lördag 26 april 2014

Grottmänniskans Golgata

Tio dagar. Så långt uppehåll har jag inte gjort här sedan i julas och tro mig, det har inte varit särskilt frivilligt. Det hela började med en långtifrån smidig kontorsflytt första april, som till råga på allt var tvungen att genomföras nära pressläggning. Allt utfört av en stressad utgivare, en hyperstressad grottmänniska och en något lugnare praktikant. Någonstans där hör Castillions sångare av sig angående lite nyheter och jag lovar att göra en intervju. (Paus för begrundande tystnad.)

Ett utmärkt förslag om visit hos det levande hårdrockslexikonet Erik tas tacksamt emot av en mycket trött grottmänniska och hon får en välbehövlig paus ifrån såväl annonsörer och korrektur, som blogg och datorer. (Har du inte redan höjt båda tummarna, så är det läge för det.)

Grottmänniskan kommer så hem, kastas rakt in i en väldig massa jobb som inkluderar prog metal, fönsterputsföretag och så dyker den förbaskade påsken upp mitt i alltihop - med ett datorhaveri på självaste Långfredagen.

Det är säkert dramaturgiskt passande med en datorkrasch lagom till firandet av Golgatavandringen, men jag kan lova att det inte känns det minsta högtidligt att sätta på datorn på morgonen och upptäcka att den vägrar starta.

Vi pratar panik, okontrollerad sådan.

Min dator är ingen kul leksak. Den innehåller mängder av jobb och projekt som jag behöver ha tillgång till och att då inte komma åt det jag behöver, när jag har planerat en påskhelg för just en halv evighet framför skärmen med jobb som redan är försenat och det dessutom är en väldigt röd dag då IT-supporters sover ut, finns det inte mycket mer att göra än att först väcka sin sambo i panik - och sedan ringa sin bror nere i Småland för att övertala honom att ägna sovmorgonen åt att hjälpa sin syster.

Efter några timmar kunde jag iallafall bete mig hyfsat igen, trots att datorjäveln inte funkade. Fick istället låna sambons tröskverk för att lyckas färdigställa intervjun och sedan lämna in min egen på lagning på tisdagen.

På grund av detta har det varken blivit någon veckorecension eller annat utöver intervjun, som eventuellt ska publiceras på en metalsajt - i annat fall här. Istället har Grottmänniskan vackert fått ägna sig åt att vänta.

Idag har jag hämtat den igen och är lycklig som en tjuv om natten. Känner mig rentav nykär - och lite segerrusig. Passande för temat eller ej, Hell Bent For Leather var det första jag fick på hjärnan nu, så Judas Priest får stå för segersången idag. Trevlig helg!




onsdag 16 april 2014

Veckans skiva: Dark Tranquillity


När det kommer till dödsmetall så är "göteborgsstilen", eller "the gothenburg sound", ett begrepp som ramar in några av Sveriges största band: In Flames, At The Gates och Dark Tranquillity. Tungt, hårt och ja... vad mer? Lika trist som gråväder en sketen novemberdag. 

Jag vet inte vad som är mest sorgligt: det faktum att jag skulle ha älskat Dark Tranquillity för fem år sedan, eller att en av Sveriges största grupper inom melodisk dödsmetall lyckas tråka ut mig efter knappa tre minuter. För mycket och för lite skämmer allt heter det, och i det här fallet stavas det klaviatur. Fanns det ingen, inte ens en riktigt enveten sexsträngsonanist som kunde säga ifrån? Allt det som jag älskar med genren: ilskan, fräsandet och elakheten, formligen dränks i pianoslingor och keyboardmattor. Vartenda potentiellt vansinnesutbrott landar på fötterna utan att så mycket som vingla.

"Fiction", som är gruppens nionde album, fick många gillande nickar när det kom ut 2007, och då jag i vanliga fall har ett gott öga till band med lika delar melodi och malande tyngd, borde det här tilltala mig mer. Albumet före, "Character" från 2005, är bitvis en betydligt argare historia där riffen inte faller lika mjukt mot klaviaturen i varenda låt, men "Fiction" är bara prydligt deprimerad. 

Det är inte det att det är dåligt. "The Lesser Faith" har snygga riff, "Misery's Crown" är alldeles lagom tonårsdeppig och i "Inside The Particel Storm" bjuder sångaren Mikael Stanne på en smågiftig stämma. Hade man bara kunnat låta bli att peta in en temponedgång där, så kunde det rentav ha räckt till ett långfinger eller två. Nu är det förvisso proffsigt och välgjort, men vad hjälper det när helhetsintrycket är så könlöst, oförargligt och befriat från bottenlöst ursinne.

måndag 14 april 2014

Hopplösa Romantiker: Angra


Måndag är latin för romantiskt jävla mys och därför är det dags för rosor och champagne. Närmare bestämt från São Paulo i Brasilien. Sydamerika är enligt min mening mer metal som världsdel än Nordamerika, främst beroende på hur fansen beter sig på konserter. De tycks ge sig hän på ett sätt som jag inte riktigt ser någon motsvarighet till i Nordamerika, eller för den delen här i Europa. Hursomhelst, våra romantiker är alltså en sextett brasilianare som hunnit göra sex album och lika många medlemsbyten på tjugotre år. Angra är namnet, de bildades 1991 och jag upptäckte dem av en ren slump när jag satt och kollade på Final Fantasy-klipp för något år sedan. (Ja, nördar har en tendens att fastna framför Youtube.)

Bleeding heart (2001)


Den här biten hör faktiskt till en av mina favoriter bland ballader överhuvudtaget. Det enda jag möjligen saknar är en mer innerlig röst, men annars är den ljuvlig och texten så banal att jag inte förmår mig racka ner på den:

You tear into pieces my heart
Before you leave with no repentance
I cried to you, my tears turn into blood
I'm ready to surrender

I vanliga fall skulle jag hämta skämskudden, men icke. Textfascisten i mig får ge vika, för melodins skull och inget annat. Sångaren André Matos låter blyg snarare än plågad och faktum är att jag inte hade en aning om att det här var ett metalband när jag hörde dem första gången.


Deep Blue (1996)


Jag slits mellan vad som väger över i Matos röst: renheten eller det påträngande draget som nästan tar över, och kören är inte bara onödig utan direkt missljudande. Deep Blue är absolut ingen dålig låt, den hade bara gjort sig förtjänt av lite mindre vassa kanter och färre klyschor. Jag har aldrig varit något större fan av band som överanvänder metaforer, för så småningom påminner det om dålig tonårspoesi och nerklottrade hjärtan och dagboksdikter är inte riktigt lika charmigt när man har lämnat tonårstiden bakom sig. 


Visions Prelude (2001)


Här har sångaren bytts ut och i mitt tycke var det ett bra byte. Edu Falaschi rundar av bättre, men det inte frågan om någon fantastisk sångupplevelse. Det bra, men inte mer än så. Då texten återigen kretsar som enveten mås över havet, är det mer tillrådligt att dansa tryckare eller pimpla vin till stycket, snarare än sätta sig ner och hoppas på en djup, inre upplevelse. Spela Angra för mig en kväll när jag är lagom onykter och kan anlägga en tragisk min i månljus utan att vara medveten om hur dum jag ser ut. Då kommer jag med största sannolikhet att älska dem hela vägen till baksmällan.

onsdag 9 april 2014

Veckans skiva: Sonata Arctica


Min mer än decennielånga relation till herrarna från Kemi har inte varit sig lik sedan omruskningen med "Unia" 2007, det är bara att erkänna. Efter fyra dubbeltrampare var proginriktningen minst sagt svårsmält och trots att jag så småningom kom att älska "Unia", blev tillvänjningen med "The Days Of Grays" 2009 lite för snabb. När så "Stones Grow Her Name" kom 2012, hade min tidigare blodröda passion övergått i en godkännande nick. Exakt hur mycket av likgiltigheten som berodde på min upptäckt av landsmännen i Children Of Bodom är oklart, men givet var att Sonata Arctica och jag inte hade samma relation längre.

I en intervju med ständigt leende trummisen Tommy Portimo och keyboardisten Henrik Klingenberg 2007, förklarade de att det var slut med Ecliptica-erans speedande, och att det möjligen kunde bli en återgång till det gamla soundet om tjugo år. Istället blev det strax över sex. "Pariah's Child" öppnar, något förvånande, med den svängiga singeln "The Wolves Die Young" som sparkar igång med en positivitet jag inte hört hos bandet sedan "Winterhearts Guild" 2003.

Tony Kakko är, som alltid, en lika utmärkt berättare som sångare och tar sin teatraliska ådra till nya nivåer, medan övriga medlemmar gör... tja, det de ska. Det ständigt återkommande, härligt anklagande faderskapstemat i "What Did You Do In The War, Dad?" samlar mitt Sonata Arctica i en liten konfektask, småelaka "X Marks The Spot" är överraskande träffande och "Cloud Factory" slår något slags rekord i käckhet.

Pålitligt, högkvalitativt och... tämligen slätstruket. För sju år sedan kände jag mig förolämpad av progexperimentet "Unia", nu saknar jag tuggmotståndet - och den tyngd som "Unias" spår "Caleb" bjöd på.  

onsdag 2 april 2014

Veckans skiva: Blue Öyster Cult


1972 var alls inget oävet år för hårdrocken. Alice Coopers "School's Out", Black Sabbaths "Vol. 4" och Uriah Heeps två fullängdare "Demons and Wizards" och "The Magicians Birthday" hör till årets godbitar, tillsammans med veckans skiva: Blue Öyster Cults självbetitlade debut.

Omslagets mörka stjärnhimmel står i god samklang med innehållet: drömsk rock med orientaliska strömmar och stor rymd. Bitvis påminner det om Uriah Heep, dock minus en kraftfull sångare och tung bas. Eric Blooms röst är ganska blek och trots mjukheten, dränker gitarrerna sången emellanåt.

"Then Came The Last Days Of May", "She's As Beautiful As A Foot", "Cities On Flame With Rock' N Roll" och "Redeemed" hör till albumets pärlor. De två första är långsamma, men jag tvekar att kalla dem för ballader. "She's As Beautiful As A Foot" påminner mer om något som skulle kunna spelas under en magdans i ultrarapid, än en romantisk tryckare och "Then Came The Last Days Of May" för tankarna till vårnätter som doftar av fuktig jord. Suggestivt är bara förnamnet.

"Cities On Flame With Rock' N Roll" är, som namnet antyder, en lite tuffare historia. Basgången och gitarriffen är svängiga, något som även gäller för "Workshop Of The Telescopes", där rocken är mer framträdande än mystiken.

Gruppens mest framgångsrika album, "Agents Of Fortune" från 1976, har skalat bort mycket av det drömska, men jag föredrar debutens flumfärder. Den här nyutgåvan hade dock klarat sig bra utan de fyra extraspåren, som mest känns som utfyllnad. "A Fact About Sneakers" får mig att tänka på Tim Burtons version av "Kalle och chokladfabriken", och Oompa-loompiernas sång om Erika Salt. Smårolig, men klart umbärlig.