onsdag 11 september 2013

Tyskland I Mitt Hjärta: Blind Guardian

Bild av Martin från mblserier.se 


Jag vill ha det sagt med en gång: jag hatar att resa. Tanken på att ge sig iväg med en packning där hälften är onödigt och andra hälften inte går att använda eftersom jag glömt allt jag egentligen behövde hemma.

Att ha fyra påminnelser i mobilen för tåg- eller busstider som piper hysteriskt så att jag ska komma ihåg att tiden går även om jag inte gör det. Att, efter att ha klarat av eventuella buss- och tågbyten, lyckas tyda den förbannade kartan och suddiga vägbeskrivningen för att hitta fram till vad som nu är målet för åtminstone resväskan, innan man inser att den där jävla bananen man tog med sig på bussen/tåget, stinker i kapp med ens egen resesvett och… ja, jag tycker det är förbannat besvärligt att resa.

Som om det inte vore nog med de praktiska förberedelserna och att klara av själva färden, så börjar den här grottmänniskans nästa ångest att ticka igång så fort man kommit fram till andningspausen: Hur kommer det att funka att bo här under ett par nätter? Det spelar ingen roll om det är ett vandrarhem, ett hotell, en god vän eller mina päron. Mina rutiner är stadda i upplösning och det slår aldrig fel: hur roligt jag än kan ha haft på min resa, så är jag som en urkramad disktrasa, redo för sophinken när jag kommer hem. Tänk er då hur det skulle bli om jag for utomlands, någonstans där det dessutom kan bli kinkigt med engelskan…



Nordväst om Düsseldorf
Ett land jag dock vill besöka är Tyskland, men det är varken Oktoberfest eller Kölnerdomen som väckt den reslusten, utan landets icke obetydliga bidrag till min skivsamling. En stor del av det bidraget står en viss 47-åring från Lank-Latum i Meerbusch för: Hansi Kürsch.

För er som, trots inläggstitel inte vet vilket band vi talar om, så presenterar jag härmed inte utan viss tungvrickning, Tysklands, enligt mig, power/speed/symphonic/progressive metalband nummer ett: Blind Guardian.

Dessa herrar har hållit igång sedan 1984, släppte sin första demo Symphonies Of Doom (1985) och sitt första album, Battalions Of Fear (1988), har tre saker som får mitt hjärta att bulta: mysticism, fantastiska melodier och en sångare vars röst skär mig i strimlor i svaga ögonblick. Jag innehar åtta av tretton album, samt en skamsen kopia av A Night At The Opera (2002), som jag bytte till mig mot en kopia av Edguys Mandrake (2001) i gymnasiet, och i över ett decennium har de omväxlande förhäxat och retat gallfeber på mig. Blind Guardian är min skivsamlings obändiga vildväxt, ibland lika tröttsam som en kvickrotsinvasion, för att sedan slå ut som den vackraste rosenbuske.

Här i grottan ska vi nu bege oss till Tyskland vid några utvalda tillfällen, och första anhalt blir alltså Krefeld, nordväst om Düsseldorf, där Blind Guardians första uppsättning såg dagens ljus 1984 och hamnade i mitt skivställ sjutton år senare. Vi ska inte fördjupa oss mer i geografin, däremot den snåriga terräng som har lett bandet till mitt hjärta.



Fyndet
Jag minns inte vart jag hittade den, men däremot vet jag mycket väl varför jag inte bara bläddrade förbi den. Jag hade aldrig sett något som påminde om omslaget till Imaginations From The Other Side (1995) förut. Den gula, gammelsnirkliga loggan, bandnamnet som lät som hämtat ur en folksaga och omslaget med en drake slingrad runt en luta visste precis vart det träffade.

Jag vet att jag lyssnade en stund i butiken, minns att jag kände mig otålig tills jag kom till A Past And Future Secret och det vackraste vemod som någonsin nått mina öron tystade allt vad sund kritik hette. Efter en för en gymnasieelev ansenlig transaktion på 170 kronor, följde så min allra första upplevelse av Blind Guardian med mig hem i en liten plastpåse, tillsammans med stor förväntan.

Vid den tiden gick mitt fantasyintresse på högvarv och då Prins Valiant fått mig på knä redan i högstadiet, var det inte särskilt förvånande att en skiva med en sång om Mordred talade till mitt riddardille. Jag hade aldrig hört metal med historiskt tema förut – Blind Guardian kom före Avantasia till min samling – och för en boknörd med allvarliga planer på att sy sig en yllekåpa och lära sig latin var det nyinköpta innehållet i plastpåsen ett löfte om ljuv förening mellan mina två stora intressen: medeltidshistoria och metal.

Den första tiden lyssnade jag bara på två spår: A Past And Future Secret och The Script For My Requiem. Den senare på grund av att den kom direkt efter favoriten och jag trots allt var tvungen att slita mig från mina böcker, resa mig från sängen och byta tillbaka till A Past And Future Secret eftersom det inte fanns någon repeatfunktion på min CD-spelare.

Lägg gärna det här på minnet, om ni tänkt fortsätta att läsa min blogg: jag är och förblir en omlyssnare och omläsare, en vanemänniska som inte mår väl av för många nya intryck, så i min värld är det inte ett dugg konstigt att äga en skiva som man inte upptäcker i sin helhet förrän efter tio år.



Förvirringen
Hansi Kürsch, bandets sångare tillika låtskrivare, har alltså komponerat metal utifrån såväl Arthurlegenden och korstågen som Härskarringen. I samband med filminspelningen av LOTR-trilogin, fick bandet en förfrågan om att göra soundtracket, något de tyvärr tackade nej till på grund av att de stod mitt uppe i trögfläskiga A Night At The Opera (2002), som jämte A Twist In The Myth (2006) presenterar två ytterligheter av tristess som får mig att vilja smiska Hansi Kürsch & co med en törnruska.

Istället för att bidra till Jacksons episka mästerfilm, producerade några av mina älsklingstyskar som bäst mediokra jungfrusuckar och som sämst prog metal på fultjack. Jag är i grunden en varm anhängare av att inte gnälla för mycket när ett band vidgar sina vyer. Man klagar ett tag på att det känns ovant, låter den oväntade skivan ligga till sig lite och tar sig sedan tid att lyssna på den då och då, tills man kommit över sina älskades förändringar och kan börja söka efter skattgömmorna istället för att tjura över att det inte är som förr. Men i A Twist In The Myth (2006) har jag fortfarande inte hittat någon skatt.

Trubadurslingan Skalds And Shadows är det enda spår jag får en smula behållning av, men några glimmande mynt är det inte frågan om, snarare lättsmälta chokladpengar i guldfärgat stanniolpapper och blotta åsynen av den skivan är en osviklig stämningssänkare, ungefär som Children Of Bodoms Relentless, Reckless Forever (2011). När jag känner mig på medmänskligt humör tänker jag att dessa två magplask kan skyllas på tillfälliga sinnesstörningar eller personlighetskriser, men för det mesta känner jag mig bara förolämpad.



Rösten
När vi nu har kommit fram till att Blind Guardian bildades 1984 i närheten av Düsseldorf, rör sig mellan fyra olika metalgenrer: power, speed, symphonic och prog, har en förkärlek för fantasy samt en flitig men ojämn discografi, så ska vi gå över till mannen med ett röstomfång på fyra oktaver: Hansi Kürsch.

För ett öra ovant vid metal kan Kürsch bli en tonsäker, men väl mästrande upplevelse. Jag har alltid uppfattat ett visst tvång i hans röst. Den balanserar ofta på gränsen till att ta över alla andra hörselintryck och jag misstänker att om någon kardinal med ovanligt god musiksmak lånar ett öra till Kürsch & Co, så lär han sucka något i stil med: ”OM vi bara hade rekryterat bättre i Tyskland lite tidigare och grundligare! Vilken förstetenor vi kunde ha fått…”

Vi övriga tackar för Vatikanens bristande engagemang i Düsseldorf med omnejd, för med Hansi Kürsch har metalvärlden, enligt mig, fått ett av sina mest exklusiva tillskott i röstväg, vare sig det är till att gå i krig, uppvakta högborna damer eller kröna trollkarlar.



Fantasytemat & Myterna
Tro nu inte att jag nonchalerar André Olbrich och Thomen Stauch med min långa hyllning till Kürsch, men det jag alltid intresserat mig mest för med Blind Guardian är sången och temat. Att läsa böcker och lyssna på musik är två aktiviteter jag gärna gör samtidigt, och emellanåt händer det att ett band och en bok omfamnar varandra värre än ett trånande par.

Förutom Härskarringen, som tyskarna ägnat ett helt album åt, har gruppen också texter inspirerade av Arthurlegenden och George R.R Martins serie Sagan Om Is Och Eld. Jag minns när Peter Jackson skulle börja filma Härskarringen och allt jag kunde tänka på var om det skulle falla platt till marken. Det är vanskligt att tolka något som är så älskat och detaljerat, som varje läsare har sin egen, högst personliga bild av, men precis som Peter Jackson gjorde en fantastisk filmatisering, gjorde Blind Guardian med låtar som The Lord Of The Rings och Nightfall, The Curse Of Feanor och Noldor en bit av Tolkiens värld till sin egen. Är du ett fan av Härskarringen och inte har hört dessa fyra stycken, så är det hög tid. I synnerhet de två första är bland det absolut bästa som gruppen har gjort.



Genrehorans skamlösa reklam
Blind Guardian har en så pass stor och blandad repertoar att till och med den mest själlösa radiohitrunkare skulle kunna nås av en och annan ljusglimt. Här nedan presenterar jag, som den självutnämnda expert jag är, hur du på bästa sätt låter Düsseldorfs välsignelser träffa de mest behövande:

Mor- och farföräldrar: The Eldar (Nightfall In Middleearth)
Mödrar: Spread Your Wings (The Forgotten Tales)
Fäder: Mordred’s Song (Imaginations From The Other Side)
Flickvänner: To France (The Forgotten Tales)
Pojkvänner: Welcome To Dying (Tales From The Twilight World)

3 kommentarer:

  1. Nu blir jag supernyfiken-vilka låtar är influerande av "Sagan om is och eld" ?

    SvaraRadera
    Svar
    1. "War Of The Thrones" på At The Edge Of Time (2010). Inte så konstigt när man väl tänker efter, men jag blev själv förvånad över att det tog sådan tid innan polletten trillade ner hos undertecknad.

      Radera
    2. Tack för tipset-den måste jag lyssna på =)

      Radera