Fredagsfika: Bathory

Medan jag återhämtar mig efter min lilla Stockholm/Bodom-tripp och försöker knåpa ihop något om den som söndagsinlägg, så blir det förplägnad i grottan till en annan sorts toner. Veckans Fredagsfika består av tranbärsjuice - eftersom min imaginära mjödtunna var tom - och bitter saltlakritschoklad till Bathorys Nordland II (2003). Jag upptäckte herr Thomas "Quorthon" Forsberg via ströklickande om svensk black metal för några månader sedan, och efter att ha velat skära öronen av mig själv under en snabb genomlyssning av debutalbumet Bathory (1984), lade jag vidare utforskning på hyllan. Så snubblade jag över Hammerheart från Twilight Of The Gods (1991) och fick lov att göra vissa omvärderingar. Beväpnad med dem, tar jag mig nu an Nordland II (2003).

Första spåret, Fanfar, börjar som ett bultande på borgporten en kall vinternatt. Trolsk och stramt allvarsam på ett sätt som påminner om soundtracket till LOTR. Det ligger något disharmoniskt över det hela - en känsla som håller i sig plattan igenom. Så börjar Blooded Shore, opolerad och med trummorna i förgrunden på ett sätt som jag själv inte är riktigt van vid. Sången är inte svag och inte ekar den heller, men jag får känslan av att Quorthon sjunger - eller snarare ropar - på avstånd. Det är lugnt och stadigt, mer stämning än fart och körsången är låg och sparsmakad som ottesången en mörk gryning precis i brytningen mellan natt och dag. Att gitarrerna ger mer folkmusikkänsla än metal är en överraskning, om än inte en ovälkommen sådan.

Sea Wolf har en, för mina öron något svårfångad mix. Trummorna känns tungt klampande och gör det bitvis trögt, men harmonierna är mycket vackra och lämnar bilder av isiga skär och klumpiga årtag under vinternätter på vikingaskepp, upplyft av såväl vågor som vackra gitarrer. 

Tempot är fortsatt ganska lugnt under Vinland, men den har en mer vaksam, nästan hotfull ton, där körpartierna bär solosången utmärkt. Quorthons röst slungar mig mellan vikingaskepp och klosterkapell, som kan låta underligt för den oinvigde, men har man hört den nakna à capellasången under en benediktinsk morgonbön, så finns likheterna där, och skivans fjärde spår slutar förvånansvärt mjukt - i orgeltoner.

Döm om min förvåning, när så spår nummer fem får mig att tänka på KISS' I Love It Loud i inledningstakten. Den känslan håller dock inte i sig längre än någon sekund, för blundar jag ser jag min tonårshjälte Prins Valiant med vikingavännen Boltar i fören på ett långskepp framför mig. Det är snålblåst runt manteln, händerna är flådda av årtagen och det enda man vill ha är en bägare glödgat vin vid fyrfatet och skydd mot den råfuktiga luften. Precis så låter The Land, vars gitarrsolo utan vidare skulle kunna ha bytts ut mot en flöjtslinga och ändå fungerat lika bra. 

Death And Resurrection Of A Northen Son börjar råare, mer vildsint och sången hörs också bättre, vilket är välkommet. Inte ens med lite god vilja skulle jag kunna påstå att sången hållit ensam, men i det här välljudande slamret fungerar den riktigt bra. Jag börjar längta efter min andra, tredje och fjärde lyssning under några vaggvisemjuka körtoner, när det plötsligt skiftar tempo och löser upp min slöa tillvaro i ett organiserat kaos.  

Lite rittkänsla blir det i The Messenger, som har galopptakt och en svag, men sträv kör. Quortorn låter här mer uppbragt berättande än sjungande, och som den gamla hästflicka jag är, får jag förstås gamla minnen av turer genom skogen. Sången stör mig inte alls på samma sätt som den en gång gjorde, enda invändningen jag har är mixen, för när en röst varken sjunger growl eller helt rent, så är det lätt hänt att den dränks. Vill inte räkna den här låten till vare sig viking metal eller black metal. Riding lesson metal, kanske...? Tempobytet efter åtta minuter är en orgie i episka körer, men jag är så förbaskat svag för sådant att jag bara njuter. 

Så börjar det smattra som hagel mot ett plåttak. Om ingen har tagit patent på uttrycket "plåtsmatterriff", så gör jag det nu, samtidigt som jag är tacksam över den tempoökning som Flash Of The Silver Hammer bjuder på. Trots plåtsmatterriffen låter det inte stökigt, men jag är inte säker på om det är lika med en viss enformighet, eller om mina öron helt enkelt bara har börjat vänja sig.

Att The Wheel Of The Sun börjar klent som harpotoner först, är inget annat än falsk reklam. Inte för att jag klagar nämnvärt - nyanserna finns där, det är bara det att jag har svårt att uppfatta dem i min första genomlyssning av denna ljudmatta. Quorthorns röst låter klagande, mer uppgiven här och jag känner mig så småningom slö och nästan lite sövd av den - inte för att det är dåligt, utan för att det är lugnande. Lite som en godnattsaga man hört hundra gånger förut. Jag har inte alls någon känsla för låtens längd - 12:22 minuter - men efter nio har jag ännu inte tröttnat. Det är helt enkelt alldeles för bekvämt att lyssna på.

Alltihop mynnar ut i ett lagom kaotiskt slammer och tjugo sekunder långa Instrumental, som ett pyttepostludium, medan jag fyller min bägare till bredden och bereder mig på repeat och sökandet efter den där ickeimaginära mjödtunnan som borde tömmas till Quorthorns ära. Det är nästan så att jag hoppas på att nästa veckas musikaliska matintag ska vara av sämre kvalitet, för jag märker att jag inte har något att gnälla över här, med undantag för den bitvis smådåliga mixen, men det är försumbart. Med tanke på att jag ville göra mig av med mina hörselorgan under första mötet med Bathory, så får vi väl säga att det är ett rätt hyfsat betyg...