Liv och död i närkamp

Sorcererinlägget för Crankitup var inlägg nummer 200 för den här bloggen. Nu har jag paus därifrån, trist nog. Eller visst, det är fantastiskt skönt att få slappna av och veta att man har förstående kollegor som önskar en allt gott. Men utmattningssymptom... Jag hatar det mer än ADD-kaos, kass ekonomi, självskadebeteende och alexitymi sammantaget.

För den som har lyckan att inte veta hur det känns, kan jag berätta lite. Det är ungefär som att åldras tio gånger snabbare och ändå inte märka det, förrän man bryter lårbenshalsen. Hur många gånger det än har hänt mig, hur jag än försöker förebygga det och hur medveten jag än är, så kommer det alltid som en överraskning. Det finns ingenting i min hjärna, i min kropp och eller själ som fullt ut kan acceptera de begränsningar mina funktionshinder utgör.

Idag minns många Pelle "Dead" Ohlin, som lämnade jordelivet denna dag för 24 år sedan. Själv har jag aldrig fallit för Mayhem och var bara åtta år när han dog, så den 8:e april kopplar jag samman med någon helt annan. Idag, för 36 år sedan, föddes Alexi Laiho, finnen som lärde mig att förvandla apati till en hälsosam dos ilska.

Towards Dead End (1999)

 

Jag är en omänsklig tålmodig person emellanåt, som hellre fokuserar på att lösa ett problem, än älta det jag inte kan göra något åt. Livet är helt enkelt orättvist och det är ovärdigt vuxna människor att inte inse det. Det är bara det att vissa dagar orkar man inte vara tacksam och idag är en sådan dag.

Children Of Bodoms betydelse för mig är ungefär så personlig som den kan bli. Att gå omkring i åratal med en obehaglig känsla jag inte kunde identifiera, höll på att göra mig galen. Jag minns fortfarande hur jag, första gången jag kom hem efter en promenad i skogen med enbart COB i lurarna, kände mig lättad på ett sätt jag inte gjort på flera år. Det tog tid innan jag insåg hur mycket frustration, ilska och hat jag bar på. Framför allt var det svårt att förstå vad det kostade att inte förstå vad jag kände och låtsas som de negativa känslorna inte var så djupgående. Ingen, särskilt inte jag själv, förstod hur hårt den där masken satt. Jag tror inte ens att jag insåg att det var en mask, ens när det började rasa.

Mask Of Sanity (2001)

 

Det sundaste som finns, när man kraschar sådär, är att bli förbannad. Vet man inte hur man blir det, är det ohyggligt mycket svårare att ta sig ur en utmattningsdepression, en svår sorg eller andra livskriser. Depression söver, ångest förlamar och bitterhet förvrider tillvaron. Ilska förlöser, aktiverar och tillåter. Och jag har varit konstant förbannad på mänskligheten sedan jag var barn, långt innan jag hade ord för det. Jag är fortfarande förbannad.

Jag avskyr mänsklighetens småaktighet och oförmåga att se klart på sig själv. Jag hatar att vi lever i ett samhälle där sorg, ilska och frustration inte tas på allvar förrän någon har gått över alla gränser och en eller flera gravar måste grävas. Framför allt blir jag rasande på att de som blundar, tillåter sig att vara förvånade och kommer undan med det. För att det är så fantastiskt bekvämt och njutningsfullt att känna sig lagom delaktig i en större eller mindre katastrof. Vara aktiv åskådare, istället för att gripa in.

Så idag, den 8:e april, sörjer jag över att Pelle "Dead" Ohlin uppmuntrades att dö, istället för att leva. Jag gläder mig också över att Alexi Laihos vänner hittade honom när han inte ville leva. Grattis, Wildchild, på 36-årsdagen och tack för att det inte tog slut vid 19. Tack för att du, helt ovetandes, gav mig verktyg jag inte ens visste att jag behövde. När liv och död går i närkamp, är det fel tid att ironisera över stil och texter. För i den stunden är vi alla missförstådda och minsta kritik kan trasa sönder en redan sprucken självbild.

Follow The Reaper (2001)

 

Livet vinner inte förrän man tröttnar på att gå sönder. När man bokstavligt talat är uttråkad och ledan gör en tvärförbannad. Just nu står jag med ett ben i förlamningen och ett i ilskan, men det hade sannerligen kunnat vara värre. Jag hade kunnat stå upp till midjan i inskränkthetens, bitterhetens och självgodhetens gråslaskiga gyttja. När jag kommer ur min förlamning, ska jag kliva över helt och hållet i ilskan och vinna över mig själv ännu en gång.   

KBT med COB

Finsk metal, finskt fan som resesällskap en liten bit på vägen och ett nördigt värdpar med en katolskt lagd bebis. Fyra kelsjuka katter, hjälpsamma Tenstaungdomar och en autistisk grottmänniska med ADD och noll lokalsinne. Jag har härmed förlorat min COB live-oskuld och sitter nu i min grotta med lika dela arga nackmuskler och förnöjsamhet, även om de få bilder jag hann knäppa inte blev så värst vackra.

KBT-metal?

Jag är själv övertygad om hårdrockens positiva inverkan på sargade själar, och har nu även upptäckt att den kan vara en utmärkt terapiform för oss med social fobi, autism och ADD. Ska man bege sig iväg ensam på konsert och bo hos människor man bara träffat en gång tidigare, samt försöka hitta överallt, ha koll på tågtider, riktningar och hållplatser så är den där trion problem inget man direkt jublar åt som resesällskap. Därför är det en förbaskad tur att jag har begåvats med en motkraft: förmågan att fråga mig fram.

Jag har älskat Stockholm sedan syster Inga på S:t Eriks katolska skola skickade ut mig med ett SL-kort och en linjekarta för att upptäcka staden. Det var under min praktik och jag tillbringade två helger där, med tre hela dagar att bara ströva runt på. Jag blev visserligen varken nunna eller lärare, men allt blir ju inte som man tänkt sig.

Hursomhelst. I vanlig ordning när det är något nytt som ska göras, vankade jag av och an som en diffus katt i tisdags och tänkte på allt jag har lyckats med förr på små resor: tappa bort mig själv och viktiga saker, glömma tider, ta fel hållplatser osv. Jag avskyr verkligen att resa, för det är:

1. Utmattande med alla intryck.
2. Svårt att njuta när man måste anstränga sig hela tiden för att inte tappa bort sig.

Därför får jag helt enkelt lov att utse COB till min officiella KBT-metal. Hade inte Halo Of Blood (2013) varit ett sådant lyft mot sin eländig föregångare, så hade jag aldrig kommit på tanken att pipa iväg till en konsert med dem utan sällskap (läs: guide).


Fyra pälsar och en baby
Jag är inget roligt resesällskap, det vill jag bara upplysa om. Jag är den där människan som, när jag lyckats krångla upp väskan på bagagehyllan, mig själv i sätet och lurarna i öronen, blir fullkomligt ointresserad av all konversation. Undantag är frågor/upplysningar som fyller konkreta syften. Jag hade tur under min tretimmarsfärd, för det var lugnt och tyst omkring mig, ingen började prata med mig och jag kunde sitta och glo på alla höstfärger som susade förbi, medan jag lyssnade på Bathory och övertygade mig själv om att det här skulle gå bra.

Tack vare ett välfungerande t-banesystem och en mötande Erik, hamnade jag rätt och befann mig snart i en lägenhet med mitt värdpar, en god kopp te och en bebis som inte blev ett dugg rädd för mig, utan snarast nyfiken på nytt sällskap. Detsamma gällde katterna, i synnerhet en viss Bilbo, som pratade en massa om "bräckäck" och "kro", som om jag hade kunnat tolka det till svenska...

Nu var det inte jag som mest intressant för bebisen, utan min Mariamedaljong. Jag skulle kunna ha tolkat det lite mer andligt och tänkt att jag hade att göra med en blivande katolik, men antagligen var det bara oerhört spännande att leka med något som blänkte, som dessutom var i lagom höjd för en bebisnäve och inte blev brutalt borttaget mitt i utforskandet. Under tiden höll sig fyra gånger fyra tassar på blandat avstånd från inkräktaren, med följden att jag hade bebisdregel på halsen och kattdregel på fingrarna. Antingen var mitt värdpars bebis ett under av lugn, eller så har jag haft extrem otur med andra minimänniskor jag träffat på. Frågan är hur rolig jag hade varit utan min katolska attiralj runt halsen.


Ny mark - och en finsk guide
När man, som hårdrockande, långväga och tämligen kortvarig gäst, hamnar hemma hos en människa med ett par tusen skivor och hårdrockens historia på sina fem fingrar, så behöver man en tidvändare. En inte helt obetydlig del av min suktande själ föll i inre gråt inför åsynen av alla skivor och insikten att minst hälften av dem troligen var outforskad mark. (När jag kom hem låg dock efterlängtade Uriah Heeps Sea Of Light (1995) och väntade på mig, och det var ju en liten tröst iallafall.)

Eftersom jag i grund och botten är rätt osäker av mig i nya situationer och dessutom är van vid att barn brukar gråta av min närvaro, var stämningen hos mitt värdpar det bästa jag kunnat tänka mig och efter några timmars socialiserande runt skivor, en bas jag hann fingra en smula på, kaffedrickning, kattknarkande och promenixande, var det dags för mig att ta mig in till Tyrol.

Utrustad med nyladdad mobil (är det något jag hatar med smartphones, så är det hur snabbt de laddar ur!), biljett, karta och SL-kort, lyckades jag utan problem ta mig in till Sergels Torg och gå på rätt spårbuss till Gröna Lund, vilket jag var outsägligt lycklig över. Det slumpade sig så, att den tjej jag högg tag i för att fråga om vägen - jag frågar alltid en eller fem extra gånger, eftersom mitt lokalsinne suger värre än P3:s utbud - inte bara svarade på finlandssvenska, utan även var på väg själv till konserten, så under samspråk om COB - som mitt sällskap hade sett live över tio gånger i olika länder - kunde jag i lugn och ro nå rätt destination. Jag hade antagligen kommit fram även utan det trevliga sällskapet, men det var jävligt skönt att slippa tänka på det och kunna njuta av tanken på konserten istället.


Surtant Gollum...
Jag har alltid förundrat mig lite över just liverecensioner, kanske för att jag själv har svårt med helhetsperspektivet i sådana sammanhang. Det är människor överallt, ljud och ljus, dofter och trängsel... För mig blir det många gånger marigt att kunna fokusera på själva konserten. Jag har varit på tre Sonata Arctica-spelningar och tre Manowar-spelningar, och alltid blivit en smula brydd över recensionerna efteråt. Vad såg han (för det har oftast varit en man som recenserat) som jag inte såg? Vad hade han att jämföra med?

Kanske är det en förklaring till varför jag ibland har svårt för recensioner. Om man har sett fler band live än jag har låtar i skivsamlingen, så har man onekligen ett helt annat perspektiv, och har man sett ett band flera gånger tidigare, så kan man göra jämförelser jag inte kan. COB fick godkända tre plus i Aftonbelätet av Mattias Kling, vilket var ett plus mer än jag hade räknat med, för mina favoritfinnar brukar inte få så värst bra betyg live numera. Så om Kling godkände dem, betyder det att jag själv älskade dem.

Det var, mycket riktigt, en ganska gles publik, och på sätt och vis var jag nöjd med det, för jag hatar verkligen moshpits. Jag går inte på konsert för att bli indragen i en hysterisk ringdans med inslag av frivillig balansförlust, men jag antar att man får räkna med det om man går på COB, Finntroll och andra finska favoriter. Jag kände mig alltså som en surtant när några överförfriskade individer av hankön började leka midsommmardans på speed, men det fanns tack och lov fler surtanter som jag kunde sålla mig till för att inte bli indragen i eländet. Det såg minst sagt löjligt ut med en ringdans i mitten och ett meteravstånd till oss övriga, som på bästa, stela svenssonmanér klämde ihop oss som sardiner.


Är vi klara nu?
Att gå på konsert helt själv, utan att ha sällskap med någon eller känna någon i publiken, var fantastiskt. Jag kunde för första gången under en konsert, fokusera helt och hållet på vad som skedde på scenen. Inledande Halo Of Blood, den riktigt snygga scenen och känslan av att kunna fokusera på det jag var där för, gav faktiskt en helt annan upplevelse än jag haft under någon annan konsert.

Jag har sällan vrålat, headbangat och studsat som jag gjorde den här kvällen, och som jag hade ganska låga förväntningar på COB, blev jag mer än nöjd. Jag har sett min beskärda del av fantastiska, bra, halvbra, dåliga och urusla konsertklipp med COB på youtube, och om det här är vad Mattias Kling kallar likgiltigt, så var han allt rätt snål. Henkka manglade på så att han vek sig dubbel, både Alexis och Roopes solon satt som de skulle och Alexis röst höll rakt igenom. Han kom dessutom ihåg texterna, vilket var mycket fascinerande. Ett av hans nyktrare framträden, skulle jag tippa på.

Till min förtjusning bjöd de på en ovanligt varierad repertoar, med flera godbitar från Something Wild och Hatebreeder. Towards Dead End och Lake Bodom var glada överraskningar, liksom Dead Man's Hand On You.  Jag hade inte väntat mig att de skulle spela sitt långsammaste stycke, men vackert var det och vägde upp besvikelsen över att inte få höra Follow The Reaper, som hör till mina favoriter. De hade dock gärna fått utesluta Shovel Knockout, och glömma hela Relentless... existens, eftersom den skivan mest låter som en misslyckad tonårsrevolt, som nu tycks ha klingat ut. Jag har förlåtit dem för den besvikelsen, så det finns ingen som helst anledning att påminna mig om den igen.

Mellansnacket var det glest med. Ett plus eftersom Alexi inte precis är känd för sin ordrikedom i de stunderna, men också ett minus, för den enda som hade en mer publikvänlig utstrålning var Henkka, som emellanåt såg ut som om han ledde ett träningspass. Roope och Janne gjorde vad de skulle med sina respektive instrument - och inte ett dugg mer. Stundtals glömde jag bort att de fanns, och så ska det helt enkelt inte vara. Janne såg mest ut som en loj DJ och Roopes entusiasm var inte mycket bättre.

Jag kan inte begripa hur bandet resonerar där, för vem som helst inser att det blir lite platt om två femtedelar av ett band beter sig som om de bara vill få jobbet gjort och gå av. När jag fastnade för COB för några år sedan, berodde det till stor del på deras scenspråk, att de hade en otroligt bra publikkontakt under många av de konserter jag såg på Youtube. Det märktes inte mycket av den här kvällen. Ibland kändes avståndet onödigt stort mellan band och publik, men hellre det än en clownshow med spex för att dölja en taskig form. Jag kan, som sagt var, inte jämföra med något tidigare, eftersom det här var min första konsert med dem, men ska jag ställa dem mot de spelningar jag sett med deras landsmän i Sonata Arctica, så ligger de rätt bra till, och jag ser dem mer än gärna igen.


Farliga Tensta
Nöjd och ovanligt lugn, med en biljett som tyvärr börjat fuktas upp i smulor, krånglade jag mig ut från konserten och fick sällskap till busshållplatsen av den finska tjejen. Väl ombord var det en rätt rolig biljettkontrollant som förhörde oss om hur konserten varit medan han kollade färdbevis, och jag kom lyckligt och väl fram till både T-centralen och Tensta - som såg väldigt annorlunda ut i mörkret. Nästa gång jag kommer dit, ska jag göra ett Hans och Greta-spår av sprayfärg på trottoarerna så att jag hittar tillbaka, för jag gick naturligtvis åt helvete fel och villade bort mig, trots mobilkarta.

I denna mycket farliga förort till Stockholm kan ju vad som helst hända, om man får tro Sverigedemokraterna, och tänka sig: jag stötte på en stor, lång kille av ickenordiskt ursprung som... gjorde sitt bästa för att hjälpa mig rätt i virrvarret av smågator och portuppgångar. Jag hade naturligtvis kunnat stå och vela, få panik och börja hyperventilera i ensamhet istället för att börja prata med främmande människor av hankön mitt i natten, men av någon anledning tyckte jag att allt det där man fått itutat i sig om alla män - i synnerhet ickesvenska män i förorterna - som bara väntar på att få våldta en i var och varannan buske, kändes som ett fullt rimligt risktagande jämfört med att fortsätta att irra omkring för mig själv. Utan denna rara Tenstabo hade jag antagligen freakat ur.

En annan rar Tenstabo, nämligen Erik, kom så och mötte mig, och så småningom rasade jag lycklig och någorlunda välbehållen ihop och slocknade, med en spinnande katt som sängkumpan.


Heimfard
Jag har vaknat med träningsvärk många gånger, och inget slår den här. Jag hade ont på ställen jag inte ens visste att jag hade. En viss katt vid namn Bilbo ställde dock upp med trampdynemassage, något jag inte fått sedan vår katt for till de sälla jaktmarkerna. Ett ljuvligare sätt att ligga och dra sig på finns inte, men risken är stor att man inte kommer upp alls.

Smidig som en nyfödd kalv tog jag mig iallafall ur sängen och frukosterade med mitt kära värdpar, samt hade en viss bebis i famnen - fortfarande mycket katolsk av sig - och var ungefär så lugn och lättad som bara en grottmänniska ute på äventyr kan bli. Jag hann både socialisera en smula och ta mig en tupplur med kattsällskap innan hemfärden till Värmland, som ackompanjerades av Bathory i en tyst tågvagn.

Jag är fortfarande helt slut i kroppen, min nacke hatar mig passionerat och det knakar misstänkt mycket så fort jag gör något mer än avancerat än att lyfta kaffemuggen. Sammanfattningsvis har jag lärt mig hur man går vilse i Tensta, insett att jag har kvar mina överlägsna vägfrågarskills och att det faktiskt är väldigt givande för mig att gå ensam på konsert. Iallafall om jag kan krascha ihop hos vänner med katter efteråt.

Det Fula Livet

I Livselixiren med stort L tar jag upp metal som peppar och får mig att räta lite på ryggen. Sådan metal är suverän på alla sätt, men samtidigt älskar jag den riktigt deppiga också. Jag behöver höra om andras inre strider och yttre misslyckanden, inte för att själv känna mig bättre utan för att slippa känna mig ensam om att inte fungera så bra som jag skulle vilja.

Jag älskar de asociala, missnöjda och cyniska som inte hymlar om sin tjurighet. De där som vet om att de inte skulle klara ett nio till fem-jobb, som gång på gång bevisar att det varken räcker med talang, hårt arbete eller framgång för att bli lycklig. De där som kraschar ihop, ligger kvar ett tag och sedan reser sig på något jävla sätt. Som inte kan hantera livet och tar till det de kan för att rädda vad som finns kvar, eller bara inte orkar och inser någonstans mellan syrgasen och utskrivningen att det gått för långt. Igen.

Det finns inget coolt eller konstnärligt med att ligga sönderskuren med dropp på en akutavdelning. Ingen som är vid sina sinnes fulla bruk vill veta hur det känns att magpumpas eller se hur mycket blod det kan komma ur till synes ytliga sår. Det är inte glamoröst att inte hitta ord för inre jävligheter, att inte palla trycket och börja förakta sig själv så mycket att man vill ta sönder det som faktiskt är helt i en. Och man är inte hjälpt av förvånade människor som undrar varför man inte är nöjd med livet, rockstjärna eller ej.

Jag har aldrig begripit pöbelns skadeglädje när en person de hyllat ena dagen, plötsligt faller och visar att hen är en människa. Var det en nyhet? Såg de inte att det var en människa som stod på scenen? Kunde de inte räkna ut att hen hade problem som alla andra? I mina ögon finns det inget fulare än den skandallystne. Den som står och nickar förnumstigt, förtjust över att se en framgångsrik person misslyckas med något hen själv lyckats med. Familj, barn, ett normalt förhållande till alkohol eller annat. Det är lika illa som att betrakta problemen som något glamoröst.

Jag vill inte se mina favoritband, inte andra heller för den delen, gå ner sig i personliga problem, men jag är tacksam för att de delar med sig av dem emellanåt. Man känner dem inte och kan självklart inte veta exakt hur de känner sig eller graden av utlämnande, men jag blir alltid styrkt av det.

Styrkt av att det fula livet får plats och inte maskeras av framgång och stjärnstatus. Att det finns ett allvar i saker och ting som inte ska skrattas bort. Det är därför jag älskar att läsa om intervjuer med Peter Tägtgren, Alexi Laiho och Mikael Åkerfeldt. Tägtgren säger sig aldrig bli nöjd, Laiho kraschar och reser sig och Åkerfeldt blir illa till mods av människor som verkar alldeles för uppåt. Jag känner igen mig i alla tre.

Så fort jag har lyckats med något jag föresatt mig, slutar det existera och jag ser mig om efter ett nytt mål, glömsk av att jag precis uppnått något som kändes omöjligt några månader tidigare. Jag är inte nöjd, bara lättad över att ha kommit igenom det någotsånär helskinnad.

Jag har ingen riktig koll på hur mycket jag klarar, har en tendens att sätta upp mål som inte är rimliga eller bara köra på, oförmögen att läsa av kroppens signaler och sedan finna mig själv helt färdig och mycket förvånad över att det tog stopp. Jag går sönder en smula, repar mig och travar vidare för att inte fastna i för mycket grubblande. Så småningom rasar jag ihop igen, gör om proceduren och fräser åt min dumhet.

Upp- och nedgångarna gör mig cynisk och misstänksam. Jag blir obekväm i sällskap med lättsamma människor, känner mig som en alien och börjar avsky folk som tar det mesta med en axelryckning och inte har den minsta förståelse för oss svartsynta. Träffar jag på sådana vill jag helst ta upp Sveriges självmordsstatistik, den ökande ohälsan hos barn och tonåringar och påpeka hur illa det går när fel sorts grupptänkande råder.

Folk tror att jag är en bitter och missunnsam människa när jag har en riktigt cynisk period, men det är helt fel. Bitterhet förlamar, och att bli förbannad är inte samma sak. Missunnsam är jag inte heller, för jag är tämligen ointresserad av vad andra når för materiella framgångar. Det är ologiskt att en annan människas lycka skulle inverka menligt på mitt liv om det inte påverkar mig det minsta i realiteten. Livet är orättvist och jag tillhör knappast de som drabbats mest obarmhärtigt här på jorden. Jag förbehåller mig bara rätten att inte vara det minsta glättig.

Jag är asocial, missnöjd och cynisk. Jag är besviken på mänsklighetens dumhet och ondska. Jag är orolig över världens utveckling, förbannad på vuxenvärlden som vägrar ta ansvar och jag föraktar de som aldrig vill ta saker på allvar förrän det gäller dem själva.

Att vara arg, frustrerad och rädd är livsviktigt. Att förlora allvaret är livsfarligt. Mår man riktigt dåligt, så är glättighet inte någon bra medicin. Det funkar tillfälligt, som alkohol, och ger dig en horribel, själslig baksmälla när det har lagt sig. Iallafall om du tillhör de människor som tänker tillräckligt självständigt för att inte lyckas blockera tillvarons mer obehagliga sidor.

Jag lovar att den dagen du får det riktigt jobbigt så är det inte de glättiga solskensspridarna som kommer ge dig stöd, utan de som ser tillräckligt klart på livets jävligheter för att hitta en liten ljusglimt i det. Det är ingen konst att hålla sig flytande när livet fungerar. Det är större att ta sig från liggande till sittande när man inte vill leva, än att resa jorden runt när livet leker.

Papa, oh Papa! (eller: Den Farliga Sexualitetens Evangelium)

Varning: det här inlägget blev betydligt längre än jag hade tänkt mig, och det är uteslutande Ghosts och den svenska dubbelmoralens fel, men vi ska börja från början. Hemma hos mig finns Judas Priest, Ghost och W.A.S.P som passerar mer självklart än en storbystad kvinna genom krogdörren. Passerar vadå, undrar du, förstås. Jo, den magiska gränsen för band som kan hantera sex i lyriken utan att man vill springa efter en skämskudde eller skratta högt. Om jag tar mig en tur genom min samling, så lyser åtminstone två av tre hörnstenar med sin frånvaro. Sex och rock'n roll är det rätt lite av, medan drogerna snarast har sällskap av drakar och depression.

Jag funderar på om det har något med överrepresentationen av tyskar och finnar att göra? Fast vore det inte för Ghost så hade det inte funnits ett spår av någon svensk synd heller, så jag får dra slutsatsen att jag inte har en tillräckligt bred samling och vänder istället blicken mot sambons mer ogudaktiga katalog för en dos Pride Metal när den är som bäst:

Ja, det är bara tre år sedan jag hörde den här för första gången, men som den i HBT-ämnet ytterst belästa hårdrockare jag är, tog det inte många sekunder att höra vad karln sjöng om och innan jag hunnit hämta mig från åsynen av en Texaspublik i jubel över vit drunkningsdöd, åkte min haka ner till källarnivå när jag hörde Desert Plains:

Vad jag inte för mitt liv kan förstå, är hur det var möjligt för en hyfsat läskunnig människa över tretton år att missa vad han sjöng om, men det är jag. Var 80-talet så oskyldigt att man kunde komma undan med sådant här, på grund av ren och skär aningslöshet? Det var det säkert i vissa läger. Notera att vi inte ens är inne på texten i Turbo Lover... På Priest... Live! bemöts uppenbar homoerotik med jubel på en arena i Texas och mer kärlek än så kan det knappast bli.

Svenska Ghost är ett av få band som åtminstone försöker upprätthålla vårt rykte som syndfull nation - om än i förledande kyska kardinaldräkter. Det finns inte mycket som triggar igång gemene mans fantasier så snabbt som de katolska klostrens glansdagar med böljande kåpor och stärkta dok, och jag tror att samtliga svenska ickekristna jag har diskuterat klosterlivet med har börjat fråga om kyskhetslöftet i snitt trettio sekunder in i konversationen, för att i 95% av fallen sedan tycka att det är obekvämt att prata sex. Frigjorda svenskar, my ass! Papa Emeritus II bär iallafall sitt kors när han påminner publiken på Brixton Academy om vad Monstrance Clock (10:18) handlar om: "It's a song about fucking. Come on!"

Vi fortsätter med Ghost en bra stund till, för så kristen jag är, fullkomligt älskar jag deras utsökta sätt att räcka lång näsa åt kristenhetens pösmunkar i alla läger. Nu tror jag i och för sig att den historiska inspirationen till deras texter går över huvudet på en och annan i vår ultrasekulära nation, men som tur är har jag digra kunskaper i religionshistoria, och om Monstrance Clock handlar om att prisa de mörka makterna med samlag istället för nattvard, så är Stand By Him en klädsam redogörelse för hur kvinnan lockar mannen ner i fördärvet med häxkrafter och hämnas det religiösa straffet med Satans hjälp. 

I Sverige avrättades omkring 300 män och kvinnor för trolldom och häxeri under den värsta tiden, 1668-1676, och så unga som nioåriga flickor tvingades svara på frågor om de haft samlag med Djävulen i förhören - ett kapitel i vår historia som misstänkt många av mina trosfränder inte har koll på. Utan alla hjälpsamma klerkers målande och detaljerande beskrivningar av sexuella synder som man absolut inte ens fick tänka på så hade vi antagligen inte haft någon rock att tala om överhuvudtaget.

Till min nutida kyrkas prästers försvar: det är knappast så att denna yrkeskategori utgörs av cilicebärande asketer med ångest över bar hud. Majoriteten av de katolska präster jag har samtalat med, har varit mycket förstående inför världens alla problem en människa kan gå och släpa på, och är därmed inte särskilt lättchockade av sig. 

Sötlakritssextetten, som jag kallar Ghost, anses emellanåt hypade och överskattade - själv anar jag den vanliga, svenska avundsjukan och/eller det obegripliga gnället som uppstår när ett band blir framgångsrikt på kort tid. HammerFall är ett annat band som fått smaka på sina landsmäns missunnsamhet, medan Ghost mer tycks bli anklagade för att vara ett hipsterband emellanåt. Men, Papa, oh Papa... så fort ett metalband får en större andel KVINNOR  i publiken än väntat, dyker det ofrånkomligen upp några (o)manliga surkart i hårdrocksfloran som lider av dålig självbild och ett menlöst eller obefintligt sexliv, som ska droppa etter på såväl band som publik. (Det var här frustrationen över samhället började komma igång på allvar... Ta ett körsbär innan ni fortsätter.)

Tack, Joan för en välbehövlig paus. Åter till det tragiska fenomenet med gossar som anser att ett band blir sämre i takt med att antalet kvinnor i publiken stiger. Jag har stött på dem själv flertalet gånger och även om de inte på något vis är representativa för majoriteten av hårdrocksälskare, så finns de i tillräcklig mängd för att de ska behöva en åthutning:

Skärpning, ni y-kromosombärare som tillhör den kategorin! Det finns hårdrockskillar som skulle gråta av lycka om en tjej föreslog en tripp till SRF eller Metaltown och tackar högre makter om de hittar en tjej som gillar samma musik som de själva. Hur många låtar om kvinnor i alla ställningar och medvetandetillstånd har inte passerat mina öron genom åren, utan att jag tagit det minsta illa upp, eller känt att musiken blivit sämre för det? Betydligt fler än det finns metalband med kvinnliga fans i majoritet iallafall, det är då säkert som amen i kyrkan. Gillar din tjej Ghost? Köp en sådan här till henne. Jag hörde nyligen i en intervju med en av gastarna att det finns planer på försäljning av kardinaldräkter också, så säga vad man vill om gastarna, men de har ett gott öga till det täcka könet och en rejäl portion humor. 

Jag har egentligen svårt att förstå hur det kommer sig att den kvinnliga sexualiteten fortfarande är så otroligt laddad här i Sverige. Ni får finna er i att jag knattrar en halv magisteruppsats om det här ämnet - det är trots allt frivilligt att läsa - för svenskarna är sannerligen dubbelnaturer när det gäller sex. 

Å ena sidan: kvinnoförnedrande texter är okej så länge de skrevs någon gång före Grupp 8-rörelsens storhetstid eller ingår i konstsammanhang vi är så bekväma med att vi inte vill förstöra dem med analyser.

Å andra sidan: när det kommer nya konstuttryck som på ett eller annat sätt berör den kvinnliga sexualiteten så ska det grävas ända in i livmodern efter allt som kan antyda att vi objektifieras. 

Tack så jävla mycket för omsorgen, men varken jag eller andra xx-hårdrockare behöver en kår kissnödiga tyckare som samlar jämställdhetspoäng på att behandla oss som småbarn. Att det finns rövhål med en kvinnosyn från 50-talet i hårdrocksvärlden är knappast någon hemlighet, inte heller att de är minst lika många i andra kulturella läger. Vad jag ska tycka, tänka och känna inför kvinnogestaltningen hos Manowar och W.A.S.P, eller varför inte videon till Children Of Bodoms Are You Dead Yet? med kvinnan som lockar en oskyldig liftare med sex för att kunna råna honom, är helt upp till mig. Ta en titt på det här konsertklippet och försök sedan inbilla mig att inte en enda kvinna i publiken "objektifierar" Alexi eller Henkka.

Halvnakna, svettiga och fingerfärdiga tjugofem-trettioåringar med tjejer i publiken! Vem vet? Tjejerna kanske tycker de är snygga eller - ve och fasa - inte skulle ha något emot om lite mer tyg försvann. Skyl er, manfolk! Vart är sedlighetspolisen när man behöver dem? Visst nej, halvnakna män råkar ju inte illa ut. De är aldrig billiga eller utmanande, för alla vet att varje gång en man har sex med en kvinna så är det alltid fullkomligt frivilligt. Varje gång med varje kvinna. Ni ska vilja ha oss, men Gud nåde er om det dyker upp för många kvinnor i publiken, för då blir er musik plötsligt sämre... Vet ni vad det kallas? Avundsjuka. 

Det är bara att inse fakta: vi kvinnor i hårdrocksfåran får nog fortsätta att påminna såväl delar av den manliga publiken som diverse "kvinnoförespråkare" i kulturlivet om att vi är fullt kapabla att betrakta män som köttstycken i lika hög utsträckning som omvänt och att det trots allt är fullt frivilligt att lyssna på musik med objektifierande texter. De dårar som på fullaste allvar tycker att metal som drar en större kvinnlig publik än eljest är ett lågvattenmärke, är antagligen inte är särskilt intressanta för oss. Överhuvudtaget. 

Hårdrockslyrik (och en liten känga åt syntarna)

Vid mer än ett tillfälle har jag fått höra att hårdrock är bara skrik och bröl med löjliga texter - av syntare. (Backar finkänsligt från grottöppningen för ett väsande hånskratt.) Med tanke på Kraftwerks The Robots och det faktum att DAF aldrig blir roligare än när två bebisar guppar osynkat till Die Lüge, så drar jag den fullkomligt opartiska slutsatsen att syntscenen består av de som blev över när 80-talsbanden var klara med sina klaviaturrekryteringar.    

Hur töntiga man än tyckte att hårdrockarna var på 90-talet, så var de coola på 80-talet, och vad gör då alla de utgallrade pianopojkarna: jo, de bestämmer sig för att klippa sig, kamma sidbena och leta fram farfars gamla hängslen. För att inte känna sig som losers, bestämmer de sig för att texter är onödiga (om de inte är tyska, förstås!) och gör en stor grej av att hårdrockstexter är det löjligaste man kan tänka sig. Denna fas tycks tyvärr inte vara övergående - annars hade man kunnat betrakta den sådär milt överseende som man gör med ett riktigt dåligt skivköp eller en ovanligt ful tonårsstil - och av de syntare mellan 18 och 30+ som jag slagit mig i slang med genom åren, så har en övervägande majoritet varit direkt fientligt inställda till allt vad heavy metal heter, och en av orsakerna till denna motvilja tycks vara texterna.

Ja, jag är den första att medge att väldigt mycket metal är en enda kavalkad av urvattnade stridsrop, partytexter och hjärta&smärta, och att vissa texter från ex. den mest extrema black metalfalangen bara ter sig löjeväckande, men exakt hur nyskapande och gripande är rader som DAF:s "Du hast to schöne blaue Augen, mein Hertz macht bum, bum, bum"?

Nu finns det dock en och annan syntbit som är klart hörbar, men om man nu skulle utse en grupp människor att verkligen kritisera hårdrockslyriken, så är syntarna knappast den första musikfalang som faller en i tanken vid en litterär rekrytering. 

Hursomhelst. Den kritik som jag oftast fått höra angående världens alla heavy metaltexter, är att de är klichéartade, kvinnoförnedrande och mest handlar om att supa, knulla och dyrka mörka makter. Jovisst, det finns en hel uppsjö av sådana texter från brölgrötigaste black metalbanden hela vägen upp till solskensglad power metal med syntfanfarer i varannan takt, men för den som tar sig tid att faktiskt lära sig något mer än refrängerna, finns det mängder av vackra texter att ta in - även om man inte skulle gilla musiken - och nu börjar det bli hög tid att faktiskt lägga in en av mina favoritballader både musik- och textmässigt här. Mina grottbjörnar och grottmänniskor: Heart Of Steel:

"Stand and fight, live by your heart. 

Always one more try, I'm not afraid to die. 

Stand and fight, say what you feel. 

Born with a heart of steel."

Lyssna, för Guds skull! Lyssna på texten! Jag kan ha världens sämsta dag, känna mig totalt värdelös i vartenda tänkbart avseende och drömma om hur pester och farsoter ger vår sjuka värld den dödsstöt som mänsklighetens ondska och dumhet förtjänar, för det är ingen idé att kämpa på längre... Så hör jag Eric Adams uppmaning, minns hur jag och sambon har stått på konserterna och sjungit med i "vår" låt vid tre tillfällen och tänker att om världen nu går under, så kommer den iallafall göra det till världens bästa soundtrack. 

Från kämpaglöd går vi över till följande tema: mindre roliga självinsikter. Children Of Bodoms Alexi Laiho har aldrig gjort någon hemlighet av att texterna är högst sekundära när han skriver musik och att de inte ska tas alltför allvarligt, men när han skrev den text som även kom att ge namn åt första skivan med Roope Latvala i sättningen, så förklarade han att Are You Dead Yet? kunde översättas med "har du fått nog nu?", och syftar på att han körde slut sig själv med det liv han levde. 

Jag har aldrig sett någon rockstjärneromantik i den här texten, snarare tvärtom, och det är därför jag gillar den. Man behöver sannerligen inte ligga ute på vägarna på en tvåårig världsturné för att köra slut på sig själv fysiskt och/eller psykiskt och om man, som jag själv, har svårt att vara måttlig i det man gör och därmed tenderar att braka in i väggar emellanåt, så är man iallafall i gott sällskap när man undrar hur fan man lyckats brinna upp i båda ändar utan att märka det.

Fortfarande övertygad om att hårdrockstexter är genomgående själlösa och skrattretande? Då är du antingen totalt illitterat eller bara trotsig. Det sistnämnda botas med tiden.

Sweep Picking

Det här klippet snubblade jag över i min begynnande Bodomperiod vintern 2010. Faktum är att jag redan tidigare innehaft deras andra album Hatebreeder (1999) efter att Laiho och Kuoppala formligen begått övergrepp på mina trumhinnor inne på Megahertz. Dåraktig som jag var (må Dio förlåta mig!), skänkte jag den svavelgröna godbiten vid en skivutrensning som uppenbarligen gick överstyr. Jag vet inte vad som flög i mig den dagen, men klart är att jag var besatt av en ond ande... Carola, kanske?!

Iallafall, bot och bättring följde då jag i mitt planlösa klickande fann Bodombarnen igen och intog deras skruvade mix av black,death, speed och neo classic metal. (Ja, det är nödvändigt att stapla upp de där etiketterna, för att oinvigda ska förstå hur pass varierat denna förvånansvärt stabila grupp spelar.) Children Of Bodom tillhör de band som ligger i absolut topp hos mig, alla kategorier, och jag skulle tro att risken för fler inlägg om dem här är att betrakta som ofrånkomlig, inte minst med tanke på att jag väntar otåligt på deras nya skiva.

Roope Latvala, bandets andregitarrist, är ett tiotal år äldre än frontmannen Alexi Laiho och spelade tidigare i trash metalbandet Stone, samt i numera utdöda Sinergy - även där med Laiho. Efter att Children Of Bodoms andregitarrist Alexander Kuoppola plötsligt, mitt under pågående HCDR-turnén, beslöt sig för att lämna bandet, så behövdes en tillfällig ersättare som kunde rädda resten av turnén, och det blev Roope Latvala.

Alexis spelteknik handlar i hög grad om sweep picking, en teknik där gitarristen använder sig av en glidande fingersättning istället för fixa lägen. Med tanke på att han började sin musikaliska bana med fiolspel som sjuåring, så är det inte särskilt svårt att lista ut hur han snöade in på just sweep picking. 

De neoklassiska inslagen i COB har, trist nog, försvunnit i och med Are You Dead Yet? (2005), men jag har ännu inte fått hem min hett efterlängtade Halo Of Blood (2013), så vi får se om något återuppstått på den fronten.