Extra allt och lite till. En vaniljmunk till kaffet? Snålt! En Fredagsfika med Meat Loafs Bat Out Of Hell (1977) är som att vandra i ett ändlöst hav av grädde och smördeg. Jag uppfattar inte ens en melodi att hålla fast i förrän 1:30 minuter in i första spåret, Bat Out Of Hell, som inte direkt stressar eller pressar något eftersom den är exakt 9:52 minuter lång med o-körer, boogie woogie-piano och lager efter lager av piano och gitarrer. Är jag förlåten som tappar fokus vid 8:44?
Det sägs att 80-talet var smörigt, men den myten kan jag nu genomskåda i You Took The Words Right Out Of My Mouth (Hot Summer Night). Börjar man en låt med ett talparti om vargar med röda rosor, strupar och hesa viskningar som påminner om störda bröllopslöften, så är det helt enkelt kört från början. Jag är inte särskilt romantisk av mig och om jag väl är det, så är det inte sådant här som får hjärtat att fladdra. Kan inte ens avgöra om det påminner mest om en extatisk gospelkör, eller hawaiianska dansöser bland sanddynor. Men visst flyter jag med rätt glatt, i synnerhet som tjejerna inte wailar något.
Sedan är det frågan om det är mig det är fel på, eller om tiden har sprungit ifrån Heaven Can Wait? Bestämmer mig för att jag troligen inte är i rätt stämning, för någon gåshud, myskänsla eller ens en Disneypastellvy passerar framför mig i den här svulstiga balladen. Den är ändå bättre än All Revved Up With No Place To Go, som mest känns som en orgie i tårtfyllningar. Jag gillar inte saxofoner och inte Ellen Foleys röst heller, för den delen. Mockatårta med beskt kaffe, någon? Vart finns utrymmet för att hinna uppfatta detaljerna?
Lite tidig tonårsångest härnäst, kanske? Two Out Of Three Aint Bad är vackrast hittills och påminner om högstadiediscotryckare, men blir snabbt trög, som när man dansade med någon som man inte synkade alls i längd med, så att båda fick ont i ryggen och klampade runt som ett par styltiga marionettdockor. "We can talk all night, but that aint taking us nowhere", sjunger Steinman, och jag instämmer helhjärtat.
Jag får ångra mina spydiga tankar, inte för att det bli bättre, utan för att synden straffar sig själv. Ur mockatårtan ner i marängsvissen. Rädda mig någon från detta Jerry Lee Lewis-klinkande som här döpts till Paradise By The Dashboard Light. Jag rycker visserligen till i min dästa tillvaro efter tre minuter, men det är ingen behaglig väckning, utan musikalstökiga halvtalpartier och Foley är den mest påfrestande sångerskan jag hört sedan Anette Olzon slaktade Nightwishs Ever Dream. Här sjunger duetten "praying for the end of time" och jag säger amen.
For Crying Out Loud är riktigt vacker i hela 3:30 minuter, och med tanke på att låten är 8:55 minuter lång, så får det väl anses som ett hyfsat betyg. Sången kommer till sin rätt bättre när den inte dränks i blås och bröl och det förbaskade orkesterslamret som först är så irriterande, blir lite småmysigt. Hade Steinman bara nöjt sig med sparsamma sex minuter, så hade den smakat lika bra som första känslan av vaniljkrämen från bullen, men nu är det som att matas med ögonbindel och aldrig veta när man tagit sista tuggan.
Sedan kommer en viktig fråga. Varför har skivan ett nästan fyra minuter långt liveintro som åttonde spår? Det låter ju för i helsefyr som när en femåring bankar på pianot följt av en ödesmarsch mot... glittererans sista strid? Ja, av någon anledning påminner det här mig om scenen med Jack Fairy i glitterskrud i Todd Haynes Velvet Goldmine (1998). Boléro (Live Intro) låter som en blandning mellan en marsch mot godisaffären och Jack Fairys paljettströssel, men kanhända blir det trevligt att höra de två sista spåren, som är liveversioner av Bat Out Of Hell och Dead Ringer For Love.
Visst, jag halvsover genom pianoslingan i Bat... men det är rätt fint att höra publiken (som jag fördomsfullt inbillar mig består av många, darrande kvinnosuckar.) Eftersom jag överlag har svårt för livespår, blir jag ändå ganska belåten, för det är knappast dåligt bara för att jag gäspar flera gånger och tappar fokus, eller...? Tjejsången förtjänar en munkavle och vid 9:00 gråter mina öron och ber om nåd.
Avslutningsvis får jag ingen direkt nåd att tala om. Har ni en aning om hur otroligt sjukt det känns att lyssna på avslutande Dead Ringer For Love, tryggt innesluten i sina lurar - och plötsligt se en strippscen i Grand Theft Auto V på TV:n? Nej, tänkte just det. Fast det gör ingenting, tvärtom är det riktigt förlösande, som att komma ur en matkoma med en kopp riktigt starkt kaffe. Nåd är det inte frågan om, men väl ett skratt, för även om jag har hört den här hoppjerkedängan förut, så är det iallafall första gången i samband med en tecknad strippa. Spela den på Maxim en kväll, så lovar jag att göra mitt första strippklubbsbesök. Blir jag missnöjd kastar jag munkar. Jag har redan fått för mycket av den sortens fika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar