Pionjärmetal

Bild av Martin från mblserier.se

Pionjärmetal är inget vedertaget begrepp, utan mitt eget samlingsnamn för de tio band som brukar räknas som de första hårdrocksskotten, så kallade early metal band. Det är högst troligt, för att inte säga nästintill garanterat, att du har hört talas om Jimi Hendrix, Deep Purple, Thin Lizzy, Led Zeppelin och Black Sabbath vid mer än ett tillfälle om du inte har vuxit upp i någon form av sekt. Har du däremot missat namn som Cream, Blue Cheer, MC5, Mountain och The Stooges, så är åtminstone inte jag förvånad. Eric Clapton (Cream) och Iggy Pop (The Stooges) klingar förmodligen mer bekant.

Av dessa tio konstellationer är fyra stycken av engelskt ursprung: Cream, Deep Purple, Led Zeppelin och Black Sabbath, en av irländskt: Thin Lizzy, medan övriga fem kommer ifrån "dä nordlia Amerkat". De stora gemensamma draget hos dem är att de lade grunden till den rockmusik som skulle komma att klassas som tung, och de bidrog med olika bitar som ingår i det vi kallar hårdrock och heavy metal. Därför väljer jag att kalla deras musik för just pionjärmetal. Early metal låter ju ungefär lika roligt som Äldre Krita, och apropå tidsåldrar så ska vi nu stapla upp band och mer eller mindre aktiva årtal för att se om vi kan få någon ordning på gubbarna.

Jimi Hendrix (1963-1970, USA)

MC5 (1964-1972, 1992, 2003-2012, USA)

Cream (1966-1968, England)

Blue Cheer (1967-1972, USA)

The Stooges (1967-1974, 2003-nutid, USA)

Deep Purple (1968-1976, 1984-nutid, England)

Led Zeppelin (1968-1980, England)

Black Sabbath (1968-2006, 2011-nutid, England)

Thin Lizzy (1969-1983, 1996-2001, 2004-nutid, Irland)

Mountain (1969-1972, 1973-1974, 1981-1985, 1992-1998, 2001-nutid, USA)

Som ni ser är de aktiva åren tämligen skiftande och flera av banden har lagt ner och startat upp både en och två gånger, men det de har gemensamt är att det inte går att lyssna på ett modernt rockband i någon enda genre som inte har påverkats av dessa i grunden. Det är med andra ord dags att komma in på riktiga väsentligheter.

Hur blir det hårdrock?

Hårdrock och heavy metal har vissa element som är absolut fundamentala och det är först och främst tunga riff och distortion. Riff är något man oftast kopplar till gitarren, men du hittar dem lika gärna i bas och pianoslingor, något man inte alltid tänker på eftersom gitarristsläktet tenderar att "glömma" det när det ska pratas stilar och influenser.

Ett riff är helt enkelt en repriserad melodislinga, och när den spelas hårt på en bas med hög volym, låter det av uppenbara skäl hårdare än på, låt säga, ett piano. När det kommer till elorglar får dock såväl bas som gitarr rätt god konkurrens i hårdhet. Dessa riff blir, i kombination med distortion på elbas och elgitarr och trummor, helt enkelt hårt och det är ungefär så kort det kan beskrivas utan att bli totalt intetsägande. Så nästa gång ni ryser över hur otäckt och skränigt det låter med norsk black metal - skyll på Phil Lynott och Jimi Hendrix.

De tio banden som står uppräknade, har en hel del på sina samveten när det kommer till dagens hårdrock och heavy metal, och om vi för ordningens skull hänger kvar vid riffologin börjar vi med att tacka Jimi Hendrix, Cream och Thin Lizzy för deras bidrag: distortion och trekanten mellan blues, rock och psykadelika.

En annan, ytterst väsentlig del i hårdrocken, är attityden, och därmed släpper vi in MC5, Blue Cheer och The Stooges, samtliga ifrån USA, vilket förvånar mig något eftersom jag själv alltid har sett England som punkens högborg. Punk? Ja, det är riktigt. Punkband (Thåström undantaget) är i mångt och mycket hårdrockare som är för lata för att repa regelbundet och därför har gjort en stil av det. Grungen tog latheten ett steg längre genom att spela dålig punk med extra distortion och mindre repande, vilket man i och för sig kanske ska vara glad över, för det fick hårdrockarna att skärpa till sig och komma igen storstilat efter ett tag.

Hursomhelst, attityden är viktig och treackordsrock kan ha sin charm, men MC5, Blue Cheer och The Stooges hade uppenbarligen mer simultanförmåga än de senare punkbanden, för de lyckades vara förbannade på samhället OCH spela rent samtidigt. Nu har vi, ytterst kortfattat, nämnt riff, distortion, genrehoplappningar och attityd som de första och mest basala ingredienserna i det lika långa som varierande smörgåsbord av stilar och genrer som utgör hårdrock och heavy metal:

Cream/Jimi Hendrix/Thin Lizzy → riff/distortion/genreöverlappning

Blue Cheer/MC5/The Stooges → hårdhet/stökighet/attityd

Nu blir vi farliga

Med undantaget Cream, har fröet till hårdrocken sin hemvist i USA mellan 1963-1967, men 1968 lyfte britterna sina näsor från teångorna och i rask takt fick vi Deep Purple, Led Zeppelin och Black Sabbath. Frågan är då vad dessa bidrog med som ovan nämnda herrar inte hade, i synnerhet som de räknas som de tre stora 70-talsbanden inom hårdrocken. 

Deep Purple → barockinfluenser (Hej, Bach!)

Led Zeppelin → inslag av folkmusik och österländsk musik

Black Sabbath → ockultism, nedstämda gitarrer och brytning med bluesrocken

Hur min moster lyckades få ha Deep Purple, Nazareth och Black Sabbath i sin skivsamling för mormor kan jag fortfarande inte begripa. Jag har frågat mormor, och hon skyllde på att hon "inte visste vad det var", men jag är ändå fascinerad, särskilt med tanke på att min gammelmormor Rut var en djupt troende pingstvän och att hennes församlingspastor tyckte att det var upprörande och hedniskt att jag och min storasyster tittade på adventskalendern "Trolltider" på TV. Jag undrar om gammelmormor visste om att moster hade Vol. 4 och Technical Ecstasy i skivsamlingen? Själv tyckte jag att omslaget på Vol. 4 såg riktigt obehagligt ut, och det var 1996.

Som ni säkert har räknat ut vid det här laget är Bach farlig, folkmusik etter värre och börjar man sedan spela extra nedstämt för på gitarren på grund av ett par förlorade fingertoppar (Tony Iommi), stämmer ner även basen för att det ska passa bättre ihop med gitarren (Geezer Butler) och lägger till Ozzy Osbournes allt annat än ljuva stämma, så får ens kanintofflor springa och gömma sig. Där ser man vad en arbetsplatsolycka kan leda till. Att jag sedan vidhåller att Osbournes sång är ett bräkande i jämförelse med Ronnie James Dios och Glenn Hughes, får gubbar, gummor och hipsters gnälla över bäst de vill. Det betyder inte att jag inte skulle uppskatta Osbourne, bara att man inte nödvändigtvis behöver låta nostalgin vinna jämt. 

Slår vi nu ihop alla de ingredienser ovan, får vi det jag kallar pionjärmetal och som skilde sig från 60-talets "The-band": The Beatles, The Rolling Stones, The Who osv. Tyngre, hårdare och farligare, och med det konstaterandet ska vi glida över på ämnet griniga gubbar.

Nu blir ni griniga

Pionjärmetalfansen är en fruktansvärt odräglig skara, som var mellan 15 och 20 år gamla under -68-rörelsen, och sedan dess har levt i övertygelsen om att inget, absolut inget nytt har hänt sedan dess. Det är frågan om gubbar och tanter som först valde mellan The Beatles och The Rollings Stones - på den tiden då man antingen lyssnade på det ena eller det andra - för att sedan stanna i sin musikaliska utveckling när Jimi Hendrix kvävdes i sömnen av sina egna spyor den 18 september 1970. Ironiskt nog brukar denna skara gärna nynna med lyriskt i Bob Dylans The Times They Are a-Changing från 1964, för att sedan muttra om hur mycket bättre det var "förr" (Äldre Krita-period, någon?), och hur "äkta" allt lät då (i överspända tonåringars öron) jämfört med dagens hårdrock och heavy metal.

Något som delar av 68-rörelsen kan kännas igen på, är självgodhet och i grunden ett rätt blekt intresse för musikalisk utveckling efter sin tonårs- eller universitetstid. Säger du några uppskattande ord om Slash, Zakk Wylde eller Steve Vai, så kan du räkna med att de mest ledknakande pionjärmetalfansen fnyser föraktfullt om livlösa skalor, eftersom allt som kan åstadkommas med sex strängar och en Marshallstack redan har gjorts när de var femtonåringar med fjuniga mustascher och inte hade någonting att jämföra med. (Till skillnad från de än mer överspända hipsters som växte upp på 90-talet och försöker lura i sig själva att de är mogna och kulturella när de traskar runt med sina 70-talsvinyler under armen och svindyra "nördglasögon", som är så trendiga och personlighetsbefriade att man önskar sig en enkelbiljett till helvetets sjunde krets vid blotta åsynen av eländet.)

Problemet med att prata metal med de mest kissnödiga delarna av pinjärmetalbandens fanskara, är att det inte är musiken de älskar, utan sina ungdomsminnen - som förmodligen var halvdränkta i hormoner, vattenpipsångor och rödtjut långt innan vinylen raspat färdigt. Med all respekt, kära gubbar och gummor: det är ingen omöjlighet att uppskatta Bach och Bob Dylan, Led Zeppelin och Black Sabbath, och Manowar och Watain samtidigt. De börjar inte slåss inbördes i skivstället, jag lovar, och har man hörseln intakt, kallar sig musikintresserad och tycker att Jimi Hendrix fortfarande låter magisk 2013, så är det bara att gratulera, för det är ni sannerligen inte ensamma om att tycka. Synd bara att somliga av hans, och de andra pionjärernas fans, består av just den sortens stelbenta surmular som en gång i tiden förfasade sig över musikaliskt nytänkande.