måndag 30 september 2013

SRM-pärlor: Livsglädje, relationer och banddynamik

Ny månad, snart iallafall, och det betyder lite nya teman här i grottan. Under några veckor framöver kommer måndagarna att förgyllas av diverse citat från mer eller mindre visa män ur Sweden Rock Magazines rikliga utbud av känslor, åsikter och annat broderimaterial.

Det visade sig vara rätt kinkigt att samla in alla dessa klokheter under tydliga kategorier, men någon form av avgränsning var nödvändig och vi ska tillbringa denna måndag i idel lycka:





”När jag ser andra som verkar vara så jävla uppåt hela tiden försöker jag hitta tecken på att de efteråt går hem, lägger sig i fosterställning och gråter.”
Mikael Åkerfeldt, Opeth, misstror gladlynthet. (SRM #85)


"Själv var jag inte bekant med uttrycket, utan trodde att emo var en fågel!"
Tobias Sammet, Edguy, har koll på trenderna. (SRM #85)


”Du vet att svenska killar är speciella, särskilt om de har spelat med Yngwie Malmsteen.”
Timo Kotipelto, Stratovarius, analyserar grannlandskillar. (SRM #101)


"Är jag svår att arbeta med? Antagligen, om du är en fitta."
Dave Mustaine, Megadeth, erkänner samarbetsproblem. (SRM #22)


"Ja, det vore ju en lögn att påstå något annat än att jag inte precis ser fram emot konserterna."
Timo Kotipelto, Stratovarius, är diplomatisk mot Timo Tolkki. (SRM #20)


"Men visst, man har ändå tagit med Gustav i bandet för att han är en grym trummis. Det är inte för att han är så upplyst. Han är duktig på det han gör; har renoverat övervåningen på sitt föräldrahem i alla år. Det är inte direkt så att han har läst tidningarna eller kollat på nyheterna. Man får förlåta honom för det."
Dag "Hell" Hofer, Bullet, försvarar sin kollegas brist på bildning. (SRM #78)


"I fallet med Tolkki och alla de här gamla tvåloperorna är jag nästan mer skyldig. Han har iallafall en ursäkt: att han är sinnessjuk. Det har inte jag."
Jens Johansson, Stratovarius, tar ansvar för sina relationer. (SRM #79)


"Med andra ord vore teoretiskt sett den enda lösningen ett storband med samtliga i Helloween inblandade."
Kai Hansen, Helloween, siar om bandets lysande framtid. (SRM #95)


"Hans här 18-åriga dotter/receptionist Sharon blev senare mrs Ozzy Osbourne, trots att damen vid sitt första möte med sångaren blev rejält uppskrämd - delvis på grund av vattenkranen som hängde om hans hals."
Erik Thompson har förståelse för känsliga kvinnor i "Hårdrockens historia 1975". (SRM #20)


"Om tjejen som bar en svart topp där det med silvertext stod präntat "SPRUTLUDER" läser det här så tycker jag att du ska ta och höra av dig. Jag måste få reda på exakt var du köpte den där toppen. Svärmor fyller jämnt snart..."
Arash Sheikholeslami är modeintresserad på Gates Of Metal. (SRM #14)


söndag 29 september 2013

KBT med COB

Finsk metal, finskt fan som resesällskap en liten bit på vägen och ett nördigt värdpar med en katolskt lagd bebis. Fyra kelsjuka katter, hjälpsamma Tenstaungdomar och en autistisk grottmänniska med ADD och noll lokalsinne. Jag har härmed förlorat min COB live-oskuld och sitter nu i min grotta med lika dela arga nackmuskler och förnöjsamhet, även om de få bilder jag hann knäppa inte blev så värst vackra.


KBT-metal?
Jag är själv övertygad om hårdrockens positiva inverkan på sargade själar, och har nu även upptäckt att den kan vara en utmärkt terapiform för oss med social fobi, autism och ADD. Ska man bege sig iväg ensam på konsert och bo hos människor man bara träffat en gång tidigare, samt försöka hitta överallt, ha koll på tågtider, riktningar och hållplatser så är den där trion problem inget man direkt jublar åt som resesällskap. Därför är det en förbaskad tur att jag har begåvats med en motkraft: förmågan att fråga mig fram.

Jag har älskat Stockholm sedan syster Inga på S:t Eriks katolska skola skickade ut mig med ett SL-kort och en linjekarta för att upptäcka staden. Det var under min praktik och jag tillbringade två helger där, med tre hela dagar att bara ströva runt på. Jag blev visserligen varken nunna eller lärare, men allt blir ju inte som man tänkt sig.

Hursomhelst. I vanlig ordning när det är något nytt som ska göras, vankade jag av och an som en diffus katt i tisdags och tänkte på allt jag har lyckats med förr på små resor: tappa bort mig själv och viktiga saker, glömma tider, ta fel hållplatser osv. Jag avskyr verkligen att resa, för det är:

1. Utmattande med alla intryck.
2. Svårt att njuta när man måste anstränga sig hela tiden för att inte tappa bort sig.

Därför får jag helt enkelt lov att utse COB till min officiella KBT-metal. Hade inte Halo Of Blood (2013) varit ett sådant lyft mot sin eländig föregångare, så hade jag aldrig kommit på tanken att pipa iväg till en konsert med dem utan sällskap (läs: guide).


Fyra pälsar och en baby
Jag är inget roligt resesällskap, det vill jag bara upplysa om. Jag är den där människan som, när jag lyckats krångla upp väskan på bagagehyllan, mig själv i sätet och lurarna i öronen, blir fullkomligt ointresserad av all konversation. Undantag är frågor/upplysningar som fyller konkreta syften. Jag hade tur under min tretimmarsfärd, för det var lugnt och tyst omkring mig, ingen började prata med mig och jag kunde sitta och glo på alla höstfärger som susade förbi, medan jag lyssnade på Bathory och övertygade mig själv om att det här skulle gå bra.

Tack vare ett välfungerande t-banesystem och en mötande Erik, hamnade jag rätt och befann mig snart i en lägenhet med mitt värdpar, en god kopp te och en bebis som inte blev ett dugg rädd för mig, utan snarast nyfiken på nytt sällskap. Detsamma gällde katterna, i synnerhet en viss Bilbo, som pratade en massa om "bräckäck" och "kro", som om jag hade kunnat tolka det till svenska...

Nu var det inte jag som mest intressant för bebisen, utan min Mariamedaljong. Jag skulle kunna ha tolkat det lite mer andligt och tänkt att jag hade att göra med en blivande katolik, men antagligen var det bara oerhört spännande att leka med något som blänkte, som dessutom var i lagom höjd för en bebisnäve och inte blev brutalt borttaget mitt i utforskandet. Under tiden höll sig fyra gånger fyra tassar på blandat avstånd från inkräktaren, med följden att jag hade bebisdregel på halsen och kattdregel på fingrarna. Antingen var mitt värdpars bebis ett under av lugn, eller så har jag haft extrem otur med andra minimänniskor jag träffat på. Frågan är hur rolig jag hade varit utan min katolska attiralj runt halsen.


Ny mark - och en finsk guide
När man, som hårdrockande, långväga och tämligen kortvarig gäst, hamnar hemma hos en människa med ett par tusen skivor och hårdrockens historia på sina fem fingrar, så behöver man en tidvändare. En inte helt obetydlig del av min suktande själ föll i inre gråt inför åsynen av alla skivor och insikten att minst hälften av dem troligen var outforskad mark. (När jag kom hem låg dock efterlängtade Uriah Heeps Sea Of Light (1995) och väntade på mig, och det var ju en liten tröst iallafall.)

Eftersom jag i grund och botten är rätt osäker av mig i nya situationer och dessutom är van vid att barn brukar gråta av min närvaro, var stämningen hos mitt värdpar det bästa jag kunnat tänka mig och efter några timmars socialiserande runt skivor, en bas jag hann fingra en smula på, kaffedrickning, kattknarkande och promenixande, var det dags för mig att ta mig in till Tyrol.

Utrustad med nyladdad mobil (är det något jag hatar med smartphones, så är det hur snabbt de laddar ur!), biljett, karta och SL-kort, lyckades jag utan problem ta mig in till Sergels Torg och gå på rätt spårbuss till Gröna Lund, vilket jag var outsägligt lycklig över. Det slumpade sig så, att den tjej jag högg tag i för att fråga om vägen - jag frågar alltid en eller fem extra gånger, eftersom mitt lokalsinne suger värre än P3:s utbud - inte bara svarade på finlandssvenska, utan även var på väg själv till konserten, så under samspråk om COB - som mitt sällskap hade sett live över tio gånger i olika länder - kunde jag i lugn och ro nå rätt destination. Jag hade antagligen kommit fram även utan det trevliga sällskapet, men det var jävligt skönt att slippa tänka på det och kunna njuta av tanken på konserten istället.


Surtant Gollum...
Jag har alltid förundrat mig lite över just liverecensioner, kanske för att jag själv har svårt med helhetsperspektivet i sådana sammanhang. Det är människor överallt, ljud och ljus, dofter och trängsel... För mig blir det många gånger marigt att kunna fokusera på själva konserten. Jag har varit på tre Sonata Arctica-spelningar och tre Manowar-spelningar, och alltid blivit en smula brydd över recensionerna efteråt. Vad såg han (för det har oftast varit en man som recenserat) som jag inte såg? Vad hade han att jämföra med?

Kanske är det en förklaring till varför jag ibland har svårt för recensioner. Om man har sett fler band live än jag har låtar i skivsamlingen, så har man onekligen ett helt annat perspektiv, och har man sett ett band flera gånger tidigare, så kan man göra jämförelser jag inte kan. COB fick godkända tre plus i Aftonbelätet av Mattias Kling, vilket var ett plus mer än jag hade räknat med, för mina favoritfinnar brukar inte få så värst bra betyg live numera. Så om Kling godkände dem, betyder det att jag själv älskade dem.

Det var, mycket riktigt, en ganska gles publik, och på sätt och vis var jag nöjd med det, för jag hatar verkligen moshpits. Jag går inte på konsert för att bli indragen i en hysterisk ringdans med inslag av frivillig balansförlust, men jag antar att man får räkna med det om man går på COB, Finntroll och andra finska favoriter. Jag kände mig alltså som en surtant när några överförfriskade individer av hankön började leka midsommmardans på speed, men det fanns tack och lov fler surtanter som jag kunde sålla mig till för att inte bli indragen i eländet. Det såg minst sagt löjligt ut med en ringdans i mitten och ett meteravstånd till oss övriga, som på bästa, stela svenssonmanér klämde ihop oss som sardiner.


Är vi klara nu?
Att gå på konsert helt själv, utan att ha sällskap med någon eller känna någon i publiken, var fantastiskt. Jag kunde för första gången under en konsert, fokusera helt och hållet på vad som skedde på scenen. Inledande Halo Of Blood, den riktigt snygga scenen och känslan av att kunna fokusera på det jag var där för, gav faktiskt en helt annan upplevelse än jag haft under någon annan konsert.

Jag har sällan vrålat, headbangat och studsat som jag gjorde den här kvällen, och som jag hade ganska låga förväntningar på COB, blev jag mer än nöjd. Jag har sett min beskärda del av fantastiska, bra, halvbra, dåliga och urusla konsertklipp med COB på youtube, och om det här är vad Mattias Kling kallar likgiltigt, så var han allt rätt snål. Henkka manglade på så att han vek sig dubbel, både Alexis och Roopes solon satt som de skulle och Alexis röst höll rakt igenom. Han kom dessutom ihåg texterna, vilket var mycket fascinerande. Ett av hans nyktrare framträden, skulle jag tippa på.

Till min förtjusning bjöd de på en ovanligt varierad repertoar, med flera godbitar från Something Wild och Hatebreeder. Towards Dead End och Lake Bodom var glada överraskningar, liksom Dead Man's Hand On You.  Jag hade inte väntat mig att de skulle spela sitt långsammaste stycke, men vackert var det och vägde upp besvikelsen över att inte få höra Follow The Reaper, som hör till mina favoriter. De hade dock gärna fått utesluta Shovel Knockout, och glömma hela Relentless... existens, eftersom den skivan mest låter som en misslyckad tonårsrevolt, som nu tycks ha klingat ut. Jag har förlåtit dem för den besvikelsen, så det finns ingen som helst anledning att påminna mig om den igen.


Mellansnacket var det glest med. Ett plus eftersom Alexi inte precis är känd för sin ordrikedom i de stunderna, men också ett minus, för den enda som hade en mer publikvänlig utstrålning var Henkka, som emellanåt såg ut som om han ledde ett träningspass. Roope och Janne gjorde vad de skulle med sina respektive instrument - och inte ett dugg mer. Stundtals glömde jag bort att de fanns, och så ska det helt enkelt inte vara. Janne såg mest ut som en loj DJ och Roopes entusiasm var inte mycket bättre.

Jag kan inte begripa hur bandet resonerar där, för vem som helst inser att det blir lite platt om två femtedelar av ett band beter sig som om de bara vill få jobbet gjort och gå av. När jag fastnade för COB för några år sedan, berodde det till stor del på deras scenspråk, att de hade en otroligt bra publikkontakt under många av de konserter jag såg på Youtube. Det märktes inte mycket av den här kvällen. Ibland kändes avståndet onödigt stort mellan band och publik, men hellre det än en clownshow med spex för att dölja en taskig form. Jag kan, som sagt var, inte jämföra med något tidigare, eftersom det här var min första konsert med dem, men ska jag ställa dem mot de spelningar jag sett med deras landsmän i Sonata Arctica, så ligger de rätt bra till, och jag ser dem mer än gärna igen.


Farliga Tensta
Nöjd och ovanligt lugn, med en biljett som tyvärr börjat fuktas upp i smulor, krånglade jag mig ut från konserten och fick sällskap till busshållplatsen av den finska tjejen. Väl ombord var det en rätt rolig biljettkontrollant som förhörde oss om hur konserten varit medan han kollade färdbevis, och jag kom lyckligt och väl fram till både T-centralen och Tensta - som såg väldigt annorlunda ut i mörkret. Nästa gång jag kommer dit, ska jag göra ett Hans och Greta-spår av sprayfärg på trottoarerna så att jag hittar tillbaka, för jag gick naturligtvis åt helvete fel och villade bort mig, trots mobilkarta.

I denna mycket farliga förort till Stockholm kan ju vad som helst hända, om man får tro Sverigedemokraterna, och tänka sig: jag stötte på en stor, lång kille av ickenordiskt ursprung som... gjorde sitt bästa för att hjälpa mig rätt i virrvarret av smågator och portuppgångar. Jag hade naturligtvis kunnat stå och vela, få panik och börja hyperventilera i ensamhet istället för att börja prata med främmande människor av hankön mitt i natten, men av någon anledning tyckte jag att allt det där man fått itutat i sig om alla män - i synnerhet ickesvenska män i förorterna - som bara väntar på att få våldta en i var och varannan buske, kändes som ett fullt rimligt risktagande jämfört med att fortsätta att irra omkring för mig själv. Utan denna rara Tenstabo hade jag antagligen freakat ur.

En annan rar Tenstabo, nämligen Erik, kom så och mötte mig, och så småningom rasade jag lycklig och någorlunda välbehållen ihop och slocknade, med en spinnande katt som sängkumpan.


Heimfard
Jag har vaknat med träningsvärk många gånger, och inget slår den här. Jag hade ont på ställen jag inte ens visste att jag hade. En viss katt vid namn Bilbo ställde dock upp med trampdynemassage, något jag inte fått sedan vår katt for till de sälla jaktmarkerna. Ett ljuvligare sätt att ligga och dra sig på finns inte, men risken är stor att man inte kommer upp alls.

Smidig som en nyfödd kalv tog jag mig iallafall ur sängen och frukosterade med mitt kära värdpar, samt hade en viss bebis i famnen - fortfarande mycket katolsk av sig - och var ungefär så lugn och lättad som bara en grottmänniska ute på äventyr kan bli. Jag hann både socialisera en smula och ta mig en tupplur med kattsällskap innan hemfärden till Värmland, som ackompanjerades av Bathory i en tyst tågvagn.

Jag är fortfarande helt slut i kroppen, min nacke hatar mig passionerat och det knakar misstänkt mycket så fort jag gör något mer än avancerat än att lyfta kaffemuggen. Sammanfattningsvis har jag lärt mig hur man går vilse i Tensta, insett att jag har kvar mina överlägsna vägfrågarskills och att det faktiskt är väldigt givande för mig att gå ensam på konsert. Iallafall om jag kan krascha ihop hos vänner med katter efteråt.

lördag 28 september 2013

Helgmålsringning: Stormwitch

Sådant här fönstertrånande skulle ha förstört mitt rykte som livsfarligt, taggtrådstuggande metalhead från underjorden, om det inte vore för att det redan är obefintligt. Ännu ett band på inlyssningslistan, men just denna förtjusande vals har redan gått på repeat x antal gånger. Trevlig och dansant helg, önskar grottmänniskan.



fredag 27 september 2013

Visste att jag hade glömt något...

Cliff Burtons 27-årsminne idag, så även om det inte var något mer inlägg än Bathorybägaren inplanerat, vore det rent brottsligt att inte hylla den headbangande basisten med några klipp:


For Whome The Bell Tolls



(Anesthesia) Pulling Teeth



Orion


Fredagsfika: Bathory


Medan jag återhämtar mig efter min lilla Stockholm/Bodom-tripp och försöker knåpa ihop något om den som söndagsinlägg, så blir det förplägnad i grottan till en annan sorts toner. Veckans Fredagsfika består av tranbärsjuice - eftersom min imaginära mjödtunna var tom - och bitter saltlakritschoklad till Bathorys Nordland II (2003). Jag upptäckte herr Thomas "Quorthon" Forsberg via ströklickande om svensk black metal för några månader sedan, och efter att ha velat skära öronen av mig själv under en snabb genomlyssning av debutalbumet Bathory (1984), lade jag vidare utforskning på hyllan. Så snubblade jag över Hammerheart från Twilight Of The Gods (1991) och fick lov att göra vissa omvärderingar. Beväpnad med dem, tar jag mig nu an Nordland II (2003).

Första spåret, Fanfar, börjar som ett bultande på borgporten en kall vinternatt. Trolsk och stramt allvarsam på ett sätt som påminner om soundtracket till LOTR. Det ligger något disharmoniskt över det hela - en känsla som håller i sig plattan igenom. Så börjar Blooded Shore, opolerad och med trummorna i förgrunden på ett sätt som jag själv inte är riktigt van vid. Sången är inte svag och inte ekar den heller, men jag får känslan av att Quorthon sjunger - eller snarare ropar - på avstånd. Det är lugnt och stadigt, mer stämning än fart och körsången är låg och sparsmakad som ottesången en mörk gryning precis i brytningen mellan natt och dag. Att gitarrerna ger mer folkmusikkänsla än metal är en överraskning, om än inte en ovälkommen sådan.

Sea Wolf har en, för mina öron något svårfångad mix. Trummorna känns tungt klampande och gör det bitvis trögt, men harmonierna är mycket vackra och lämnar bilder av isiga skär och klumpiga årtag under vinternätter på vikingaskepp, upplyft av såväl vågor som vackra gitarrer. 

Tempot är fortsatt ganska lugnt under Vinland, men den har en mer vaksam, nästan hotfull ton, där körpartierna bär solosången utmärkt. Quorthons röst slungar mig mellan vikingaskepp och klosterkapell, som kan låta underligt för den oinvigde, men har man hört den nakna à capellasången under en benediktinsk morgonbön, så finns likheterna där, och skivans fjärde spår slutar förvånansvärt mjukt - i orgeltoner.

Döm om min förvåning, när så spår nummer fem får mig att tänka på KISS' I Love It Loud i inledningstakten. Den känslan håller dock inte i sig längre än någon sekund, för blundar jag ser jag min tonårshjälte Prins Valiant med vikingavännen Boltar i fören på ett långskepp framför mig. Det är snålblåst runt manteln, händerna är flådda av årtagen och det enda man vill ha är en bägare glödgat vin vid fyrfatet och skydd mot den råfuktiga luften. Precis så låter The Land, vars gitarrsolo utan vidare skulle kunna ha bytts ut mot en flöjtslinga och ändå fungerat lika bra. 

Death And Resurrection Of A Northen Son börjar råare, mer vildsint och sången hörs också bättre, vilket är välkommet. Inte ens med lite god vilja skulle jag kunna påstå att sången hållit ensam, men i det här välljudande slamret fungerar den riktigt bra. Jag börjar längta efter min andra, tredje och fjärde lyssning under några vaggvisemjuka körtoner, när det plötsligt skiftar tempo och löser upp min slöa tillvaro i ett organiserat kaos.  

Lite rittkänsla blir det i The Messenger, som har galopptakt och en svag, men sträv kör. Quortorn låter här mer uppbragt berättande än sjungande, och som den gamla hästflicka jag är, får jag förstås gamla minnen av turer genom skogen. Sången stör mig inte alls på samma sätt som den en gång gjorde, enda invändningen jag har är mixen, för när en röst varken sjunger growl eller helt rent, så är det lätt hänt att den dränks. Vill inte räkna den här låten till vare sig viking metal eller black metal. Riding lesson metal, kanske...? Tempobytet efter åtta minuter är en orgie i episka körer, men jag är så förbaskat svag för sådant att jag bara njuter. 

Så börjar det smattra som hagel mot ett plåttak. Om ingen har tagit patent på uttrycket "plåtsmatterriff", så gör jag det nu, samtidigt som jag är tacksam över den tempoökning som Flash Of The Silver Hammer bjuder på. Trots plåtsmatterriffen låter det inte stökigt, men jag är inte säker på om det är lika med en viss enformighet, eller om mina öron helt enkelt bara har börjat vänja sig.

Att The Wheel Of The Sun börjar klent som harpotoner först, är inget annat än falsk reklam. Inte för att jag klagar nämnvärt - nyanserna finns där, det är bara det att jag har svårt att uppfatta dem i min första genomlyssning av denna ljudmatta. Quorthorns röst låter klagande, mer uppgiven här och jag känner mig så småningom slö och nästan lite sövd av den - inte för att det är dåligt, utan för att det är lugnande. Lite som en godnattsaga man hört hundra gånger förut. Jag har inte alls någon känsla för låtens längd - 12:22 minuter - men efter nio har jag ännu inte tröttnat. Det är helt enkelt alldeles för bekvämt att lyssna på.

Alltihop mynnar ut i ett lagom kaotiskt slammer och tjugo sekunder långa Instrumental, som ett pyttepostludium, medan jag fyller min bägare till bredden och bereder mig på repeat och sökandet efter den där ickeimaginära mjödtunnan som borde tömmas till Quorthorns ära. Det är nästan så att jag hoppas på att nästa veckas musikaliska matintag ska vara av sämre kvalitet, för jag märker att jag inte har något att gnälla över här, med undantag för den bitvis smådåliga mixen, men det är försumbart. Med tanke på att jag ville göra mig av med mina hörselorgan under första mötet med Bathory, så får vi väl säga att det är ett rätt hyfsat betyg...

onsdag 25 september 2013

Tyskland I Mitt Hjärta: Gamma Ray

Bild av Martin från mblserier.se

Denna veckas tyska kärlek har blivit sorgligt styvmorderligt behandlad av mig, och styrkt av den bekväma veckan i Fulda beger jag mig nu iväg på en blandning av återupptäcktsfärd och botgöringsvandring. Ju mer jag lyssnar nu, desto strävare känns tagelskjortan och mina fötter skaver med rätta mot den sträva marken. Vår färd startar dessutom extra tidigt, men det beror på att en annan del av mitt hjärta ska iväg till Stockholm (såklart jag kan dela på mig!) för lite finsk fägnad. Men här i grottan befinner vi oss stadigt i Tyskland även denna vecka.



Öronporr
Något biskopssäte ska vi inte till i vår tredje och sista kärleksresa genom Tyskland. Ett trettiotal mil från Fulda ligger en av Europas rikaste städer, Hamburg, bland annat känt för porrstråket Reeperbahn, de många broarna och landets största veckomagasin, Der Spiegel. Även om porr, broar och skvaller är av avgörande betydelse för mänsklighetens välmående, så är det inte därför vi har harvat iväg från Fuldas lugn till en bullrig hamnstad. Målet för färden är ett band som bildades när jag var fem år gammal och har avverkat fem trummisar på tjugofem år: Gamma Ray.



Fyndet
Som väntat hör även dessa herrar till grottmänniskans tonårsförälskelser, om än inte en lika knotande sådan som den till Blind Guardian, eller känslosvallande som för Edguy. Nej, Gamma Ray nästlade sig in i min tillvaro, med det farligaste skivomslag jag sett sedan lånet av Helloweens The Dark Ride från en klasskompis. No World Order hette hotet från skivavdelningen, som jämte tre kopierade exemplar av Insanity And Genius, Land Of The Free och Somewhere Out In Space återfinns i min samling. Och nej, jag tänker inte skämmas det minsta över de tre kopiorna, eftersom det rör sig om vrakgods från en flyttutrensning som jag mottog med stor förtjusning för många herrans år sedan. 

Det kan vara värt att tänka på: för oss som växte upp på platser med ytterst begränsad tillgång till metal, och/eller lika begränasade möjligheter att hitta tyska pärlor på egen hand, så tjänade CD-bränningen sitt syfte. Utan alla tacksamt kopierade exemplar av dubbelkaggar och falsettskrik jag mottog, hade mina inköpta alster inte varit tiondelen så många.

Men nog om detta. Gamma Ray har jag således en inköpt och tre brända fullängdare med, och anledningen till detta stavas Åhléns lilla metalsektion i Vetlanda, skolk från mattelektionerna och ett studiebidrag som gick åt till saltlakrits, metal och bussresor till katolska mässor. När jag bläddrade runt bland alla farliga omslag med ofta svårlästa bandnamn, så dök så en lagom psykadelisk kreation upp av vasstandade demoner med ljussvärd, ett halvt nedfryst jordklot och lite annat smått och gott. Det var dock både färglatt och hade läslig logga, så jag gjorde ett försök, och No World Order (2001) tog plats i min samling.



En stråle blid
Jag hade aldrig hört en röst som påminde det minsta om Kai Hansens förut, och i mina öron var det ungefär så farligt det kunde bli. Vid denna tid var The Dark Ride det enda jag hört av Helloween, där Andi Deris står för sången, så Kai Hansen hade noll och inget med Helloween att göra i mitt flickrum. Just nu, i skrivande stund, återupptäcker jag Somewhere Out In Space, som är så levnadsglad som en hundvalp med en pinne i mun och inser att jag har slarvat å det grövsta med inlyssningen av detta album. Så går det när man mottar brända exemplar: man anstränger sig baske mig inte tiondelen så hårt för att lyssna in dem. I det här fallet är det rent ut sagt oförlåtligt och jag får skamset bättra på såväl inköpslista som inlyssningstid.

Gamma Ray är power/speed metal med tio fullängdare och fyra livealbum på sitt samvete, farligare än Edguy och flamsigare än Blind Guardian sedan bildandet 1988, och jag har ägnat dem betydligt mindre tid än de förtjänar. På No World Order (2001) återfinns de i följande uppsättning: Kai Hansen, Daniel Zimmermann, Henjo Richter och Dirk Schlächter. Tredje spåret, The Heart Of The Unicorn, fick mina öron att hetta till av skräckblandad förtjusning när den brakade loss i hörlurarna första gången, och drabbades omedelbart av repeatfunktionen tillsammans med ylande Solid och balladen Lake Of Tears. 

Precis som vid min upptäckt av Helloween, var jag ytterst noga med att inte råka inhandla något som kunde misstänkas vara satanistiskt, och de rödögda andemonstren passerade mitt känsliga samvete med en hårsmån. Uppenbarligen var samvetskvalen inte värre än att jag såväl kopierade som ignorerade tre fjärdedelar av innehavd repertoar...



Genrehorans skamlösa reklam
Till mig själv, som den i sammanhanget oupplysta grottmäniska jag är: Gamma Rays fulla diskografi, med början i raden av redan innehavda exemplar ur denna tyska skattkista.

Till de med bättre ursäkter än jag för att ha missat Hamburgs stolthet: Samma som ovan, utan skam. Bara vältra er i melodiglädje, sprudlande som läskbubblor och betydligt mer långvarig. Some day we will call you home, sjungs det nu för full hals i mina lurar, och jag slår på reträtten för Shine On från Somewhere Out In Space. Mea culpa, Dirk Schlechter. Mea culpa...

måndag 23 september 2013

Anno Iuliae: The Green Manilishi (With the Two Prong Crown)

Normala hårdrockare upptäcker Judas Priest genom British Steel (1980) och börjar gråta i kudden av Turbo (1986). Själv upptäckte jag dem via stycken från den sistnämnda, i Priest...Live! (1987), som min käre sambo lockade med efter att jag visat viss uppskattning för live-DVD:n Rising In The East (2005). Jag var lagom ställd över de höga tonerna, och då ville min bättre hälft naturligtvis att jag skulle få höra några riktigt höga skrik. 

Nu ska dock ingen inbilla sig att jag kollade in DVD:n när den köptes - åh nej. Sommaren 2010, när vår katt passade på att bita i elkontakt och dö mitt i ett mål under bronsmatchen mellan Tyskland och Uruguay i fotbolls-VM, upptäckte jag Judas Priest, efter att ha levt med ett av deras fan i över fem år och självklart hört en hel del i förbigående, men aldrig lyssnat aktivt själv, eller intresserat mig det minsta för dem.

kan man göra som hårdrockare - men det är onekligen lite konstigt. Här nedan är iallafall The Green Manalishi (With the Two Prong Crown), som till på köpet är en cover och inte heller gick att hitta ett youtubeklipp med i live-version. 






söndag 22 september 2013

Balladfrossa III

Nej, jag var inte särskilt romantisk av mig i fredags. Steinmans darrande hjärta vårdades inte riktigt så ömt som man kunde ha väntat sig - av någon annan än jag. Det är dessutom ett bra tag sedan jag förlorade mig ordentligt i stillsammare toner, både här och annorstädes. Fram med näsdukar (eller spottskålar), för här är inlägg nummer 100 på min blogg, innehållandes listan att söndagsslöa till:


1. Ensiferum "Celestial Bond"


Jag tyckte visserligen inte särskilt mycket om Unsung Heroes (2012), men som det storögda kjolstycke jag förvandlas till av nordisk folkmusik, kan jag inte undgå att gå ner mig i ljuva drömmar av Celestial Bond. Eftersom det är höst och jag älskar denna årstid med allt vad den innebär av sprakande färger, inomhusnördande och den mjöliga potatisens återkomst, så känner jag mig alltid trivsamt vemodig och höstlig av mig när jag hör den här. Gör det ni också, om ni har läggning för folkmusiktoner. 



2. Avantasia "What Kind Of Love"


Ja, jag vet. Düsseldorf hit och Fulda dit... Tyskarna har ett stadigt grepp om mig, så det är lika bra att ni vänjer er. Det kan till och med hända att jag har postat den här en gång förut, men den är ju så vacker! What Kind Of Love är en duett med Tobias Sammet och Amanda Somerville som inte ens jag muttrar åt, även om den dryper värre än en gammaldags söndagsstek - med gräddsås. Jag lyssnar ofta på den, i synnerhet när jag åker buss och kan sitta och titta ut på de oinspirerande vägarna mellan Karlstad och Väse, känna mig allmänt upplyft av all missriktad kärlek som flödar genom lurarna mellan Sammet och Somerville och nästan beklaga att jag inte kan sitta tillbakalutad en stund till...



3. Freedom Call "Turn Back Time"


Det kan tyckas otroligt, men det finns sidor av Freedom Call som inte är pinsamma. Jag har visserligen vägrat lyssna på dem sedan jag träffade på den ohyggliga besvikelsen The Circle Of Life (2005) på Megahertz i Karlstad och vände tralltyskarna ryggen med sorg i hjärtat. Turn Back Time från Eternity (2003) hör till gruppens bästa låtar, och den gick naturligtvis på repeat i mitt flickrum när jag lagt vantarna på skivan. (Tack igen, Daniel Källgren!)



4. Within Temptation "Forgiven"


Den här låten är jag riktigt förtjust i, för den känns klen och ömtålig. Logiskt? Inte särskilt, nej. Jag är inget större fan av Within Temptation, men den här är inte dum alls. Upptäckte gruppen av en ren slump, när jag precis läst ut sista Harry Potter-boken och fällde tårar över Severus Snape - något jag inte var ensam om, visade det sig. Kreativa fans hade minsann knåpat ihop ett antal hyllningsvideos till allas vår halvblodsprins och på så vis lirkade sig holländarna in i mitt medvetande mer permanent, efter att ha funnits någonstans i mitt medvetandes utkant en tid. Forgiven från The Heart Of Everything (2007) är melankolimys, så tacka och ta emot.



5. Kamelot "On The Coldest Winter Night"


Nu kan det vara på sin plats att försäkra eventuella läsare här om att det inte finns någonting med den här låten som kan kopplas till nedstämdhet hos mig. Den är helt enkelt bara vacker, punkt slut. Blev introducerad för dessa delvis Floridafödda proggare av samma finsk-västgöte som gjorde sig skyldig till att dansa storartat vackert till LOK för i runda slängar tio år sedan, men jag får ärligt erkänna att det inte blivit någon djupare utforskning. Men, Gud välsigne Youtube och fritid - än finns det tid att hitta fler förtrollande kompositioner av dessa herrar.



6. Rhapsody Of Fire & Christopher Lee "Magic Of Wizard's Dream"



Om det till äventyrs finns någon som inte har sett LOTR-trilogin, så går ni genast och skäms i något hörn efter att ni hört denna förträffliga duett. Det finns de som begåvats med röster man måste stanna upp för, och Christopher Lee stannar upp världen en smula vare sig han talar eller sjunger. I kombination med Fabio Lione blir det magiskt. Ryser alltid när jag hör detta stycke. Vilken episk avslutning på veckan...

lördag 21 september 2013

Helgmålsringning: Nightwish

Om man söker efter texten till mästerverket The Kinslayer, blir iallafall vi Nightwish-fans sårade i hjärtat när fyra av de fem första sökresultaten heter Kingslayer. Om man nu har tänkt dela med sig av en text man tycker om, borde man inte stava titeln rätt då? Det är trots allt rätt stor skillnad på en kungamördare och en släktmördare.

Hursomhelst hör iallafall The Kinslayer från Wishmaster (2000) till en av mina absoluta favoritlåtar, inte bara bland Nightwishs alster. Texten berör skolmassakern i Columbine och duetten med Turunen sjunger Ike Vil. Trevlig helg.



fredag 20 september 2013

Fredagsfika: Meat Loaf


Extra allt och lite till. En vaniljmunk till kaffet? Snålt! En Fredagsfika med Meat Loafs Bat Out Of Hell (1977) är som att vandra i ett ändlöst hav av grädde och smördeg. Jag uppfattar inte ens en melodi att hålla fast i förrän 1:30 minuter in i första spåret, Bat Out Of Hell, som inte direkt stressar eller pressar något eftersom den är exakt 9:52 minuter lång med o-körer, boogie woogie-piano och lager efter lager av piano och gitarrer. Är jag förlåten som tappar fokus vid 8:44? 

Det sägs att 80-talet var smörigt, men den myten kan jag nu genomskåda i You Took The Words Right Out Of My Mouth (Hot Summer Night). Börjar man en låt med ett talparti om vargar med röda rosor, strupar och hesa viskningar som påminner om störda bröllopslöften, så är det helt enkelt kört från början. Jag är inte särskilt romantisk av mig och om jag väl är det, så är det inte sådant här som får hjärtat att fladdra. Kan inte ens avgöra om det påminner mest om en extatisk gospelkör, eller hawaiianska dansöser bland sanddynor. Men visst flyter jag med rätt glatt, i synnerhet som tjejerna inte wailar något.

Sedan är det frågan om det är mig det är fel på, eller om tiden har sprungit ifrån Heaven Can Wait? Bestämmer mig för att jag troligen inte är i rätt stämning, för någon gåshud, myskänsla eller ens en Disneypastellvy passerar framför mig i den här svulstiga balladen. Den är ändå bättre än All Revved Up With No Place To Go, som mest känns som en orgie i tårtfyllningar. Jag gillar inte saxofoner och inte Ellen Foleys röst heller, för den delen. Mockatårta med beskt kaffe, någon? Vart finns utrymmet för att hinna uppfatta detaljerna? 

Lite tidig tonårsångest härnäst, kanske? Two Out Of Three Aint Bad är vackrast hittills och påminner om högstadiediscotryckare, men blir snabbt trög, som när man dansade med någon som man inte synkade alls i längd med, så att båda fick ont i ryggen och klampade runt som ett par styltiga marionettdockor. "We can talk all night, but that aint taking us nowhere", sjunger Steinman, och jag instämmer helhjärtat. 

Jag får ångra mina spydiga tankar, inte för att det bli bättre, utan för att synden straffar sig själv. Ur mockatårtan ner i marängsvissen. Rädda mig någon från detta Jerry Lee Lewis-klinkande som här döpts till Paradise By The Dashboard Light. Jag rycker visserligen till i min dästa tillvaro efter tre minuter, men det är ingen behaglig väckning, utan musikalstökiga halvtalpartier och Foley är den mest påfrestande sångerskan jag hört sedan Anette Olzon slaktade Nightwishs Ever Dream. Här sjunger duetten "praying for the end of time" och jag säger amen. 

For Crying Out Loud är riktigt vacker i hela 3:30 minuter, och med tanke på att låten är 8:55 minuter lång, så får det väl anses som ett hyfsat betyg. Sången kommer till sin rätt bättre när den inte dränks i blås och bröl och det förbaskade orkesterslamret som först är så irriterande, blir lite småmysigt. Hade Steinman bara nöjt sig med sparsamma sex minuter, så hade den smakat lika bra som första känslan av vaniljkrämen från bullen, men nu är det som att matas med ögonbindel och aldrig veta när man tagit sista tuggan. 

Sedan kommer en viktig fråga. Varför har skivan ett nästan fyra minuter långt liveintro som åttonde spår? Det låter ju för i helsefyr som när en femåring bankar på pianot följt av en ödesmarsch mot... glittererans sista strid? Ja, av någon anledning påminner det här mig om scenen med Jack Fairy i glitterskrud  i Todd Haynes Velvet Goldmine (1998). Boléro (Live Intro) låter som en blandning mellan en marsch mot godisaffären och Jack Fairys paljettströssel, men kanhända blir det trevligt att höra de två sista spåren, som är liveversioner av Bat Out Of Hell och Dead Ringer For Love.

Visst, jag halvsover genom pianoslingan i Bat... men det är rätt fint att höra publiken (som jag fördomsfullt inbillar mig består av många, darrande kvinnosuckar.) Eftersom jag överlag har svårt för livespår, blir jag ändå ganska belåten, för det är knappast dåligt bara för att jag gäspar flera gånger och tappar fokus, eller...? Tjejsången förtjänar en munkavle och vid 9:00 gråter mina öron och ber om nåd. 

Avslutningsvis får jag ingen direkt nåd att tala om. Har ni en aning om hur otroligt sjukt det känns att lyssna på avslutande Dead Ringer For Love, tryggt innesluten i sina lurar - och plötsligt se en strippscen i Grand Theft Auto V på TV:n? Nej, tänkte just det. Fast det gör ingenting, tvärtom är det riktigt förlösande, som att komma ur en matkoma med en kopp riktigt starkt kaffe. Nåd är det inte frågan om, men väl ett skratt, för även om jag har hört den här hoppjerkedängan förut, så är det iallafall första gången i samband med en tecknad strippa. Spela den på Maxim en kväll, så lovar jag att göra mitt första strippklubbsbesök. Blir jag missnöjd kastar jag munkar. Jag har redan fått för mycket av den sortens fika. 

onsdag 18 september 2013

Tyskland I Mitt Hjärta: Edguy

Bild av Martin från mblserier.se

Stockholm, Karlstad och Espoo har vi dragit oss igenom sedan i onsdags, och drygt 30 mil från förra veckans blinda väktare i Düsseldorf ligger nästa anhalt för vår tyska pilgrimsfärd: Fulda i östra Hessen. Som den illvilliga katolik jag i grund och botten är, kan jag passa på att berätta att Fulda är såväl gammalt biskopssäte som ett av de ställen Napoleon gav sig till annektera under sina glada diktatorsdagar.

Vi kan utgå ifrån att jag är både trött, resesvettig och mycket ängslig över vägar och avfarter på färden, trots god förplägning och välljudande umgänge borta i Lank-Latum. Om förra veckans inkvartering bestod av slott och trubadurer, så ligger nog hovnarrar och hotell närmre till hands i Fulda. Det är nämligen dags för lite närmare umgänge med den misstänkt stabila och glada kvintetten Edguy.



Fucking In Fulda?
Ett ynka medlemsbyte har dessa power metal-pojkar hunnit med under sina tjugoen år tillsammans, så det första man undrar är förstås varför ingen i bandet har dött av "oklara orsaker" än. Vad går de på, är det lagligt och vart får man tag i det? Varför anlitas de inte som coacher av band med splittringsrisk?

Av gruppens tio studioalbum återfinns tre i min sambos samling och fyra i min, samt deras live-DVD med den omåttligt fyndiga titeln Fucking With F*** (2009), ty hur många smäktande ballader som sångaren och duracellkaninen Tobias Sammet än producerar, så är Edguy mer solstrålar - eller solstollar - än månskenstrubadurer.

Debuten Savage Poetry (1995) har min sambo i versionen från 2000, och själv har jag aldrig hört 95:an eftersom spåren är desamma 00:ans. Jag trodde länge att Kingdom Of Madness (1997) var tyskarnas debut, ett riktigt platt och tråkigt album som jag mest ryckte på axlarna åt efter mina kärleksstunder med senare alster. Men inte ska jag lasta herrarna för det. Själv har jag inte lyssnat ordentligt på dem sedan Tinnitus Sanctus (2008), och har därmed bakläxa att göra tillsammans med lämplig bikt och bot vid tillfälle.



Fyndet
Det är runt elva eller tolv år sedan som mina öron, efter en tids umgänge med Sonata Arctica och Avantasia, spetsades för Edguy. Jag var redan frälst av Tobias Sammets sångröst och komponerande efter The Metal Opera Part I (2001), och jag erkänner att blev något stött när min klasskompis, som inte lyssnade på metal överhuvudtaget innan vi började umgås, hittade Edguy före mig. Är man en identitetskrisande tonåring så är man, och då finns det inget som heter logiskt tänkande.

Tursamt nog försvann den där korta ilningen av irritation snabbare än ett stop bayerskt öl i närheten av Edvard Blom, och jag kunde med liv och lust både inhandla och avnjuta mitt första album med Edguy: Mandrake (2001), direkt från den lilla metalsektionen i Vetlanda till min kombinerade CD- och kassettspelare i flickrummet.

Det räckte med de inledande orgeltonerna på titelspåret, så var det färdigt. Långsammare än Sonata Arctica, mindre episkt än Avantasia och precis när jag trodde att det skulle lugna sig, kom ett solo som en morrande katt, körinslag och ja, jag påbörjade en intensiv diet från Fulda. Den avtog visserligen i omfattning, men finns stadigt där och i skrivande stund lyssnar jag igenom Mandrake (2001) och är tvungen att le brett för mig själv åtminstone var tredje minut, eller så.

Det är skamlös power metal, texter som är omväxlande löjliga och underfundiga, och skulle det mot förmodan dyka upp ett orosmoln på den klarblå himmeln under Nailed To The Wheel eller balladen Wash Away The Poison, så blir det iallafall en tillräckligt stor regnbåge efteråt för att det ska spruta nonstopknappar från den.



Alla tokars kung (och hans hovmän)
Edguy lyssnar man på om man har tappat rimlig mängd glädje. Det är absolut ingenting för någon i total depression, hur väl man än vill, för har man inget till övers för andra sinnestillstånd än melankoli, så blir det svårt att uppskatta en kung och hans fyra hovmän, höga på livslust och vibraton.

Jag minns mycket väl när jag fick hem Rocket Ride (2006) och för en gångs skull höll med SRM-skribenten Zendt i Juryn #33, vilket sannerligen inte hörde till vanligheterna. Första lyssningen var en riktig besvikelse, för jag hade haft väldigt höga förväntningar efter Hellfire Club (2004), som inte fastnat lika hårt som sin företrädare, så under några tjuriga dagar försökte jag psyka det färglada omslaget med blicken (lönlöst), innan jag gav det en ny chans och upptäckte att jag dömt orättvist. Numera kan jag till och med lyssna på Trinidad, med falsettpip och rader som "let me tell you a story about an ugly woman I know", och "Oh, I'm not only singing in a band, you know. Back i Germany I was a famous porn star" utan så mycket som en nyansskiftning på kinderna.

Sacrifice, Wasted Time, The Asylum och Save Me är mina favoriter på skivan med det mest psykadeliska omslaget i min samling, alla genrer inräknade. Det påminner mer om fodralet till en överspejsad, tecknad film än en metalskiva. Så småningom blev jag så pass förtjust i Rocket Ride (2006) att jag inte ägnade Tinnitus Sanctus (2008) riktigt den uppmärksamhet jag i vanliga fall gör när tyskarna släpper nytt, och Age Of The Joker (2011) har jag... inte hört så mycket som ett enda spår på, insåg jag när jag skummade igenom hemsidan.

Istället för att springa efter mig med facklor och högafflar, ge er på Children Of Bodom. Jag har inte studsat med riktigt lika lätta fötter över de tyska jaktmarkerna sedan de kom indrällandes med finskt vemod och löjliga covers i min tillvaro. Dessutom är det ju inte illa att ha en tysk ädelsten att vänta på, till en god kopp kaffe eller kanske en färgglad parasolldrink eller två...



Genrehorans skamlösa reklam
Sanktionerad av ingen utom mig själv, och knappt det, presenterar jag så den noggrant (tveksamt) ultimata låtlistan för att introducera Fuldas favoriter i familjen. Håll till godo:

Mor- och farföräldrar: Nine Lives (Tinnitus Sanctus)
Mödrar: Misguiding Your Life (Savage Poetry)
Fäder: Out Of Control (Vain Glory Opera)
Flickvänner: Trinidad (Rocket Ride)
Pojkvänner: We Don't Need A Hero (Hellfire Club)

måndag 16 september 2013

Anno Iuliae: Warheart

Andra bandet någonsin med growl som jag fastnade för. Farligaste omslaget i samlingen sedan Gamma Rays No World Order (2001) som införskaffats ett par år tidigare. En skiva som jag älskade första spåret på, inte hade tålamod att utforska vidare och sedan skänkte till någon - minns inte vem - i samband med en utrensning. 

Nu är den återbördad till sin rätta plats, i en reloadupplaga från 2008 och behandlad med den vördnad den är värd. Warheart är absolut inte skivans bästa spår, och det betyder inte att det är en dålig låt. Själv fastnade jag för den på grund av Alexi Laihos suveräna gitarrspel, och hade därmed överseende med att sången inte alls föll mig i smaken. 

Efter en lång tids glömska och ointresse, återupptäckte jag bandet flera år senare när jag klickade runt på Youtube och fann deras DVD Stockholm Knockout Live. Vid tillfället ifråga hade jag en tämligen jobbig tillvaro, och Children Of Bodoms aggressiva stil passade mig plötsligt som hand i handske. Om lite mer än en vecka ska jag se dem live för första gången - troligen tillsammans med en majoritet av fjortonåriga pojkar, men det är det värt - och fram till dess njuter jag av mina nygamla skatter. 







söndag 15 september 2013

In Nomine Patris III

Samma dag som jag lade upp In Nomine Patris ringde en vän från min församling som jag inte hade träffat på väldigt länge. Jag var småtrött, mitt uppe i en film och dessutom en smula vresig över ingenting. Hursomhelst så pratade vi förstås om vad vi gjort sedan sist, och då jag nämnde min hårdrocksblogg och att jag ägnat ett inlägg åt kristen metal, fick jag den här reaktionen:

”Åh, finns det kristen hårdrock! Jag trodde typ alla var djävulsdyrkare.”

Alltså. Mina första minnen av en kyrkolokal, är när jag som treåring tultade runt i Pingstkyrkan med gammelmormor och mina första hårdrocksminnen är syrrans Europekassett tre år senare. Jag har bokstavligt talat levt med kristendomen i ena handen och hårdrocken i den andra under tjugotre års tid och får höra från en människa jag känt väl i tre-fyra år, att hon uppenbarligen inte känner mig alls. Det är så fruktansvärt deprimerande.

In Nomine Patris? var ett inlägg som fick igång en intressant diskussion i FB-gruppen Hårdrockare för livet, där jag förklarade mitt personliga obehag inför metal med en religiös agenda och ett par härliga medkristna metalheads förklarade sin syn på saken. Det är diskussioner jag uppskattar, för det är en väldigt stor skillnad på att personligen avsky/känna obehag inför något, och att föra fram sin känsla som en sanning eller ett försök att trycka ner andra. Mitt obehag inför kristen metal är och förblir MITT, punkt slut.

Jag har alldeles för lång erfarenhet av kristendomens och hårdrockens olika ansikten för att kunna instämma i att hårdrock med kristet tema per automatik skulle vara uppbyggande. Den som säger så, kan inte sin religionshistoria, som många gånger är allt annat än upplyftande.



Den katolska kyrkan har en annan syn på människan än de evangeliska och lutherska kyrkorna, nämligen den dualistiska. Hos oss är mörker och lidande inte något onaturligt, tvärtom. Det är inget att skämmas för, utan ett tecken på att man är människa med allt vad det innebär.

I vissa delar av de evangeliska kyrkorna, är lidande och mörker något som ska undvikas till varje pris. Mörkret har skingrats i och med uppståndelsen och frälsningen är redan ordnad om du har tron. Gläd dig, människa! Men så enkelt är det inte, och just därför tycker jag om alla misantroper i hårdrocksvärlden som inte alls gläder sig, för jag behöver dem. Jag ser fler exempel på korsbärande i ett enda SRM-nummer än under hela fastetiden i min församling och i andra kyrkor har fastetiden avskaffats helt, så vi behöver alla naglar i ögat vi kan få.

De olika formerna av kristendom och satanism har på många sätt mer gemensamt än vad som är bekvämt att föreställa sig för den som bekänner sig stadigt till ena eller andra sidan. Samma behov av grupptillhörighet, samma längtan efter en sanning och samma världsfrånvändhet.

Jag kan själv bli trött på att behöva tala om för någon som känner mig att jag inte står redo att försöka omvända någon, att jag inte är rädd för frågor eller ifrågasättanden och att jag inte lever i ett lyckligt rosaskimmer, oförmögen att se problem inom kristendomen. Jag förklarar än en gång och önskar i tysthet att folk var mer bildade, men under alla retsamma frågor har det nio av tio gånger funnits ett stråk av rädsla för att jag ska peka ett fördömande finger mot dem.

Pratar jag däremot om min passion för metal med kristna, så finns där sällan en vilja att förstå – tyska lärarinnenunnor på 60+ undantaget. En helt annan ängslighet kombinerad med självrättfärdighet, som inte alls lämnar samma öppning för samtal som hos de hårdrockare som förbryllas över min tro, och det irriterar mig något vansinnigt.

Faktum är att det finns väldigt mycket metal som har texter i samklang med både kärleksbudskapet och korsvägen. En snabb genomräkning i min egen samling gav tjugofyra stycken i ett svep, och inget av dessa band klassar sig som white metal. Jag tror aldrig jag har hört talas om ett utpräglat katolskt metalband, däremot finns det säkert metalmusiker i min samling som är såväl katoliker som protestanter.

Vad jag kan ha förståelse för i white metal är viljan att visa på ett alternativ till den falang som på allvar hänger sig åt självdestruktivitet i ex. vissa former av extrem black metal. Det är otroligt sorgligt när människor känner sig så utanför samhället att de enda sällskap som de känner sig välkomnade i, är sådana som uppmuntrar självskador, våld mot andra och antisocialt beteende. Om man då, kristen eller ej, känner ett behov av väga upp destruktiviteten med något mer upplyftande så inte mig emot. Det här är ett fint stycke och det är knappast Strypers fel att jag känner ett instinktivt obehag:



De som aktivt tror på djävulsdyrkan och utgör ett reellt hot mot godhet och medmänsklighet är försvinnande få i jämförelse med de som sprider kaos och ondska under täckmantlar i form av skräddarsydda kostymer, välkammat hår och prästskruder. Det är därför jag inte kan låta bli att undra över vilket behov en uttalat kristen profil hos ett hårdrocksband fyller. Hade det överhuvudtaget funnits en sådan genre om det inte vore för motståndet mot hårdrock i de kristna leden? Blev det för tröttsamt att försvara sig åt två håll hela tiden?

Själv tror jag inte att band med kristen profil behöver vara mer seriösa än sina mörka motståndare, vilket är ytterligare en anledning till min skepsis mot genren. Ett rättvänt kors säger precis lika lite om bäraren som ett felvänt gör, precis som mina skivor med Bathory och Hildegard von Bingen inte säger något annat än att jag uppskattar både black metal och gregoriansk skönsång. Watain är ett band med tydlig satanisk prägel, här med en lågmäld, vacker hymn - utan growl. Varför jag inte får samma obehag av deras profil, som av en kristen motsvarighet har jag fortfarande inte lyckats luska ut, men vi har alla våra kors att bära, och mitt tycks vara kristen metal.



Det är inte svårt att välja sida. Trist, men inte svårt. Det finns inget enklare än att rätta in sig i ledet på ena eller andra sidan, vare sig det handlar om satanisk eller kristen hårdrock och därför finner jag fanatikerna på båda sidor komiskt lika i sitt tankesätt. Alla som lever i religionsöverskridande relationer av olika slag, vet att det krävs mycket tålamod från båda håll och att det är väldigt skönt att då och då befinna sig i sällskap med människor man inte behöver förklara eller försvara någonting inför. 

Själv är jag inte tillräckligt mycket gruppmänniska för att se vinsten med att "välja sida". De band som spelar black eller white metal, är fortfarande bara människor med bagage och brister som alla andra. Musik har makt, men inte så mycket makt som anhängare av båda sidor vill tro. Det är att avsäga sig eget ansvar och logiskt tänkande, om man påstår att musik och ord verkar ensamt. Jag lyssnar på mässor av Bach, Mozart och Haydn utan att bli särskilt mycket godare eller mer kristen för det och jag kan inte påstå att jag känt det omvända när jag lyssnat på Bathory och Watain.

Sedan får jag erkänna att jag givetvis finner det omåttligt roande att lyssna på metal som både satanister och kristna vill att jag ska hålla mig borta ifrån. De förstnämnda för att jag "ska" känna mig hotad/bortstött/äcklad av dem - de sistnämnda för att jag "borde" känna mig kränkt som kristen. Humor och självdistans är det första som ryker hos en fanatiker - i alla led.


lördag 14 september 2013

Helgmålsringning: Incarnit

Med Karlstadsthrasharna Incarnits Emperor Of Religious Slaves ringer vi till helgfrid i grottan, ungefär två månader efter mitt överraskande trevliga besök på Glada Ankan där jag hörde kvartetten för första gången. Trevlig helg!


fredag 13 september 2013

Fredagsfika: Watain



Det dröjer 20 sekunder in i Night Vision innan jag uppfattar det minsta ljud, mjukt som en smygande katt kommer gitarren in och efter två minuter är jag insvept i en ljudmatta som jag på sätt och vis borde ha väntat mig, med tanke på alla recensioner jag snavat över som öst på om hur oväntat Watains femte studioalbum The Wild Hunt (2013) är. Veckans Fredagsfika, vin och kex, intas till toner av ett ovanligt färskt slag, men som katolik är jag nog inte ens tilltänkt som smulplockare.

"Ur djupen ropar jag till dig, Herre", lyder psalmen och på latin blir det De Profundis, skivans andra spår. Inte för att någon hör mina rop. Det är inte meningen att jag ska tycka om det här, intrycken sköljer över mig på ett sätt som jag bara kan jämföra med... den första katolska mässa jag deltog i. Faktiskt är det ett intryck som kan beskriva hela skivan. Det är black metal, men inte som jag är van vid. Min första katolska mässa var kristendom, men inte som jag var van vid. Grunden finns där, men stämningen är så helt annorlunda. Intrycken är många, bitande och... vad i helvete hände med takten där?!

Black Flames March nästa och jag tar ett bett av oblaten - förlåt, kexet - och försöker förstå vad det är jag lyssnar på. Trummorna är utsökta, obönhörliga och jag undrar om det går att höra ett spår här ensamt, eller om varje låt är sammanlänkad med nästa och måste upplevas i sin helhet. Vid 4:50 blir jag totallurad, i sluttakten rycker jag till och likaså i All That May Bleed. Jag vet inte hur pass religiös Erik Danielsson är, men jag har hela tiden känslan av att vara praoelev eller deltagare i en guidad tur. Allt andas mina första, trevande möten med Katolska Kyrkan, även om det bestående intrycket av fjärde spåret är de ljuvliga kontrasterna mellan Danielssons röst, klara gitarrer och trummorna.

Sedan har jag en fråga jag väldigt gärna vill ha svar på: Varför känns The Child Must Die som att komma hem? Det här är en ultrasatanistisk black metal-skiva, ingen fredagsmysig filmkväll med popcorn och Miss Marple! Jag brukar sällan reagera på trummor, men här är jag fast. Eftersom jag inte har någon slagverksvokabulär att stoltsera med, avstår jag från att försöka förklara varför.

Balladen They Rode On har jag läst tillräckligt många recensioner och artiklar om för att veta att det ska vara just en ballad - som jag dessutom har tjuvlyssnat på i Youtubeform. Eftersom jag har tillbringat en stor del av min tonårstid i kloster, har jag en förkärlek för det återhållsamma, en kärlek som närs väl i nästan tre minuter. Gitarrsolot är det vackraste jag hört sedan Hammerheart (Bathory) och gör mig därmed halvt grinfärdig, Danielssons röst tar aldrig över och den utlovade kvinnosången är visserligen betydligt kortare än jag trott, men fulländar balladen som en elevation.

Har inte hunnit hämta mig från ovanstående stycke, men det skiter naturligtvis Watain fullkomligt i och kastar in mig i något som påminner om soundtracket till valfri mardröm. Sleepless Evil, minsann. Passande namn och jag känner mig som en inkräktare i någons privata andakt eller psykos. Skillnaden är hårfin.

The Wild Hunt känns långtifrån vild, men däremot beslutsam. Körpålägg som för tankarna till Bathory och flera lurande vinklar och vrår. Framför allt är det väldigt tätt och kanske är det just därför som hela skivan påminner mig om en mässa: det må ha flera olika element och partier, men likt förbannat blir det en helhet. Det är inte bara av retsamhet som jag antecknar "Watains Agnus Dei?" vid Outlaw. Den inleds nämligen med ett skrik som får mig att rycka till och där koralen Agnus Dei (O, Guds Lamm) sjunger om inkludering i den katolska mässan, så blir väl detta stycke någon form av mörk motsvarighet.

Nu tänker jag inte låta mig luras mer, hur mjukt plockande Ignem Veni Mittere än börjar. Finner mig själv stengloende med fågelholksmun och insikten att jag är lättlurad av mig. Att grannungarna stör min andakt med skrik utanför förtar inte särskilt mycket av intrycket, för jag kan inte säga annat än att tionde spåret är en enorm upplevelse.

Skivan avslutas med ett magnifikt postludium värdig den mörka motsvarigheten till Petri stol, Holocaust Dawn, framförallt på grund av att trummorna för tankarna till mäktig klockklang och får mig att rycka till som en skrämd katt på flera ställen.

Gå i Herrens frid? Inte en chans, och jag älskar det.
Vad är det för fel på mig?

onsdag 11 september 2013

Tyskland I Mitt Hjärta: Blind Guardian

Bild av Martin från mblserier.se 


Jag vill ha det sagt med en gång: jag hatar att resa. Tanken på att ge sig iväg med en packning där hälften är onödigt och andra hälften inte går att använda eftersom jag glömt allt jag egentligen behövde hemma.

Att ha fyra påminnelser i mobilen för tåg- eller busstider som piper hysteriskt så att jag ska komma ihåg att tiden går även om jag inte gör det. Att, efter att ha klarat av eventuella buss- och tågbyten, lyckas tyda den förbannade kartan och suddiga vägbeskrivningen för att hitta fram till vad som nu är målet för åtminstone resväskan, innan man inser att den där jävla bananen man tog med sig på bussen/tåget, stinker i kapp med ens egen resesvett och… ja, jag tycker det är förbannat besvärligt att resa.

Som om det inte vore nog med de praktiska förberedelserna och att klara av själva färden, så börjar den här grottmänniskans nästa ångest att ticka igång så fort man kommit fram till andningspausen: Hur kommer det att funka att bo här under ett par nätter? Det spelar ingen roll om det är ett vandrarhem, ett hotell, en god vän eller mina päron. Mina rutiner är stadda i upplösning och det slår aldrig fel: hur roligt jag än kan ha haft på min resa, så är jag som en urkramad disktrasa, redo för sophinken när jag kommer hem. Tänk er då hur det skulle bli om jag for utomlands, någonstans där det dessutom kan bli kinkigt med engelskan…



Nordväst om Düsseldorf
Ett land jag dock vill besöka är Tyskland, men det är varken Oktoberfest eller Kölnerdomen som väckt den reslusten, utan landets icke obetydliga bidrag till min skivsamling. En stor del av det bidraget står en viss 47-åring från Lank-Latum i Meerbusch för: Hansi Kürsch.

För er som, trots inläggstitel inte vet vilket band vi talar om, så presenterar jag härmed inte utan viss tungvrickning, Tysklands, enligt mig, power/speed/symphonic/progressive metalband nummer ett: Blind Guardian.

Dessa herrar har hållit igång sedan 1984, släppte sin första demo Symphonies Of Doom (1985) och sitt första album, Battalions Of Fear (1988), har tre saker som får mitt hjärta att bulta: mysticism, fantastiska melodier och en sångare vars röst skär mig i strimlor i svaga ögonblick. Jag innehar åtta av tretton album, samt en skamsen kopia av A Night At The Opera (2002), som jag bytte till mig mot en kopia av Edguys Mandrake (2001) i gymnasiet, och i över ett decennium har de omväxlande förhäxat och retat gallfeber på mig. Blind Guardian är min skivsamlings obändiga vildväxt, ibland lika tröttsam som en kvickrotsinvasion, för att sedan slå ut som den vackraste rosenbuske.

Här i grottan ska vi nu bege oss till Tyskland vid några utvalda tillfällen, och första anhalt blir alltså Krefeld, nordväst om Düsseldorf, där Blind Guardians första uppsättning såg dagens ljus 1984 och hamnade i mitt skivställ sjutton år senare. Vi ska inte fördjupa oss mer i geografin, däremot den snåriga terräng som har lett bandet till mitt hjärta.



Fyndet
Jag minns inte vart jag hittade den, men däremot vet jag mycket väl varför jag inte bara bläddrade förbi den. Jag hade aldrig sett något som påminde om omslaget till Imaginations From The Other Side (1995) förut. Den gula, gammelsnirkliga loggan, bandnamnet som lät som hämtat ur en folksaga och omslaget med en drake slingrad runt en luta visste precis vart det träffade.

Jag vet att jag lyssnade en stund i butiken, minns att jag kände mig otålig tills jag kom till A Past And Future Secret och det vackraste vemod som någonsin nått mina öron tystade allt vad sund kritik hette. Efter en för en gymnasieelev ansenlig transaktion på 170 kronor, följde så min allra första upplevelse av Blind Guardian med mig hem i en liten plastpåse, tillsammans med stor förväntan.

Vid den tiden gick mitt fantasyintresse på högvarv och då Prins Valiant fått mig på knä redan i högstadiet, var det inte särskilt förvånande att en skiva med en sång om Mordred talade till mitt riddardille. Jag hade aldrig hört metal med historiskt tema förut – Blind Guardian kom före Avantasia till min samling – och för en boknörd med allvarliga planer på att sy sig en yllekåpa och lära sig latin var det nyinköpta innehållet i plastpåsen ett löfte om ljuv förening mellan mina två stora intressen: medeltidshistoria och metal.

Den första tiden lyssnade jag bara på två spår: A Past And Future Secret och The Script For My Requiem. Den senare på grund av att den kom direkt efter favoriten och jag trots allt var tvungen att slita mig från mina böcker, resa mig från sängen och byta tillbaka till A Past And Future Secret eftersom det inte fanns någon repeatfunktion på min CD-spelare.

Lägg gärna det här på minnet, om ni tänkt fortsätta att läsa min blogg: jag är och förblir en omlyssnare och omläsare, en vanemänniska som inte mår väl av för många nya intryck, så i min värld är det inte ett dugg konstigt att äga en skiva som man inte upptäcker i sin helhet förrän efter tio år.



Förvirringen
Hansi Kürsch, bandets sångare tillika låtskrivare, har alltså komponerat metal utifrån såväl Arthurlegenden och korstågen som Härskarringen. I samband med filminspelningen av LOTR-trilogin, fick bandet en förfrågan om att göra soundtracket, något de tyvärr tackade nej till på grund av att de stod mitt uppe i trögfläskiga A Night At The Opera (2002), som jämte A Twist In The Myth (2006) presenterar två ytterligheter av tristess som får mig att vilja smiska Hansi Kürsch & co med en törnruska.

Istället för att bidra till Jacksons episka mästerfilm, producerade några av mina älsklingstyskar som bäst mediokra jungfrusuckar och som sämst prog metal på fultjack. Jag är i grunden en varm anhängare av att inte gnälla för mycket när ett band vidgar sina vyer. Man klagar ett tag på att det känns ovant, låter den oväntade skivan ligga till sig lite och tar sig sedan tid att lyssna på den då och då, tills man kommit över sina älskades förändringar och kan börja söka efter skattgömmorna istället för att tjura över att det inte är som förr. Men i A Twist In The Myth (2006) har jag fortfarande inte hittat någon skatt.

Trubadurslingan Skalds And Shadows är det enda spår jag får en smula behållning av, men några glimmande mynt är det inte frågan om, snarare lättsmälta chokladpengar i guldfärgat stanniolpapper och blotta åsynen av den skivan är en osviklig stämningssänkare, ungefär som Children Of Bodoms Relentless, Reckless Forever (2011). När jag känner mig på medmänskligt humör tänker jag att dessa två magplask kan skyllas på tillfälliga sinnesstörningar eller personlighetskriser, men för det mesta känner jag mig bara förolämpad.



Rösten
När vi nu har kommit fram till att Blind Guardian bildades 1984 i närheten av Düsseldorf, rör sig mellan fyra olika metalgenrer: power, speed, symphonic och prog, har en förkärlek för fantasy samt en flitig men ojämn discografi, så ska vi gå över till mannen med ett röstomfång på fyra oktaver: Hansi Kürsch.

För ett öra ovant vid metal kan Kürsch bli en tonsäker, men väl mästrande upplevelse. Jag har alltid uppfattat ett visst tvång i hans röst. Den balanserar ofta på gränsen till att ta över alla andra hörselintryck och jag misstänker att om någon kardinal med ovanligt god musiksmak lånar ett öra till Kürsch & Co, så lär han sucka något i stil med: ”OM vi bara hade rekryterat bättre i Tyskland lite tidigare och grundligare! Vilken förstetenor vi kunde ha fått…”

Vi övriga tackar för Vatikanens bristande engagemang i Düsseldorf med omnejd, för med Hansi Kürsch har metalvärlden, enligt mig, fått ett av sina mest exklusiva tillskott i röstväg, vare sig det är till att gå i krig, uppvakta högborna damer eller kröna trollkarlar.



Fantasytemat & Myterna
Tro nu inte att jag nonchalerar André Olbrich och Thomen Stauch med min långa hyllning till Kürsch, men det jag alltid intresserat mig mest för med Blind Guardian är sången och temat. Att läsa böcker och lyssna på musik är två aktiviteter jag gärna gör samtidigt, och emellanåt händer det att ett band och en bok omfamnar varandra värre än ett trånande par.

Förutom Härskarringen, som tyskarna ägnat ett helt album åt, har gruppen också texter inspirerade av Arthurlegenden och George R.R Martins serie Sagan Om Is Och Eld. Jag minns när Peter Jackson skulle börja filma Härskarringen och allt jag kunde tänka på var om det skulle falla platt till marken. Det är vanskligt att tolka något som är så älskat och detaljerat, som varje läsare har sin egen, högst personliga bild av, men precis som Peter Jackson gjorde en fantastisk filmatisering, gjorde Blind Guardian med låtar som The Lord Of The Rings och Nightfall, The Curse Of Feanor och Noldor en bit av Tolkiens värld till sin egen. Är du ett fan av Härskarringen och inte har hört dessa fyra stycken, så är det hög tid. I synnerhet de två första är bland det absolut bästa som gruppen har gjort.



Genrehorans skamlösa reklam
Blind Guardian har en så pass stor och blandad repertoar att till och med den mest själlösa radiohitrunkare skulle kunna nås av en och annan ljusglimt. Här nedan presenterar jag, som den självutnämnda expert jag är, hur du på bästa sätt låter Düsseldorfs välsignelser träffa de mest behövande:

Mor- och farföräldrar: The Eldar (Nightfall In Middleearth)
Mödrar: Spread Your Wings (The Forgotten Tales)
Fäder: Mordred’s Song (Imaginations From The Other Side)
Flickvänner: To France (The Forgotten Tales)
Pojkvänner: Welcome To Dying (Tales From The Twilight World)