Knocking At Your Back Door låter till min oförställda förvåning en smula hotfull de första sekunderna. Jag får faktiskt lite skräckfilmsvibbar, inte minst när basen smyger igång, men så flyter det ut i en melodisk hårdrock så bekväm att det är som att komma hem till lyan efter en tur på stan och slänga sig i soffan. Ordningen är återställd och jag börjar undra hur jag uppfattade Deep Purple som trettonåring. Inte såhär, iallafall. Att låten är över sju minuter lång verkar direkt orimligt.
Sedan går tankarna till såväl Judas Priest som Uriah Heep i Under The Gun, även om jag inte fäster någon större uppmärksamhet vid sången. Det finns antagligen en särskild straffskala för oss som inte avgudar Ian Gillan tillräckligt mycket, men alla giganter är inte lika gigantiska för alla. Varför Nobody's Home låter som en discolåt från valfri gayklubb de första arton sekunderna kan jag inte för mitt liv begripa. Detta förlåter jag dock raskt när Ritchie bokstavligen får mig att vrida på mig av öronorgasm ett par minuter in.
Mean Streak hör till den sortens musik jag definierar som fotdiggartriggare numera. Det betyder helt enkelt att jag börjar vifta i takt med foten utan att tänka på det, men vad jag däremot tänker på i allra högsta grad är att solot har mer sex i sig än det mesta i min och sambons skivsamlingar tillsammans. Det är inte utan att jag undrar om hårdrock började klassas som farlig efter att ett antal pastorer begått förförelsesynder till sådana här toner.
För att fortsätta på det religiösa temat: varför får man aldrig höra sådan stilfull orgel i kyrkan, som den på Perfect Strangers? Troligen för att låten för tankarna till strippstänger. Nu har jag visserligen aldrig besökt en strippklubb, men jag kan faktiskt inte få bilden av lättklädd, åmande dans ackompanjerad av Ian Gillans klagan ur skallen. Klaviaturen är nästan kuslig och det enda som fattas är en dos exotisk svamp och en magdansös för att bilden av dekadens ska bli fulländad.
Efter över fem minuters frasig syndfullhet kan så moralens väktare andas ut. Eller inte. A Gypsys Kiss är en leende berg- och dalbanetur och jag kommer antagligen att behöva fundera länge på varför jag genast börjar tänka på musik från gamla tv-spel. Fredagsfikor innebär intryck från EN första lyssning och att jag tappar fokus i slutet av låten säger antagligen mer om mig än Deep Purple.
Så blir det höstmelankoli på beställning i Wasted Sunsets. Själv hade jag så många olyckliga förälskelser som tonåring att jag till sist började trivas med mitt ljuva vemod, men jag kan inte minnas en enda av alla ballader jag älskade då som kan mäta sig med den här. Jag kan riktigt se mig själv i flickrummet på fredagskvällarna med mina chips, fantasyböcker och hemliga förälskelser på tryggt avstånd, ackompanjerad av alla mina idoler som "visste precis" hur jag kände mig. Om ni har planerat in någon obesvarad kärlek eller mild höstnedstämdhet den närmaste tiden, så har ni iallafall det perfekta soundtracket nu.
Sedan skulle jag gärna vilja veta om någon mer än jag börjar få bilder av dansande skelett framför mig av Hungry Daze? (Jag lovar, det ÄR bara mjölk och sacketter i kaffet.) Tillsammans med ett högst oväntat sångvrål, allmän marschglädje och synteffekter jag faktiskt hoppar till av, är det en låt som jag har väldigt svårt att få grepp om.
Även Not Responsible bråkar med mig. Jag hinner bli lurad ett antal gånger inom loppet av en minut, på grund av en allt annat än följsam takt. Synten är som en ljuvlig kudde att luta sig mot, men gitarren blir däremot tjatig efter ett tag. Tänk er för mycket pärlsocker på veteflätan: det blir mest irriterande.
Sista spåret, Son Of Alerik, tycks bestå av små lager intron. Vemodig, sparsmakad och mycket lurig. Jag väntar mig sång, men får en orgel. Duttar, nypor och emellanåt nästan obegripligt minimalistiskt. Till råga på allt är låten tolv och en halv minut lång, och efter sisådär en nio minuter rycker jag till av några trumslag som i sig är så lätta att de troligen inte ens skrämmer ett par kanintofflor - men väl mig.
Ta vetebrödet ur papperspåsen och ladda kaffebryggaren. Här blir det både påtår och tretår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar