Det dröjer 20 sekunder in i Night Vision innan jag uppfattar det minsta ljud, mjukt som en smygande katt kommer gitarren in och efter två minuter är jag insvept i en ljudmatta som jag på sätt och vis borde ha väntat mig, med tanke på alla recensioner jag snavat över som öst på om hur oväntat Watains femte studioalbum The Wild Hunt (2013) är. Veckans Fredagsfika, vin och kex, intas till toner av ett ovanligt färskt slag, men som katolik är jag nog inte ens tilltänkt som smulplockare.
"Ur djupen ropar jag till dig, Herre", lyder psalmen och på latin blir det De Profundis, skivans andra spår. Inte för att någon hör mina rop. Det är inte meningen att jag ska tycka om det här, intrycken sköljer över mig på ett sätt som jag bara kan jämföra med... den första katolska mässa jag deltog i. Faktiskt är det ett intryck som kan beskriva hela skivan. Det är black metal, men inte som jag är van vid. Min första katolska mässa var kristendom, men inte som jag var van vid. Grunden finns där, men stämningen är så helt annorlunda. Intrycken är många, bitande och... vad i helvete hände med takten där?!
Black Flames March nästa och jag tar ett bett av oblaten - förlåt, kexet - och försöker förstå vad det är jag lyssnar på. Trummorna är utsökta, obönhörliga och jag undrar om det går att höra ett spår här ensamt, eller om varje låt är sammanlänkad med nästa och måste upplevas i sin helhet. Vid 4:50 blir jag totallurad, i sluttakten rycker jag till och likaså i All That May Bleed. Jag vet inte hur pass religiös Erik Danielsson är, men jag har hela tiden känslan av att vara praoelev eller deltagare i en guidad tur. Allt andas mina första, trevande möten med Katolska Kyrkan, även om det bestående intrycket av fjärde spåret är de ljuvliga kontrasterna mellan Danielssons röst, klara gitarrer och trummorna.
Sedan har jag en fråga jag väldigt gärna vill ha svar på: Varför känns The Child Must Die som att komma hem? Det här är en ultrasatanistisk black metal-skiva, ingen fredagsmysig filmkväll med popcorn och Miss Marple! Jag brukar sällan reagera på trummor, men här är jag fast. Eftersom jag inte har någon slagverksvokabulär att stoltsera med, avstår jag från att försöka förklara varför.
Balladen They Rode On har jag läst tillräckligt många recensioner och artiklar om för att veta att det ska vara just en ballad - som jag dessutom har tjuvlyssnat på i Youtubeform. Eftersom jag har tillbringat en stor del av min tonårstid i kloster, har jag en förkärlek för det återhållsamma, en kärlek som närs väl i nästan tre minuter. Gitarrsolot är det vackraste jag hört sedan Hammerheart (Bathory) och gör mig därmed halvt grinfärdig, Danielssons röst tar aldrig över och den utlovade kvinnosången är visserligen betydligt kortare än jag trott, men fulländar balladen som en elevation.
Har inte hunnit hämta mig från ovanstående stycke, men det skiter naturligtvis Watain fullkomligt i och kastar in mig i något som påminner om soundtracket till valfri mardröm. Sleepless Evil, minsann. Passande namn och jag känner mig som en inkräktare i någons privata andakt eller psykos. Skillnaden är hårfin.
The Wild Hunt känns långtifrån vild, men däremot beslutsam. Körpålägg som för tankarna till Bathory och flera lurande vinklar och vrår. Framför allt är det väldigt tätt och kanske är det just därför som hela skivan påminner mig om en mässa: det må ha flera olika element och partier, men likt förbannat blir det en helhet. Det är inte bara av retsamhet som jag antecknar "Watains Agnus Dei?" vid Outlaw. Den inleds nämligen med ett skrik som får mig att rycka till och där koralen Agnus Dei (O, Guds Lamm) sjunger om inkludering i den katolska mässan, så blir väl detta stycke någon form av mörk motsvarighet.
Nu tänker jag inte låta mig luras mer, hur mjukt plockande Ignem Veni Mittere än börjar. Finner mig själv stengloende med fågelholksmun och insikten att jag är lättlurad av mig. Att grannungarna stör min andakt med skrik utanför förtar inte särskilt mycket av intrycket, för jag kan inte säga annat än att tionde spåret är en enorm upplevelse.
Skivan avslutas med ett magnifikt postludium värdig den mörka motsvarigheten till Petri stol, Holocaust Dawn, framförallt på grund av att trummorna för tankarna till mäktig klockklang och får mig att rycka till som en skrämd katt på flera ställen.
Gå i Herrens frid? Inte en chans, och jag älskar det.
Vad är det för fel på mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar