Helgmålsringning: KISS

Jag upptäckte KISS via Sikta mot stjärnorna, om ni är tillräckligt gamla för att minnas programmet där Lasse Holm presenterade folk som skulle härma sina idoler. I ett av de program jag såg var det en kille som härmade Gene Simmons och en tolvårig Julia tyckte först att det var mycket läskigt, för att en tid senare inse att det inte var läskigare än att hon kunde lyssna på det. Hotter Than Hell (1974) fick hon i julklapp av sin ömme fader och KISS skulle också bli hennes första rockkonsert någonsin.

Helgen rings härmed in med Hotter Than Hell, vars solo hör till mina absoluta favoriter.

Fredagsfika: Deep Purple

Det var med ett, milt sagt, måttligt engagemang jag hörde Deep Purple för första gången i mitten av 90-talet. Min moster gjorde ett tappert försök att introducera sina LP-skivor för mig, men jag var torsk på Europe och inte det minsta tilltalad av Made In Japan. Men man får förlåta sitt trettonåriga jag, och istället lyssna igenom Perfect Strangers (1984) i allsköns ro med en vetefläta som kaffedopp.

Knocking At Your Back Door låter till min oförställda förvåning en smula hotfull de första sekunderna. Jag får faktiskt lite skräckfilmsvibbar, inte minst när basen smyger igång, men så flyter det ut i en melodisk hårdrock så bekväm att det är som att komma hem till lyan efter en tur på stan och slänga sig i soffan. Ordningen är återställd och jag börjar undra hur jag uppfattade Deep Purple som trettonåring. Inte såhär, iallafall. Att låten är över sju minuter lång verkar direkt orimligt.

Sedan går tankarna till såväl Judas Priest som Uriah Heep i Under The Gun, även om jag inte fäster någon större uppmärksamhet vid sången. Det finns antagligen en särskild straffskala för oss som inte avgudar Ian Gillan tillräckligt mycket, men alla giganter är inte lika gigantiska för alla. Varför Nobody's Home låter som en discolåt från valfri gayklubb de första arton sekunderna kan jag inte för mitt liv begripa. Detta förlåter jag dock raskt när Ritchie bokstavligen får mig att vrida på mig av öronorgasm ett par minuter in.

Mean Streak hör till den sortens musik jag definierar som fotdiggartriggare numera. Det betyder helt enkelt att jag börjar vifta i takt med foten utan att tänka på det, men vad jag däremot tänker på i allra högsta grad är att solot har mer sex i sig än det mesta i min och sambons skivsamlingar tillsammans. Det är inte utan att jag undrar om hårdrock började klassas som farlig efter att ett antal pastorer begått förförelsesynder till sådana här toner.

För att fortsätta på det religiösa temat: varför får man aldrig höra sådan stilfull orgel i kyrkan, som den på Perfect Strangers? Troligen för att låten för tankarna till strippstänger. Nu har jag visserligen aldrig besökt en strippklubb, men jag kan faktiskt inte få bilden av lättklädd, åmande dans ackompanjerad av Ian Gillans klagan ur skallen. Klaviaturen är nästan kuslig och det enda som fattas är en dos exotisk svamp och en magdansös för att bilden av dekadens ska bli fulländad.  

Efter över fem minuters frasig syndfullhet kan så moralens väktare andas ut. Eller inte. A Gypsys Kiss är en leende berg- och dalbanetur och jag kommer antagligen att behöva fundera länge på varför jag genast börjar tänka på musik från gamla tv-spel. Fredagsfikor innebär intryck från EN första lyssning och att jag tappar fokus i slutet av låten säger antagligen mer om mig än Deep Purple.

Så blir det höstmelankoli på beställning i Wasted Sunsets. Själv hade jag så många olyckliga förälskelser som tonåring att jag till sist började trivas med mitt ljuva vemod, men jag kan inte minnas en enda av alla ballader jag älskade då som kan mäta sig med den här. Jag kan riktigt se mig själv i flickrummet på fredagskvällarna med mina chips, fantasyböcker och hemliga förälskelser på tryggt avstånd, ackompanjerad av alla mina idoler som "visste precis" hur jag kände mig. Om ni har planerat in någon obesvarad kärlek eller mild höstnedstämdhet den närmaste tiden, så har ni iallafall det perfekta soundtracket nu.

Sedan skulle jag gärna vilja veta om någon mer än jag börjar få bilder av dansande skelett framför mig av Hungry Daze? (Jag lovar, det ÄR bara mjölk och sacketter i kaffet.) Tillsammans med ett högst oväntat sångvrål, allmän marschglädje och synteffekter jag faktiskt hoppar till av, är det en låt som jag har väldigt svårt att få grepp om. 

Även Not Responsible bråkar med mig. Jag hinner bli lurad ett antal gånger inom loppet av en minut, på grund av en allt annat än följsam takt. Synten är som en ljuvlig kudde att luta sig mot, men gitarren blir däremot tjatig efter ett tag. Tänk er för mycket pärlsocker på veteflätan: det blir mest irriterande.

Sista spåret, Son Of Alerik, tycks bestå av små lager intron. Vemodig, sparsmakad och mycket lurig. Jag väntar mig sång, men får en orgel. Duttar, nypor och emellanåt nästan obegripligt minimalistiskt. Till råga på allt är låten tolv och en halv minut lång, och efter sisådär en nio minuter rycker jag till av några trumslag som i sig är så lätta att de troligen inte ens skrämmer ett par kanintofflor - men väl mig.

Ta vetebrödet ur papperspåsen och ladda kaffebryggaren. Här blir det både påtår och tretår.

Livselixir IV: Pour Some Sugar On Me

Ibland undrar jag om jag verkligen vill hitta alla skivor jag lyckats tappa bort genom fyra flyttar. Några av dem vet jag att min lillebror förbarmade sig över. Andra skänkte jag till behövande vänner och nog för att jag unnade dem upplevelsen av Hatebreeder (Children Of Bodom), Reality (Zonata) och Ballads III (Axel Rudi Pell), men jag tänker ändå sörja mitt flyttrensningsinfall tills jag har råd att samla in mina vilsna får igen. En skiva jag dock inte känner något större behov av att få igen - jag tror att brorsan fick den - är Vault Def Leppard Greatest Hits (1980-1995), som ramlade över mig i ett svagt ögonblick i gymnasiet.

Varje gång jag hör något om/av Def Leppard så undrar jag hur det kom sig att jag, som fick allergiska reaktioner av för mycket käckhet redan i tioårsåldern, köpte en samlingsskiva med hårdrock som lätt kunnat klå ett mindre väckelsemöte i Baptistkyrkan i lyckostamp. Det är nätt och jämnt att jag kan höra den här i berusat tillstånd utan att få något oroligt i blicken, och just därför behöver jag antagligen höra den i nyktert dagsljus. För mycket käckhet eller kristenhet i metal är uppenbarligen min kryptonit, men det som inte dödar, det härdar:

Svedernas debut!

Nu äntligen finns Svedernas kassett Äntra att beställa för 50 kronor inklusive porto! Skicka din beställning till garde@svederna.se.

Grottsorg

Min favoritbasist, Marko Paasikoski, slutar i Sonata Arctica, vilket innebär grottgnäll och vemod. Vore det inte måndag och middagstid, hade jag höjt en bägare vin för honom. Kippis, jag kommer att sakna dig!

Anno Iuliae: At The End Of The Rainbow (Legacy Of Kings)

Sent i maj 1999 blåstes allt vad grunge hette ur min CD-spelare. Det var sista terminen i nian och på bildlektionerna hade vi tillåtelse att spela musik. Efter ett antal plågsamma veckor med Fugees horribla slakt på Roberta Flacks Killing Me Softly, fick så en klasskompis nog av olåten och tog med en skiva som fick mig att falla på ort och ställe: HammerFalls Legacy Of Kings från 1998.

Tio sekunder in i öppningsspåret visste jag att det här var "mitt" band och att min grungeperiod var slut. Min klasskompis brände skivan åt mig och det enda jag lyssnade på den sommaren var HammerFall. Dessa fem herrar fick mig att vända åter till hårdrocken efter en tids ökenvandring bland punk och grunge. Det var mitt första möte med power metal och marschlåten At The End Of The Rainbow gick på repeat i veckor...

In Nomine Patris II

Ett av mina finaste hårdrocksminnen är från hösten 2001, när jag praktiserade på S:t Eriks katolska skola i Stockholm. I två veckor bodde jag hos ett tiotal åldrade nunnor, Skolsystrarna de Notre Dame, efter att ha träffat en av systrarna under sommaren och råkat nämna att jag funderade på att bli lärare. Förutom att det var en riktigt rolig praktik – och ett under av lugn i korridorerna! – så fick jag lära känna Stockholm via en systers SL-kort och en karta, sjunga psaltarpsalmerna på ett helt nytt sätt, följa med på en konsert i katolska domkyrkan och en filosofiföreläsning med pater Rainer Carlz: ”allt som är, i den mån det är, är gott!” Kort sagt: jag hade riktigt roligt.

På den tiden fanns inte mp3-spelaren, så i min ryggsäck skramlade en freestyle och ett antal kassetter. Eleverna, som var ytterligt lättsamma att prata med, hittade snart ett tillfälle att fråga mig vad jag lyssnade på för musik, och min chock blev STOR när jag upptäckte att ingen, verkligen INGEN av dessa trevliga ungdomar mellan tolv och femton lyssnade på metal! De bodde ju för Guds skull i Stockholm! De kunde gå på konserter och få tag på skivor några ynka T-stationer bort, medan min största källa till musikglädje låg i ett undanskymt hörn inne på Åhlénshuset i Vetlanda, placerad som om det inte var meningen att den skulle hittas! Här behövdes en insats.

Min handledare, syster Inga, föreslog att jag skulle ta en liten stund på hennes musiklektion med sexorna och berätta om min musik. Vem sumpar en sådan chans? Utrustad med några omsorgsfullt utvalda stycken med HammerFall, Sonata Arctica, Edguy, Helloween, Gamma Ray, Nightwish och Vintersorg höll jag sedan min lektion inför sexor som antagligen inte hängde med särskilt bra – jag var och är fortfarande en urusel pedagog när det kommer till barn – men ryktet om ”hårdrockslektionen” spred sig snabbt som tanken till andra klasser. Ett av de stycken jag spelade var det här:

Sjuans klassföreståndare Dante, en mycket proper herre med strikt kostym och en suverän förmåga att se sina elever, bjöd in mig att ”hålla rocklektion”, eftersom sjuorna tjatade så förfärligt. Förstår ni hur stolt jag kände mig? Jag, en inte ens färdigkonverterad gymnasiepraktikant, fick ta en hel lektion i anspråk för att sprida hårdrockens evangelium bland trettonåringar i en katolsk skola! Inte en fråga om djävulsdyrkande, opassande texter eller blasfemi ställdes från en lärarkår bestående av nunnor på sextio plus och überkatolska lärare från Japan och England. De släppte bara lös mig och litade fullkomligt på att jag visste vad jag gjorde.

Lektionen bestod i att jag först frågade mina disciplar vad de tänkte på när de hörde ordet ”hårdrock”. Tyvärr minns jag inte vad de svarade, men kunskaperna var, även från mitt ytterst spretiga perspektiv, direkt sorgliga. Tilläggas ska att jag inte skrattade en enda gång åt alla försök att få mig att uppskatta den horribla hip-hop som florerade bland de vilsna fåren, då jag på goda grunder misstänkte att det inte skulle bli särskilt populärt.

Jag spelade lite olika stycken – jag hade kassettband att spola, notera det – och precis som jag trott var det balladerna som gällde för tjejerna och killarna var mer intresserade av… att jag var en tjej som lyssnade på killmusik. Men det kunde jag gärna förlåta dem, i synnerhet som en och annan kom smygande efter lektionen och ville att jag skulle skriva upp ”några som var bra” åt dem. Det här stycket var populärt bland tjejerna:

Ett tredje tillfälle fick jag, men jag är inte säker på om det var åttor eller nior, och jag har för mig att det var rektorn – en figur så korrekt att jag inte visste om jag skulle vara rädd för honom eller skratta åt honom – som var med då. Jag fick lite kortare tid, men vad spelade det för roll? Det som var trist var att eleverna inte var lika lättpratade som i de yngre årskurserna. Nu vet jag inte om det berodde på tonårsattityd eller rektorns närvaro, men de var avgjort mer svårflirtade än övriga disciplar.

Det här är ett minne jag vårdar ömt, eftersom det är så osannolikt att det kommer ske igen. Jag fick dela med mig av min favoritmusik inför storögda barn och tonåringar och trevliga vuxna, vilket troligen var första gången någonsin, i synnerhet i en skolmiljö. Nunnor, övriga lärare och elever var genuint intresserade och respektfulla. Frågorna ställdes utan löje från de vuxna och utan elakhet från ungarna och när jag satt på tåget hem till Småland så tänkte jag på hur mitt hårdrocksintresse brukade bemötas i vanliga fall. Bortsett från några få allierade jag hittat på ensemblelektionerna, var jag föremål för konstant kritik, gliringar och ifrågasättanden så fort min musiksmak kom på tal utanför familjen.

Den där praktiken fick mig att inse mina egna fördomar gentemot äldre katoliker från mer konservativa länder, och att det inte alls är nödvändigt att ställa sig i mental stridsposition så fort någon undrar över varför jag lyssnar på metal. Dessutom är det ett fantastiskt roligt trumfkort att dra fram i samtal med katoliker som är fientligt inställda mot metal – och mot hårdrockare som tror att de är lite härligt provokativa när de frågar om jag gillar The Number Of The Beast.

Det är då jag ler vänt och säger att den är överskattad jämfört med Afraid To Shoot Strangers och att helvetet förtjänar ett bättre soundtrack till sina legioner om de ska hålla stridsandan uppe. Vad sägs om Venom och Bathory? 

Jag har Enter The Eternal Fire i öronen i skrivande stund och om jag inte vore tämligen säker på att det skulle ses som en förolämpning, så hade jag bett Gud välsigna Quorthorn för detta bidrag till svensk kultur och mina öron.

Dei gratia,

Grottmänniskan

Helgmålsringning: Hypocrisy

De gjorde en visit här i förra veckan, och nu får de även ringa in helgen. Att Tägtgren enligt egen utsago är arbetsnarkoman och troligen snarast störde den lokala kyrkans frid som ung må så vara. I den här grottan passar Hypocrisy utmärkt till uppdraget och vad gäller hycklare så tror jag inte att dessa fyra herrar mäter sig nämnvärt med de kyrkliga exemplen. Trevlig helg!

Istället för kaffe...

Emellanåt kommer det sådana där ytterst oplanerade saker som rör om i min stillsamma tillvaro. Eftersom jag är en vän av rutiner och kontinuitet, irriterar jag mig osunt mycket när rutiner bryts. Att avbrottet förmodligen inte innebär något problem för någon människa överhuvudtaget spelar ingen roll. Jag tänker fortfarande vara sur för att jag brutit min planering.

Så istället för Fredagsfika nummer sju, serverar jag två vackra bilder från ett svenskt kloster: lavendelgården och det utsökta eftermiddagsteet med systrarnas mjuka chokladkaka och brysselkex. Till detta lyssnar vi på ett vackert stycke Kamelot och grottinnehavaren önskar en fridsam och fröjdefull fredag.

Livselixir III: The Pride Of Creation

Vad skulle jag göra utan Tobias Sammet? Svar: Ha ett betydligt tråkigare liv. När fem av mina älsklingstyskar (jag har många sådana) släppte Tinnitus Sanctus 2008 var det dags för lite muntrare toner i högtalarna, troligen välbehövliga.

Låten nedan är en sådan jag önskar att jag kunde spela för diverse ansträngt religiösa människor och se dem spricka upp i ett stort, självironiskt leende. The Pride Of Creation är en underbar drift med religion, själv skrattade jag högt när jag hörde den första gången. Humor och självdistans är två absolut nödvändiga verktyg om man ska kunna hantera vår bisarra värld, och när jag hör just den här låten ler jag alltid en smula åt både mig själv, tillvaron och tanken på att få spela upp den under ett kyrkkaffe...

Anno Iuliae: Frozen Angel (N)

Med tanke på att finska dödsmetallarna Norther bildades 1996, så är veckans Anno Iuliae inte särskilt sen. Norther har lyckats få till sex album och lika många medlemsbyten innan de gick i graven efter sexton år, så vad man än kunde anklaga dem för i övrigt var de iallafall inte arbetsskygga. När ursprunglige sångaren Petri Lindroos slutade (fick sparken) och gick över på heltid till Ensiferum 2009, tog flicksöta Aleksi Sihvonen över sången och själv hittade jag dem på Youtube för i runda slängar ett och ett halvt år sedan.

Sångmässigt står sig Sihvonen bra. Frozen Angel var den första låt jag hörde med Norther och därför får den plats här, även om jag helt klart föredrog bandet med Petri Lindroos i uppsättningen.

Det Fula Livet

I Livselixiren med stort L tar jag upp metal som peppar och får mig att räta lite på ryggen. Sådan metal är suverän på alla sätt, men samtidigt älskar jag den riktigt deppiga också. Jag behöver höra om andras inre strider och yttre misslyckanden, inte för att själv känna mig bättre utan för att slippa känna mig ensam om att inte fungera så bra som jag skulle vilja.

Jag älskar de asociala, missnöjda och cyniska som inte hymlar om sin tjurighet. De där som vet om att de inte skulle klara ett nio till fem-jobb, som gång på gång bevisar att det varken räcker med talang, hårt arbete eller framgång för att bli lycklig. De där som kraschar ihop, ligger kvar ett tag och sedan reser sig på något jävla sätt. Som inte kan hantera livet och tar till det de kan för att rädda vad som finns kvar, eller bara inte orkar och inser någonstans mellan syrgasen och utskrivningen att det gått för långt. Igen.

Det finns inget coolt eller konstnärligt med att ligga sönderskuren med dropp på en akutavdelning. Ingen som är vid sina sinnes fulla bruk vill veta hur det känns att magpumpas eller se hur mycket blod det kan komma ur till synes ytliga sår. Det är inte glamoröst att inte hitta ord för inre jävligheter, att inte palla trycket och börja förakta sig själv så mycket att man vill ta sönder det som faktiskt är helt i en. Och man är inte hjälpt av förvånade människor som undrar varför man inte är nöjd med livet, rockstjärna eller ej.

Jag har aldrig begripit pöbelns skadeglädje när en person de hyllat ena dagen, plötsligt faller och visar att hen är en människa. Var det en nyhet? Såg de inte att det var en människa som stod på scenen? Kunde de inte räkna ut att hen hade problem som alla andra? I mina ögon finns det inget fulare än den skandallystne. Den som står och nickar förnumstigt, förtjust över att se en framgångsrik person misslyckas med något hen själv lyckats med. Familj, barn, ett normalt förhållande till alkohol eller annat. Det är lika illa som att betrakta problemen som något glamoröst.

Jag vill inte se mina favoritband, inte andra heller för den delen, gå ner sig i personliga problem, men jag är tacksam för att de delar med sig av dem emellanåt. Man känner dem inte och kan självklart inte veta exakt hur de känner sig eller graden av utlämnande, men jag blir alltid styrkt av det.

Styrkt av att det fula livet får plats och inte maskeras av framgång och stjärnstatus. Att det finns ett allvar i saker och ting som inte ska skrattas bort. Det är därför jag älskar att läsa om intervjuer med Peter Tägtgren, Alexi Laiho och Mikael Åkerfeldt. Tägtgren säger sig aldrig bli nöjd, Laiho kraschar och reser sig och Åkerfeldt blir illa till mods av människor som verkar alldeles för uppåt. Jag känner igen mig i alla tre.

Så fort jag har lyckats med något jag föresatt mig, slutar det existera och jag ser mig om efter ett nytt mål, glömsk av att jag precis uppnått något som kändes omöjligt några månader tidigare. Jag är inte nöjd, bara lättad över att ha kommit igenom det någotsånär helskinnad.

Jag har ingen riktig koll på hur mycket jag klarar, har en tendens att sätta upp mål som inte är rimliga eller bara köra på, oförmögen att läsa av kroppens signaler och sedan finna mig själv helt färdig och mycket förvånad över att det tog stopp. Jag går sönder en smula, repar mig och travar vidare för att inte fastna i för mycket grubblande. Så småningom rasar jag ihop igen, gör om proceduren och fräser åt min dumhet.

Upp- och nedgångarna gör mig cynisk och misstänksam. Jag blir obekväm i sällskap med lättsamma människor, känner mig som en alien och börjar avsky folk som tar det mesta med en axelryckning och inte har den minsta förståelse för oss svartsynta. Träffar jag på sådana vill jag helst ta upp Sveriges självmordsstatistik, den ökande ohälsan hos barn och tonåringar och påpeka hur illa det går när fel sorts grupptänkande råder.

Folk tror att jag är en bitter och missunnsam människa när jag har en riktigt cynisk period, men det är helt fel. Bitterhet förlamar, och att bli förbannad är inte samma sak. Missunnsam är jag inte heller, för jag är tämligen ointresserad av vad andra når för materiella framgångar. Det är ologiskt att en annan människas lycka skulle inverka menligt på mitt liv om det inte påverkar mig det minsta i realiteten. Livet är orättvist och jag tillhör knappast de som drabbats mest obarmhärtigt här på jorden. Jag förbehåller mig bara rätten att inte vara det minsta glättig.

Jag är asocial, missnöjd och cynisk. Jag är besviken på mänsklighetens dumhet och ondska. Jag är orolig över världens utveckling, förbannad på vuxenvärlden som vägrar ta ansvar och jag föraktar de som aldrig vill ta saker på allvar förrän det gäller dem själva.

Att vara arg, frustrerad och rädd är livsviktigt. Att förlora allvaret är livsfarligt. Mår man riktigt dåligt, så är glättighet inte någon bra medicin. Det funkar tillfälligt, som alkohol, och ger dig en horribel, själslig baksmälla när det har lagt sig. Iallafall om du tillhör de människor som tänker tillräckligt självständigt för att inte lyckas blockera tillvarons mer obehagliga sidor.

Jag lovar att den dagen du får det riktigt jobbigt så är det inte de glättiga solskensspridarna som kommer ge dig stöd, utan de som ser tillräckligt klart på livets jävligheter för att hitta en liten ljusglimt i det. Det är ingen konst att hålla sig flytande när livet fungerar. Det är större att ta sig från liggande till sittande när man inte vill leva, än att resa jorden runt när livet leker.

Helgmålsringning: Blind Guardian

Veckans höjdpunkt, grottans söndagspredikan, kommer gå i moll och därför finner jag det ytterst lämpligt att ringa in helgfriden med Mordred's Song. För den som inte kan sin Arthurlegend, kan jag berätta att Mordred, vars ursprungliga namn var Gwydion, var son till halvsyskonen Morgaine och Arthur och avlades under en Beltanerit. Syskonen själva, maskerade och påverkade av heliga örter, förstod inte sitt misstag förrän riten var fullbordad och deras avkomma växte upp hos sin gammelmoster Morgause, tog sig namnet Mordred och fylldes av vrede och hämndlystnad när sanningen om hans ursprung avslöjades för honom.

Det är en av mina favoritlegender, precis i brytningen mellan druidernas och de kristna prästernas tid, mellan två olika kvinnoideal och två religionssystem: det monoteistiska och det polyteistiska. Två skilda sätt att se på fruktsamheten, kärleken och det gudomliga. Det som varit något gudomligt blev plötsligt skamligt, det som setts som ett bortkastat liv blev något att sträva efter. Den ickeäktenskapliga sexualiteten som religiös rit avskaffades och att välja bort det som tidigare varit självklart, äktenskapet, till förmån för ett andligt liv blev något upphöjt.

Vad som hände med de så kallade oäkta barnen är en annan sak. Kristendomen svek dem, till förmån för de som fötts inom äktenskapet och var de till råga på eländet tillkommen genom incest, så var det troligen bättre att dränka dem omgående eller, om man hade möjlighet, lämna dem anonymt vid någon klosterport. 

Blind Guardians tolkning av Mordred, son till en storkonung och hans syster, är något av det bästa tyskarna har åstadkommit. Trevlig helg, och tänk efter innan ni förökar er.

I've lost my battle before it starts

My first breath wasn't done

My spirit's sunken deep

Into the ground

Why am I alone

I can hear my heartbeat

Silence's all around

See hate will rise

So don't come closer

Fear your child

Born with a king's heart

But fate fooled me

And changed my cards

No one asked if I want it

If I liked it

Fredagsfika: Doro

En av alla skivor i sambons samling som jag inte tagit mig tid för, är Doros Calling The Wild (2000), och trots att Fräulein Pesch är från mitt älskade Tyskland, så blir det franskt bakverk till kaffet. Den här skivan hör jag garanterat för första gången och trist nog hinner jag bli lite besviken redan i inledande Kiss Me Like A Cobra. Ljudet är lite för matt och och Doros röst känns tunn. 

Dedication börjar bättre och ger intrycket att Doro funkar bäst på lägre toner, för sången är starkare. Annars är det en rätt tjatig rocklåt och jag gissar att det är min smak för lite tyngre och mer melankoliska toner som ställer till det. Samma sak med Burn It Up. Takten är skön, men helheten känns ändå trist.

Ballader råder det ingen brist på. Give Me A Reason börjar fint och gitarrplockandet passar Doros röst precis så bra att det inte blir för sockersött. Högstadiedisco, here I come, för även om skivan är inspelad ett antal år efter min högstadietid, så låter det precis som något jag kunde gått runt i kramdans till. 

Who You Love, som är otroligt lätt och mjuk, tar aldrig någon fart, men det är troligen inte meningen heller. Jag kan inte avgöra om den verkligen är så ultraklen som den känns, eller om det bara är volymen som behöver höjas. Vackra Scarred försvinner i mängden av smäktande känsloregister, vilket irriterar mig, för den är fin, men som tredje ballad på raken blir det för mycket och det avslutande riffet är bara meningslöst.

Jag är redo att ta en tupplur när Ich Will Alles väcker liv i mina slöa hörselgångar. Lite stök, mer tempo och punkvibbar på tyska är precis vad som behövs för att jag inte ska somna. White Wedding har en pianoslinga som för tankarna till EBM, men Doro är ju trots allt tyska, så jag är inte särskilt förvånad. Sången är mörkare och sexigare här, vilket EBM-scenen kunde lära en del av.  

I Wanna Live diggar jag med fötterna, men när den är slut kan jag inte påminna mig hur den gick. Love Me Forever är en duett med Lemmy Kilmister som bara låter trist, även om gitarrsolot signerat Bob Kulick är riktigt vackert. Fuel har ett skönt tempo, gitarren känns något mattare, men det är inte i min smak. 

Så får jag plötsligt lite Brokeback Mountain-flashbacks. Constant Danger's akustiska gitarr påminner mig om slutscenen i ovan nämnda film och den där lågmälda, hopplösa sorgen som Ennis Del Mar inte har några ord för. 

Vemodet går över i en småsövande, men väldigt vacker tryckarballad. Black Rose påminner mig om Nazareths Love Hurts och är ett av skivans finaste spår. Problemet är att balladerna är så många att de smälter ihop, så jag blir direkt lättad när Now Or Never rumsterar om en smula. Tyvärr känns den inte det minsta tung och blir dessutom tjatig efter ett par minuter, så när avslutande Danke kommer är jag lika rastlös som under mattelektionerna i gymnasiet.

Calling The Wild (2000) är ungefär lika vild som en promenad i klosterträdgården. På senvintern. Det mesta ser likadant ut och stillheten är på gränsen till bedövande. Jag tar gärna en påtår, men i små doser och gärna från mer fartfyllda delar av Fräulein Peschs repertoar. 

Livselixir II: Warriors Of The World United

Manowar igen? undrar vän av vänners mixade Spotifylistor och svaret är detta: Manowar plus frågetecken är lika med språkfel. Det är något med Manowar som gör att jag får lite kraft, hur risig tillvaron än skulle kunna vara. Det som hipsters och genrehoror ser som övervintrade lädergubbar med risig kvinnosyn, är i själva verket en mission för livslust och kamp istället för att lägga sig ner och förtvivla under täcket.

Jag lovar att en låt med rader som "brothers everywhere, raise your hands into the air" är ett mycket bättre elixir mot tvivel och oro än vilken som helst av de där pastellfärgade tramsaffirmationerna som florerar på Facebook. Så knyt näven, sträck på ryggen och känn näsborrarna vidga sig som om du stod på en ringmur med fienderna för dina fötter och vädrade seger med gryningsljuset:

The sound will fill the hall, bringing power to us all.

Anno Iuliae: Miss Misery (Hair Of The Dog)

Första gången jag hörde hårdrock på LP var jag runt tretton år gammal och det som gällde var Europe, vilket var den enda hårdrock jag överhuvudtaget lyssnade på, om jag minns rätt. Min musiksålda moster hade redan introducerat Bob Dylan, vilket inte var några problem, och när hon sedan berättade att hon hade hårdrocksskivor så blev jag förstås väldigt nyfiken och hon tog fram sina LP:s med Black Sabbath, Deep Purple och Nazareth.

Hair Of The Dog från 1975 var det absolut första jag hörde från 70-talshårdrocken, och jag blev så besviken. Jag var van vid distade gitarrer, smäktande Joey Tempest-vibraton och framför allt ett högre tempo, så mosters LP-skivor fick ett minst sagt svalt mottagande från min sida. Jag tyckte inte det lät hårt överhuvudtaget, men jag misstänker att det största problemet var att det inte gick snabbt. Idag får jag mysrysningar av Miss Misery och önskar att jag gett Nazareth fler chanser tidigare.

Hårdrockare, ditt namn är kvinna!

"Skröplighet, ditt namn är kvinna!" klagade Hamlet inför sin mors omgifte med farbrodern, och jag kan därför inte låta bli att travestera Shakespears verk en smula med min rubrik. Den danske prinsen ogillade sin mor, och killarna i högstadiet gillade verkligen inte mig. I en småländsk bondhåla 1996 lyssnade inte tjejer på hårdrock, iallafall inte i min bondhåla och om någon mer än jag gjorde det, så hörde jag aldrig talas om dem. I samma ögonblick som jag deklarerade att jag lyssnade på Europe var det kört. Julia Tempest och muppajävel var ett par av de mer stilfulla tilltalsnamnen jag bar under mina tre högstadieår, även om käcka ordkombinationer som hårdrocksfitta och nunnehora var rätt populära också. Försök se logiken i de tillmälena medan ni lyssnar på detta:

Jag var en udda fågel i korridorerna, inte minst för att jag aldrig höll käft om någon började retas. Hade vi fått betyg i svar på tal, så skulle jag ändå varit omätbar. Det var en sport att provocera mig och jag hade inte en tanke på att hålla tyst om jag faktiskt hade något att bita ifrån med. Nio av tio gånger hade jag det, så min högstadietid präglades av något som idag kanske skulle ses som mobbing, men som då var en helt naturlig del av min vardag jag inte grubblade nämnvärt på.

Som fjortonårig tjej och hårdrockare med skolans snabbaste käft var den småländska bondhålan inte särskilt rolig att bo i. Det mesta av min tid utanför flickrummet gick åt till att försvara mig själv, både mot jämnåriga, äldre elever och vuxna. Att jag skulle kunna prata med andra hårdrockare var inte att tänka på, för de var killar, coola och ville inte ha något att göra med en clown som jag. Istället umgicks jag med ett ganska tajt tjejgäng som jag många gånger hade väldigt roligt med, men som också gärna ville uppfostra mig.

Jag var en tankspridd, pratsam pojkflicka som varken kunde koncentrera mig på lektionerna eller komma ihåg tider. Jag varken skolkade eller grät som en mobbad tjej "skulle" göra, och eftersom jag inte hade något att jämföra med, trivdes jag ofta väldigt bra i skolmiljön. Det skulle ta ganska många år innan jag insåg att såväl jämnårigas som vuxnas beteende mot mig inte bara var taskigt, utan även skulle få långtgående och oönskade konsekvenser längre fram. När jag lyssnade in Master Of Puppets för ett tag sedan, tyckte jag mig minnas att jag hört det här stycket som liten, troligen av kompis storebror. Inledningen är precis så deprimerande som det känns att komma innanför min gamla bondhålas femtioskyltar, i synnerhet på hösten.

I min bondhåla var det Metallica och Nirvana som gällde. För killarna, alltså. Jag var omgiven av prydliga handbollsflickor och andra duktiga, lagom tysta tjejer som lyssnade på Celine Dion, Ulf Lundell och möjligen Nina Simone, men hårdrock? Inte en chans. Jag var absolut ensam med min musik fram till några veckor innan nians avslutning, då en kompis pojkvän sopade ut allt vad grunge hette ur mina öron med HammerFalls Legacy Of Kings. Istället för att retas brände han skivan åt mig och det var nog det enda som gick i min CD-spelare den sommaren.

Jag fick utforska hårdrocken mer eller mindre på egen hand i högstadiet, eftersom det inte var särskilt coolt att beblanda sig med en snaggad, orakad tjej i killkläder som inte hade vett att hålla käft och se söt ut. Det var ingen, absolut ingen som ville prata musik med mig om det inte var i syfte att retas och trycka ner. Självklart hindrade det mig inte från att älska min musik, men det blev onekligen tunnsått med nya band och genrer.

Tack och lov skulle detta ändra sig så småningom. På gymnasiet började jag spela elgitarr i en ensemble och träffade på andra hårdrockare, killar naturligtvis, som jag utbytte lite musiktips med. På det viset öppnades dörren till power metal för mig, vilket var en enorm upplevelse. Ju äldre jag har blivit, desto mindre dryghet och mer välkomnande har jag mött hos hårdrockare av motsatta könet och ibland har jag nästan blivit misstänksam. Min inre fjortonåring har ett gott minne och det tog bra många år innan jag vågade prata mer ledigt om min musiksmak med andra, eller ta ett musiktips för just ett tips och inte kritik.

Kvinnor som hårdrockskumpaner har varit något ytterst sällsynt i mitt liv. En och annan har skymtat förbi, men så fort det har gått från trevlig bakgrundsmusik till intensivt, nördigt lyssnande har de försvunnit som skygga katter. Jag begriper det inte. Frekvensen av nördande är så påtagligt lägre än hos män att det nästan skrämmer mig.

Inte kan jag väl ha varit ensam bland tjejer att drömma om en Fender Stratocaster, en Les Paul och publikens jubel under tonåren? Det måste ju finnas fler trettioåriga kvinnor än jag som blev hysteriska som trettonåringar när KISS återförenades 1996 och nästintill grinade sig till att få gå. Som flådde fingertopparna på gitarren, trälade med tabulatur och skrev strikt oromantiska beundrarbrev till favoritgitarristen - i mitt fall Oscar Dronjak - med frågor i stil med: "Hur blir jag så bra som du?"

Jag fick, bokstavligt talat, slåss för min musiksmak och mycket annat därtill i tonåren. 1996, när jag började sjuan, kunde man inte skapa sig en internetidentitet att fly undan med. Man var helt enkelt fast där man var, tills man blev gammal nog att flytta hemifrån. Varje gång jag hör någon associera småorter med trygghet, ser jag mina tidiga tonår framför mig och önskar lögnaren ett liv i misär. Du är inte alls trygg på en liten ort. Är du annorlunda blir du ett lovligt byte och om du, som jag, inte kan anpassa dig tillräckligt bra ens om du verkligen försöker, bör du ha ett rejält lager av teflon för att orka med. När jag hade med mig Wings Of Tomorrow (1984) och Scream Of Anger till musiklektionen i sjuan slutade de kalla mig Julia Tempest, eftersom min mesiga musik trots allt lät hårdare än de trott.

Det komiska, eller snarare tragikomiska, är att det numera inte de jämnåriga männen som stör sig, utan jämnåriga och äldre kvinnor. Hårdrock är puerilt och det passar sig inte att känna sig snygg i en rymlig bandtröja, plöja metalklipp på Youtube fyra timmar i sträck och hellre lägga pengar på skivor och konserter än skor och resor.

Vuxna kvinnor har inte liemannen på tröjan och svettband med Finntrollogga. De har inte Manowarposters på väggarna, Vreth på anteckningsboken och inramade konsertbiljetter. Nej, de skaffar barn, reser, köper fem par identiska skor och läser buserotisk litteratur. De tittar "ironiskt" på Melodifestivalen, känner sig lite härligt uppsluppna när de dansar i ring med tjejkompisarna och tycker det är slöseri med tid att ägna en helg åt att plöja skivor.

De trettioåriga kvinnorna är min nutida motsvarighet till de femtonåriga pojkarna i högstadiet, med den skillnaden att de inte skriker fitta efter en eller innehar skivor man vill låna. Strömlinjeformade, personlighetsbefriade och hjärtängsliga för att sticka ut på riktigt. Från att ha varit paria för hårdrockskillar i tonåren, har jag de senaste tio åren gradvis insett att ju äldre jag blir, desto mindre krävs det för att andra kvinnor ska titta konstigt.

Tydligen är det inne att vara ett ytligt våp idag. Könsrollerna tycks överlag ha blivit hårdare i populärkultur och reklam. Mycket har säkert blivit bättre sedan jag var fjorton år, men kvinnoidealet suger fortfarande rutten modekuk och jag kan livligt föreställa mig att det inte är särskilt roligt att vara kille heller. Själv har jag sedan många år kallat mig androgyn. Ibland klär jag mig som en kille, ibland som en tjej. Jag har aldrig trivts med kvinnogarderobens opraktiska, obekväma kläder och känner mig ofta utklädd i dem.

Men som kvinna är det viktigt att känna sig fri att vara snygg, även om man lyssnar på hårdrock. 

Man kan vara snygg och smart samtidigt! Jag undrar om män får höra sådan skit. Min kropp är inte primärt till för att någon ska titta på den, formen/tyget på den definierar inte min person och det är jag som avgör vad jag känner mig snygg i. Pratar vi objektifiering så föredrar jag dock dregelspanande framför kvinnotyckande, för jag vet redan att jag är mer än min kropp. Jag har varit en kvinnoidealsmässigt sett ful, snaggad hårdrocksfitta och aldrig brytt mig om att använda mitt kön eller utseende för att vinna poäng hos andra. 

Jag har helt enkelt haft viktigare saker att ägna mitt liv åt, än att kleta med mascara och stänga in mig i obekväma kläder. Jag har läst, lyssnat på musik, skrivit och utforskat klostervärlden. Jag har plöjt fantasyserier, HBTQ-böcker, katolsk teologi och medeltidshistoria. Jag har slitit upp ryggraden på motståndare i TV-spel, broderat, sjungit gregoriansk musik och drömt om ett riktigt svärd. Jag är en trettioårig kvinna som i själ och hjärta fortfarande känner sig som en nittonårig pojkflicka, och när jag någon gång besöker min gamla hemstad, känner jag hur fjortonåringen i mig reser ragg. 

Allt var inte dåligt där, långtifrån, men det som faktiskt var dåligt, var betydligt värre än jag ville tro då och när jag passerar femtioskyltarna nere i Småland känner jag alltid ett stråk av vemod, som inte har med sömniga bondhålor i allmänhet att göra, utan med just det ställe jag växte upp på.

Welcome home where time stands still.

Helgmålsringning: Opeth

Opeth är ett band jag varken missat eller undvikit. Det har helt enkelt "alltid funnits" någonstans i mitt medvetande, även om jag inte tror mig ha gjort något aktivt försök att lyssna in dem under mina turer till Megahertz. Youtube är ett klent substitut för att stå och bläddra bland härligheterna i en skivbutik, men det är å andra sidan oslagbart på så många andra sätt.

Helgen rings härmed in av prog metalherrarna i Opeth, som jag vid tillfälle ska utforska mer grundligt. Trevlig helg önskas med Burden från Watershead (2008):

Fredagsfika: U.D.O

När jag säger att Udo Dirkschneider låter som en förstoppad gnällpipa, är det inte en förolämpning från min sida, utan ett vänligt konstaterande. Jag har vikarierat inom äldreomsorgen i tio års tid, så tro mig, jag vet vad jag talar om. Fredagsfikor i den här grottan ska handla om intryck, närmare bestämt så färska som möjligt och till Holy (1999) passar kaffe och schackrutor utmärkt.

Udos profetiska stämma i öppningsspåret Holy låter allt annat än hotfull, inte minst med tanke på att gitarren är så klen att den gränsar till anonym. Solot är lika vackert flätat som en gammaldags vetelängd till en i övrigt ganska trist kopp kaffe. Därför är det väldigt trevligt att Raiders Of Beyond har ett mer skruvat tempo med mycket teknik, lite känsla och en olyckskorp med klorna i ett stadigt grepp runt Udos stämband.

Den lågmälda manskören i Shout It Out är en vacker kontrast mot Udos nästan disharmoniska röst. Det är stadigt som en katolsk högmässa innan ett antal Oompa Loompiska utrop gör en brygga till... ett parti från En natt i Moskva?! Jag sjöng den i skolkören på mellanstadiet, men så oväntat bra den passar här. 

Medan Recall The Sin passerar tämligen obemärkt får Thunder In The Tower mig att undra om tyskarna hyrt in en pårökt manskör. Jag får inte riktigt grepp om den, det är så många olika skilda röstinslag att det påminner om en tecknad film och till sist är jag avgjort irriterad.

Back Off passerar smärtgränsen för hur länge jag står ut med Udos röst i ett svep och även om det är snabbt känns det inte särskilt livfullt, snarare malande. Här någonstans börjar jag inse mina öron ska avnjuta U.D.O i något mindre portioner. Friends Will Be Friends är visserligen snäppet mer melodisk, men bara glimtvis. Så fort det kommer sångpartier börjar jag tänka på laxoberaldroppar. Det är nästan så att jag skäms över mig själv som får sådana associationer till herr Dirkschneider. 

Men State Run Operation - vilken naggande god inledning och körinslagen ska vi bara inte tala om! Jag älskar kontraster och kören är späd som sommargrönsaker. Måste höras, jag kan helt enkelt inte göra någon bra beskrivning, mer än att det är den självklara favoriten såhär långt.

Danger. Vad påminner det här introt om? Ja! The Green Manilishi (with the Two-Pronged Crown), förstås! I övrigt är talpartiet överflödigt eftersom karln redan profeterar mer än sjunger.

Så kommer Ride The Storm som är bekväm, för bekväm. En soffa man kanske inte har så roligt i, men är för lat för att resa sig ur. Solot kan dock generera ett och annat fotstamp.

Jag har redan dansat boogie woogie till Ghost, så varför inte U.D.O? Cut Me Out är så oväntad att jag börjar skratta för mig själv. Lidandet är över, förlösningen sköljer över oss och vi har hämtat andan, så nu ska här skakas loss. O-körinslag? Är vi på romantisk båttur med privat gitarrknäppare i månskenet, eller flamencofest inpå småtimmarna?

Svajigt, men charmigt. Klart att Holy gör sig förtjänt av schackrutor. 

Livselixir I: Courage

Ny månad, ny kategori. Välkomna till Livselixiren med stort L. Är det något jag alltid retat mig på, så är det folk som utgår ifrån att metal är någon form av tonsatt självmordsuppmuntran. Det är rent ut sagt löjligt. Vid sidan av Wilfrid Stinissen - ja, det är Wikipedia, men artikeln stämmer - så är det hårdrocken som står för världens bästa kulturella Livselixir här hemma. 

Jag vet inte hur många inre och yttre strider jag har tagit mig igenom de senaste tio åren, men vad jag däremot vet med säkerhet är att utan alla fantastiska stridsrop från stereon, så hade de blivit etter värre att utkämpa. 

Dagens Livselixir kommer från Manowar, våra husgudar som det är så lätt att avfärda som machokarikatyrer om man inte är ett fan, vilket jag är tack vare att min sambo introducerade dem då vi blev tillsammans. Här hemma sitter de i skivställ och DVD-hyllor, i fotoramar och på väggar. De finns i form av tröjor, plektrum och inramade biljetter. De är bandet som får mig att höja näven istället för att knyta den i byxfickan.

Den enda som fått dela hylla med de två signerade fotografierna är en bild på min snart fyraåriga systerdotter, som är den modigaste unge jag vet. Det här Livselixiret tillägnas därför min storasyster, min svåger och min systerdotter, tre sanna hjältar.

Battles Are Fought By Those With The Courage To Believe

They Are Won By Those Who Find The Heart

Find A Heart To Share

This Heart That Fills The Soul Will Point The Way To Victory

If There's A Fight Then I'll Be There I'll Be There

Anno Iuliae: Cry Soldier Cry

Innan veckans Anno Iuliae får glädja dina trumhinnor, så har grottinnehavaren några små nyheter. Fortsättningsvis kommer inläggen att vara något färre, eftersom jag helt enkelt inte har tid att uppdatera dagligen och samtidigt hålla en bra nivå. Det här må vara en blogg till formatet, men det betyder inte att inläggen ska vara slarviga eller slentrianmässiga.

Allt det jag lägger upp här är skrivet minst två-tre dagar i förväg, ibland betydligt längre och det är så jag vill ha det, eftersom den här bloggen inte ska bestå av en radda Youtubeklipp och lite taggar. Om ni har tips, idéer eller önskemål om inlägg och teman, så är det bara att skicka ett mail till gollumscave@outlook.com eller skriva ett inlägg på min Facebooksida.

Nog om det. Nu välkomnar vi U.D.O, som förstås har en given plats i denna kategori, och det med en låt jag älskar på grund av dess klagande inslag av säckpipor. Mission No. X släpptes 2005 och införskaffades samma år av min sambo. Fast då hade vi ännu inte flyttat ihop, utan jag åkte till honom med en skrikande katt i resbur från campusområdet till Norrstrand. Jag är dock inte helt säker på om jag hörde detta gripande stycke innan vi flyttade ihop, men 2005 är iallafall året, så för en gångs skull var jag i takt med tiden.

Seriösa, knasiga Castillion

De bildades för elva år sedan. De har gett ut två fullängdare utan något bolag i ryggen. Enligt sångaren är de prog metal-scenens svar på AC/DC, och inte ens min mest välunderrättade hårdrockskälla visste vilka de var. 

Själv hittade jag dem via Youtube och en hemsida som till synes låg i träda, medan Facebooksidan bjöd på ytterligare livstecken.

Men vilka är de? Jag kontaktade sångaren och låtskrivaren Ulf Sörman för att reda ut frågetecknen. Uppländska Castillion har varken gått i graven eller tagit någon paus, långt därifrån. 

Bortanför snabba nätuppdateringar där allt är gammalt ett par minuter efter att man tryckt på ”enter”, bereder Bålsta-kvartetten mark för ny sådd.

Hur skulle du beskriva Castillion för någon som aldrig har hört er musik? 

”Castillion är väldigt melodisk prog metal, skulle jag nog säga. Vi inriktar oss på melodier och rytmer,

och att det ska svänga. Sedan proggar vi till det lite grann, men det får inte bli för krångligt. Vi vill vara lättillgängliga.”

Proggens AC/DC
Från början spelade Castillion främst power metal. Debuten Triumph And Tragedy släpptes 2007, året då ett av mina egna favoritband, Sonata Arctica, ställde till det rejält för mig genom att gå från ultrasvängig power metal till progressiva Unia. Ett liknande kliv tog även Castillion med Pieces Of A Shattered Me 2011.

Ni kallar er musik för ”hårdrock med lite knas”? Vad betyder det?

”Vi har väl lite knasiga taktarter och bygger upp låtarna med lite annorlunda strukturer än ’vers/refräng/vers/refräng’, och sedan blandar vi gärna in lite jazz, blues och latin, men i grunden är det prog metal, med lite drag av power.” ”För oss kommer ju låtarna i första hand och spelar vi något annorlunda så ska det vara för att vi verkligen vill det, utan att krångla till något för sakens skull”, förklarar Ulf. ”Det gör kanske att vi skiljer oss lite från andra prog metal-band, att vi lägger mer fokus på melodin än det tekniska. Många prog metal-band räknar bara takter, så på så vis kan man säga att vi är mindre proggiga. Vi är lite utav prog metals AC/DC.”

På Pieces Of A Shattered Me får iallafall jag känslan av ni hittat en mer egen stil, om man jämför med Triumph And Tragedy.  Var övergången till prog metal ett medvetet val?

”Övergången från power metal till prog metal kom ganska naturligt. Prog metal är mycket mer tillåtande som genre och det gör att man kan ta ut svängarna mer. Vi jobbar på att det ska bli både hårdare, lugnare och knasigare.”

                            

Samtidigt hävdar sångaren att ett kännetecken för Castillion är att de är mindre proggiga än andra prog metal-band. Hur går det ihop?

”Power metal-genren är ganska generisk överlag. De flesta band låter likadant, låtarna låter likadant. Det känns inte som att det finns så mycket mer att hämta i den genren”, tycker sångaren, som menar att det ligger en mycket större frihet i prog metal. ”Spelar du power metal så har du ganska snäva ramar att hålla dig inom. Det ska vara dubbeltramp, snabba gitarrer och höga skrik. Det ska vara full fart hela tiden och man blir på något sätt begränsad av den genren, även om det finns jättemånga bra power metal-band. Men ska man hålla sig kvar inom den genren, upplever jag att det blir mycket svårare att utvecklas.”  

Även texterna har en annan stil på Pieces… Hur viktiga är texterna för dig?

”För mig är de jätteviktiga. Jag har väldigt svårt för att sjunga något jag inte står för”, säger Ulf, men vill inte gå in på vad de betyder. ”Jag försöker ju vara aningen vag i mina texter. Jag skriver inte för mycket detaljer. Många tar med fiket på hörnet, vad klockan är och mormor i texten för att skapa en relation till lyssnaren, men jag försöker gå en annan väg, för att folk ska kunna relatera till sig själva. I slutänden är det ju bara jag som vet vad texten handlar om.”

Mysteriet med gästsångaren
Om Castillions musik inte är krånglig, så bjöd dock bandets hemsida på ett och annat frågetecken, bland annat gällande banduppsättningen.

Det står att platsen som sångare inte var tillsatt när bandet bildades, och att ni hyrde in gästsångare till er första demo. Hur kom det sig?

”Vi sökte efter en sångare ganska länge, men hittade aldrig någon, så på första demon sjöng ett par kompisar, för vid den tiden hade jag inte tagit en enda ton”, säger Ulf lugnt och skapar därmed än fler frågor än svar.

Var du ovillig att axla rollen som sångare till en början? Var det därför du inte sjöng?

”Nej, jag kunde helt enkelt inte sjunga, inte då”, säger han med eftertryck. ”Men nu känner jag att jag kan leverera, både live och på skiva. Jag känner att jag växer hela tiden som sångare.”

Tog du några lektioner?

”Tre-fyra stycken, kanske, men än så länge har de inte varit till någon större hjälp. Nu har jag ju varit sångare under ganska lång tid, så vi har slutat söka efter en sångare. I och med att jag också skriver text och melodi, så kan jag ju anpassa det så att det passar bra för mig också.”

Hur länge spelade ni tillsammans innan du började sjunga?

”Det kan ha varit en tre-fyra år, men då spelade vi på annan nivå. I början träffades vi då och då, för att det var roligt. Vi sökte efter en sångare, men vi hittade aldrig riktigt någon, så då började jag sjunga på repen och sedan växte det till att jag kände att jag klarade det live också.”

Inget Bandit-band

Mysteriet med gästsångaren är därmed löst, men det är inte dags att lägga ner förstoringsglaset riktigt än. Om man går in på Castillions hemsida, så ser det ganska skralt ut med aktiviteten, inte minst vad gäller skivsläpp. För ett band inom den här genren, som dessutom bildades 2002 när power metalband som Nightwish och HammerFall släppte storsäljare, så är glappet mellan skivorna en smula iögonenfallande.

Det gick fyra år mellan Triumph and Tragedy och Pieces Of A Shattered Me. Hur kommer det sig?

”Det berodde inte på skrivkramp, inte alls, utan det har att göra med att vi är osignade”, förklarar Ulf. ”Det blir dyrt att spela in när man ska bekosta allt själv, så då tar det lite tid. Tar pengarna slut får man pausa lite, så de där fyra åren har inget att göra med brist på kreativitet. ”

Har ni inte fått något erbjudande alls?

”Jo, vi har fått lite skambud från vissa bolag, men det är för att det är en riktigt hård bransch just nu.  Skivbolagen vet inte riktigt hur de ska få in pengar i och med nedladdningen, så de vågar inte riktigt satsa på nya band, särskilt om man inte spelar mainstreem Bandit-metal.”

Hur har det fungerat med streaming? 

”Rent teoretiskt borde laglig nedladdning vara en fördel, eftersom man slipper mellanhänder, men utan ett skivbolag i ryggen så säljer det inte i samma utsträckning. Visst, vi har många tusen streams, men får man ett par öre per styck, så räcker det inte ens till resor för nästa studioinspelning”, säger Ulf, som ändå är övertygad om att det digitala är framtiden. ”Som konsument föredrar jag visserligen själv att köpa en skiva, men som producent föredrar jag digitalt. Problemet är att skivbolagen inte har hittat något riktigt bra sätt att ta betalt för digital produktion, men om de löser den biten så tror jag att det kommer funka hur bra som helst. Sedan saknar digital musik det mervärde som skivkonvoluten med texter och bilder ger, men med tiden så kommer det nog lösningar på det också. Risken med den digitala musiken är att ”växarskivor” som behöver några lyssningar innan de sätter sig försvinner. Det är ju så lätt att klicka på schuffle eller delete, och vips så är den där skivan som man eventuellt skulle älska hela livet, förlorad i mängden.”  

Turnédrömmar och framtidsfokus

Glappen mellan skivorna har alltså ytterst prosaiska orsaker, men hur trist det än är att skivbolagen inte hängt med i den nya tekniken, så hade det förstås varit värre om den utåt sett skrala aktiviteten på hemsidan hade berott på interna problem i bandet, men så är det inte. 

Enligt frontmannen är Castillion ett stabilt band där alla vill samma sak.

”Vi är väldigt fokuserade och repar flera gånger i veckan. Det funkar bra för oss.”

Hur går processen till när ni arbetar fram nytt material?

”Det är ofta jag som skriver text och musik till låtarna. Ofta när jag kommer med en idé till en låt, så har jag en klar bild av hur jag vill att det ska låta. Sedan växer låten när var och en i bandet lägger in sin feeling och sitt tänk. Själva grunden för Castillion är fri, vi ska sträva mot att utvecklas hela tiden, men vi har alla samma grundtanke om hur vi vill låta just nu.”

Hur ser det närmaste tiden ut för Castillion?

”Skivan ska vi sätta igång ordentligt med nu i höst, men jag har ingen aning om när det kan blir klart. Det är många bitar som ska på plats och vi lägger hellre ett par år på en skiva, än känner att vi inte har gjort vårt bästa”, säger Ulf. ”Vi vill få in alla nyanser, så det får gärna ta lite tid.”

Har ni några spelningar på gång?

”Just nu har vi inget större inbokat, men vi har lite på gång, så man får hålla koll på vår Facebooksida och hemsidan. Får vi inte spela live så blir vi tokiga, men inget är spikat just nu.”

Så till sist, en favoritfråga: Om du kunde sia om framtiden, vart befinner sig Castillion om tio år?

”Svårt… Vi har ju lite drömmar om att kunna komma ut och spela någon lite längre turné, även om det bara blir Tyskland i tio dagar, så är man nöjd ett halvår sedan. Det skulle vara jättekul att komma ut och visa vad man går för lite oftare, så det är synd att vi inte gör det nu”, säger Ulf och avslutar: ”Sedan önskar man ju att det ska lossna lite i musikbranschen så att man får råd att spela in nya skivor. Innan Triumph And Tragedy var klar hade vi färdiga låtar till Pieces… och det är samma sak nu. Vi har massor av idéer och på den här skivan blir det mer av allt.”

Bilder från Castillions hemsida. 

För fler uppdateringar, gilla dem på Facebook. 

Helgmålsringning: W.A.S.P

Det torde vara lite mer än åtta år sedan jag hörde W.A.S.P för första gången. Jodå, det är sant. Som jag nämnt tidigare är min musikhistoria något udda, i och med att jag lyckats missa sådant som min generation hårdrockare helt enkelt inte ska kunna undgå. Istället var det via min då blivande sambo som dessa proteinprofeter nådde mina öron i form av en romantisk blandskiva - vackert avslutad med See You In Hell (Grim Reaper) och Trail Of Tears (Halford)... Men den här småsmöriga o-balladen förtjänar mer än väl sin plats som tredje klockringare. Trevlig helg.

Fredagsfika: Uriah Heep

Varför det är just Earl Grey-te och chokladboll som passar bäst till Easy Livin' (2007) har jag ingen aning om, men nu är det så och det serveras på en vackert broderad duk. Det här är egentligen inte en skiva som är helt ny för tillfället, men med tanke på att jag hörde Uriah Heep för första gången i slutet av maj i år, så torde den passera som mycket lämplig kandidat för en fredagsfika. 

Det första som slår mig när inledande Gypsy drar igång, är egentligen samma som första gången: det här låter som något min moster hade kunnat spela in på ett av de där blandbanden hon gjorde åt mig. Gjorde hon det? Orgeln ger omgående kyrkstämning och sedan kommer det där... slamret. Inte ett sådant där helvetiskt störande slammer, nej då. Det är bara ljuvligt olycksbådande och i kombination med aah-kören är det som en ovanligt trivsam domedagsstämning. Fråga inte varför, den här skivan är överlag svår att sätta ord på. 

Sedan kommer vi till ett mysterium jag lär grubbla över ett tag: Hur kommer det sig att en låt på åtta och en halv minut kan kännas för kort? Lös det om ni kan. The Golden Palace är en låt med ett ganska högstämt intro som tilltalar min violintarm och efter ganska exakt 2,50 smygande minuter får jag någon form av religiös uppenbarelse. Det är så mjukt, sprött som ett knäckflarn och det gör nästan ont när en flöjt kommer in och går vidare, lyfter upp, upp, upp tills allt samlas ihop igen och mattas ner... Det kan väl inte ta slut nu?!

Nej, det gör det givetvis inte. Sweet Pretender tar vid, en bra bit från andra spåret och för snarast tankarna till dans. Den socialt obekväma sidan av mig tycker att det är lite för käckt, men gissar att det säger mer om mig än den studsiga låten. 

Question är det marigt att gå in på, med tanke på att den fick mig att börja gråta första gången jag hörde den - och jag gråter väldigt sällan. Den har en uppbyggnad som av någon anledning slår an en extremt sentimental sträng hos mig. Akustisk gitarr, pianoslingor och den där keyboardmattan... Det är första låten jag hörde med Uriah Heep, och jag var inte direkt beredd på vilken effekt den skulle ha. Turligt nog för stämningen spär inte Wizard på mitt lilla sentimentala sammanbrott, utan har ett trivsamt lunk och går sedan över i Circle Of Hands, som är rakt igenom oemotståndlig, även om den bråkar en hel del med mitt sinne för ordning. 

Liksom under andra spåret, löper Easy Livin' risk att bli lite för äppelkindad för min smak, men det blir faktiskt aldrig fånigt. Däremot får den mig att omedelbart börja vicka på både tår och höfter. Ingen låt för stillasittande, iallafall inte för mig. Kören ger mig nostalgikänslor av något slag, men varifrån har jag inte en aning. Look At Yourself är svår att beskriva som något annat än stökig, det är så många olika ljud att min tämligen splittrade skalle inte klarar av att fokusera tillräckligt bra för att få någon ordentlig uppfattning. Jo, det är lite som att betrakta mig själv... det blir jobbigt efter en stund.

Stealin' är liksom spåret innan en liveversion med en något smygande orgel och en o-kör som får mig att le, medan Sweet Sugar har i största allmänhet jävligt snygg gitarr med ett oemotståndligt solo, medan min kära sambo sammanfattar det såhär när han passerar förbi: "Det här är gubbrock!"

De första sekunderna på Against All Odds låter otroligt fåniga, men vilket ljuvligt stök det går över i! Om någon har dansat framgångsrikt till den här, så upplys mig hur ni gjorde. Mitt i låten börjar det dessutom åska ute - det är nästan passande. Aah-partierna i sången har jag inga ord för än, men hade jag några så vore de antagligen superlativ. Dream On är en mjukt plockande ballad som fastnar något på grund av de disharmoniska stämmorna, men lämnar inget omedelbart avtryck.

Feels Like har ett något avvaktande intro för att sedan nå lite för nära käckhetsgränsen och så tona ner sig igen. Det är inte för tjatigt eller bekvämt, inte ointressant, bara alldeles för många intryck i en och samma låt för att min skalle ska lyckas reda ut dem. Jag brukar få samma känsla av filmer jag ser för första gången, med många nyckelkaraktärer: jag behöver se dem fem-tio gånger till innan jag begriper saker och ting. 

Sista spåret, Devils Daughter, är stökig och gungig nog för att jag ska börja digga med kroppen omgående, men vad är det som händer knappt två minuter in? Tempobyten förvirrar mig alltid och att försöka få ihop kaskaderna av toner från keyboard och gitarr hade varit omöjligt utan basen att luta sig mot. Kandiderar de till en hemlig tävling i att skriva det officiella ADHD-soundtracket? 

Om jorden hinner gå under innan jag fått bättre grepp om den här tekoppen så kommer jag att bli ytterst missnöjd. Påfyllning, tack. Jag är ju nykär.