Bland spöken och klosterdrömmar (något av en repris)

När jag var nitton år gammal var jag en hängiven katolik. Uppvuxen med kyrkans barntimmar, körverksamhet och fiolgnisslande i kyrkan och en gammelmormor aktiv i pingstkyrkan var tron och kyrkan en naturlig del av mitt liv. Vid sex års ålder kom så hårdrocken via min storasysters kassett med Europes ”Out Of This World” och man kan nog säga att kristendomen och hårdrocken har vandrat sida vid sida sedan dess, utan att mötas i onödan. Jag har nämligen ohyggligt svårt för kristen hårdrock och metal.

Jag har föreläst om hårdrock på S:t Eriks katolska skola i Stockholm, sjungit i kyrkokör i tolv års tid och var lektor i min församling på den tid då jag fortfarande var aktivt troende. Numera vet jag inte riktigt vad jag tror på och bryr mig egentligen inte särskilt mycket. Jag har alltid varit en benhård förespråkare för det sekulära samhället och den övertygelsen minskade aldrig under de sex år då jag, på egen hand samt i kloster och hos en diakon i S:t Franciskus katolska församling i Jönköping, förberedde mig för att dels konvertera och dels bli nunna.

Fasad på klosterkyrkan sedd från vägen.

Ja, det stämmer. Under tonåren hade jag en allvarlig önskan om att gå i kloster och besökte regelbundet Heliga Hjärtas Kloster vid foten av Omberg i Östergötland. Nu visade det sig att ett liv som nunna inte passade mig och det som avgjorde var att jag inte längre skulle kunna läsa precis vilka böcker jag ville eller lyssna på precis vilken musik jag ville. Lite tillspetsat kan man säga att hårdrocken stängde klosterporten för mig. Istället blev jag sambo med en Manowar- och Judas Priest-älskande ateist som aldrig satt sin fot i en katolsk kyrka. Jag kan sakna tystnaden, regelbundenheten och den fantastiska naturen kring klostret, men jag har aldrig ångrat mig.

Mitt gästrum när jag hälsar på.

Att skriva för Crankitup är något som ligger ungefär så långt ifrån ett klosterliv man kan tänka sig. Ändå finns det faktiskt en gemensam nämnare. Tålamodet. Att leva som nunna innebär ett konstant granskande av det inre livet, ett aldrig sinande arbete med att stå med sig själv och de människor du lever med. I en miljö där distraktionerna är medvetet avskalade blir du tvungen att se dina egna fel och brister i vitögat, lära dig att acceptera dem och arbeta med dem. Egentligen är det inte särskilt annorlunda mot att arbeta med en text. Att sträva efter perfektion, trots att man vet att det är ett ouppnåeligt mål, är både tjusningen och vämjelsen med skrivandet. En del texter som läsaren kan sluka på ett par minuter ligger det timmar av arbete bakom. Ett album med fantastiska bilder, en välskriven recension kan vara frukten av åratals träning. 

Del av biblioteket i klostrets gästhem.

Inget jag har skrivit för Crankitup har fått lika mycket respons som min recension av Ghosts "Meliora". Den publicerade för ungefär ett halvår sedan och klagomål skickades till min chef så sent som i december. Ärligt talat har jag mest haft roligt åt hela saken. Jag är äldst på redaktionen men långtifrån äldst i branschen, så jag skulle aldrig drömma om att låtsas vara expert på något jag inte behärskar. Ghost däremot, eller rättare sagt de religiösa bitarna i Ghosts koncept, är jag expert på. Förmodligen kan jag mer om konceptet än de själva. Det är ju trots allt min kyrka de gör parodi på.

Klosterkyrkan där jag deltagit i otaliga mässor
och gudstjänster från femton års ålder.

"Opus Eponymus" gav mig mysrysningar och "Infestissumam" tog mig med storm, men bortsett ifrån He Is är "Meliora" helt enkelt tråkig. Klen, seg och osexig. Så helt olik den förförande och frasiga debuten och den mästrande, småelaka uppföljaren. Jag var så besviken och det var några av våra läsare också. Fast på mig. Ni som fortfarande är upprörda får sluta gråta nu. Det var naturligtvis roligt att väcka så mycket känslor, men Ghost behöver inte er hjälp och har ni klagomål så skicka dem till mig personligen. Jag kommer förstås att ta anklagelser om att inte förstå gastarnas koncept precis lika allvarligt som de sex medlemmarna själva tar min kyrka och jag lovar att be alla kränkta Meliora-älskare om ursäkt så snart Papa Emeritus IV presenteras tillsammans med ett nytt och hårdare, styggare och sexigare verk.

"Infestissumam" är ett fantastiskt album och parodin på katolicismen en av de bästa som sett dagens ljus. Så jag föreslår att ni som fortfarande känner er manade att försvara sextettens tredje album mot ett av ytterst få betyg under åtta,”besinnen eder” och ”eftersinnen i edra hjärtan på edra läger och varen stilla”, för att citera Bibeln. Eller på ren svenska: låt ingen recensent hindra er från att njuta av Meliora. Martin Carlsson gav Manowars "Gods Of War", ett album jag och sambon älskar, en överkryssad geting i Expressen 2007. Jag kände mig kränkt i tysthet i några veckor, samtidigt som jag njöt ohämmat av överdådiga orkestrar och hyllningar till hednagudar. Livet är fullt av små besvikelser och jag vågar satsa mitt krucifix, mina radband och hela min teologiska bokhylla på att jag blev mer besviken på "Meliora", än någon blev på mitt betyg. 

Hymn Of The Immortal Warriors

(varje gång någon inte älskar den
ohämmat dör en kattunge)

Årets femte skiva: Ghost

Så kommer här äntligen ett lite mer aktuellt och matnyttigt inlägg. Recensionen av Ghosts nya album Meliora hittar du här.

In Nomine Patris III

Samma dag som jag lade upp In Nomine Patris ringde en vän från min församling som jag inte hade träffat på väldigt länge. Jag var småtrött, mitt uppe i en film och dessutom en smula vresig över ingenting. Hursomhelst så pratade vi förstås om vad vi gjort sedan sist, och då jag nämnde min hårdrocksblogg och att jag ägnat ett inlägg åt kristen metal, fick jag den här reaktionen:

”Åh, finns det kristen hårdrock! Jag trodde typ alla var djävulsdyrkare.”

Alltså. Mina första minnen av en kyrkolokal, är när jag som treåring tultade runt i Pingstkyrkan med gammelmormor och mina första hårdrocksminnen är syrrans Europekassett tre år senare. Jag har bokstavligt talat levt med kristendomen i ena handen och hårdrocken i den andra under tjugotre års tid och får höra från en människa jag känt väl i tre-fyra år, att hon uppenbarligen inte känner mig alls. Det är så fruktansvärt deprimerande.

In Nomine Patris? var ett inlägg som fick igång en intressant diskussion i FB-gruppen Hårdrockare för livet, där jag förklarade mitt personliga obehag inför metal med en religiös agenda och ett par härliga medkristna metalheads förklarade sin syn på saken. Det är diskussioner jag uppskattar, för det är en väldigt stor skillnad på att personligen avsky/känna obehag inför något, och att föra fram sin känsla som en sanning eller ett försök att trycka ner andra. Mitt obehag inför kristen metal är och förblir MITT, punkt slut.

Jag har alldeles för lång erfarenhet av kristendomens och hårdrockens olika ansikten för att kunna instämma i att hårdrock med kristet tema per automatik skulle vara uppbyggande. Den som säger så, kan inte sin religionshistoria, som många gånger är allt annat än upplyftande.

Den katolska kyrkan har en annan syn på människan än de evangeliska och lutherska kyrkorna, nämligen den dualistiska. Hos oss är mörker och lidande inte något onaturligt, tvärtom. Det är inget att skämmas för, utan ett tecken på att man är människa med allt vad det innebär.

I vissa delar av de evangeliska kyrkorna, är lidande och mörker något som ska undvikas till varje pris. Mörkret har skingrats i och med uppståndelsen och frälsningen är redan ordnad om du har tron. Gläd dig, människa! Men så enkelt är det inte, och just därför tycker jag om alla misantroper i hårdrocksvärlden som inte alls gläder sig, för jag behöver dem. Jag ser fler exempel på korsbärande i ett enda SRM-nummer än under hela fastetiden i min församling och i andra kyrkor har fastetiden avskaffats helt, så vi behöver alla naglar i ögat vi kan få.

De olika formerna av kristendom och satanism har på många sätt mer gemensamt än vad som är bekvämt att föreställa sig för den som bekänner sig stadigt till ena eller andra sidan. Samma behov av grupptillhörighet, samma längtan efter en sanning och samma världsfrånvändhet.

Jag kan själv bli trött på att behöva tala om för någon som känner mig att jag inte står redo att försöka omvända någon, att jag inte är rädd för frågor eller ifrågasättanden och att jag inte lever i ett lyckligt rosaskimmer, oförmögen att se problem inom kristendomen. Jag förklarar än en gång och önskar i tysthet att folk var mer bildade, men under alla retsamma frågor har det nio av tio gånger funnits ett stråk av rädsla för att jag ska peka ett fördömande finger mot dem.

Pratar jag däremot om min passion för metal med kristna, så finns där sällan en vilja att förstå – tyska lärarinnenunnor på 60+ undantaget. En helt annan ängslighet kombinerad med självrättfärdighet, som inte alls lämnar samma öppning för samtal som hos de hårdrockare som förbryllas över min tro, och det irriterar mig något vansinnigt.

Faktum är att det finns väldigt mycket metal som har texter i samklang med både kärleksbudskapet och korsvägen. En snabb genomräkning i min egen samling gav tjugofyra stycken i ett svep, och inget av dessa band klassar sig som white metal. Jag tror aldrig jag har hört talas om ett utpräglat katolskt metalband, däremot finns det säkert metalmusiker i min samling som är såväl katoliker som protestanter.

Vad jag kan ha förståelse för i white metal är viljan att visa på ett alternativ till den falang som på allvar hänger sig åt självdestruktivitet i ex. vissa former av extrem black metal. Det är otroligt sorgligt när människor känner sig så utanför samhället att de enda sällskap som de känner sig välkomnade i, är sådana som uppmuntrar självskador, våld mot andra och antisocialt beteende. Om man då, kristen eller ej, känner ett behov av väga upp destruktiviteten med något mer upplyftande så inte mig emot. Det här är ett fint stycke och det är knappast Strypers fel att jag känner ett instinktivt obehag:

De som aktivt tror på djävulsdyrkan och utgör ett reellt hot mot godhet och medmänsklighet är försvinnande få i jämförelse med de som sprider kaos och ondska under täckmantlar i form av skräddarsydda kostymer, välkammat hår och prästskruder. Det är därför jag inte kan låta bli att undra över vilket behov en uttalat kristen profil hos ett hårdrocksband fyller. Hade det överhuvudtaget funnits en sådan genre om det inte vore för motståndet mot hårdrock i de kristna leden? Blev det för tröttsamt att försvara sig åt två håll hela tiden?

Själv tror jag inte att band med kristen profil behöver vara mer seriösa än sina mörka motståndare, vilket är ytterligare en anledning till min skepsis mot genren. Ett rättvänt kors säger precis lika lite om bäraren som ett felvänt gör, precis som mina skivor med Bathory och Hildegard von Bingen inte säger något annat än att jag uppskattar både black metal och gregoriansk skönsång. Watain är ett band med tydlig satanisk prägel, här med en lågmäld, vacker hymn - utan growl. Varför jag inte får samma obehag av deras profil, som av en kristen motsvarighet har jag fortfarande inte lyckats luska ut, men vi har alla våra kors att bära, och mitt tycks vara kristen metal.

Det är inte svårt att välja sida. Trist, men inte svårt. Det finns inget enklare än att rätta in sig i ledet på ena eller andra sidan, vare sig det handlar om satanisk eller kristen hårdrock och därför finner jag fanatikerna på båda sidor komiskt lika i sitt tankesätt. Alla som lever i religionsöverskridande relationer av olika slag, vet att det krävs mycket tålamod från båda håll och att det är väldigt skönt att då och då befinna sig i sällskap med människor man inte behöver förklara eller försvara någonting inför. 

Själv är jag inte tillräckligt mycket gruppmänniska för att se vinsten med att "välja sida". De band som spelar black eller white metal, är fortfarande bara människor med bagage och brister som alla andra. Musik har makt, men inte så mycket makt som anhängare av båda sidor vill tro. Det är att avsäga sig eget ansvar och logiskt tänkande, om man påstår att musik och ord verkar ensamt. Jag lyssnar på mässor av Bach, Mozart och Haydn utan att bli särskilt mycket godare eller mer kristen för det och jag kan inte påstå att jag känt det omvända när jag lyssnat på Bathory och Watain.

Sedan får jag erkänna att jag givetvis finner det omåttligt roande att lyssna på metal som både satanister och kristna vill att jag ska hålla mig borta ifrån. De förstnämnda för att jag "ska" känna mig hotad/bortstött/äcklad av dem - de sistnämnda för att jag "borde" känna mig kränkt som kristen. Humor och självdistans är det första som ryker hos en fanatiker - i alla led.

Papa, oh Papa! (eller: Den Farliga Sexualitetens Evangelium)

Varning: det här inlägget blev betydligt längre än jag hade tänkt mig, och det är uteslutande Ghosts och den svenska dubbelmoralens fel, men vi ska börja från början. Hemma hos mig finns Judas Priest, Ghost och W.A.S.P som passerar mer självklart än en storbystad kvinna genom krogdörren. Passerar vadå, undrar du, förstås. Jo, den magiska gränsen för band som kan hantera sex i lyriken utan att man vill springa efter en skämskudde eller skratta högt. Om jag tar mig en tur genom min samling, så lyser åtminstone två av tre hörnstenar med sin frånvaro. Sex och rock'n roll är det rätt lite av, medan drogerna snarast har sällskap av drakar och depression.

Jag funderar på om det har något med överrepresentationen av tyskar och finnar att göra? Fast vore det inte för Ghost så hade det inte funnits ett spår av någon svensk synd heller, så jag får dra slutsatsen att jag inte har en tillräckligt bred samling och vänder istället blicken mot sambons mer ogudaktiga katalog för en dos Pride Metal när den är som bäst:

Ja, det är bara tre år sedan jag hörde den här för första gången, men som den i HBT-ämnet ytterst belästa hårdrockare jag är, tog det inte många sekunder att höra vad karln sjöng om och innan jag hunnit hämta mig från åsynen av en Texaspublik i jubel över vit drunkningsdöd, åkte min haka ner till källarnivå när jag hörde Desert Plains:

Vad jag inte för mitt liv kan förstå, är hur det var möjligt för en hyfsat läskunnig människa över tretton år att missa vad han sjöng om, men det är jag. Var 80-talet så oskyldigt att man kunde komma undan med sådant här, på grund av ren och skär aningslöshet? Det var det säkert i vissa läger. Notera att vi inte ens är inne på texten i Turbo Lover... På Priest... Live! bemöts uppenbar homoerotik med jubel på en arena i Texas och mer kärlek än så kan det knappast bli.

Svenska Ghost är ett av få band som åtminstone försöker upprätthålla vårt rykte som syndfull nation - om än i förledande kyska kardinaldräkter. Det finns inte mycket som triggar igång gemene mans fantasier så snabbt som de katolska klostrens glansdagar med böljande kåpor och stärkta dok, och jag tror att samtliga svenska ickekristna jag har diskuterat klosterlivet med har börjat fråga om kyskhetslöftet i snitt trettio sekunder in i konversationen, för att i 95% av fallen sedan tycka att det är obekvämt att prata sex. Frigjorda svenskar, my ass! Papa Emeritus II bär iallafall sitt kors när han påminner publiken på Brixton Academy om vad Monstrance Clock (10:18) handlar om: "It's a song about fucking. Come on!"

Vi fortsätter med Ghost en bra stund till, för så kristen jag är, fullkomligt älskar jag deras utsökta sätt att räcka lång näsa åt kristenhetens pösmunkar i alla läger. Nu tror jag i och för sig att den historiska inspirationen till deras texter går över huvudet på en och annan i vår ultrasekulära nation, men som tur är har jag digra kunskaper i religionshistoria, och om Monstrance Clock handlar om att prisa de mörka makterna med samlag istället för nattvard, så är Stand By Him en klädsam redogörelse för hur kvinnan lockar mannen ner i fördärvet med häxkrafter och hämnas det religiösa straffet med Satans hjälp. 

I Sverige avrättades omkring 300 män och kvinnor för trolldom och häxeri under den värsta tiden, 1668-1676, och så unga som nioåriga flickor tvingades svara på frågor om de haft samlag med Djävulen i förhören - ett kapitel i vår historia som misstänkt många av mina trosfränder inte har koll på. Utan alla hjälpsamma klerkers målande och detaljerande beskrivningar av sexuella synder som man absolut inte ens fick tänka på så hade vi antagligen inte haft någon rock att tala om överhuvudtaget.

Till min nutida kyrkas prästers försvar: det är knappast så att denna yrkeskategori utgörs av cilicebärande asketer med ångest över bar hud. Majoriteten av de katolska präster jag har samtalat med, har varit mycket förstående inför världens alla problem en människa kan gå och släpa på, och är därmed inte särskilt lättchockade av sig. 

Sötlakritssextetten, som jag kallar Ghost, anses emellanåt hypade och överskattade - själv anar jag den vanliga, svenska avundsjukan och/eller det obegripliga gnället som uppstår när ett band blir framgångsrikt på kort tid. HammerFall är ett annat band som fått smaka på sina landsmäns missunnsamhet, medan Ghost mer tycks bli anklagade för att vara ett hipsterband emellanåt. Men, Papa, oh Papa... så fort ett metalband får en större andel KVINNOR  i publiken än väntat, dyker det ofrånkomligen upp några (o)manliga surkart i hårdrocksfloran som lider av dålig självbild och ett menlöst eller obefintligt sexliv, som ska droppa etter på såväl band som publik. (Det var här frustrationen över samhället började komma igång på allvar... Ta ett körsbär innan ni fortsätter.)

Tack, Joan för en välbehövlig paus. Åter till det tragiska fenomenet med gossar som anser att ett band blir sämre i takt med att antalet kvinnor i publiken stiger. Jag har stött på dem själv flertalet gånger och även om de inte på något vis är representativa för majoriteten av hårdrocksälskare, så finns de i tillräcklig mängd för att de ska behöva en åthutning:

Skärpning, ni y-kromosombärare som tillhör den kategorin! Det finns hårdrockskillar som skulle gråta av lycka om en tjej föreslog en tripp till SRF eller Metaltown och tackar högre makter om de hittar en tjej som gillar samma musik som de själva. Hur många låtar om kvinnor i alla ställningar och medvetandetillstånd har inte passerat mina öron genom åren, utan att jag tagit det minsta illa upp, eller känt att musiken blivit sämre för det? Betydligt fler än det finns metalband med kvinnliga fans i majoritet iallafall, det är då säkert som amen i kyrkan. Gillar din tjej Ghost? Köp en sådan här till henne. Jag hörde nyligen i en intervju med en av gastarna att det finns planer på försäljning av kardinaldräkter också, så säga vad man vill om gastarna, men de har ett gott öga till det täcka könet och en rejäl portion humor. 

Jag har egentligen svårt att förstå hur det kommer sig att den kvinnliga sexualiteten fortfarande är så otroligt laddad här i Sverige. Ni får finna er i att jag knattrar en halv magisteruppsats om det här ämnet - det är trots allt frivilligt att läsa - för svenskarna är sannerligen dubbelnaturer när det gäller sex. 

Å ena sidan: kvinnoförnedrande texter är okej så länge de skrevs någon gång före Grupp 8-rörelsens storhetstid eller ingår i konstsammanhang vi är så bekväma med att vi inte vill förstöra dem med analyser.

Å andra sidan: när det kommer nya konstuttryck som på ett eller annat sätt berör den kvinnliga sexualiteten så ska det grävas ända in i livmodern efter allt som kan antyda att vi objektifieras. 

Tack så jävla mycket för omsorgen, men varken jag eller andra xx-hårdrockare behöver en kår kissnödiga tyckare som samlar jämställdhetspoäng på att behandla oss som småbarn. Att det finns rövhål med en kvinnosyn från 50-talet i hårdrocksvärlden är knappast någon hemlighet, inte heller att de är minst lika många i andra kulturella läger. Vad jag ska tycka, tänka och känna inför kvinnogestaltningen hos Manowar och W.A.S.P, eller varför inte videon till Children Of Bodoms Are You Dead Yet? med kvinnan som lockar en oskyldig liftare med sex för att kunna råna honom, är helt upp till mig. Ta en titt på det här konsertklippet och försök sedan inbilla mig att inte en enda kvinna i publiken "objektifierar" Alexi eller Henkka.

Halvnakna, svettiga och fingerfärdiga tjugofem-trettioåringar med tjejer i publiken! Vem vet? Tjejerna kanske tycker de är snygga eller - ve och fasa - inte skulle ha något emot om lite mer tyg försvann. Skyl er, manfolk! Vart är sedlighetspolisen när man behöver dem? Visst nej, halvnakna män råkar ju inte illa ut. De är aldrig billiga eller utmanande, för alla vet att varje gång en man har sex med en kvinna så är det alltid fullkomligt frivilligt. Varje gång med varje kvinna. Ni ska vilja ha oss, men Gud nåde er om det dyker upp för många kvinnor i publiken, för då blir er musik plötsligt sämre... Vet ni vad det kallas? Avundsjuka. 

Det är bara att inse fakta: vi kvinnor i hårdrocksfåran får nog fortsätta att påminna såväl delar av den manliga publiken som diverse "kvinnoförespråkare" i kulturlivet om att vi är fullt kapabla att betrakta män som köttstycken i lika hög utsträckning som omvänt och att det trots allt är fullt frivilligt att lyssna på musik med objektifierande texter. De dårar som på fullaste allvar tycker att metal som drar en större kvinnlig publik än eljest är ett lågvattenmärke, är antagligen inte är särskilt intressanta för oss. Överhuvudtaget. 

In Nomine Patris?

Jag gillar inte kristen, så kallad white metal. Jag älskar gregoriansk sång, får rysningar av Mozarts Laudate Dominum och är en hejare på psalmsång, men, och det är ett stort MEN: håll min metal borta från religiösa inslag, snälla. Precis lika lite som jag vill få politiska budskap nedkörda i halsen, vill jag få religiösa tankar i mina öron när jag lyssnar på metal. 

När jag slog upp en lista på white metalband, så slogs jag direkt av det faktum att USA för första gången någonsin verkar vara lika välrepresenterat inom heavy metal som Europa. Av 169 listade band kom 107, över 60% av dem från det stora landet i väster och i stort ser statistiken ut såhär (såvitt jag kunnat utröna, upplysningar om fel mottas självklart):

Fem-i-topp:

1. USA 113

2. Sverige 19

3. Kanada 8

4. Finland 7

5. Brasilien 5

Delade platser:

6. Norge & Australien 4

7. Tyskland & Ukraina 2

8. Polen, Ryssland, Indonesien, El Salvador, Danmark, Storbritannien & Holland 1

Sverige på en andraplats? Det mest sekulära landet i världen! (Sägs det, iallafall.) I en white metalspecial i SRM spanades kristenhetens tyngre toner in i två artiklar och Narnia, som lade ner 2010, är väl den grupp i genren som är mest känd. Musiken är det inget fel på, men - och jag är ledsen att behöva säga det - texten ger mig frossbrytningar. 

Men vad är det för skillnad på religiös klassisk musik och religiös metal, då? Jo, den förra är tänkt som en form av bön och ett sätt att ge människor en väg att möta sin Gud på. Texterna där är till för tröst, tillbedjan, lovsång, sorg, tacksamhet osv. De fyller en andlig funktion och musiken är ett uttryck för kompositörens hyllning till den Gud verket är riktat till. 

White metal är, enligt min mening, precis som vissa delar av dess nemesis black metal, en genre där budskapet går före musiken, och det är inte metal, det är 70-talstänk i stil med "det spelar ingen roll om det låter bra, så länge vi får fram vårt budskap". Med andra ord: hårdrock är ju häftigt, och om vi spelar kristen hårdrock så kommer ungarna tycka att det är häftigt att vara kristen.

(Plats för den där pinsamma tystnaden som uppstår när religion ska göras cool och ungdomlig.)

Nu finns det självklart white metalband som låter bra, men hur mycket jag än älskar psalmer, gregorianska hymner, sprudlande orgeltoner och Taizésång, så kan jag ändå inte ha någon fördragsamhet med kristna inslag i heavy metal. Det känns som att den sortens band vill tala om för mig som lyssnare vad jag ska känna, tänka och tro om verket, istället för att jag får utforska låtarna på egen hand.

Stopp och belägg, nu, kanske någon tänker. Hur var det nu med black metal? Jag kan ju tydligen lyssna på Finntroll och Vintersorg utan problem. Och Ghost! Gastarna som tackar Satan i intervjuer och dessemellan går på repeat i min grotta, hur går det ihop med min irritation mot white metal?

Det är inte särskilt konstigt, egentligen. Jag har i tidigare inlägg beskrivit hur lång tid det tog för mig att uppskatta trolljakter och asatider, och om banden haft någon form av seriös, religiös agenda utan självdistans så hade jag troligen inte orkat med dem i längden. Ghost, å sin sida, är i grund och botten en ren show, som driver med Kyrkan på ett mycket underhållande sätt. De åker popemobile och leker med mässhakar, vilket är en rätt bra bit ifrån kyrkbränningar à la Mayhem. (Jag håller på och knåpar ihop min black metalflik så gott jag orkar och hinner, och där kommer det mer om norsk black metal.)

Inte nog med att sången suger värre än när min flickkör försökte sig på de höga tonerna i Anthem (Chess), man matas dessutom med textrader såsom "for rejection of Christ, eternal consequence" i kombination med hjälpsamma bibelreferenser ifall man nu skulle råka missa kärleksbudskapet mellan verserna. Rent musikaliskt har jag inga invändningar. Believer, som kommer från USA, hanterar sina instrument väl, men sången är någon form av mellanmjölksgrowl och borde snarast få en bannbulla efter sig. 

Men skam den som ger sig, vi ska ge svenska Harmony ett försök också, som passar tämligen väl in på dubbeletiketten power/progressive metal och spelar klart gångbart om man nu gillar den sortens takter. Temat i sången nedan, Prevail, går ut på att de som inte gillar kristna/hånar kristna, minsann ska få se sina hittepådoktriner besegrade. Korsriddarna hade skämts ögonen ur sig om de hört den texten.

Jag kan helt enkelt inte ta white metal på större allvar än übersataniska black metaljönsar. För mycket ljus bländar, och jag gillar grottor. Vill jag lyssna på musik med kristet tema, så finns det en uppsjö av de mest utsökta mässor, hallelujakörer och orgelstycken från 800-talet och framåt att välja mellan - varav många dessutom gett metalscenen rent musikalisk inspiration mer än en gång... 

Ur djupen...

Jag anklagar härmed Uriah Heep och Queen för frambringande av tårar och Joan Jett för att ha fått mina kinder att rodna av musik för första gången någonsin.

Jag anklagar Venom och Bathory för blasfemisk glädje, Cliff Burton för att jag inte längre kan uppskatta Load och en viss exilvärmlänning för att ha gett mer tips än jag har råd att införskaffa på laglig väg. 

Jag anklagar hela 70-talet för att jag inte längre kan ignorera det, Ghost för att de fått mig att dansa boogie woogie i nyktert tillstånd och 2/4 av Metallica för allmänt omänskligt beteende.

Jag anklagar Slayer för att ha fått mig att avnjuta God Hates Us All när jag borde ha gått i söndagsmässan, det psykosliknande tillstånd som fick mig att rensa ut ett antal fantastiska skivor för 6-7 år sedan och lämnade oförlåtliga hål i samlingen, och framför allt ledigheten som lett till ett frenetiskt Youtubeklickande och en inköpslista av astronomiskt mått.

Det var litanian. Nu är det dags att byta säck och aska mot nitar och läder och bli lite seriös. Under min ledighet har jag, förutom att svära ve och förbannelser över all musik jag missat, försökt få till en ny struktur för bloggen, som från och med nu kommer att ha vissa återkommande teman, bland annat Fredagsfika, Helgmålsringning och Veckans Text. 

Låter det inte särskilt metal? Känns det lite fånigt? Låt gå för det, men med tanke på det antal hårdrockare som älskat mina hembakta kakor, den betydelse kyrkan har för hårdrocken och den uppsjö av texter som finns att vaska igenom från världens kontinenter bara inom de distade gitarrernas domän, så vill jag nog påstå att jag inte är helt ute och cyklar.

Jag fick mig en glad överraskning strax före semestern: ett värmländskt metalband nappade på min trevare efter lokala talanger och bör, om det blir som vi tänkt oss, dyka upp här i grottan i juli.

Jag vill också uppmuntra fler att kommentera här eller skicka mail med åsikter om det jag skriver, men jag måste påpeka en sak: det är bortkastade tangentklick att påpeka vilka som "är störst", vilka jag "borde" skriva om, eller att söka bekräftelse på att ett visst årtionde eller en viss genre står över andra. Vill jag ha en lektion i hårdrockshistoria, så vet jag vart jag ska vända mig, tack så mycket.

Bara sedan jag började knattra på den här bloggen för några veckor sedan har jag upptäckt mer musik än jag gjort på år och dar, och det har varit helt fantastiskt. Som den ultramelodiska, halvautistiska hårdrockare jag är, har jag i sanning levt i en musikalisk grotta och varit fullkomligt nöjd med min ytterst begränsade "skattkista", såld på upprepningar som jag är. Nu sitter jag här med nyfunna rikedomar i öronen och känner mig rik som en skattefifflare på Caymanöarna - musikaliskt sett. Jag väntar fortfarande på ett rimligt kulturbidrag från någon okänd välgörare...

Medan andra åttiotalisthårdrockare upptäckte Kill 'em all och Reign In Blood i trettonårsåldern, gör jag det som trettioåring och hur obegriplig denna ökenvandring än kan verka, så lär det väl ändå bringa fram någon sorts förbarmande bland de thrashfrälsta att min sjutton år försenade reaktion på Leper Messiah och Orion var något i stil med: "Herre, jag kan tänka mig att hoppa över Kristi Återkomst, bara du ger oss Cliff Burton tillbaka!"

Mellanspel IV

Någon hade roligt med färger när Kai Hansen & Co slet med falsettsång och dubbelpedaler i studion. Ännu roligare hade jag när det tyska kaoset var lyckligt och väl upptäckt, inhandlat och hemburet till flickrummet. Bland de elva spåren håller jag, jämte Solid, Heart Of The Unicorn och den mäktiga balladen Lake Of Tears för riktiga pärlor och en ytterst andlig avslutning på helgen. 

Till veckan blir det slörockskritik, hårdrockslyrik, diverse basisthyllningar och en "liten" intervju, som på sätt och vis också blir en form av avslut - inte på bloggen, för höge farao, utan på "första säsongen", om man nu kan kalla det så. Jag som är grottgnällaren på Gollums Cave, har nämligen semester från och med mitten av juni till början av juli, och tänker då även passa på att vila upp bloggen i ett par veckor, för att komma tillbaka med nytt, friskt gnäll och, förhoppningsvis, ordentligt uppdaterade genreflikar.

Och eftersom det trots allt är söndag, och vi hade en engelsk präst på besök här i förra veckan, så får en svensk påve och hans fem kardinaler stå för postludiet:

Slottsfru Elizabeth talar ut

Erkänner utan omsvep att jag älskar löjligt hypade Ghost, och i detta ligger en stor skräck för att behöva gå på en av deras sötlakritssvarta ritualer och trängas med otrogna hipsters som inte kan klämma ur sig så mycket som fem smeknamn på Belsebub ens under tortyr. Vik hädan från min oheliga ritual, tack! Åtminstone tills ni gjort avbön för hårdrocksnördarna ni såg ner på i skolan och sparat ut 70-talsskägget till anständig längd.

Men nu ska här inte slösas fler tangenttryck på detta ogräs. Istället är det dags för mig att avlägga bikt, för som kristen borde jag sannerligen inte fundera på om inte Papa Emeritus II hade varit ett nyttigt tillskott i Vatikanen iallafall. Hursomhelst har en av de namnlösa gastarna förklarat att Papa inte kände sig redo för detta steg, och att han även behövde slipa lite mer på sin ondska innan han kunde platsa på Petri Stol, så Franciskus får nog lov att ta itu med jobbet själv. Rätt papa på rätt plats.

Ghost har, enligt min åsikt, tagit hårdrocken ett steg tillbaka. Många band kan vi numera syna ända in i studiosessionernas kaffepauser och turnébussarnas trafikstopp, vilket i och för sig kan vara rätt underhållande emellanåt, men för Guds skull: ge oss lite verklighetsflykt också! Jag kan inte överleva på mediokra skivsläpp bara för att det följer med en överkäck videodagbok som synar varenda medlems navelludd (ja, Ensiferum, jag tittar på er). 

Jag har inte sett något så magnifikt rent scenmässigt sedan Manowars episka avslut på Earthshaker Fest 2005. Musikstilarna och framförande är självklart mil ifrån varandra, men den gemensamma nämnaren här är att det är frågan om en SHOW i båda fallen. Nu har jag ännu inte hunnit se den svenska sextetten live, men av omdömen från pålitliga källor och intensiva Youtubestudier att döma, så tror jag det finns goda chanser att inte bli besviken:

Som erfaren mässfirare vill jag nästan gråta av lycka över Papas små distinkta handrörelser, de namnlösa gastarnas taktfasta stampande i kardinalkostymerna och det faktum att de lyckas bära upp hela härligheten utan att musiken blir lidande en enda gång. Det hela är nästan läskigt välgjort, men så har den här lilla oheliga kurian också genomgått sitt novitiat ytterst omsorgsfullt innan några löften avgavs. 

Jag kan inte heller låta bli att fundera på om deras show helt enkelt är ett genomskruvat sätt att spara energi på. Jag menar, åtminstone Papa själv står ju praktiskt taget stilla! Dessutom, icke att förglömma, slipper man allt mellansnack i och med att Papas suveräna gester så elegant ersätter det där som vissa frontmän kan stjälpa en hel konsert på. 

Med risk för att låta som en flåsig (och fördomsfull) kärring: det finns, till sextettens stora förvåning, rätt givna orsaker till varför Papa har kvinnotycke. Nu gäller det nog i lika hög grad de namnlösa också, även om Papa är den som kommit på tal i sammanhanget. Dessa fem kåpklädda bröder och deras fader är nämligen för bi- och heterosexuella kvinnor, vad unga, oskuldsfulla filmnunnor är för motsatta könet, med ett oslagbart tillägg: maskerna som låter betraktaren fylla i ansiktsdrag helt efter eget tycke och smak.

Inga irriterande personlighetsdrag eller ansiktsuttryck stör ritualfirarens upplevelse. Med andra ord: det är som när en präst gör en riktigt bra mässa och man helt glömmer bort att tänka på vem det är som håller i den, vad det är för människa och vad han har för åsikter. Den anonymitet som Ghost har anammat är befriande på många sätt och tillåter publiken att ta del i showen på ett enklare sätt. De använder just det knep som de stora gregorianska mässorna i Katolska Kyrkan gör: en inbjudande, tillåtande och mycket bekväm känsla av att bara behöva låta sig ledas med...