Mild styrka från Pampas

Kors i taket (eller iallafall på fotbollsplanen). Ikväll lär det nämligen krylla av korstecken när Argentina möter Tyskland i VM-finalen. Innan ni slutar läsa, övertygade om att nu har den här bloggen gått käpprätt åt sportsidorna, kan jag lugna ner med att det alls inte ska handla om sport, utan metal. Argentinsk sådan.

Tysklands digra bandkatalog behöver ingen mer presentation, men precis innan jag skulle resa mig för att tillverka morgonens första, svarta guld, slog det mig att det enda metalband jag känner till från Sydamerika är brasilianska Sepultura. I skrivande stund är det förmodligen inte särskilt roligt att vara brasse om man bryr sig om fotboll. Jag tycker dock att invånarna på den plats som kan tituleras Sepulturas livmoder, inte behöver grina över att tjugotvå män som leker med en boll petar in den i fel mål. Lite upplyftande toner från Belo Horizonte borde pigga upp:

Sepultura - Arise

Nåväl. Det är Argentina som ska stå i fokus idag. Min till en början inte alltför optimistiska sökning, ledde nämligen till Almafuerte. Om någon enda av mina läsare, möjligen med undantag av det Levande Lexikonet, känner till dem så ska hen tilldelas en virtuell lagerkrans. Namnet betyder "mild styrka", om latinet inte har svikit mig och såhär låter den:

Almafuerte - Mano Brava

 

Almafuerte, kära besökare.Vad tycks? Av någon anledning envisas diverse källor med att kalla detta för speed metal, vilket iallafall gör mig något konfunderad. Om det här gunget är argentinsk speed metal, hur låter då argentinsk doom metal...?

Den här kvartetten har i vilket fall som helst hållit igång sedan 1995, släppt åtta album och öppnat för såväl Ozzy Osbourne som Metallica och Megadeth. Texterna behandlar någon sorts blandning av extrem förkärlek till Pampas och samhällskritik, något som också går igen i sångaren och basisten Ricardo Ioros andra band Hermética, så vi får anta att det där med hemjorden är något som är omåttligt populärt. 

Det rör sig dock inte om någon form av rasism, utan om den där sortens löjliga stolthet över något man själv inte har åstadkommit - ungefär som när publiken vrålar om hur bäst de själva är, när de har suttit still och glott på andras prestationer på en fotbollsplan. Ingen är fullkomlig och vi står trots allt redan ut med Ted Nugents små utbrott av övervintrade jägarideal och patriotism.

Eftersom det har varit mycket känslor i Sydamerika just nu, så passar det väl rätt bra med en trivsam ballad också? Almafuerte har här vissa inslag av det jag älskar hos J.E.T, men den fina sprödheten i sången är utbytt mot något betydligt mer robust. Inte alls dumt, faktiskt. Kolla gärna upp det här lilla bandet, för det var en glad överraskning att ens hitta det. För övrigt håller jag på Tyskland ikväll. 

Almafuerte - Se Vos

Sydstatsrock, heavy metal och industriljud på Putte i Parken

Jodå, jag är allt igång. Främst med annonsringning och intensivt värmehat, men även med tre live-recensioner från Putte i Parken, kantänka. Du hittar dem på Crankitup och länkarna finns nedan:

Maryland
Lancer
Raubtier

Fördomar, tips och semesterplågor

Semestern. Den där efterlängtade, heliga Semestern med stort s som prompt måste vara minst fyra veckor lång och innehålla 95% brännande sol för att räknas, är slut. I mitt fall var den två veckor lång och paniken kom redan efter en vecka. Förra året visste jag att jag inte klarade fyra veckor på raken, i år insåg jag att jag inte klarar två veckor heller.

Drömmen hade förstås varit en pensionatsvistelse, av något slag. Strukturerade dagar med ljudet av en gonggong till måltider, magiskt bäddade sängar och några beskäftiga människor som styrt iväg mig på diverse aktiviteter jag garanterat orkat med. Skivinköp, biblioteksräder och annat trevligt.

Egentligen hatar jag inte att ha ledigt, jag avskyr bara innerligt att jag inte klarar av att vara ledig i mer än tre-fyra dagar utan att börja yra runt som en osalig ande. Att jag aldrig får ledigt från mig själv. Lägg till sommarvärme, gärna med riktigt stark eftermiddagssol eller åskmoln som vägrar dra igång regnet i rimlig tid utan smiter om runt bröstet som en alldeles för liten skjorta. Fy fan. Värmen gör min hjärna opålitlig, att skylla på just hettan när dumheter begås är populärt, så vad passar då bättre än det här:

Heat of the Moment (1982)

Förutom att muttra bakom neddragna persienner och stirra trånsjukt på vinterbilder under våta drömmar om scheman, femton minus och grannar som inte spelar sinnesslöa radiohittar i jucktakt bara för att sanctum tridum juni-juli-augusti har infunnit sig, så har jag lyckats åstadkomma min första krönika för Crankitup, visiterat min käre vän i Tensta och sorterat ett par tusen metal- och hårdrocksskivor. Notera den svansprydda arbetsledaren som jag höll på att snubbla över vid mer än ett tillfälle. 

I skrivande stund är Grottmänniskan ledig från jobbet igen, men bara kort, tack och lov. Både semester och sjukdom är över (bortsett från några attacker av högfärdshosta då och då) och hon är igång med att trakassera annonsörer, etikettera flaskor och knattra fram kalenderinlägg och artiklar igen. Här på bloggen ska det också komma mer, både nya och gamla teman. Emellanåt kommer det att dyka upp inlägg från Crankitup och i övrigt är Grottmänniskans ständiga mål att kunna mer och bli bättre, samma mål som hon hade vid den här tiden förra året. Tanken är också att skivsamlingen sakta med säkert ska fyllas på, och här nedan är ett stycke från en skiva jag längtat efter i månader - och fått i present av en viss E.T.

Glissando (1996)

Ett tips av lite senare datum har Cecilia på Crankitup bistått med: Nifelheim, som jag under mina turer genom black metal-genrens gränder inte har givit tillbörlig uppmärksamhet. Jag gör härmed avbön och ber dessutom de eventuella besökare här som inte tror sig gilla black metal, att ge det här en chans. Under ett samtal om vilka band som fick in oss på black metal från början nämnde jag Vintersorg och Cecilia Nifelheim, vilket gjorde mig lite mer nyfiken på Hellbutchers och Tyrants skapelse. Även om Nifelheim rent kronologiskt ligger inom perioden för andra vågens black metal, så ligger stilen närmare första vågens band, vilket jag uppskattar mycket. Norsk black metal à la Immortal och Burzum är inte riktigt i min smak.

The Bestial Avenger (2000)

Problemet med att vara sitta och sucka över band man inte gillar, är att man kan riskera att klicka fram en låt med "ett liknande band" (heja Youtube!) och tänka lite självbelåtet att det här låter säkert lika maskätet och ruttet - bara för att upptäcka ytterligare en skatt i djupen som man vackert får skriva upp på såväl inlyssnings- som inköpslista. Att Transilvanian Hunger (1994) borde klassas som tortyrinstrument vidhåller jag (för närvarande). The Underground Resistence (2013) är dock en helt annan historia. Första inlägget efter semestern slår därför fast ännu en gång hur urbota dumt det är att klamra sig fast vid "första intrycket" av någonting. Ibland kan det till och med hända att man ändrar uppfattning om ett band just som man ska till och såga det. Darkthrone, ni vann första slaget. Semestern är slut.

Dead Early (2013)