Fördomar, tips och semesterplågor

Semestern. Den där efterlängtade, heliga Semestern med stort s som prompt måste vara minst fyra veckor lång och innehålla 95% brännande sol för att räknas, är slut. I mitt fall var den två veckor lång och paniken kom redan efter en vecka. Förra året visste jag att jag inte klarade fyra veckor på raken, i år insåg jag att jag inte klarar två veckor heller.

Drömmen hade förstås varit en pensionatsvistelse, av något slag. Strukturerade dagar med ljudet av en gonggong till måltider, magiskt bäddade sängar och några beskäftiga människor som styrt iväg mig på diverse aktiviteter jag garanterat orkat med. Skivinköp, biblioteksräder och annat trevligt.

Egentligen hatar jag inte att ha ledigt, jag avskyr bara innerligt att jag inte klarar av att vara ledig i mer än tre-fyra dagar utan att börja yra runt som en osalig ande. Att jag aldrig får ledigt från mig själv. Lägg till sommarvärme, gärna med riktigt stark eftermiddagssol eller åskmoln som vägrar dra igång regnet i rimlig tid utan smiter om runt bröstet som en alldeles för liten skjorta. Fy fan. Värmen gör min hjärna opålitlig, att skylla på just hettan när dumheter begås är populärt, så vad passar då bättre än det här:

Heat of the Moment (1982)

Förutom att muttra bakom neddragna persienner och stirra trånsjukt på vinterbilder under våta drömmar om scheman, femton minus och grannar som inte spelar sinnesslöa radiohittar i jucktakt bara för att sanctum tridum juni-juli-augusti har infunnit sig, så har jag lyckats åstadkomma min första krönika för Crankitup, visiterat min käre vän i Tensta och sorterat ett par tusen metal- och hårdrocksskivor. Notera den svansprydda arbetsledaren som jag höll på att snubbla över vid mer än ett tillfälle. 

I skrivande stund är Grottmänniskan ledig från jobbet igen, men bara kort, tack och lov. Både semester och sjukdom är över (bortsett från några attacker av högfärdshosta då och då) och hon är igång med att trakassera annonsörer, etikettera flaskor och knattra fram kalenderinlägg och artiklar igen. Här på bloggen ska det också komma mer, både nya och gamla teman. Emellanåt kommer det att dyka upp inlägg från Crankitup och i övrigt är Grottmänniskans ständiga mål att kunna mer och bli bättre, samma mål som hon hade vid den här tiden förra året. Tanken är också att skivsamlingen sakta med säkert ska fyllas på, och här nedan är ett stycke från en skiva jag längtat efter i månader - och fått i present av en viss E.T.

Glissando (1996)

Ett tips av lite senare datum har Cecilia på Crankitup bistått med: Nifelheim, som jag under mina turer genom black metal-genrens gränder inte har givit tillbörlig uppmärksamhet. Jag gör härmed avbön och ber dessutom de eventuella besökare här som inte tror sig gilla black metal, att ge det här en chans. Under ett samtal om vilka band som fick in oss på black metal från början nämnde jag Vintersorg och Cecilia Nifelheim, vilket gjorde mig lite mer nyfiken på Hellbutchers och Tyrants skapelse. Även om Nifelheim rent kronologiskt ligger inom perioden för andra vågens black metal, så ligger stilen närmare första vågens band, vilket jag uppskattar mycket. Norsk black metal à la Immortal och Burzum är inte riktigt i min smak.

The Bestial Avenger (2000)

Problemet med att vara sitta och sucka över band man inte gillar, är att man kan riskera att klicka fram en låt med "ett liknande band" (heja Youtube!) och tänka lite självbelåtet att det här låter säkert lika maskätet och ruttet - bara för att upptäcka ytterligare en skatt i djupen som man vackert får skriva upp på såväl inlyssnings- som inköpslista. Att Transilvanian Hunger (1994) borde klassas som tortyrinstrument vidhåller jag (för närvarande). The Underground Resistence (2013) är dock en helt annan historia. Första inlägget efter semestern slår därför fast ännu en gång hur urbota dumt det är att klamra sig fast vid "första intrycket" av någonting. Ibland kan det till och med hända att man ändrar uppfattning om ett band just som man ska till och såga det. Darkthrone, ni vann första slaget. Semestern är slut.

Dead Early (2013)

Innerst inne är vi alla romantiker

Så var vi inne i maj och snart fylls apoteksköerna med naiva soldyrkare som säkert som en klocka har bytt ut yllet mot bomull några veckor för tidigt. Samma människor kommer dessutom att köa för kylbalsam i juli också, eftersom de av någon outgrundlig anledning aldrig lär sig att hålla sig i skuggan. Vi hårdrockare, har jag för mig, brukar hålla oss till sundare solvanor. Det kan visserligen bero på att vi rätt ofta är bleksiktiga och otränade av naturen, men också på alla de stiliga plagg som trängs på finhyllan i garderoben. Man äger ju inte sådana stiliga tygbitar utan att visa upp dem.

Någon hårdrockare fick en snilleblixt och såg till att man kunde klä sig i t-shirts med det kärleksfulla budskapet: "Innerst inne är vi alla hårdrockare". Själv äger jag ännu ej någon sådan festblåsa, men inköpslistor är till för att fyllas och vad jag än har på mig, är jag naturligtvis hårdrockare från mina kluvna hårtoppar ända ner till stortånageln.

När du träffar på en hårdrockare, har du troligtvis också mött en romantiker. Jodå. Samla ihop några hårdrockare i urtvättade tröjor, förse dem med lagom mängd alkoholhaltig dryck och när 75% av dem börjar se lite extra lyckliga ut, så slår du på en lång lista med ballader och betraktar hur allsångsskrålet går över i slutna ögon och en annan sorts innerlighet än vad The Number Of The Beast och Ace Of Spades framkallar. Rätt var det är har du hamnat i en stämning då en knuten näve inte längre är en stolt och förbannad vansinnesgest, utan hårdrockarens svar på knäppta händer och salighet. Om du då tillhör den sortens människor som får kalla kårar utmed ryggraden av ballader, så är det dags att fly fältet.

Ready To Go Home (2000)

Asia hör till det vi kallar AOR, arenaorienterad rock och det här är således ingen metalballad. När det kommer till ballader blir genrer dock ointressanta för de flesta utom riktigt envetna Motörhead-fans i tjugoårsåldern och hårdrockare på strikt norsk black metal-diet. Det är en sak att inte gilla ballader, men när man börjar känna sig själsligt hotad av dem är det läge att söka hjälp. Nu när vi har S:t Ronnie James Dio som vakar över oss från någonstans, kan vilsna själar vända sig till hans repertoar för terapi. 

Rainbow Eyes (1978)

Till skillnad ifrån Asias mer storslagna stil, är det här något att kura ihop sig intill partnern eller bästa polaren till.  Man ska aldrig störa en bra låt, men i det här fallet är det en ren skändning att göra det. Lyssna! Det är mjukt som en gardin av nattfjärilar... Jag med min svaghet för flöjttoner får till och med ståpäls där jag saknar hårväxt. Helgonförklara den här mannen, snälla Franciskus, så förlåter jag dig för att du satte ett "sankt" framför JP II. Det är inte lätt att vara ledare för en skock får och därför går vi från änglar till demoner.

Expressing The Heart (1985)

Det "värsta" med den här balladen börjar runt 1:50. Dave Hill har en förmåga att bända upp bröstkorgen på mig med sin röst och sedan lämna den på vid jävla gavel, som en svängdörr för påfrestande känslor. Demon lämnar alltid en känsla av tomhet hos mig, som när man var liten och var riktigt ledsen för något men av någon anledning inte kunde gråta längre. Förmodligen en perfekt ballad för olycklig kärlek som hade gått på repeat i flickrummet om jag känt till Demon i tonåren.

Prisoners In Paradise (1991)

Vågar jag ens gissa hur många gånger jag hade den här på repeat? Hur många gånger jag mimade och spelade luftgitarr till den framför pigtittaren på min flickrumsbyrå? Och vem var jag olyckligt kär i just då? Jag hade iallafall inte kommit in i perioden av övertygad klosterkallelse ännu, så mycket är jag säker på. Jag äger inte skivan, men tycker att låten är en av Europes bästa, ljusår före såväl Carrie som nyversionen av Open Your Heart på Out Of This World (1988).

Another Day (1992)

En dag ska jag lista ut varför jag börjar fundera på basinköp av just den här låten. Ja, bas som i instrumentet bas, inte bas som i basutbud av amerikansk prog metal, även det också bör hamna i grottans skattkammare så småningom. Egentligen borde jag inte gilla det här, eftersom smeksamma saxofoner brukar ge min inre puritan kväljningar, men vad förslår den mot John Petruccis skamlösa svulstighet? Två-tre glas vin och jag lovar att jag får tårar i ögonen innan första meningen innehållandes "die another day" är färdigsjungen. Ni är härmed varnade.