Anno Iuliae: Miss Misery (Hair Of The Dog)

Första gången jag hörde hårdrock på LP var jag runt tretton år gammal och det som gällde var Europe, vilket var den enda hårdrock jag överhuvudtaget lyssnade på, om jag minns rätt. Min musiksålda moster hade redan introducerat Bob Dylan, vilket inte var några problem, och när hon sedan berättade att hon hade hårdrocksskivor så blev jag förstås väldigt nyfiken och hon tog fram sina LP:s med Black Sabbath, Deep Purple och Nazareth.

Hair Of The Dog från 1975 var det absolut första jag hörde från 70-talshårdrocken, och jag blev så besviken. Jag var van vid distade gitarrer, smäktande Joey Tempest-vibraton och framför allt ett högre tempo, så mosters LP-skivor fick ett minst sagt svalt mottagande från min sida. Jag tyckte inte det lät hårt överhuvudtaget, men jag misstänker att det största problemet var att det inte gick snabbt. Idag får jag mysrysningar av Miss Misery och önskar att jag gett Nazareth fler chanser tidigare.