söndag 22 september 2013

Balladfrossa III

Nej, jag var inte särskilt romantisk av mig i fredags. Steinmans darrande hjärta vårdades inte riktigt så ömt som man kunde ha väntat sig - av någon annan än jag. Det är dessutom ett bra tag sedan jag förlorade mig ordentligt i stillsammare toner, både här och annorstädes. Fram med näsdukar (eller spottskålar), för här är inlägg nummer 100 på min blogg, innehållandes listan att söndagsslöa till:


1. Ensiferum "Celestial Bond"


Jag tyckte visserligen inte särskilt mycket om Unsung Heroes (2012), men som det storögda kjolstycke jag förvandlas till av nordisk folkmusik, kan jag inte undgå att gå ner mig i ljuva drömmar av Celestial Bond. Eftersom det är höst och jag älskar denna årstid med allt vad den innebär av sprakande färger, inomhusnördande och den mjöliga potatisens återkomst, så känner jag mig alltid trivsamt vemodig och höstlig av mig när jag hör den här. Gör det ni också, om ni har läggning för folkmusiktoner. 



2. Avantasia "What Kind Of Love"


Ja, jag vet. Düsseldorf hit och Fulda dit... Tyskarna har ett stadigt grepp om mig, så det är lika bra att ni vänjer er. Det kan till och med hända att jag har postat den här en gång förut, men den är ju så vacker! What Kind Of Love är en duett med Tobias Sammet och Amanda Somerville som inte ens jag muttrar åt, även om den dryper värre än en gammaldags söndagsstek - med gräddsås. Jag lyssnar ofta på den, i synnerhet när jag åker buss och kan sitta och titta ut på de oinspirerande vägarna mellan Karlstad och Väse, känna mig allmänt upplyft av all missriktad kärlek som flödar genom lurarna mellan Sammet och Somerville och nästan beklaga att jag inte kan sitta tillbakalutad en stund till...



3. Freedom Call "Turn Back Time"


Det kan tyckas otroligt, men det finns sidor av Freedom Call som inte är pinsamma. Jag har visserligen vägrat lyssna på dem sedan jag träffade på den ohyggliga besvikelsen The Circle Of Life (2005) på Megahertz i Karlstad och vände tralltyskarna ryggen med sorg i hjärtat. Turn Back Time från Eternity (2003) hör till gruppens bästa låtar, och den gick naturligtvis på repeat i mitt flickrum när jag lagt vantarna på skivan. (Tack igen, Daniel Källgren!)



4. Within Temptation "Forgiven"


Den här låten är jag riktigt förtjust i, för den känns klen och ömtålig. Logiskt? Inte särskilt, nej. Jag är inget större fan av Within Temptation, men den här är inte dum alls. Upptäckte gruppen av en ren slump, när jag precis läst ut sista Harry Potter-boken och fällde tårar över Severus Snape - något jag inte var ensam om, visade det sig. Kreativa fans hade minsann knåpat ihop ett antal hyllningsvideos till allas vår halvblodsprins och på så vis lirkade sig holländarna in i mitt medvetande mer permanent, efter att ha funnits någonstans i mitt medvetandes utkant en tid. Forgiven från The Heart Of Everything (2007) är melankolimys, så tacka och ta emot.



5. Kamelot "On The Coldest Winter Night"


Nu kan det vara på sin plats att försäkra eventuella läsare här om att det inte finns någonting med den här låten som kan kopplas till nedstämdhet hos mig. Den är helt enkelt bara vacker, punkt slut. Blev introducerad för dessa delvis Floridafödda proggare av samma finsk-västgöte som gjorde sig skyldig till att dansa storartat vackert till LOK för i runda slängar tio år sedan, men jag får ärligt erkänna att det inte blivit någon djupare utforskning. Men, Gud välsigne Youtube och fritid - än finns det tid att hitta fler förtrollande kompositioner av dessa herrar.



6. Rhapsody Of Fire & Christopher Lee "Magic Of Wizard's Dream"



Om det till äventyrs finns någon som inte har sett LOTR-trilogin, så går ni genast och skäms i något hörn efter att ni hört denna förträffliga duett. Det finns de som begåvats med röster man måste stanna upp för, och Christopher Lee stannar upp världen en smula vare sig han talar eller sjunger. I kombination med Fabio Lione blir det magiskt. Ryser alltid när jag hör detta stycke. Vilken episk avslutning på veckan...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar