Skiva #2 2016: Avantasia - Ghostlights

Årets andra recension är Avantasias "Ghostlights".

En skamlös frihet

Förra veckan pratade vi om mörkret och vikten av att försöka stanna upp och tänka innan man greppar högaffeln istället för lyktan. Har man väl valt lyktan blir det förstås enklare att se sig omkring efter intressanta saker - gärna sådana man kan lyssna på. Så långt är allt frid och fröjd. Man letar, lyssnar och upptäcker den ena skatten efter den andra, glömsk av världens dumhet tills den ånyo gör sig påmind likt en telefonförsäljare som undkommer NIX-inställningen.

Några dumheter som Grottmänniskan träffar på är felaktigt nyttjande av versaler, russin i choklad samt bristfällig vördnad inför Hansi Kürschs röstomfång. Ångesten som uppstår beror givetvis på graden av dumhet och vid vissa tillfällen slår den inte bara i taket, utan skjuter sig rakt igenom. Det inträffar exempelvis när människor tror att jag behöver förebilder av samma kön för att kunna ägna mig åt något som intresserar mig. Eller när jag förväntas vilja bli en förebild själv...

Låt mig därför berätta något för er: jag har inte ansvar för att representera alla etiketter jag traskar omkring med. Bloggare. Hårdrockare. Katolik. Autistisk. Kvinna. I synnerhet det sista brukar envisas med att klistra sig fast, alltmedan jag pendlar mellan att sucka och ägna osunt mycket tid åt att fundera över om medeltida tortyrmetoder inte hade sin charm iallafall.

Malleus Maleficarum/Breaking Away (2001)

Så roligt med en man som gör ditten och datten! Vilken tur att dina speciella och mystiska 

egenskaper kommer till användning här också! Genom ditt engagemang kommer säkert fler män att våga korsa gränserna - men tänk på att du har ett ansvar för att presentera ALLA män på just det här området, så ta dig inte för stora friheter. Kom ihåg att vi bara stöttar dig så länge du inte blir för självständig. 

Hur ofta tror ni att män får höra det där av andra män? Aldrig, gissar jag. Folk uttrycker sig inte så bokstavligt förstås, men till och med jag kan höra budskapet under alla sockrade lager av systerlig omtanke. Jag hade kunnat garva åt det, om det inte vore för att det är så förbannat nedlåtande. Vill du vara en del av vårt stöttande, mysiga systerskap? Håll med eller håll käft! Låt oss hjälpa dig att själv bli den kvinnliga förebild du saknade i tonåren. Den självständiga Kvinnan med stort K, rätt attityd och rätt mängd av vardera könet i skivställ och bokhylla.

Bakom varje kreativ kvinna i en manlig sfär, står nämligen andra kvinnor som är rädda för att en enda individs felsteg ska spoliera ryktet för samtliga människor med tuttar och fitta. Dessa uppfostrare behöver alls inte ingå i sfären själva, utan kan stå och oroa sig någon helt annanstans. Jag kan ha fel, men tror mig vara tämligen säker på att Rockbitch här nedan inte representerar den sortens frihet och kreativitet som dessa uppfostrare vill lyfta fram. Den här friheten är för ful, för snuskig och därför opassande för den askgråa präktighetens apostlar.

Holy (gavs ut på deras samlings-DVD 2003)

Därmed är vi nu fast i den där djävulska fällan som andligt sett påminner om häxprocesserna. Var foglig och du sviker kvinnokampen. (Erkänn, förlora saligheten och dö socialt.) Var självständig och resultatet blir detsamma. (Stå på dig, förlora saligheten och dö socialt.) Trygga, välkända dubbelbestraffning, vad skulle jag göra utan dig?

Glöm aldrig att vad du än gör så är du först och främst en kvinna. Det andra, det främmande, det mytomspunna könet. Det är bara ett litet problem. Mitt kön är fan inte exotiskt. Halva jordens mänskliga population går runt med det! Jag är ingen kvinnlig hårdrockare, bloggare, katolik eller autist. Jag har inga kvinnliga förebilder, vill inga ha och har sannerligen inga ambitioner att själv bli någon.

Jag väljer mina egna förebilder, det har jag alltid gjort och under min formbara tonårstid bestod de uteslutande av nunnor, manliga hårdrockare och Joakim Thåström. Eftersom man inte spelar hårdrock med det manliga organet utan med händer och fötter, så föll det mig aldrig in att John Norum eller Oscar Dronjak inte skulle duga som inspiration när jag plinkade gitarr. 

Dreamland (1998)

Istället för att lägga tid på att leta efter kvinnliga förebilder, skulle jag vilja föreslå ett annat sätt att bemöta problemet: vägra ta oss an det. Låt oss sluta upp med att försöka bära hela kvinnligheten på våra axlar och ständigt känna ett kollektivt ansvar för att representera vårt kön i alla lägen. Lägg av med att "hjälpa" kvinnor med hurtiga hejarop, ge fan i att bli imponerade när man "släpper fram" kvinnor. Bli förvånad över andras förvåning istället: 

"Berätta nu vilken avgörande betydelse mina äggstockar har för min skivsamling och mina skalövningar. Jag är SÅ intresserad!"

Jag behöver inte bli framsläppt. Du ska räkna med att jag tar mig fram för egen maskin och att jag ber om hjälp när jag behöver det. Försöker du få med mig på dina vägar när jag inte vill, så spelar det ingen roll hur mycket vi har gemensamt. Om du framhärdar så tar jag en annan stig eller sparkar undan dig. För varje stöttande kollektiv med goda intentioner finns nämligen en baksida: bristen på förståelse för att den där gemensamma nämnaren inte är lika stor för alla. 

Visst, jag är kvinna och jag är hårdrockare. Det gör att jag delar vissa erfarenheter med andra kvinnor som är hårdrockare. Men jag är också autistisk och det gör att jag ofta har mer gemensamt med män. Eller katter. Min autism säger nämligen mycket mer om min person än mitt kön och behovet av en kvinnlig förebild blir förstås därefter. Likaså en eventuell önskan om att själv vara en. 

Utgå därför ifrån att jag gladeligen avviker från mitt kön, min kyrka eller andra kollektiv om det passar mig. Tro aldrig att samma bandnamn på våra tröjor, likadana bönböcker i våra hyllor, samma diagnos eller kön automatiskt gör mig till din bundsförvant, din förebild eller omvänt. Att skamlöst korsa alla gränser är nämligen en frihet som jag unnar både dig och mig.

Första Ljuset: Avantasia

Ibland glömmer man bort hur mycket man tycker om en låt, och grottans första adventsljus i mörkret, Reach Out For The Light, hör till en av de där låtarna jag helt enkelt har tappat bort en smula, men nu dammar av och lyser upp decembermörkrets första dag med. 

Som ni säkert gissade vid första anblicken av bilden ovan, så kommer jag undan för undan att tända ljus med koppling till hårdrockens stora låtskatt, och eftersom advent betyder ankomst och traditionellt är ett sätt att visa längtan efter ljusets eller, om man kristen, Jesu återkomst, så torde de första tonerna jag hörde med Avantasia passa bra som inledning. Ha en fin första advent, vare sig ni uppmärksammar den, eller inte.

Balladfrossa III

Nej, jag var inte särskilt romantisk av mig i fredags. Steinmans darrande hjärta vårdades inte riktigt så ömt som man kunde ha väntat sig - av någon annan än jag. Det är dessutom ett bra tag sedan jag förlorade mig ordentligt i stillsammare toner, både här och annorstädes. Fram med näsdukar (eller spottskålar), för här är inlägg nummer 100 på min blogg, innehållandes listan att söndagsslöa till:

1. Ensiferum "Celestial Bond"

Jag tyckte visserligen inte särskilt mycket om Unsung Heroes (2012), men som det storögda kjolstycke jag förvandlas till av nordisk folkmusik, kan jag inte undgå att gå ner mig i ljuva drömmar av Celestial Bond. Eftersom det är höst och jag älskar denna årstid med allt vad den innebär av sprakande färger, inomhusnördande och den mjöliga potatisens återkomst, så känner jag mig alltid trivsamt vemodig och höstlig av mig när jag hör den här. Gör det ni också, om ni har läggning för folkmusiktoner. 

2. Avantasia "What Kind Of Love"

Ja, jag vet. Düsseldorf hit och Fulda dit... Tyskarna har ett stadigt grepp om mig, så det är lika bra att ni vänjer er. Det kan till och med hända att jag har postat den här en gång förut, men den är ju så vacker! What Kind Of Love är en duett med Tobias Sammet och Amanda Somerville som inte ens jag muttrar åt, även om den dryper värre än en gammaldags söndagsstek - med gräddsås. Jag lyssnar ofta på den, i synnerhet när jag åker buss och kan sitta och titta ut på de oinspirerande vägarna mellan Karlstad och Väse, känna mig allmänt upplyft av all missriktad kärlek som flödar genom lurarna mellan Sammet och Somerville och nästan beklaga att jag inte kan sitta tillbakalutad en stund till...

3. Freedom Call "Turn Back Time"

Det kan tyckas otroligt, men det finns sidor av Freedom Call som inte är pinsamma. Jag har visserligen vägrat lyssna på dem sedan jag träffade på den ohyggliga besvikelsen The Circle Of Life (2005) på Megahertz i Karlstad och vände tralltyskarna ryggen med sorg i hjärtat. Turn Back Time från Eternity (2003) hör till gruppens bästa låtar, och den gick naturligtvis på repeat i mitt flickrum när jag lagt vantarna på skivan. (Tack igen, Daniel Källgren!)

4. Within Temptation "Forgiven"

Den här låten är jag riktigt förtjust i, för den känns klen och ömtålig. Logiskt? Inte särskilt, nej. Jag är inget större fan av Within Temptation, men den här är inte dum alls. Upptäckte gruppen av en ren slump, när jag precis läst ut sista Harry Potter-boken och fällde tårar över Severus Snape - något jag inte var ensam om, visade det sig. Kreativa fans hade minsann knåpat ihop ett antal hyllningsvideos till allas vår halvblodsprins och på så vis lirkade sig holländarna in i mitt medvetande mer permanent, efter att ha funnits någonstans i mitt medvetandes utkant en tid. Forgiven från The Heart Of Everything (2007) är melankolimys, så tacka och ta emot.

5. Kamelot "On The Coldest Winter Night"

Nu kan det vara på sin plats att försäkra eventuella läsare här om att det inte finns någonting med den här låten som kan kopplas till nedstämdhet hos mig. Den är helt enkelt bara vacker, punkt slut. Blev introducerad för dessa delvis Floridafödda proggare av samma finsk-västgöte som gjorde sig skyldig till att dansa storartat vackert till LOK för i runda slängar tio år sedan, men jag får ärligt erkänna att det inte blivit någon djupare utforskning. Men, Gud välsigne Youtube och fritid - än finns det tid att hitta fler förtrollande kompositioner av dessa herrar.

6. Rhapsody Of Fire & Christopher Lee "Magic Of Wizard's Dream"

Om det till äventyrs finns någon som inte har sett LOTR-trilogin, så går ni genast och skäms i något hörn efter att ni hört denna förträffliga duett. Det finns de som begåvats med röster man måste stanna upp för, och Christopher Lee stannar upp världen en smula vare sig han talar eller sjunger. I kombination med Fabio Lione blir det magiskt. Ryser alltid när jag hör detta stycke. Vilken episk avslutning på veckan...

In Nomine Patris III

Samma dag som jag lade upp In Nomine Patris ringde en vän från min församling som jag inte hade träffat på väldigt länge. Jag var småtrött, mitt uppe i en film och dessutom en smula vresig över ingenting. Hursomhelst så pratade vi förstås om vad vi gjort sedan sist, och då jag nämnde min hårdrocksblogg och att jag ägnat ett inlägg åt kristen metal, fick jag den här reaktionen:

”Åh, finns det kristen hårdrock! Jag trodde typ alla var djävulsdyrkare.”

Alltså. Mina första minnen av en kyrkolokal, är när jag som treåring tultade runt i Pingstkyrkan med gammelmormor och mina första hårdrocksminnen är syrrans Europekassett tre år senare. Jag har bokstavligt talat levt med kristendomen i ena handen och hårdrocken i den andra under tjugotre års tid och får höra från en människa jag känt väl i tre-fyra år, att hon uppenbarligen inte känner mig alls. Det är så fruktansvärt deprimerande.

In Nomine Patris? var ett inlägg som fick igång en intressant diskussion i FB-gruppen Hårdrockare för livet, där jag förklarade mitt personliga obehag inför metal med en religiös agenda och ett par härliga medkristna metalheads förklarade sin syn på saken. Det är diskussioner jag uppskattar, för det är en väldigt stor skillnad på att personligen avsky/känna obehag inför något, och att föra fram sin känsla som en sanning eller ett försök att trycka ner andra. Mitt obehag inför kristen metal är och förblir MITT, punkt slut.

Jag har alldeles för lång erfarenhet av kristendomens och hårdrockens olika ansikten för att kunna instämma i att hårdrock med kristet tema per automatik skulle vara uppbyggande. Den som säger så, kan inte sin religionshistoria, som många gånger är allt annat än upplyftande.

Den katolska kyrkan har en annan syn på människan än de evangeliska och lutherska kyrkorna, nämligen den dualistiska. Hos oss är mörker och lidande inte något onaturligt, tvärtom. Det är inget att skämmas för, utan ett tecken på att man är människa med allt vad det innebär.

I vissa delar av de evangeliska kyrkorna, är lidande och mörker något som ska undvikas till varje pris. Mörkret har skingrats i och med uppståndelsen och frälsningen är redan ordnad om du har tron. Gläd dig, människa! Men så enkelt är det inte, och just därför tycker jag om alla misantroper i hårdrocksvärlden som inte alls gläder sig, för jag behöver dem. Jag ser fler exempel på korsbärande i ett enda SRM-nummer än under hela fastetiden i min församling och i andra kyrkor har fastetiden avskaffats helt, så vi behöver alla naglar i ögat vi kan få.

De olika formerna av kristendom och satanism har på många sätt mer gemensamt än vad som är bekvämt att föreställa sig för den som bekänner sig stadigt till ena eller andra sidan. Samma behov av grupptillhörighet, samma längtan efter en sanning och samma världsfrånvändhet.

Jag kan själv bli trött på att behöva tala om för någon som känner mig att jag inte står redo att försöka omvända någon, att jag inte är rädd för frågor eller ifrågasättanden och att jag inte lever i ett lyckligt rosaskimmer, oförmögen att se problem inom kristendomen. Jag förklarar än en gång och önskar i tysthet att folk var mer bildade, men under alla retsamma frågor har det nio av tio gånger funnits ett stråk av rädsla för att jag ska peka ett fördömande finger mot dem.

Pratar jag däremot om min passion för metal med kristna, så finns där sällan en vilja att förstå – tyska lärarinnenunnor på 60+ undantaget. En helt annan ängslighet kombinerad med självrättfärdighet, som inte alls lämnar samma öppning för samtal som hos de hårdrockare som förbryllas över min tro, och det irriterar mig något vansinnigt.

Faktum är att det finns väldigt mycket metal som har texter i samklang med både kärleksbudskapet och korsvägen. En snabb genomräkning i min egen samling gav tjugofyra stycken i ett svep, och inget av dessa band klassar sig som white metal. Jag tror aldrig jag har hört talas om ett utpräglat katolskt metalband, däremot finns det säkert metalmusiker i min samling som är såväl katoliker som protestanter.

Vad jag kan ha förståelse för i white metal är viljan att visa på ett alternativ till den falang som på allvar hänger sig åt självdestruktivitet i ex. vissa former av extrem black metal. Det är otroligt sorgligt när människor känner sig så utanför samhället att de enda sällskap som de känner sig välkomnade i, är sådana som uppmuntrar självskador, våld mot andra och antisocialt beteende. Om man då, kristen eller ej, känner ett behov av väga upp destruktiviteten med något mer upplyftande så inte mig emot. Det här är ett fint stycke och det är knappast Strypers fel att jag känner ett instinktivt obehag:

De som aktivt tror på djävulsdyrkan och utgör ett reellt hot mot godhet och medmänsklighet är försvinnande få i jämförelse med de som sprider kaos och ondska under täckmantlar i form av skräddarsydda kostymer, välkammat hår och prästskruder. Det är därför jag inte kan låta bli att undra över vilket behov en uttalat kristen profil hos ett hårdrocksband fyller. Hade det överhuvudtaget funnits en sådan genre om det inte vore för motståndet mot hårdrock i de kristna leden? Blev det för tröttsamt att försvara sig åt två håll hela tiden?

Själv tror jag inte att band med kristen profil behöver vara mer seriösa än sina mörka motståndare, vilket är ytterligare en anledning till min skepsis mot genren. Ett rättvänt kors säger precis lika lite om bäraren som ett felvänt gör, precis som mina skivor med Bathory och Hildegard von Bingen inte säger något annat än att jag uppskattar både black metal och gregoriansk skönsång. Watain är ett band med tydlig satanisk prägel, här med en lågmäld, vacker hymn - utan growl. Varför jag inte får samma obehag av deras profil, som av en kristen motsvarighet har jag fortfarande inte lyckats luska ut, men vi har alla våra kors att bära, och mitt tycks vara kristen metal.

Det är inte svårt att välja sida. Trist, men inte svårt. Det finns inget enklare än att rätta in sig i ledet på ena eller andra sidan, vare sig det handlar om satanisk eller kristen hårdrock och därför finner jag fanatikerna på båda sidor komiskt lika i sitt tankesätt. Alla som lever i religionsöverskridande relationer av olika slag, vet att det krävs mycket tålamod från båda håll och att det är väldigt skönt att då och då befinna sig i sällskap med människor man inte behöver förklara eller försvara någonting inför. 

Själv är jag inte tillräckligt mycket gruppmänniska för att se vinsten med att "välja sida". De band som spelar black eller white metal, är fortfarande bara människor med bagage och brister som alla andra. Musik har makt, men inte så mycket makt som anhängare av båda sidor vill tro. Det är att avsäga sig eget ansvar och logiskt tänkande, om man påstår att musik och ord verkar ensamt. Jag lyssnar på mässor av Bach, Mozart och Haydn utan att bli särskilt mycket godare eller mer kristen för det och jag kan inte påstå att jag känt det omvända när jag lyssnat på Bathory och Watain.

Sedan får jag erkänna att jag givetvis finner det omåttligt roande att lyssna på metal som både satanister och kristna vill att jag ska hålla mig borta ifrån. De förstnämnda för att jag "ska" känna mig hotad/bortstött/äcklad av dem - de sistnämnda för att jag "borde" känna mig kränkt som kristen. Humor och självdistans är det första som ryker hos en fanatiker - i alla led.

Aus Deutschland mit Liebe

I Begynnelsen var Edguy, deras fans hörde dem och fann att det de spelade var bra, och då Tobias Sammet gick i skapartrance och gav liv åt Avantasia, hörde Edguys fans det och... Eller, ja: de som inte hörde The Metalopera FÖRE Edguy, förstås. Vilket jag gjorde, närmare bestämt i en liten metalsektion i Vetlanda för 11-12 år sedan. Det här var på den tiden då man fortfarande förflyttade sig rent fysiskt till en affär med dörr och fönster för att hitta, och förhoppningsvis ha råd att köpa, sin musik. Jag hittade Avantasia.

Det här minnet är tidsmässigt inte någon begynnelse, eftersom Power Metal redan gjort sitt intåg tidigare, närmare bestämt från Finland, men nu håller vi oss i det av två världskrig och en mur sargade landet i söder och en då blott 24 år gammal Tobias Sammet från Fulda, som skapade detta mästerverk.

Det var sent på vårterminen när jag hittade den - utan att ha en aning om vilka Edguy var! - och i synnerhet den alldeles lagom svulstiga balladen ovan, och pompösa "Sign Of The Cross", gick på repeat i flickrummet medan jag drömde ljuva drömmar om riddare och drakar... Med det menas att jag var riddaren som räddade en annan riddare och att vi tillsammans red iväg på en drake till något trevligt litet slagfält någonstans... Jag menar: det är klart att jag hellre var Gabriel Laymann än Anna Held, annars hade jag ju bara fått sitta och vänta!

För mig, som inte riktigt börjat uppskatta Blind Guardian än, var detta min första kärlek till tyska metalscenen och även om den inte längre hör till de skivor jag spelar regelbundet, så kan jag tvärsäkert utnämna Avantasia I till ett av mina bästa skivköp någonsin. Vill också avsluta det här inlägget med ett fullkomligt underbart klipp från Wacken Open Air 2008, där tyska metalscenens största spelevink & co framför The Scarecrow live, från Avantasia The Scarcrow 2008.

Ibland räcker ordet "episk", helt enkelt inte till.