Veckans text: Soilwork

Finland gånger tre har det blivit i den här kategorin, och hade jag varit det minsta fosterländskt lagd skulle jag sagt att det är på tiden att presentera lite lyrik med svenskt ursprung. Men nu är nationalism är bullshit och Soilworks texter författade på engelska, så här är As We Speak:

As we speak...

-a conscience leaves without a trace

a silent departure to a silent place

what do we know about the anger that starts to grow?

Deprimerande, inte sant? Den här låten fick min annars så metalälskande katt att klaga. Natural Born Chaos inköptes på Megahertz (R.I.P) någon gång under mitt andra år i Karlstad och var då något av det minst stämningshöjande som någonsin ljudit i min CD-spelare. Ett mord "från ingenstans", en nedbruten mor, samveten som kanske inte ens fanns där från början och allt framfört av Björn Strid, vars anklagande stämma inte lät minsta ljusstrimma nå raderna:

I turn away....fading out alone

Was a lifetime worth it all?

...fading out...fading out alone

As we speak we turn to stone 

As a lifetime turns to stone...

En helt annan ensamhet än den Tobias Sammet och Tony Kakko bjöd på, utan ett spår av hopp och jag älskade det. Idag hör Soilwork till de band som fallit en smula i glömska hos mig, men As We Speak är en sådan där text som nästan omedelbart dyker upp i min stundtals mycket osorterade hjärna så fort jag hör någon använda ordet "tala". Svenska eller engelska spelar ingen roll. Alltmedan vi står här och snackar en massa skit om väder och vind, så går livet sönder för någon och vad gör vi? Jo, vi fortsätter hålla låda och hoppas att någon annan tycker det är värt att plocka upp spillrorna vi inte vill se.

Någon annan, bara inte vi. Livet går vidare. Eller hur? 

För det är ju så jobbigt när folk envisas med att inte vara lyckade. 

När de har mage att inte dölja sin olycka.

Sexsträngad date med Eric Calderone

Vintern 2009 var jag tjugosex år, arbetslös och tillbringade mer tid än vanligt på Youtube. Jag skulle tro att jag, eller min sambo, höll på att leta klipp med soundtrack till tv-spel och film, när någon av oss snubblade in på en vänsterhänt gitarrnörds kanal och upptäckte en alldeles utsökt kombination av metal och välkända soundtrack, passande nog döpt till ”Meets Metal”. Pirates Of The Carribean bör ha varit det första stycket jag hörde, men det kan även ha varit Street Fighter.

Nu har den smilgropsprydde nörden Eric Calderone gnott på i flera år med sitt soloprojekt, och det med den äran. Idén att låta metal och tv-spel, film mm ingå äktenskap, kombinerat med musikalisk talang, flit och Youtube, kan bara betraktas som suverän, och det idoga plinkandet tog honom från Youtube till EMG och NAMM, där han fick skriva autografer mellan Jeff Loomis och Andy James i januari 2013. Det får ni  dock googla på själva om ni är nyfikna, för här kommer ännu en sexsträngad tolkning, den här gången av Lord Of The Rings:

Flink, småleende och utan något som helst snack är han en fröjd att lyssna på, inte minst för att det syns så tydligt att han har roligt. Emellanåt skriver jag, som så många andra lyssnare, förslag på fler godbitar jag vill höra i kommentarsfälten, och bland guldkornen jag och många med mig önskade återfinns Skyrim, Phantom Of The Opera och Castlevania. Men nu lever jag och sambon i ett hushåll där Stallone är en av husgudarna, så om jag ska plocka ut en tredje video, så får det bli den här:

Vill ni höra mer? Klart ni vill! Då går ni helt enkelt in och favoritmarkerar 331Erock på Youtube – ja, ni måste ha en egen inloggning på Youtube först – och sedan är det bara att klicka, lyssna och njuta.

Från högtalarna till bokhyllan: Kee Marcello

Rockstjärnan Gud glömde: ocensurerad självbiografi av gitarristen i Sveriges största hårdrocksband - Europe
Kee Marcello (2011)

För att inga missförstånd ska uppstå: jag älskar Out Of This World och har inte en enda gång under mina tjugofem år som Europefan tänkt en förringande tanke om Kee Marcello. Att jag personligen är mer tilltalad av John Norums spelstil är helt enkelt inte lika med att vilja utplåna Marcello från jordens yta. Ingenting som gruppen släppt har gått på repeat i samma utsträckning som Out Of This World, och just därför önskar jag att jag inte hade slösat tid på detta våldsamma övergrepp på svenska språket som jag släpade hem från biblioteket. (Ignorera boken om Ozzy på bilden. Jag hann lämna igen både den och Marcellos bok innan jag kom på att jag inte tagit något nytt och bättre foto. Och varför jag lånade Jag är Ozzy överhuvudtaget förstår jag inte själv, för jag orkade inte ens bläddra i den.)

Men den här ordsvadan - jag vägrar kalla den för bok, för det skulle antyda ett visst mått av språkhantering - tillhör den kategori av verk som jag tvingat mig igenom med äkta lidande, vilket i och för sig är anmärkningsvärt eftersom jag trots allt finner nöje i en hel del böcker som anses vara dålig litteratur. Rockstjärnan Gud glömde kommer inte ens i närheten av att vara dålig litteratur. Den är bara smärtsam.

För det första är språket under all kritik. Det är hoppigt, trist och fullproppat med amerikansk slang. Jag vet att biografigenren som sådan inte har poetisk meningsbyggnad som främsta prioritet, men fanns det verkligen ingen som kunde hjälpa Marcello med kommatecken och textflöde? Fanns det inte en enda vänlig själ som kunde tala om att tal- och skriftspråk av förklarliga skäl ser lite olika ut? Att spridda recensenter av ordsvadan dessutom hyllar den som "ärlig och äkta" och "har njutit av den" får mig att vilja spy i en kopp och bjuda vederbörande på.

För det andra blir jag förbannad över att det trots allt finns en historia att berätta. Marcello är fin på att ta fram små bisarra guldkorn och anekdoter ur sitt liv, men de får aldrig en chans att glimra ordentligt. Istället dränks de av snabba ämnesbyten och det faktum att han vägrar gå på djupet gör att man får en känsla av att det handlat om att trycka in så många händelser som möjligt. Inte en shot, inte ett kändismöte, inte en enda slapp avsugning söder om ekvatorn är för liten för att delges läsaren och jag är ledsen, men har man hört en sådan historia så har man hört alla. Vart tog musiken vägen? Spelningarna, fansen och relationerna i Europe?

För det tredje är det närmast genant att ta del av Marcellos bitterhet och självgodhet. Han är en skicklig gitarrist som, om man får tro hans egna ord, alltid gått sin egen väg utan bry sig det minsta om vad andra tycker och tänker, så varför detta enorma behov av dunka sig själv i ryggen? Det är väldigt mycket "ni är dumma som inte förstår hur bra jag är, och enda anledningen till att ni inte tycker om mig är för att jag är bättre än ni" över ordsvadan, och det är inte klädsamt.

Enligt Marcello så skulle Europe inte varit någonting utan honom: "Jag gav faktiskt Joey Tempest hans allra första hit." Hiten han syftar på är Give A Helpin' Hand, som Joey Tempest skrev till Swedish Metal Aid, ett stödprojekt till förmån för svältande i Etiopien 1985. Att Seven Doors Hotel och Open Your Heart både skrevs och spelades in utan någon inblandning från Marcello, och dessutom hör till Europes första stora hitar glöms smidigt nog bort.

Och för det fjärde och sista: jag är ofantligt trött på framgångsrika män som tycker synd om sig själva. Ja, kvinnor också, självklart, men det är en annan kategori som förtjänar en separat, om än lika kraftfull spark. Det är någonting med män som levt rockstjärneliv och ska tala ut om världens orättvisor som alltid, alltid, alltid drabbar just dem hårdast. De där ständigt missförstådda "buspojkarna" som kämpar mot såväl verkligheten som väderkvarnar och sedan lutar sig mot en hemmastadig flickväns axel efter en gonorrékladdig turné för att få höra hur bra de är.

Rockstjärnan Gud glömde ska förhoppningsvis även jag glömma så småningom. Om inte annat så för att kunna höra Kees suveräna solon på Never Say Die och Prisoners In Paradise igen utan att se mig om efter en skämskudde. 

Anno Iuliae: Hold On To The Dream (Hold On To The Dream)

Det här är tänkt att vara en måndagskategori, men ibland får man lov att göra undantag. Castillionintervjun, som skulle ha postats idag, får ett par dagars uppskov och istället tidigareläggs ett par mindre inlägg under tiden, så här är ett nytt Anno Iuliae.

I likhet med Grim Reaper tillhör detta Anno Iuliae hennes sambos skivsamling. Det brukar vara jag som är repeatfreaket i hushållet, men emellanåt får även min sambo ett sådant ryck. Försök föreställa er vilken stämning det blir i en trerummare när Dave Hills ångest breder ut sig över samtliga 66 kvadratmeter på repeat. Inte bara ett tillfälle, nej då. Om och om och om igen... Till sist stod man i beredskap att ge högtalarna terapi, eller åtminstone ett dussin näsdukar. 2002 är skivan inspelad, och mina öron nådde den tidigast 2005, men just spåret Hold On To The Dream får jag lov att datera till 2007, då repeatperioden för alltid cementerade den hos mig. Och ja, det fanns en låt med Demon på blandskivan också, men det var inte den här.

Helgmålsringning: Meat Loaf

Har veckan inte riktigt klingat ut så vackert som den borde? Saknar du helgstämning och känsla av högtidlighet? Då har du kommit rätt, mitt barn... Jim Steinman finns här som andre man ut för att ringa in helgen och då har har du åtminstone fått nästan sju minuters 90-talsglädje att luta dig mot. Trevlig helg!

Fredagsfika: Running Wild

Kategorin Fredagsfika var från början tänkt att bestå av min lilla samlings äldsta heavy metal- och hårdrocksalster, exempelvis Scorpions, men istället ska den utgöras av förstagångslyssningar av skivor. Running Wild, som stoltserar med elva album i min sambos skivsamling, är inte nya för mig, dock har jag aldrig hört deras dubbla liveskiva från 2002 förut, och det är den som serveras till brysselkex och juice idag. 

De inledande tyska hejaropen i March Of The Final Battle försätter mig omedelbart i en känsla av välbehag. Running Wild spelas med jämna mellanrum i hushållet och svag som jag är för allt som luktar krigsformationer före 1750, får jag passande nog marschryck och ser imaginära värjor och fjäderplymer framför mig. 

Med tanke på den episka inledningen, känns det snopet när Welcome To Hell bitvis känns mer bugg än metal, men det tas snabbt igen i Bad To The Bone, som känns som en roligare version av Iron Maiden under däck, med riff så medryckande att det nästan känns löjligt. Mixen är dock inte den bästa, för publiken verkar stundtals obefintlig.

Lead Or Gold kan vara en de första RW-låtar jag hörde, och nu hörs även sången bättre, om ej publiken. På sätt och vis är det lika trivsamt som att läsa om en bra bok som inte hör till favoriterna, men väl till bekvämligheterna och att riffet låter som ett truppdansparti gör ju inte saken sämre. Ride Of Storm får upp farten ordentligt med bombastiskt dubbeltramp, även om riffen blir sega efter fyra minuters ihärdiga skalövningar. 

Introt på When Time Runs Out genererar ett leende som håller låten igenom. Det är helt enkelt lite knullvarning på det här stycket med melodiska solon som just tack vare sin enkelhet, gott hade kunnat vara lite längre. När sedan The Brotherhood, efter lite mellansnack som sex års skoltyska inte kan reda ut, smälter jag ihop av salighet över spinetten och gitarrsolon som lyfter en annars tungrodd låt. 

Soulless delar den segheten först med rätt plastiga trummor, även om sången är mer kraftfull och det tar ett tag innan den lyfter - men när den väl gör det så är det svårt att inte sjunga med. Blazon Stone, som avslutar första skivan har inget som sticker ut alls. Samma skalor, samma dubbeltramp och samma tunna sånginsatser från publiken. När första skivan går mot sitt slut har jag svårt att hålla koncentrationen uppe. 

Nummer ett på skiva två är Crossfire, som jag direkt kategoriserar som fullt godkänd bakgrundsmusik, vilket är ett bra betyg från någon som avskyr bakgrundsljud, men det förbaskade trumsolot som följer låter som inledningen på min mammas gamla gympakassett med Susanne Lanefelt. Finns det någon som gillar trumsolon på riktigt, förutom trummisar? Någon?

Tysk-engelskt mellansnack innan Kiss Of Death som har ett välklingande solo, men i övrigt inte sticker ut särskilt mycket. Inte för att det ska göra det heller. Man lyssnar inte på Running Wild för att få nya uppenbarelser var femte minut och även om sånginsatsen lämnar lite i övrigt att önska på de högre tonerna, så är den absolut inte dålig - faktum är att inget spår är rakt igenom dåligt här. Uaschitschun är en sådan där låt som "bara är". Bra, men ingen jag skulle kunna peka ut. Och kan publiken, när den väl hörs, inte skrika något annat än Rock 'N' Rolf? 

Vid Unition börjar det kännas som att jag kan det här nu. Det trivsamma går mer åt det malande hållet, i synnerhet som låten är över sex minuter lång och inte bjuder på något nytt. Victory varken lyfter eller sänker och Rock 'N' Rolfs röst börjar låta ansträngd. Min koncentration börjar ge vika, och jag noterar att publiken drar till med en variant av dumskallarnas signaturmelodi när segervittringen klingat ut. Låt bli!

Prisoners Of Our Time tycks egga upp sångaren igen och det biter lite mer nu, men live är inte Running Wild den underbara evighetsmaskin som kan upprepa sig till döds och aldrig tråkar ut mig. Det är treackordspartierna som är bäst här, och det bär mig emot att säga.

Men än finns det liv. Efter några eggande små rop från Rock 'N' Rolf blir det äntligen ett stycke där jag känner av basen ordentligt: Purgatory. Introt är som en rad av spröda mormorskakor: gammalt recept - nybakad smak. Gitarrerna sticker inte ut alls, snarare är de som raksömmar innan det goda naggandet börjar igen. Jag myser.

På Soulstrippers verkar Rock 'N' Rolf vara i mer behov av koffein än jag, för han låter onekligen trött och ljudet är lite bubbligt. Det är trots allt artonde låten på spelningen, så jag saknar inte förståelse. Under Jolly Roger är, icke förvånande, sista spåret och de väntade galopptakterna drar igång. Jag står kanske inte beredd att dra sabeln, men stå i fören och se nonchig ut går bra det med.

Publiken hörs genomgående alldeles för dåligt för att kampandan ska infinna sig på allvar, men jag viftar ohjälpligt med vänsterfoten båda skivorna igenom iallafall. Vad vore livet utan tysk metal?

Papa, oh Papa! (eller: Den Farliga Sexualitetens Evangelium)

Varning: det här inlägget blev betydligt längre än jag hade tänkt mig, och det är uteslutande Ghosts och den svenska dubbelmoralens fel, men vi ska börja från början. Hemma hos mig finns Judas Priest, Ghost och W.A.S.P som passerar mer självklart än en storbystad kvinna genom krogdörren. Passerar vadå, undrar du, förstås. Jo, den magiska gränsen för band som kan hantera sex i lyriken utan att man vill springa efter en skämskudde eller skratta högt. Om jag tar mig en tur genom min samling, så lyser åtminstone två av tre hörnstenar med sin frånvaro. Sex och rock'n roll är det rätt lite av, medan drogerna snarast har sällskap av drakar och depression.

Jag funderar på om det har något med överrepresentationen av tyskar och finnar att göra? Fast vore det inte för Ghost så hade det inte funnits ett spår av någon svensk synd heller, så jag får dra slutsatsen att jag inte har en tillräckligt bred samling och vänder istället blicken mot sambons mer ogudaktiga katalog för en dos Pride Metal när den är som bäst:

Ja, det är bara tre år sedan jag hörde den här för första gången, men som den i HBT-ämnet ytterst belästa hårdrockare jag är, tog det inte många sekunder att höra vad karln sjöng om och innan jag hunnit hämta mig från åsynen av en Texaspublik i jubel över vit drunkningsdöd, åkte min haka ner till källarnivå när jag hörde Desert Plains:

Vad jag inte för mitt liv kan förstå, är hur det var möjligt för en hyfsat läskunnig människa över tretton år att missa vad han sjöng om, men det är jag. Var 80-talet så oskyldigt att man kunde komma undan med sådant här, på grund av ren och skär aningslöshet? Det var det säkert i vissa läger. Notera att vi inte ens är inne på texten i Turbo Lover... På Priest... Live! bemöts uppenbar homoerotik med jubel på en arena i Texas och mer kärlek än så kan det knappast bli.

Svenska Ghost är ett av få band som åtminstone försöker upprätthålla vårt rykte som syndfull nation - om än i förledande kyska kardinaldräkter. Det finns inte mycket som triggar igång gemene mans fantasier så snabbt som de katolska klostrens glansdagar med böljande kåpor och stärkta dok, och jag tror att samtliga svenska ickekristna jag har diskuterat klosterlivet med har börjat fråga om kyskhetslöftet i snitt trettio sekunder in i konversationen, för att i 95% av fallen sedan tycka att det är obekvämt att prata sex. Frigjorda svenskar, my ass! Papa Emeritus II bär iallafall sitt kors när han påminner publiken på Brixton Academy om vad Monstrance Clock (10:18) handlar om: "It's a song about fucking. Come on!"

Vi fortsätter med Ghost en bra stund till, för så kristen jag är, fullkomligt älskar jag deras utsökta sätt att räcka lång näsa åt kristenhetens pösmunkar i alla läger. Nu tror jag i och för sig att den historiska inspirationen till deras texter går över huvudet på en och annan i vår ultrasekulära nation, men som tur är har jag digra kunskaper i religionshistoria, och om Monstrance Clock handlar om att prisa de mörka makterna med samlag istället för nattvard, så är Stand By Him en klädsam redogörelse för hur kvinnan lockar mannen ner i fördärvet med häxkrafter och hämnas det religiösa straffet med Satans hjälp. 

I Sverige avrättades omkring 300 män och kvinnor för trolldom och häxeri under den värsta tiden, 1668-1676, och så unga som nioåriga flickor tvingades svara på frågor om de haft samlag med Djävulen i förhören - ett kapitel i vår historia som misstänkt många av mina trosfränder inte har koll på. Utan alla hjälpsamma klerkers målande och detaljerande beskrivningar av sexuella synder som man absolut inte ens fick tänka på så hade vi antagligen inte haft någon rock att tala om överhuvudtaget.

Till min nutida kyrkas prästers försvar: det är knappast så att denna yrkeskategori utgörs av cilicebärande asketer med ångest över bar hud. Majoriteten av de katolska präster jag har samtalat med, har varit mycket förstående inför världens alla problem en människa kan gå och släpa på, och är därmed inte särskilt lättchockade av sig. 

Sötlakritssextetten, som jag kallar Ghost, anses emellanåt hypade och överskattade - själv anar jag den vanliga, svenska avundsjukan och/eller det obegripliga gnället som uppstår när ett band blir framgångsrikt på kort tid. HammerFall är ett annat band som fått smaka på sina landsmäns missunnsamhet, medan Ghost mer tycks bli anklagade för att vara ett hipsterband emellanåt. Men, Papa, oh Papa... så fort ett metalband får en större andel KVINNOR  i publiken än väntat, dyker det ofrånkomligen upp några (o)manliga surkart i hårdrocksfloran som lider av dålig självbild och ett menlöst eller obefintligt sexliv, som ska droppa etter på såväl band som publik. (Det var här frustrationen över samhället började komma igång på allvar... Ta ett körsbär innan ni fortsätter.)

Tack, Joan för en välbehövlig paus. Åter till det tragiska fenomenet med gossar som anser att ett band blir sämre i takt med att antalet kvinnor i publiken stiger. Jag har stött på dem själv flertalet gånger och även om de inte på något vis är representativa för majoriteten av hårdrocksälskare, så finns de i tillräcklig mängd för att de ska behöva en åthutning:

Skärpning, ni y-kromosombärare som tillhör den kategorin! Det finns hårdrockskillar som skulle gråta av lycka om en tjej föreslog en tripp till SRF eller Metaltown och tackar högre makter om de hittar en tjej som gillar samma musik som de själva. Hur många låtar om kvinnor i alla ställningar och medvetandetillstånd har inte passerat mina öron genom åren, utan att jag tagit det minsta illa upp, eller känt att musiken blivit sämre för det? Betydligt fler än det finns metalband med kvinnliga fans i majoritet iallafall, det är då säkert som amen i kyrkan. Gillar din tjej Ghost? Köp en sådan här till henne. Jag hörde nyligen i en intervju med en av gastarna att det finns planer på försäljning av kardinaldräkter också, så säga vad man vill om gastarna, men de har ett gott öga till det täcka könet och en rejäl portion humor. 

Jag har egentligen svårt att förstå hur det kommer sig att den kvinnliga sexualiteten fortfarande är så otroligt laddad här i Sverige. Ni får finna er i att jag knattrar en halv magisteruppsats om det här ämnet - det är trots allt frivilligt att läsa - för svenskarna är sannerligen dubbelnaturer när det gäller sex. 

Å ena sidan: kvinnoförnedrande texter är okej så länge de skrevs någon gång före Grupp 8-rörelsens storhetstid eller ingår i konstsammanhang vi är så bekväma med att vi inte vill förstöra dem med analyser.

Å andra sidan: när det kommer nya konstuttryck som på ett eller annat sätt berör den kvinnliga sexualiteten så ska det grävas ända in i livmodern efter allt som kan antyda att vi objektifieras. 

Tack så jävla mycket för omsorgen, men varken jag eller andra xx-hårdrockare behöver en kår kissnödiga tyckare som samlar jämställdhetspoäng på att behandla oss som småbarn. Att det finns rövhål med en kvinnosyn från 50-talet i hårdrocksvärlden är knappast någon hemlighet, inte heller att de är minst lika många i andra kulturella läger. Vad jag ska tycka, tänka och känna inför kvinnogestaltningen hos Manowar och W.A.S.P, eller varför inte videon till Children Of Bodoms Are You Dead Yet? med kvinnan som lockar en oskyldig liftare med sex för att kunna råna honom, är helt upp till mig. Ta en titt på det här konsertklippet och försök sedan inbilla mig att inte en enda kvinna i publiken "objektifierar" Alexi eller Henkka.

Halvnakna, svettiga och fingerfärdiga tjugofem-trettioåringar med tjejer i publiken! Vem vet? Tjejerna kanske tycker de är snygga eller - ve och fasa - inte skulle ha något emot om lite mer tyg försvann. Skyl er, manfolk! Vart är sedlighetspolisen när man behöver dem? Visst nej, halvnakna män råkar ju inte illa ut. De är aldrig billiga eller utmanande, för alla vet att varje gång en man har sex med en kvinna så är det alltid fullkomligt frivilligt. Varje gång med varje kvinna. Ni ska vilja ha oss, men Gud nåde er om det dyker upp för många kvinnor i publiken, för då blir er musik plötsligt sämre... Vet ni vad det kallas? Avundsjuka. 

Det är bara att inse fakta: vi kvinnor i hårdrocksfåran får nog fortsätta att påminna såväl delar av den manliga publiken som diverse "kvinnoförespråkare" i kulturlivet om att vi är fullt kapabla att betrakta män som köttstycken i lika hög utsträckning som omvänt och att det trots allt är fullt frivilligt att lyssna på musik med objektifierande texter. De dårar som på fullaste allvar tycker att metal som drar en större kvinnlig publik än eljest är ett lågvattenmärke, är antagligen inte är särskilt intressanta för oss. Överhuvudtaget. 

Veckans text: Children Of Bodom

Alexi Laiho har flera gånger sagt att texterna alltid kommer i sista hand när han gör musik, vilket inte är något att höja på ögonbrynen åt. Jag har iallafall aldrig stött på någon som köpt ett album enbart för dess texter och hade man lagt för mycket fokus på lyriken skulle rätt mycket bli svårlyssnat, med tanke på alla klyschor som återfinns i varenda musikgenre som begagnar sig av sång. Undrar om det verkligen finns sådana människor... Folk som vägrar höra musiken, men suktar efter allt från kilskrift till skolmatsedlar, enbart för det tvivelaktiga nöjet att analysera allt till partikelnivå? Nu svävade jag ut...

Tillbaka till Bodombarnen. På lite mer än månadsgamla Halo Of Blood följde sex av texterna med i häftet, men mer förvånande var det faktum att det innehöll ett spår som var långsammare än både Punch Me I Bleed på Are You Dead Yet? (2005) och Banned From Heaven från Blooddrunk (2008). Det är texten till Dead Man's Hand On You vi ska titta på idag:

Walked a long long way down there...

just to see, feel your glare.

I wanna sleep, just drift away...

Mother Kali... just tuck me in, take me in...

Jaha? Ännu en liten dödslängtartext, tänker kanske någon nu och suckar över varför det alltid ska vara så synd om framgångsrika musiker. Har vi inte läst sådant här tusen gånger förut? Saken är den att texten inte alls känns som någon dödslängtan, utan mer som en bild av hur det kan vara att förlora någon utan att kunna/våga sörja och/eller ens inse att man sörjer. 

Eftersom en viss Alexi Laiho är fullkomlig övertygad om andras missförstånd och feltolkningar när det kommer till hans texter, så skulle med all säkerhet min tolkning också få en röd bock om någon störd själ med för mycket fritid och stalkertendenser gjorde en översättning av min tolkning och tvingade karln att bry sig under pistolhot, men en text som inte överlever utan styrning från författaren har inget eget liv och jag har alltid älskat att frossa i metaltexter. 

Det jag fastnar för här är först och främst tonläget. Till skillnad från majoriteten av COB:s andra texter har Dead Man's Hand On You inga uppenbara inslag av ilska, blod eller hat. Inget "du" som ska dra åt helvete, inget "jag" som är en jävla idiot och ingen hämnd som ska utkrävas. 

 Dead Man's Hand On You hör inte till de texter jag känner en personlig koppling till i egentlig mening, men jag tycker väldigt mycket om den här försiktiga trevaren mot ett nytt drag i COB:s teman och vill gärna se mer av det.

Från högtalarna till bokhyllan: Europe

Only Young Twice - Historien om Europe

Mattias Kling (2011)

Europe var mitt första möte med hårdrock någonsin. Blott fem-sex år gammal hörde jag Out Of This World från syrrans kassettspelare för första gången, och sedan dess har gruppen hållit ett så pass starkt grepp om mig att jag fick "öknamnet" Julia Tempest i högstadiet… Syrran skänkte mig slutligen sin än idag spelbara kassett och jag har faktiskt aldrig inhandlat den som CD. Europe kommer alltid att ha en väldigt speciell plats hos mig, ungefär som en första förälskelse.

Nu har jag, vis av skadan med Kiss återkomst 1996, låtit bli att lyssna in Europes nyare alster, troligen av ren feghet, för när de gjorde comeback var Karlstad ett av stoppen och jag tvekade otroligt länge innan jag beslutade mig för att lägga pengarna på min första konsert med Sonata Arctica i Stockholm istället.

                            

I högstadiet sprang jag på Anders Tengners bok ”Europe – den stora rockdrömmen”, där jag för första gången fick veta lite mer om gruppen. (Nej, Google fanns inte då, och Internet var något man satt vid en kvart åt gången efter klockan sex på kvällen OM modemet fungerade!) Att försöka få veta mer om en sedan 1992 nedlagd hårdrocksgrupp i ett Småland som sjöng Metallicas eller Nirvanas lov och hånade allt annat var dömt att misslyckas, så Tengners bok lånade jag konstant.

I jämförelse med Mattias Klings digra skapelse framstår Tengners bok mest som en släthyvlad hyllning, beställd av någon som fick panik av blotta tanken på misshälligheter, men det ska nog knappast Tengner skyllas för. En god portion girighet i kombination med lite svensk konflikträdsla kommer man långt på…

                            

Jag sträckläste Klings bok på en kväll och det beror inte på att den var överdrivet lättsmält, utan på att jag läser extremt fort. Kling ger läsaren en späckad pralinask från de första rådbråkningarna av kastruller och akustiska gitarrer hemma i Upplands-Väsby, till Rock-SM och folkparksturnéer, skrikande japanskor och ett management man helst vill binda vid en svensk flaggstång och kasta rutten ABBA-sill på. Dumhet, aningslöshet och cynism när det är som mest effektivt.

                             

Vad som är sant och inte är förstås alltid omtvistat när det gäller biografier. I Tengners bok heter det att den ursprunglige trummisen Tony ”Pippi” Niemistö fick sparken efter ett gemensamt och förnuftigt beslut av övriga i bandet, medan Klings bok ger en annan, betydligt fulare bild av hur ”Pippi” blev utbytt. Det tragiska är att såväl Niemistö som hans forna kollegor har en tämligen samstämmig bild av förloppet, och den är inte rolig. Kort sagt framstår Joey Tempest och Thomas Erdtman som cyniska kräk.

                             

För mig är det alltså en väldigt annorlunda bild av barndomsidolerna som tar form och det är John Norum som bjuder på den mest givande porträtteringen med en, i vanlig ordning, motsägelsefull bild. Å ena sidan: en begåvad och driven gitarrist som inte alls har lust att göra som Thomas Erdtman tänkt sig, vilket har sina konsekvenser. Jag får något beskt i munnen under läsningen om ett band som till varje pris ska stöpas om i en kommersiellt gångbar form, om hur olika personligheter enbart ses som hinder istället för en möjlighet till dynamik och hur jakten på nya listrekord är viktigare än vad bandet vill. Å andra sidan: en jävligt påfrestande människa som visserligen kan spela, men inte samarbeta i grupp.

                             

När den här boken ges ut, 2011, har det gått nästan trettio år sedan starten och som läsare och fan sedan drygt tjugofem år tillbaka är det bitvis en ganska plågsam läsning, men ska man få sina illusioner krossade så är det lika bra att det görs ordentligt. Språket är emellanåt en smula hafsigt och jag hade gärna sett fler punkter och kommatecken – en småsak i sammanhanget kan man tro, men det är sådana ”petitesser” som gör att en text flyter. Framgångar, problem och konflikter räknas upp ordentligt, men språket saknar djup och känns lite för sammanpressat.

                             

Å andra sidan: kanske är den där matta känslan jag får efter varje kapitel riktigt rimlig i sammanhanget. Var det så det kändes när framgångarna kom? Hur hade man själv reagerat om man gått från att harva musik som ingen trodde på i replokalen i Upplands-Väsby, till att befinna sig bland till synes outtömliga förråd av lyx och hysteriska fans, utan att någon efterfrågar det minsta ansvar förutom på scenen?  ”Vi ville ju bara ut och spela”, är en återkommande fras från i stort sett samtliga medlemmar och kan nog appliceras på de flesta band som brinner för sin musik, men att pengar och berömmelse skulle vara ointressant är det förhoppningsvis ingen som inbillar sig.

Jag har också invändningar mot den fattiga informationen om Levén, Haugland och framför allt Michaeli. Europe bestod väl varken då eller nu av enbart Tempest och Norum? Den fjortonåriga flickan med gitarrdrömmar inom mig jublar förstås över att få läsa så ingående om sin allra första idol, men frågan är om det är detsamma som en rättvis bild av Europe som grupp? Troligen inte.

Klings bok är ingen upplyftande läsning, men det var bara väntat och den dag då någon tar sig för att sammanfatta Europes återkomst får vi hoppas att tonläget har ljusnat något och att författaren upptäcker de övriga 3/5 av gruppen också...

Anno Iuliae: See You In Hell (See You In Hell)

Förra veckan steg vi mot skyarna i form av stjärnbilder, så det är inte mer än rätt att vi nu förflyttar oss ner till helvetets sjunde krets och Lucifers tuggande käftar. Rent tidsmässigt befinner vi oss tidigt i mars 2005 tillsammans med en nyförälskad grottmänniska och en romantisk gåva från hennes pojkvän: en blandskiva med det mest rosenskimrande spår man kan föreställa sig: See You In Hell. Denna lieman såg nattens mörker 1983 och är alltså lika gammal som jag. Hur farligt hans falsettpip var vid den tiden kan jag inte uttala mig om, men 2005 var det mest underbart komiskt.

Black metal enligt Svederna

De började jamma tillsammans i en lada. Gitarristen komponerade musik nattetid på toaletten för att inte väcka familjen. Första och enda gången de har repat tillsammans var i samband med skivinspelningen och sångaren bär sin Nickelback-tröja med stolthet, vilket gitarristen sägs vara helt oförstående inför. Svederna är black metal när den är som mest oväntad.

Det är åskvärme i luften den kväll jag beger mig iväg till sommarstugan ute i Skattkärr, där Svedernas sångare och textförfattare huserar under några dagars ledighet. Jag hinner hälsa på såväl sambo som mor, samt en liten varelse i nattlinne som ska ha sin godnattkram av pappa innan det kan bli tal om något annat. Att en intervju med en black metal-musiker planeras utifrån småbarns läggtider hör kanske inte till vanligheterna, men Jonatan ”Primathor” Holmberg har inget behov av att förställa sig:
”Vi vill inte spela en roll vi inte är bekväma med, det är jätteviktigt för oss”, förklarar den glade frontmannen i flip-floptofflor sedan han serverat Tingsryd-öl och vi slagit oss ner i trädgårdsmöbeln för en, som det ska visa sig, lång kväll av black metal, politik och 90-talsnostalgi.

Enya och Bathory
”Jag och Thunarf lärde känna varandra under gymnasiet och då gick Weingroth, gitarristen, i klassen under honom”, berättar Primathor. ”Weingroth och jag pratade jättelänge om att starta ett riktigt band, vi hade ju redan spelat ihop till och från sedan sjuan.”

Thunarf är trummis/basist/gitarrist/låtskrivare, Weingroth är gitarrist/sångare/basist och Primathor är sångare/textförfattare... Glömde jag något? Att Quorthon från svenska Bathory är något av en husgud för den multiinstrumentella trion är knappast förvånande, medan influenser som Enya och Nordman kanske kan få en och annan sjuttonåring med corpsepaint och identitetskris att skruva på sig.

Var det självklart att det skulle bli ett black metal-band?

”Det var självklart senare, men om man går lite längre tillbaka så var det soul, funk och psykadelisk rock som gällde för oss”, berättar Primathor. ”Jag spelade ju redan trummor i ett annat band, så det blev att jag fokuserade på det istället, medan Weingroth flyttade ner till Göteborg efter gymnasiet.”

Så ni startade alltså bandet på skilda orter?

”Ja, jag flyttade ju till Stockholm, för Karlstad började kännas så litet. Lite Fucking Åmål, sådär”, ler han åt flytten från den lilla stad som hör till Sveriges tjugo största. ”När det andra bandet jag och Weingroth spelade i, Resolute Source, inte hade samma mål som vi, så blev det att man lika gärna kunde flytta när man inte hade bandet kvar. ”

Hur lång tid tog det innan ni bildade Svederna?

”Det gick faktiskt några år innan vi började spela ihop igen. Jag började i ett elektroniskt rockband efter ett par år, Night End Day, som jag fortfarande är med i. Vi släppte en skiva förra året på samma sätt som vi gör med Svederna nu, på nätet, och en av medlemmarna i Night End Day, Robin Larsson Asp, har hjälpt oss att spela in skivan.”

Tid att lyssna

”Oss” är Svederna och skivan det talas om är Äntra, bandets debut. Att få någon reda i flödet av namn, bandkonstellationer och genrer från den bedrägligt tillbakalutade sångaren går ungefär lika smidigt som när man försökte lyssna och anteckna samtidigt under en pedagogikföreläsning på universitetet – med den skillnaden att Svederna inte är lika flummigt. Det är uppenbart att det här bidraget till den värmländska black metal-scenen vill något med sin musik, och att det får ta den tid det tar.
”Idén med Svederna är att man ska sätta sig ner och verkligen lyssna”, menar sångaren, som på senare år har börjat lyssna på musik på ett nytt, mer intensivt sätt. ”Vi har inrett vår replokal som ett vardagsrum, så att man ska kunna sitta ner och verkligen lyssna. När vi släppte Äntra så samlades vi i replokalen, drack öl, höll käften och bara lyssnade.”

Hur viktiga skulle du säga att texterna är?

”Väldigt viktiga”, är det tveklösa svaret. ”Många av texterna på Äntra har en stark grundton mot etablissemanget”, avslöjar Primathor som, trots att hjärtat klappar för vänstern, säger sig vara extremt besviken på politiken även i det egna lägret. ”Det är samma idioter både till vänster och höger, just därför har det blivit mer nödvändigt att engagera sig.”

Musiken påminner onekligen om Vintersorg.

”Vad bra att du märkte det! Vi hade faktiskt ett parti på Eländigt Skran där vi ville att det skulle låta som just Vintersorg.”

Kaffe, glass och väggbonader
Med tanke på allt prat om soul, psykadelisk rock och elektroutflykter, så är jag förstås väldigt nyfiken på varför det landade i black metal till slut. Det visar sig att Primathor var hårdrockare som tonåring och sedan fastnade för hardcore och punk under flera år, innan han via en spelning med Cradle Of Filth sommaren 2009 gjorde en reträtt.

”Jag blev helt ’blown away’ när jag såg dem”, berättar sångaren, som via den brittiska sextetten så småningom började återupptäcka metalscenen. ”Man kan säga att både jag och Thunarf blev pånyttfödda med gamla Cradle Of Filth, Dissection och Dimmu Borgir. Vi snöade in på dem totalt och började prata om att starta ett black metal-band.”

Hur gick det till när ni spelade in Äntra?

”Det började med att vi jammade ihop i en lada på Svederna Gård. Sedan när vi bestämde oss för att satsa, så satt Thunarf uppe på nätterna och komponerade låtarna på toaletten på en akustisk gitarr för att inte störa familjen och sedan spelade han in det med trummor, elgitarr och akustisk gitarr. Vi skötte mycket via Skype och sedan spelade vi in allt i en sommarstuga i Åmotsfors. Thunarf hade redan skrivit färdigt allt, så när jag och Weingroth kom dit för att spela in sade vi att nu dricker vi kaffe, äter glass och kör.”

Skivan är, hör och häpna, inte en ”skiva” i egentlig mening, utan en kassett. Bandet har bojkottat CD-skivan, men eftersom det är dyrt med LP-skivor så har de valt kassetter istället, som de kopierar en och en.

”Det fanns inte ens att köpa kassetter i Sverige, så vi fick beställa från England”, skrattar Primathor. ”Vi vill verkligen att det ska vara en fysisk produkt, inte bara en fil på datorn, även om vi har låtarna som mp3:or på hemsidan också.”

Vi har suttit och pratat länge. Den tryckande värmen har äntligen börjat lägga sig och kvällssolen lyser mellan träden. Någon åska blev det inte, trots allt. Däremot har jag mängder av anteckningar och inspelat material med mig när jag sent omsider ska bryta upp från den vackert belägna sommarstugan och en black metal-musiker som sannerligen inte tillhör majoriteten i sin genre. När jag nämner att Svedernas bandlogga skulle vara fin som broderimönster, lyser han upp:

”En väggbonad vore skitgrymt!”

Incarnit: Det ska vara trevligt när världen går under

Fyra meningar som sammanfattar gårdagens spelning på Glada Ankan:

"Är du här ensam, eller?"

"Vadå? Ska någon spela här?"

"Jävlar, vad roligt vi ska ha't!"

Jag måste fixa mitt kameraproblem snart.

Jag och krogmiljöer går sällan bra ihop och enda orsaken till att jag frivilligt bevistar Glada Ankan stavas Incarnit. Jag har bott i Karlstad i snart tio år och kan inte minnas senaste gången jag besökte den slitna krogen nere vid torget, men det tog inte mer än en kvart innan mening ett och två påminde mig om orsaken till min långa frånvaro. En trettioårig kvinna som går ensam på krogen behöver tydligen bara ta en snabb vända runt lokalen för att manfolk mellan tjugo och trettiofem ska känna sig manade att rädda henne från ensamheten. Det var första meningen.

Mitt hopp om att dessa sociala pojkar ska veta mer om kvällens band än min eventuella ensamhet visar sig vara lika fåfängt som att vänta på jultomten när den andra meningen levereras. Band? Spelning? Ridå. Om det inte vore för den spridda skuren av främst svarthåriga herrar i långt hår och diverse jeansjackor och nitar som kramar sina ölglas, medan en och annan naturlig hårstrimma lyser i kvällssolen, så hade jag undrat om jag kommit rätt. 

Bland jeansvästar och emblemkavajer

När jag frågar om bandet visar det sig att de står rakt framför mig med Master Of Puppets-märken på jeansvästarna, och en halv minut senare sitter jag och pratar med Incarnits leende sångare och gitarrist Robert.

Berätta lite om Incarnit. Vilka influenser har ni?

- Vi spelar thrash, så det är ju de fyra stora, förstås. Men sedan finns det många mindre band också, inte bara inom thrash, som betyder mycket.

Hur länge har ni hållit på?

- Med dagens uppsättning så blir det hösten 2009. Då började vi "på riktigt", kan man säga.

Hur har det sett ut med spelningar hittills i sommar?

- Förra året spelade vi på SRF och i år på Putte I Parken. Vi var på SRF också, men stod inte på scen. Kreator var grymma!

Hur var Putte I Parken jämfört med SRF?

- Svårt att jämföra, för de är ju så olika. På Putte I Parken gjorde vi dessutom två spelningar, en inomhus och en utomhus, så det blev också två helt olika spelningar.

Vilken spelning var behållningen på Putte I Parken?

- Sparzanza var grymma! De är en stor inspiration för oss och vi får väldigt mycket hjälp från Johan Carlsson, basisten. Sparzanza är nästan som navet för hårdrock i Karlstad.

Hur skulle du kort beskriva hårdrocksscenen i Karlstad?

- Det är lite svårt att greppa, men när det väl händer något här så känns det som att hela Karlstad består av hårdrockare. Ta Inferior, till exempel. De är så jävla duktiga, jag kan inte fatta att de inte får mer cred! 

Hur känns det inför kvällens spelning?

- Bara positiva vibbar. Vi har spelat här förut och det brukar bli väldigt bra drag.

En sista fråga. Vad har Incarnit som sticker ut från mängden?

- Vi använder oss väldigt mycket av melodier och atmosfärisk dissonans, så där sticker vi ut lite. Vi ser fram emot att spela ikväll!

Och jag ser fram emot att höra dem. Jag tackar för pratstunden och tänker att om Incarnit spelar lika bra som Robert är trevlig, så förtjänar de en bättre publik än vilsna öhöhare i emblemkavajer, flätstickat och prickiga 50-talsklänningar. 

"Komsi, komsi..."
Först ut på scen är dock Deprive och det som omedelbart fångar min uppmärksamhet är ett enormt, guppande hårfluff à la Sascha Paeth i ena hörnet och ett höjt ölglas i andra: "Det här är Deprive! Nu jävlar kör vi!"
Death metal med punkenergi deluxe tycks tilltala många i den lilla publiken, även om ett par vitblonda tanter utbyter förvirrade blickar under ett särskilt stilfullt vrål och ser närmast förskräckta ut när sångaren levererar ett inbjudande "komsi, komsi..." och jag försöker hålla mig för skratt. Bandet röjer som om det gällde livet och en och annan kampnäve dyker upp i lokalen. Den tämligen korta stund Deprive befinner sig på scen är överraskande ösig, även om jag personligen inte har mycket till övers för growl som påminner mer om ett motorhaveri än sång.

"Jävlar vad roligt vi ska ha't!"

Jag har precis hunnit gratulera mig själv till den geniala nödlösningen att använda mina gummiförsedda hörlurar istället för öronpropparna jag lyckats glömma, när ett taggat Incarnit tar plats på den lilla klubbscenen, upplyser om att här ska det bli roligt och drar igång med oväntad energi. Det fina med att inte riktigt veta vad man ska ha för förväntningar är att man blir mindre benägen att jämföra i onödan, men i det här fallet tror jag inte att det skulle ha ändrat mitt intryck av thrashkvartetten. De kan det de gör, och det de kan gör de riktigt, riktigt bra.

"Nu ska vi köra en splitterny låt", tillkännager Robert och därmed drar I am Chaos igång, med plockande gitarrer och ett oväntat growlstöd från publiken. Inte för att bandet behöver någon hjälp. De är tighta som Gul & Blå-jeans, samspelta och har god publikkontakt. Gitarristen studsar som en guttaperkaboll över sin scenhalva och tycks ha riktigt roligt. Incarnit är ett väldigt rörligt band med stor scennärvaro, och Covered In Dirt har ett ruskigt bra tempo.

Aerobics enligt Anders

"Nu jävlar har världen gått under och allt har gått åt helvete! Det blir deppigt, tungt och förbannat argt!" Med dessa ord inleds en långsammare låt jag inte hinner uppfatta namnet på, men någon stämningsdödare är det knappast frågan om, snarare en temposänkning. Låten som kommer därefter handlar, något överraskande, om Fredrik Reinfeldt och Roberts diaboliska flin antyder finkänsligt att det inte är någon kärleksförklaring som ska framföras. En entusiastisk semipudel börjar headbanga som om det inte fanns någon morgondag och när en låt som tillägnas "mannen på bussen" drar igång lyfter sig den ditintills småanonyme basisten ett par hack. 

Deprives sångare Anders - som jag först tog för Metalgoth (och nej, jag kunde inte hålla mig för skratt när jag hörde namnet) kommer upp på scenen för ett gästgrowl och börjar klappa händer med de slappaste handleder jag sett sedan Queer As Folk och gör knälyft värdiga en aerobicsinstruktör innan Robert presenterar kvällens sista låt:

"Den här känner alla igen, så no fucking excuses!"

Varken Incarnit eller Motörhead behöver skämmas, för covern på Ace Of Spades avslutar spelningen minst lika bra som den började innan bandet går av. Robert menade att Inferior inte får tillräckligt med cred. Jag menar att Incarnit förtjänar en bättre publik än den som Glada Ankan drog till sig för kvällen. Det här bandet vill jag verkligen se och höra mer av, vilket leder till den fjärde meningen. Min smartphonekamera är visserligen knappast till för sådana här sammanhang, men måste varenda bild jag tar se ut som misslyckade akvareller?

Fredagsfika: Scorpions

Tysktextad kaffemugg är det självklara valet när det är Scorpions World Wide Live anno 1985 som knackar på dörren. Grottinnehavaren var inte mer än två år när åttiotalshärligheten med de stiliga mustascherna och den nasala sången spelades in, och om jag inte är helt ute och cyklar så tiggde jag till mig den av pappa under en semester när jag var i trettonårsåldern. 

Efter inledande Countdown sparkar Coming Home igång med en entusiastisk publik som ger Klaus Meines tyska accent den uppskattning den förtjänar. Jag älskar den brytningen, det är något med tyskan... Ilande gitarrer löper över i den mer taktfasta Blackout med sitt första, nästan omärkliga solo och den andra, mer drillande fingerlöpningen. Texten lämnar en del i övrigt att önska, för efter ett tag blir det en smula tröttsamt att höra tio upprepningar på låttiteln.

Big Boys Running Wild är ett handklapparstycke av rang utan några större utsvävningar, alldeles lagom trivsamt rockig på ett sätt som man blir överlycklig av när man överraskas av den i kombination med alkohol vid ett oväntat tillfälle. I nyktert dagsljus är den mest smålustig bara för att den är från 80-talet och parasiten 90-talsironi är aldrig långt borta.

Mer handklappning blir det i Loving You Sunday Morning, som bitvis påminner starkt om Judas Priests Heading Out On The Highway, om man byter ut  Halfords betydligt mer taklyftande "before I fall" mot  Meines "wabba-wabba-wabba", vilket jag gärna hade gjort.

Gitarronani blir det i Make It Real, vilket skämmer en i övrigt trevlig rocklåt och i kombination med Meines röst gör det hela alldeles för gällt för min smak. Gitarrerna tar över så pass mycket att det ligger farligt nära gnällgränsen, så när Big City Nights tonar ner ljudet ett par snäpp är man direkt lättad, för sången kräver en mer matt bakgrund för att komma till sin rätt. Solot smälter in betydligt bättre och hör till skivans bästa. Risk för handklappning föreligger. 

En välbehövlig tempoväxling kommer i sångbefriade Coast To Coast (en titel som även Europe har på Out Of This World) och det gör att gitarrerna landar bättre. Efter ett föredömligt kort mellansnack bjuds vi på den akustiska smörkolan Holiday med både publikkör och stämsång som "aktiv nedtrappning" innan det går över i total hjärtesorg i Still Loving You och det är dags att höja tändarna (eller mobiltelefonerna som en av Scorpions landsmän, Edguys Tobias Sammet, deklarerade i Sao Paulo 2006...) En tysk pärla bland ballader.

Så släcker vi tändarna och börjar flå handflatorna igen. Rock You Like A Hurricane med lagom sinnesslö text är en bra övergång från balladerna, men någon direkt fart är det inte frågan om. Den kommer istället i höftvickaren Can't Live Without You, även om titelraden försvinner mystiskt och det återigen blir mer nasalt än vad som är bra för hälsan. Den hade med fördel kunnat kortas ner.

The Zoo injicerar en dos blues i den allmänna yran medan No One Like You har en form av höjdväxlingar - jag har inget bättre ord för det -  i sången som jag verkligen gillar. Svårt att förklara, så sök upp låten och se om ni förstår hur jag menar. 

Dynamite var säkert en fullt godkänd avslutning för de som var på plats under konserten för tjugoåtta år sedan, men på skiva är den rätt trist efter de första tre minuterna - och då är det över fyra minuter kvar.

En glädje att återupptäcka i skivstället, inte minst för att den tack vare kärleksfull omvårdnad inte ens hackar efter sjutton år. Om jag hade gillat öl, så skulle det förmodligen vara min mest nostalgiska ölsveparskiva.

I studion med Ensiferum

Igår hade grottinnehavaren den stora glädjen att dricka öl och förlora sig i 90-talsnostalgi, black metal och storheten med Tyskland hos Svederna Gardes frontman Jonatan Holmberg ute i Skattkärr. Ett lika oväntat som roligt möte i SKVT:s utgivningsområde som ni kan läsa om här på söndag.

Men. Idag är det dags för ett nytt tema: studiodagböcker, och först ut är Ensiferum. En timme och nio minuter delat på sju klipp och jag vet inte hur många ölsorter, är lika med finska Ensiferums studiodagbok som, förutom att den självklart fanns att följa under studiotiden på Youtube, även följde med i den kombinerade CD- och DVD-utgåvan av Unsung Heroes (2012). Skivan var tyvärr något av en besvikelse, då det kändes som om gruppen hade koncentrerat sig lite väl mycket på att dokumentera själva inspelningen istället för att göra ett riktigt bra album.

Jag hittade Ensiferum via Youtube, när jag var i färd med att lyssna in mig på Finntroll och fastnade för ett klipp från Bloodstock Open Air (2010), där de fyra mer eller mindre korpulenta herrarna och den headbangande keyboardistdamen blåste på som om det inte fanns någon morgondag. Petri Lindroos var för övrigt growlare nummer tre efter Laiho och Vreth som applåderades av mina trumhinnor.

När gruppen så traskade in i studion för sitt fjärde album, var mina förväntningar tämligen höga och min besvikelse i samma grad när verket så anlände, men jag kan ärligt säga att jag hade riktigt roligt åt delar av bandets studiodagbok från snöpackade Finland och därför får de bli först ut i denna kategori. Huvudämne? Hur man skämmer bort en keyboardist. Börjar vid 5:43, om ni inte är enormt intresserade av Toivonens genomgång av ölsorter och det silverklingade ljudet av growlinspelning:

Veckans text: Sonata Arctica

När Winterheart's Guild (2003) släpptes var jag tjugo år och hade flyttat från Smålands granskogar till Värmlands granskogar, närmare bestämt till mikroorten Stöllet, där jag skulle gå en ettårig skrivarkurs på Klarälvdalens folkhögskola. Förutom höga grantoppar, en riktig bastu och älven några meter från ytterdörren, så fanns där även hårdrockare - som kände till Sonata Arctica! Jag brukade låna musik av min finsk-västgötska granne Jan, bland annat Nightwishskivor jag inte hade och hade även den stora förmånen att se honom dansa till LOK - det var en syn för gudarna.

Men, hursomhelst, texter skulle det handla om. Sonata Arcticas tredje skiva hade jag faktiskt lite svårare att smälta än de andra. Den var mycket snabb, men hade också ett melankoliskt drag över sig som kändes annorlunda. Den låt jag fastnade för omgående var Victoria's Secret, med följande refrängtext:

Dancing on the path and singing now you got away.

You can reach the goals that you have set from now on , every day.

There is no way you would go back now, oh no, those days are past.

Life is waiting for the one who loves to live, and it is not a secret...

Jag älskar fortfarande de där fyra raderna, för de påminner mig så mycket om när jag äntligen kunde lämna den plats jag aldrig passade in på. Jag var väldigt nervös och ängslig för allt nytt, men från det att jag och pappa lämnade 50-skyltarna var jag helt säker på att även om jag inte skulle trivas på stället jag var på väg till, så skulle jag iallafall aldrig bo i min hemort igen.

När jag hade flyttat och sedan fick tag på den här skivan, den här låten, så blev den som ett mantra. Jag skulle inte tillbaka, inte en chans. Det var slut med att leva bland människor som inte accepterade mig och alltsedan min första, nervösa flytt har jag aldrig för en sekund längtat tillbaka. Fortfarande, elva år senare, kan jag få den där upprymda känslan av att ha "kommit undan" när jag hör den, även om jag givetvis erfarit att det inte var så enkelt som jag trodde och det alltid poppar upp tillfällen då Victoria's Secret snarare skulle agera soundtrack åt en flykt istället för en flytt.

Från högtalarna till bokhyllan: Metallica

Metallica – terapi, droger och rock’n’roll

Mick Wall (2010)

Mitt första möte med Metallica stavas Reload och dryga högstadiekillar som skrattade ut mina stora idoler på den tiden: Europe. Resultatet? Metallica var fan inget för mig. The Memory Remains och The Unforgiven II var ettor på SVT:s Voxpop och i hemlighet gillade jag i alla fall den sistnämnda så pass att jag köpte singeln. Någon gång efter att Kiss gjort comeback sändes dessutom en konsert med Metallica på SVT, som jag spelade in på kassett och fortfarande har kvar i någon låda. Jag fastnade inte alls för den, såld på melodiös hårdrock som jag var och Metallica har alltid varit ett band jag mer eller mindre varit likgiltig inför.

Med mina 30 år och obefintliga kontakt med andra hårdrockare under tonåren i åtanke, kombinerat med det faktum att diverse osäkra pojkar i högstadiet älskade att trycka ner KISS och Europe med ena handen och lyfta Metallica med den andra, så är de gamla fansens skåpmat mitt smörgåsbord. Jag kände inte till Cliff Burtons existens förrän jag var över tjugo och ironiskt nog får jag känslan av att han, om någon, inte skulle ha varit särskilt förvånad över det. Så, nu när ni har min ingång till Metallica klar för er, kanske det blir lite lättare att förstå hur pass nytt det här är för mig.

Walls bok börjar, knappast förvånande, med olyckan i Dörarp vilket är sorgligt så det räcker till, vad man än tycker om Metallicas musik och dess medlemmar. Man ska helt enkelt inte dö i sömnen som tjugofyraåring på en jävla väg i Smålands granskogsmörker, oavsett om man heter Cliff Burton eller något annat. Det blir svårt att läsa om gruppens första tid, just för att man någonstans bara väntar på att få det där fasansfulla överstökat. Googlar du bilder på Dörarp, så är de fyra första på Cliffs minnessten, vilket får uttrycket ”sätta orten på kartan” att kännas som en gallfrukt.

Jag hade någonstans hoppats på att den delen av boken skulle passera relativt smärtfritt i och med att jag känner till historien, bara var tre år när det hände och aldrig har tillhört de dedikerade fansen, men så blir det inte. Jag får samma känsla som när jag läste Peter Pohls Jag saknar dig, jag saknar dig! där huvudpersonen ser sin tvillingsyster dö i en fullkomligt onödig och meningslös olycka och tillvaron slits sönder så att alla ord om tröst blir för små. Den ende som tycks gråta öppet är Kirk, medan en spritindränkt James får spel på natten och skrikande springer runt och ropar efter Cliff.

Som alltid, när det gäller biografier av den ena eller andra sorten, så kommer det finnas saker och ting som inte granskas lika ingående som annat och det får man ta. Jag skulle dock tro att Walls 475 sidor ”nådiga lunta” är mer än nog för oss som inte tillhör hardcorefansen, även om det säkert finns en och annan som inte håller med. (Hej, Christoffer ”jag är så blasé att jorden stannar i sin bana” Röstlund Jonsson!)

                             

För mig som aldrig haft något direkt intresse för Metallica är det här, trots den löjeväckande titeln, en mycket givande bok, vilket kanske säger något om målgruppen och jag skulle tro att den kan vara ett utmärkt sätt att ge ex. hårdrocksfrälsta tonårskillar som inte läser böcker en orsak att bli lite mer litterära. (Jadå, jag har allt några gamla rester kvar i mig från tiden på lärarprogrammet.) Som läsare får du den klassiska genomgången av medlemmarnas olika bakgrunder, tidiga bandkonstellationer och familjerelationer som i Metallicas fall är tämligen spretiga med Hetfields rigoröst religiösa uppväxt, Ulrichs rikemansbarnstillvaro och de uppenbart trasiga bakgrunderna som såväl Mustaine som Hammett dras med – och hanterar på helt olika sätt.

Sett i det ljuset blir bilden av Burtons enorma betydelse så mycket mer begriplig. Om man nu ska dra några slutsatser från Walls bild av gruppen, så tycks Burtons närvaro ha varit absolut nödvändig på ett rent socialt plan eftersom han hade en grundtrygghet med sig hemifrån, i kombination med en rejäl portion empati och självständighet att luta sig tillbaka mot. Wall beskriver det som att Burton hade självförtroende som räckte för de andra och förlusten av honom gick ut över efterträdaren Newsted, som jag inte känner annat än den djupaste sympati för. Jag är också fullkomligt medveten om den ikonstatus Burton har och kanhända var han så pass genomgod som Wall framställer honom, med ivrig hjälp från andra, men fanns det inte något som helst fel med basisten på något enda plan, förutom lite haschrökning?

Boken får mig att känna sorg över ”machomännens” historiska oförmåga att hantera känslor utan hjälp av kvinnor, över hur Newsted behandlades som någon slags praktikant i 15 år och hur deras väg bort från thrashen mest framstår som ett frieri till en bred publik, istället för ett verkligt behov av förändring som växt fram inom gruppen. Men, men… Det är en biografi vi har att göra med och det är en genre som i sig är något av en slaskhink för känsloutbrott och anklagelser åt alla håll och kanter.

                             

Vi får följa bandet hela vägen fram till Death Magnetic, Some Kind Of Monster, Jason Newsteds avhopp och Robert Trujillo på hans plats. Klädsamt nog får Newsted ändå någon form av erkännande från – föga förvånande – Kirk Hammett, som menar att det inte hade behövt sluta med ett avhopp, men vad Hetfield och Ulrich tycker får vi, talande nog, inte veta…

Anno Iuliae: Orion (Master Of Puppets)

Anno Iuliae är den nätta lilla etiketten på min tidslinje för hårdrock och heavy metal jag råkat på sisådär en femton-tjugo år efter rimlig tid. Det är bara några veckor sedan jag upptäckte den här skivan i sin helhet, imorgon kommer ni att få veta varför och istället för att kippa efter andan över den saken, så kan ni njuta av detta stycke som jag saknar barnvänliga ord för ännu. Tjugosju år gammal och i mitt fall åtminstone sjutton år försenad körde Orion ner mina hyfsat varma känslor för Load ner till sibiriska nivåer. Jag överdriver inte när jag säger att jag var tårögd vid 5:40 och förbannade allt vad småländska vägar heter vid 7:35.

Nya inställningar för kommentarer

En läsare uppmärksammade mig idag på att det inte går att kommentera här utan att ha en bloggerprofil, vilket jag nu har åtgärdat. Från och med nu går det att kommentera här anonymt, vilket jag egentligen ställer mig rätt tveksam till, men jag kommer att prova ett tag. Skulle det visa sig att bloggen skräpas ner för mycket, återgår jag till ursprungsinställningarna.

Grottmänniskan

In Nomine Patris?

Jag gillar inte kristen, så kallad white metal. Jag älskar gregoriansk sång, får rysningar av Mozarts Laudate Dominum och är en hejare på psalmsång, men, och det är ett stort MEN: håll min metal borta från religiösa inslag, snälla. Precis lika lite som jag vill få politiska budskap nedkörda i halsen, vill jag få religiösa tankar i mina öron när jag lyssnar på metal. 

När jag slog upp en lista på white metalband, så slogs jag direkt av det faktum att USA för första gången någonsin verkar vara lika välrepresenterat inom heavy metal som Europa. Av 169 listade band kom 107, över 60% av dem från det stora landet i väster och i stort ser statistiken ut såhär (såvitt jag kunnat utröna, upplysningar om fel mottas självklart):

Fem-i-topp:

1. USA 113

2. Sverige 19

3. Kanada 8

4. Finland 7

5. Brasilien 5

Delade platser:

6. Norge & Australien 4

7. Tyskland & Ukraina 2

8. Polen, Ryssland, Indonesien, El Salvador, Danmark, Storbritannien & Holland 1

Sverige på en andraplats? Det mest sekulära landet i världen! (Sägs det, iallafall.) I en white metalspecial i SRM spanades kristenhetens tyngre toner in i två artiklar och Narnia, som lade ner 2010, är väl den grupp i genren som är mest känd. Musiken är det inget fel på, men - och jag är ledsen att behöva säga det - texten ger mig frossbrytningar. 

Men vad är det för skillnad på religiös klassisk musik och religiös metal, då? Jo, den förra är tänkt som en form av bön och ett sätt att ge människor en väg att möta sin Gud på. Texterna där är till för tröst, tillbedjan, lovsång, sorg, tacksamhet osv. De fyller en andlig funktion och musiken är ett uttryck för kompositörens hyllning till den Gud verket är riktat till. 

White metal är, enligt min mening, precis som vissa delar av dess nemesis black metal, en genre där budskapet går före musiken, och det är inte metal, det är 70-talstänk i stil med "det spelar ingen roll om det låter bra, så länge vi får fram vårt budskap". Med andra ord: hårdrock är ju häftigt, och om vi spelar kristen hårdrock så kommer ungarna tycka att det är häftigt att vara kristen.

(Plats för den där pinsamma tystnaden som uppstår när religion ska göras cool och ungdomlig.)

Nu finns det självklart white metalband som låter bra, men hur mycket jag än älskar psalmer, gregorianska hymner, sprudlande orgeltoner och Taizésång, så kan jag ändå inte ha någon fördragsamhet med kristna inslag i heavy metal. Det känns som att den sortens band vill tala om för mig som lyssnare vad jag ska känna, tänka och tro om verket, istället för att jag får utforska låtarna på egen hand.

Stopp och belägg, nu, kanske någon tänker. Hur var det nu med black metal? Jag kan ju tydligen lyssna på Finntroll och Vintersorg utan problem. Och Ghost! Gastarna som tackar Satan i intervjuer och dessemellan går på repeat i min grotta, hur går det ihop med min irritation mot white metal?

Det är inte särskilt konstigt, egentligen. Jag har i tidigare inlägg beskrivit hur lång tid det tog för mig att uppskatta trolljakter och asatider, och om banden haft någon form av seriös, religiös agenda utan självdistans så hade jag troligen inte orkat med dem i längden. Ghost, å sin sida, är i grund och botten en ren show, som driver med Kyrkan på ett mycket underhållande sätt. De åker popemobile och leker med mässhakar, vilket är en rätt bra bit ifrån kyrkbränningar à la Mayhem. (Jag håller på och knåpar ihop min black metalflik så gott jag orkar och hinner, och där kommer det mer om norsk black metal.)

Inte nog med att sången suger värre än när min flickkör försökte sig på de höga tonerna i Anthem (Chess), man matas dessutom med textrader såsom "for rejection of Christ, eternal consequence" i kombination med hjälpsamma bibelreferenser ifall man nu skulle råka missa kärleksbudskapet mellan verserna. Rent musikaliskt har jag inga invändningar. Believer, som kommer från USA, hanterar sina instrument väl, men sången är någon form av mellanmjölksgrowl och borde snarast få en bannbulla efter sig. 

Men skam den som ger sig, vi ska ge svenska Harmony ett försök också, som passar tämligen väl in på dubbeletiketten power/progressive metal och spelar klart gångbart om man nu gillar den sortens takter. Temat i sången nedan, Prevail, går ut på att de som inte gillar kristna/hånar kristna, minsann ska få se sina hittepådoktriner besegrade. Korsriddarna hade skämts ögonen ur sig om de hört den texten.

Jag kan helt enkelt inte ta white metal på större allvar än übersataniska black metaljönsar. För mycket ljus bländar, och jag gillar grottor. Vill jag lyssna på musik med kristet tema, så finns det en uppsjö av de mest utsökta mässor, hallelujakörer och orgelstycken från 800-talet och framåt att välja mellan - varav många dessutom gett metalscenen rent musikalisk inspiration mer än en gång...