
• Du är övertygad om att all hårdrock låter som ex. Mayhem (även om du inte är säker på om det verkligen är Mayhem du har hört) och har därför vänt ryggen åt allt i musikväg som innehåller orden "metal" och/eller "hård". 
• Du är 50-talist eller äldre och var aktiv i Hasselarörelsen när Candlemass slog igenom.
• Du är 90-talist eller yngre och lyssnar på Avicii, eftersom din Spoty-lista "föreslog" det.
• Du är kvinna.

5. Varför ska du ge dem en chans?

Det beror helt på, faktiskt. Om du nu, mer eller mindre, tillhör någon av de allt annat än fördomsfulla kategorier jag listade upp ovan, så kanske du ändå kan hitta något i denna inhemska bakelse som tilltalar dig. För dig som inte är hårdrockare och 50-talist eller äldre, kanske den kulturella och historiska bildningsaspekten kan vara ett gott skäl att ge Candlemass någon timme av ditt liv. Trodde du att 1986 bestod av pudelrock så har du, liksom jag, missat att Candlemass debutalbum inte bara har en smått legendarisk status, utan också banade väg för en helt ny genre. Det är ju aldrig fel med lite extra bildning, eller hur?

Om du hör till de olycksaliga varelser som var aktiva i Hasselarörelsen, alternativt Hem & Skola-sekten, så kan jag glädja dig med att Leif Edling är råsocialist och arbetsnarkoman, och om du är en sådan där jätteny moderat borde du givetvis bli salig av all form av egenföretagande, även om ditt parti inte har någon som helst känsla för kultur.

Går du i gymnasiet eller är mellan 20 och 23 år gammal och uppväxt med mp3-spelare istället för freestyle, prova att inaktiva shufflefunktionen på Spotify och lyssna aktivt på några låtar utan att byta mitt i eller förströ dig med något annat under tiden. 

Du som inte är hårdrockare, sörj inte (så mycket, iallafall). Man måste inte leta fram den gamla jeansvästen och jodhpursen för att uppskatta ett bra band. Högtidsdräkter i stil med Messiahs munkkåpa är, såvitt jag vet, direkt ovanliga och det är inte bara fullt möjligt, utan direkt njutbart att ge fingret åt allt vad etiketter heter. Ingen i din mogna bekantskapskrets behöver ju få veta att du "slösar bort" en timme av ditt liv på att lyssna aktivt på ett helt album. (Ja, kvinna, jag tittar särskilt på dig.)

Är du black metal-fanatiker eller tror att all hårdrock skapas, uppskattas och köps av just black metal-fanatiker, rekommenderar jag gemensam gruppterapi med levande ljus, bakelser och kanske det här stycket från Epicus Doomicus Metallicus (1986):

Solitude

6. Varför fastnade jag för dem?

Skäl nummer ett stavas b-a-s. Känslan av absolut tyngd tillsammans med den högtidliga, strama sången klår vilken mässa i stämningsfullhet som helst. 

Skäl nummer två: Ancient Dreams (1988) låter så otroligt fräsch när jag hör den för första gången 2013. Det här är inte gammal skåpmat eller smålustig nostalgi, utan ett klassiskt "mormorsrecept" på musik som på något sätt står lite vid sidan av inne- och ute-termer, och det är väldigt tilltalande. 

Skäl nummer tre: De får mig att slappna av. Min hjärna och kropp går väldigt, väldigt lätt upp i varv och när jag lade mig på soffan för att lyssna på Ancient Dreams (1988) för första gången, visade den sig vara någon sorts musikalisk massage för överspeedade ADHD-hjärnor och säkerligen även andra stressade själar i vårt allt annat än lugna samhälle. 

Slottsfru Elizabeth talar ut

Erkänner utan omsvep att jag älskar löjligt hypade Ghost, och i detta ligger en stor skräck för att behöva gå på en av deras sötlakritssvarta ritualer och trängas med otrogna hipsters som inte kan klämma ur sig så mycket som fem smeknamn på Belsebub ens under tortyr. Vik hädan från min oheliga ritual, tack! Åtminstone tills ni gjort avbön för hårdrocksnördarna ni såg ner på i skolan och sparat ut 70-talsskägget till anständig längd.

Men nu ska här inte slösas fler tangenttryck på detta ogräs. Istället är det dags för mig att avlägga bikt, för som kristen borde jag sannerligen inte fundera på om inte Papa Emeritus II hade varit ett nyttigt tillskott i Vatikanen iallafall. Hursomhelst har en av de namnlösa gastarna förklarat att Papa inte kände sig redo för detta steg, och att han även behövde slipa lite mer på sin ondska innan han kunde platsa på Petri Stol, så Franciskus får nog lov att ta itu med jobbet själv. Rätt papa på rätt plats.

Ghost har, enligt min åsikt, tagit hårdrocken ett steg tillbaka. Många band kan vi numera syna ända in i studiosessionernas kaffepauser och turnébussarnas trafikstopp, vilket i och för sig kan vara rätt underhållande emellanåt, men för Guds skull: ge oss lite verklighetsflykt också! Jag kan inte överleva på mediokra skivsläpp bara för att det följer med en överkäck videodagbok som synar varenda medlems navelludd (ja, Ensiferum, jag tittar på er). 

Jag har inte sett något så magnifikt rent scenmässigt sedan Manowars episka avslut på Earthshaker Fest 2005. Musikstilarna och framförande är självklart mil ifrån varandra, men den gemensamma nämnaren här är att det är frågan om en SHOW i båda fallen. Nu har jag ännu inte hunnit se den svenska sextetten live, men av omdömen från pålitliga källor och intensiva Youtubestudier att döma, så tror jag det finns goda chanser att inte bli besviken:

Som erfaren mässfirare vill jag nästan gråta av lycka över Papas små distinkta handrörelser, de namnlösa gastarnas taktfasta stampande i kardinalkostymerna och det faktum att de lyckas bära upp hela härligheten utan att musiken blir lidande en enda gång. Det hela är nästan läskigt välgjort, men så har den här lilla oheliga kurian också genomgått sitt novitiat ytterst omsorgsfullt innan några löften avgavs. 

Jag kan inte heller låta bli att fundera på om deras show helt enkelt är ett genomskruvat sätt att spara energi på. Jag menar, åtminstone Papa själv står ju praktiskt taget stilla! Dessutom, icke att förglömma, slipper man allt mellansnack i och med att Papas suveräna gester så elegant ersätter det där som vissa frontmän kan stjälpa en hel konsert på. 

Med risk för att låta som en flåsig (och fördomsfull) kärring: det finns, till sextettens stora förvåning, rätt givna orsaker till varför Papa har kvinnotycke. Nu gäller det nog i lika hög grad de namnlösa också, även om Papa är den som kommit på tal i sammanhanget. Dessa fem kåpklädda bröder och deras fader är nämligen för bi- och heterosexuella kvinnor, vad unga, oskuldsfulla filmnunnor är för motsatta könet, med ett oslagbart tillägg: maskerna som låter betraktaren fylla i ansiktsdrag helt efter eget tycke och smak.

Inga irriterande personlighetsdrag eller ansiktsuttryck stör ritualfirarens upplevelse. Med andra ord: det är som när en präst gör en riktigt bra mässa och man helt glömmer bort att tänka på vem det är som håller i den, vad det är för människa och vad han har för åsikter. Den anonymitet som Ghost har anammat är befriande på många sätt och tillåter publiken att ta del i showen på ett enklare sätt. De använder just det knep som de stora gregorianska mässorna i Katolska Kyrkan gör: en inbjudande, tillåtande och mycket bekväm känsla av att bara behöva låta sig ledas med...