torsdag 27 augusti 2015

Höstlig kreativitet och mänsklig dumhet

Äntligen är den här. Hösten. Visst, jag är måttligt förtjust i regnklistriga jeans, vrålen från skolbarnen utanför fönstret - allvarligt talat, de låter verkligen som skadade djur i panik emellanåt - och att jag alltid lyckas ta samma buss till jobbet som sjuttiotre morgontrötta gymnasieungdomar med för mycket parfym. I övrigt är det ljuvligt. Värmen är över och jag slipper gå runt som en zombie. Alla äckliga semesterfirare och "sköna killar" som vrålar som brunstiga älgar på fultjack bara för att det är fint väder, försvinner. Iallafall på vardagar och under dagtid på helger. På helgerna släpps de lös igen, men det kan jag bjuda på.



Som de som läser den här bloggen och alla som känner mig redan vet, är jag elitiskt lagd av mig. Att vara bra på något ska löna sig på ett eller annat sätt och man ska aldrig dölja sina kunskaper av rädsla att förhäva sig. Inte heller ska man hålla tyst för att göra sig bekväm för mindre vetande personer. Om någon kan eller vet något du inte kan eller vet så betyder det att du ska lyssna på vad hen har att säga om saken, istället för att låta känslorna dra iväg med dig och vråla om politisk korrekthet, elitism, åsiktsfascism, översitteri eller liknande undanflykter. Här får ni lite ångest från 1982, där Joey Tempest önskar att han kunde förstå sig på en människa och därför ber om vishet och lärdom. Med tanke på hur många som verkligen borde upprepa sådana ord dagligen, är texten inte så fånig.



Det finns tillfällen när jag önskar att jag vore dum. Iallafall så pass ignorant att andras dumhet inte störde mig så mycket. Och låt mig påpeka en sak: att vara intelligent är inget man ska behöva dölja. Det är delvis medfött och delvis en fråga om att tvinga sig själv att utforska okända saker även om man är rädd. Jag önskar att fler människor vaknade på morgonen och ifrågasatte sig själva. Att de oroade sig för effekterna av att inte tänka efter ordentligt, istället för inbillad massinvandring och folk med kläder och hudfärger de inte gillar. Är man förblindad av skräck för livet självt och all brokighet det innebär till den grad att man inte tål olikhet, så är man emotionellt skadad och behöver hjälp.



Sommaren innebär en uppluckring av rutiner för mig, så när hösten kommer med sina normala busstider, öppettider och framför allt mörkertider blir jag lugn. Iallafall lugnare. Det finns nämligen inget som säger att ångest inför förändringar och svårighet med flexibilitet behöver leda till att man inte unnar andra att vara och leva som de själva vill.

Just nu är min vilja att göra saker inte alls kompatibel med hur mycket jag orkar eller med graden av inspiration, så ni som läser min blogg fortfarande, får väldigt, väldigt gärna komma med lite tips och önskemål på teman till mig, antingen i kommentarsfältet här på bloggen, på Facebooksidan eller på mailen. Min tid i sommaride är förhoppningsvis över nu och i takt med att löven gulnar bör jag börja piggna till. Så tipsa mig - eller gnäll på mig - det är mycket efterfrågat. Jag är nämligen precis så elitistisk lagd att jag inser att det finns många tillfällen då andra är mer kreativa än jag.

måndag 17 augusti 2015

Årets femte skiva: Ghost

Så kommer här äntligen ett lite mer aktuellt och matnyttigt inlägg. Recensionen av Ghosts nya album Meliora hittar du här.

måndag 3 augusti 2015

Avsked och fortsättning

Egentligen skulle jag vilja skriva en gladilsken krönika, en recension eller ett bandporträtt. Glatt gnäll med rötter i skivstället. Just nu har jag dock inget sådant gnäll att komma med. Jag försöker mest samla ihop mig och fokusera på att komma tillbaka till vardagen igen. Ni vet, orka laga mat, ta en nypa frisk luft och jobba. Jag har mängder av idéer till bloggen och längtar efter att komma igång med Crank lite mer igen, men det är tre veckor sedan mormor dog, fyra dagar sedan vi tog farväl och själv har jag mest suttit och stirrat framför mig sedan vi kom hem från Småland.

Mitt i alltihop ser man också framåt. Jag längtar mer än någonsin efter konserten med Judas Priest - min första - i december, Children Of Bodoms kommande album och att fortsätta med skrivandet. Precis som man måste tillåta sig att stanna upp, får man också tillåta sig att gå vidare. Vet inte riktigt vart jag befinner mig i den processen, men så har jag heller aldrig förlorat någon som stått mig lika nära som mormor och därför passar bonusspåret Never Forget från Redeemer Of Souls (2014) väldigt bra idag.


 
As the sun sets on another day
All the memories will never fade away
Looking back to all those moments that we shared

Where it all began with all those dreams we dared
We leave with no regrets - we will never forget
In our hearts and in our minds
We know we can't leave this behind
In our hearts and in our soul
You know we'll never be alone