Det ska fan vara fittbärare* och ha världens bästa musiksmak

”När kurserna riktar sig speciellt till tjejer är det alltid hur många som helst som hör av sig. Så fort man verkar separatistiskt skapas en gemenskap. Man blir tryggare och får bättre självförtroende”, säger hon. ”Man skulle ju vara cool och inte fråga snubbarna om hjälp, så det blev ett oändligt letande på vad som då var internet. Killarna frågar ju varandra, men som tjej blir man rädd att de ska tro att man inte är lika bra. Om kvinnor ger info blir det liksom ingen tävling som gör det jobbigt att lära sig.”
 

Med ovanstående citat från den här artikeln, inleder jag denna hastigt påkomna krönika. För något år sedan hade jag värjt mig vid tanken på ett musikprojekt speciellt för tjejer. Jag är hårdrockare och skribent. Det sista jag ville var att mitt kön skulle spela roll. Jag är inte bättre/sämre på det jag gör för att jag är kvinna och har inte nått dit jag gjort idag, på grund av någon har klappat mig på huvudet. Förut hade jag nog inställt mig i kören av ”kan killarna själva utan hjälp så kan väl fan vi också”, men det är faktiskt inte det saken handlar om.

Det handlar om trygghet. Att testa sig fram, repa och låta för jävligt i början ska vara kul och hur jävla kul har man om man ständigt känner sig betraktad, bedömd och exotifierad under tiden? En separatistisk replokal är helt enkelt en fantastisk idé, för jag är säker på att fler kvinnor än jag skulle ha velat kunna traska in i replokalerna i tonåren och känna sig självklara.

En del reagerar på separatistiska rum med skepsis, hån och till och med ilska. Varför ska det gullas med kvinnor, HBTQ-personer och rasifierade? Varför måste vi störa friden med våra aptrista tankar om vad vi vill ha för att trivas, istället för att ”bara ta för oss”? Ptja, kanske för att det är ett sätt att ta för sig. 

Ni som inte vill eller kan förstå det här behovet, men i åratal har hämtat kraft och fuck off-mentalitet från band som har talat till era behov av frihet, gemenskap i subkulturen och utlopp för känslor – exakt vad är skillnaden? Måste alla hårdrockare känna igen sig i er definition av frihet, när många av oss de facto inte gör det? Ni som inte förstår varför det separata, trygga rummet behövs, har två val: försök att förstå eller ignorera det. Ja, bokstavligt talat: ignorera det. Låt de som behöver den tryggheten vara ifred från era sinnesslöa påhopp. Utan dem hade rummet ni går pippi på inte behövts från första början. 

Positiv separatism finns överallt. Det är den som har gjort att barn och ungdomar kan börja spela instrument och ta musiklektioner till en billigare penning än vuxna. Utan Sveriges musikskolor, studieförbund och eldsjälar som hjälpt fumliga tonåringar med fingersättning, nybildade band med replokaler och blyga ungar att våga stå på scenen, hade vårt land inte varit känt för vår hårdrock. Utan den ”jävla PK-fascismen” hade jag inte suttit och skrivit den här krönikan, för jag tillhör inte normen på något enda sätt bortsett ifrån min hudfärg. 

Jag är en av alla de som hämtade styrka ur mitt skivställ i tonåren, men aldrig kände mig välkommen i replokalen. Jag var inte välkommen, för i min lilla frireligiösa hemstad lyssnade inte tjejer på hårdrock och de band jag gillade, Europe, Kiss och HammerFall var alldeles för töntiga för killarna som lyssnade på Metallica och tyckte att jag var en jävla fjollfitta som påstod att Europes ”Scream Of Anger” var tung. När mamma undrade varför jag inte gick med i något av de lokala banden, med tanke på att jag spelade fingertopparna halv blodiga på gitarren, tyckte jag att hon var helt dum i huvudet. Klart att inte jag kunde vara med och spela, det fattade hon väl? Vilken värld levde hon i? 

När jag stod på scenen i gymnasiets aula några år senare och spelade första solot i "November Rain" var det ingen som skrattade längre, men skadan var ändå skedd. Jag tog studenten, köpte en koboltblå Washburn för pengarna jag tjänade på mitt sommarjobb och lät den stå. Känslan fanns där så fort jag såg på den: jag var inte tillräckligt bra, bara en tönt som trodde att hon kunde bli något och all spelglädje var bortblåst. Utanför flickrummet fanns det ingen trygg zon för mitt spelande och när jag flyttade hemifrån kom det aldrig någon ny. 

Det är ingen enorm förlust. Att skriva om metal är precis lika roligt som att lira själv och jag vägrar att låta någon stänga ute mig från en värld jag vill ta del av. Men det påminner mig också om hur viktigt det är med de trygga zonerna. Det är en myt att den bästa konsten kommer ur skit och elände. Så länge den som vill skapa är fastlåst i ett socialt och känslomässigt sammanhang som hindrar kreativiteten, utan någon frizon med stöd från likasinnade, blir det ingen jävla metal. Så enkelt är det. 

Ni som klagar på andras frizoner brukar ofta tjura lika mycket över när vi tar plats i ”er” zon. Tar vi oss in är vi inkvoterade av PK-maffian och skapar vi oss en egen plats där vi sätter agendan, är vi separatistiska, otacksamma fjollor. Det ska fan vara fittbärare eller transperson* och ha världens bästa musiksmak. 

Men oroa er inte. Jag har en alldeles utmärkt lösning på problemet: låt oss skapa våra trygga zoner allihop, utforma dem efter eget tycke och smak och inte släppa in folk vi inte vill ha där. Sedan möts vi i ett gemensamt utrymme och ber högaktningsfullt (vi är ju trots allt i artiga Sverige) alla som inte älskar metal att dra åt helvete, pratar skit om alla som inte har lika bra musiksmak som vi och känner oss mäktiga en stund innan vi återgår till våra jobb, skolbänkar, telefonräkningar, tvättkorgar och svettiga armhålor. Vi drar på våra favoritskivor i ensamhet och får känna: fan vad skönt att det är jag och ingen annan som bestämmer vart jag ska höra hemma.

*Fittbärare är det ord jag använder om mig själv, för att jag tycker att det funkar för mig och för att jag gillar själva ljudet av ordet. Men, och det är ett stort MEN: kvinnor som inte är fittbärare, transpersoner, intergenderpersoner och överlag alla som INTE definierar sig som kukbärande cismän, ska naturligtvis känna sig lika inkluderade.

Lort eller hårdrockare

Just idag är det ett år och tio månader sedan jag startade den här bloggen och inte hade en aning om vart det skulle ta mig. Allt jag visste då var att jag inte kunde koppla bort jobbet och behövde något att grotta ner mig i. Min sociala fobi som aldrig märktes på jobbet hade skjutit i höjden utan att jag insåg det och det enda som höll mig lugn för stunden var att stirra på min annonslista. Skräcken för att göra bort mig hade hindrat mig från att prova på nya saker länge. Jag hade min första panikattack julen 2003, min första depression våren 2004 och mina första självskador sommaren 2005. Jag var nykär, skötte mitt sommarjobb med lindade underarmar och hade ingen aning om vad ADD och autism var. Än mindre alexitymi och social fobi. När jag träffade andra hårdrockare var jag noga med att skämta om mina kunskapsluckor, för det gav upphov till intressanta samtal och minskade samtidigt både min och andras eventuella behov av att sätta någon på plats.

Den psykiska ohälsan återkommer ofta i hårdrocken. Ja, i konst överhuvudtaget. Det behöver inte alltid vara något stort som får en människa ur balans. Livet suger emellanåt, så är det bara och vi har alla olika känslighet för svackor och hinder. Precis som ett band är livet inget soloprojekt. Inte ens för de som, likt jag själv, har extremt asociala perioder emellanåt. När man är på botten eller kanske bara en bit ner i sörjan behöver man veta att det inte krävs ett test på hur "true" man är, för att få en plats i ljuset. Vem ska hjälpa dig upp om du redan har dragit ner den som skulle kunna räcka dig en hand när ditt liv suger?

Hårdrocken har funnits där för mig i vått och torrt. Genom olyckliga förälskelser, mobbing och allmän tonårsförvirring med hormoner från helvetet och social klumpighet. Inga rockdivor, pinsamma texter, sexistiska videos eller usla konserter har någonsin kunnat ändra på den saken och lär inte göra det i framtiden heller. Att få tillbringa sina tonår i sällskap av skivstället var helt avgörande för min hälsa och det är jag nog inte ensam om att tycka. Många, många fler än jag har en gång suttit finniga och missförstådda på tonårsrummet och tänkt att "mina band" förstår mig iallafall och en dag ska jag fan hämnas på alla (fast just nu är jag fjorton och har läxor, onani och mellanmål att tänka på och jag gillar ändå inte att slåss).

Alla som har skänkt intervjuer med hårdrocksartister och favoritskivornas texthäften bara aningens mer uppmärksamhet än en grisblinkning, vet att mänsklighetens hela känslospektra ryms i hårdrocken. De som tycker att det är "gnälligt" att uppmärksamma känslor som framkallas av rasism och sexism, borde ha fått frätskador i både öron och ögon av var och varannan intervju och låttext för längesedan. Hårdrocken går ut på att gnälla och skälla, väsa och fräsa, vråla och ge långfingret åt allt och alla man är förbannad på. Om det sedan är ens egna uppfuckade känslor eller rasister, sexister och annat pack är upp till var och en att bestämma.

Den som ger sig på hårdrockare som engagerar sig för något mer än öl och luftgitarr, förtjänar inte ens ett långfinger. Om du sitter och läser intervjuer med musiker och känner dig inspirerad av hur de har slitit i motvind och tagit sig upp ur skiten, samtidigt som du beter dig som ett as mot andra som kämpar med sitt, är du ingen hårdrockare utan bara en liten lort. Mindre metal än så blir det knappast och innerst inne vet du nog det själv.

Innerst inne är vi alla romantiker

Så var vi inne i maj och snart fylls apoteksköerna med naiva soldyrkare som säkert som en klocka har bytt ut yllet mot bomull några veckor för tidigt. Samma människor kommer dessutom att köa för kylbalsam i juli också, eftersom de av någon outgrundlig anledning aldrig lär sig att hålla sig i skuggan. Vi hårdrockare, har jag för mig, brukar hålla oss till sundare solvanor. Det kan visserligen bero på att vi rätt ofta är bleksiktiga och otränade av naturen, men också på alla de stiliga plagg som trängs på finhyllan i garderoben. Man äger ju inte sådana stiliga tygbitar utan att visa upp dem.

Någon hårdrockare fick en snilleblixt och såg till att man kunde klä sig i t-shirts med det kärleksfulla budskapet: "Innerst inne är vi alla hårdrockare". Själv äger jag ännu ej någon sådan festblåsa, men inköpslistor är till för att fyllas och vad jag än har på mig, är jag naturligtvis hårdrockare från mina kluvna hårtoppar ända ner till stortånageln.

När du träffar på en hårdrockare, har du troligtvis också mött en romantiker. Jodå. Samla ihop några hårdrockare i urtvättade tröjor, förse dem med lagom mängd alkoholhaltig dryck och när 75% av dem börjar se lite extra lyckliga ut, så slår du på en lång lista med ballader och betraktar hur allsångsskrålet går över i slutna ögon och en annan sorts innerlighet än vad The Number Of The Beast och Ace Of Spades framkallar. Rätt var det är har du hamnat i en stämning då en knuten näve inte längre är en stolt och förbannad vansinnesgest, utan hårdrockarens svar på knäppta händer och salighet. Om du då tillhör den sortens människor som får kalla kårar utmed ryggraden av ballader, så är det dags att fly fältet.

Ready To Go Home (2000)

Asia hör till det vi kallar AOR, arenaorienterad rock och det här är således ingen metalballad. När det kommer till ballader blir genrer dock ointressanta för de flesta utom riktigt envetna Motörhead-fans i tjugoårsåldern och hårdrockare på strikt norsk black metal-diet. Det är en sak att inte gilla ballader, men när man börjar känna sig själsligt hotad av dem är det läge att söka hjälp. Nu när vi har S:t Ronnie James Dio som vakar över oss från någonstans, kan vilsna själar vända sig till hans repertoar för terapi. 

Rainbow Eyes (1978)

Till skillnad ifrån Asias mer storslagna stil, är det här något att kura ihop sig intill partnern eller bästa polaren till.  Man ska aldrig störa en bra låt, men i det här fallet är det en ren skändning att göra det. Lyssna! Det är mjukt som en gardin av nattfjärilar... Jag med min svaghet för flöjttoner får till och med ståpäls där jag saknar hårväxt. Helgonförklara den här mannen, snälla Franciskus, så förlåter jag dig för att du satte ett "sankt" framför JP II. Det är inte lätt att vara ledare för en skock får och därför går vi från änglar till demoner.

Expressing The Heart (1985)

Det "värsta" med den här balladen börjar runt 1:50. Dave Hill har en förmåga att bända upp bröstkorgen på mig med sin röst och sedan lämna den på vid jävla gavel, som en svängdörr för påfrestande känslor. Demon lämnar alltid en känsla av tomhet hos mig, som när man var liten och var riktigt ledsen för något men av någon anledning inte kunde gråta längre. Förmodligen en perfekt ballad för olycklig kärlek som hade gått på repeat i flickrummet om jag känt till Demon i tonåren.

Prisoners In Paradise (1991)

Vågar jag ens gissa hur många gånger jag hade den här på repeat? Hur många gånger jag mimade och spelade luftgitarr till den framför pigtittaren på min flickrumsbyrå? Och vem var jag olyckligt kär i just då? Jag hade iallafall inte kommit in i perioden av övertygad klosterkallelse ännu, så mycket är jag säker på. Jag äger inte skivan, men tycker att låten är en av Europes bästa, ljusår före såväl Carrie som nyversionen av Open Your Heart på Out Of This World (1988).

Another Day (1992)

En dag ska jag lista ut varför jag börjar fundera på basinköp av just den här låten. Ja, bas som i instrumentet bas, inte bas som i basutbud av amerikansk prog metal, även det också bör hamna i grottans skattkammare så småningom. Egentligen borde jag inte gilla det här, eftersom smeksamma saxofoner brukar ge min inre puritan kväljningar, men vad förslår den mot John Petruccis skamlösa svulstighet? Två-tre glas vin och jag lovar att jag får tårar i ögonen innan första meningen innehållandes "die another day" är färdigsjungen. Ni är härmed varnade. 

Allt börjar på flickrummet

Jag lyssnar inte enbart på hårdrock och metal, vilket de flesta som känner mig vet om vid det här laget. Gregorianskt, keltiskt, barock- och folkmusik återfinns också i min samling. Jag älskar Hildegard von Bingen och Mozart. Föll pladask för Malukah, Peter Hollens och Lindsey Stirling. Ennio Morricone och Emma Härdelin ger mig rysningar av helt olika slag. Tre av dessa är män, fyra kvinnor. Ingen av dem återfinns inom metal och hårdrock.

Med jämna mellanrum påpekas bristen på jämställdhet i musikbranschen, inte minst inom hårdrock och metal. På scenen, bakom mixerborden och i publiken. Att problemet tas upp och angrips är utmärkt. Den som påstår att jag som kvinna borde hålla mig till att lyssna på annat kan räkna med att smulas sönder under mina 38:or till skateskor inom loppet av en minut. Hårdrocken är min, var vänlig dra åt helvete.

Så långt hänger de allra flesta människor med någon form av intelligens över en amöbas nivå med. Musik som främst spelas av män och lyssnas på av män, är inte samma sak som att ett par kvinnliga öron inte kan njuta av den.

Sedan blir det knepigt. Nu har jag fullt ut kunnat lämna många av de hinder som fanns kvar sedan tonåren, den tid då jag ofta fick höra att jag helt enkelt inte hade rätt att kalla mig hårdrockare, att jag inte var välkommen att beblanda mig med de som lyssnade på och spelade det jag gillade. För jag var ju tjej. Idag kan mitt 31-åriga jag sörja över de hinder som sattes upp, över att det inte fanns någon plats för mig att dela mitt intresse för metal och mitt gitarrplinkande med andra. När min musiksmak väl accepterades och inte betraktades som särskilt konstig längre, var jag redan så socialt hämmad att jag fick ångest av att spela inför andra.

Sist jag tog upp en gura, för något år sedan, kom ångesten tillbaka. Tjejen som flådde fingrarna för att bli lika bra som John Norum skakade beklagande på huvudet åt sitt sjutton år äldre jag och undrade vad som hade hänt. Konventioner och hormoner, vad var som hade hänt.

Här brukar alla möjliga välmenande människor komma med förklaringar på varför jag aldrig vågade köra på, och de flesta landar i att kvinnor blir diskriminerade i musiken och att jag hade behövt fler kvinnliga förebilder.

En sanning med modifikation, säger jag, för det är inte i studion som ett band blir till, utan på tonårsrummen, i musikskolorna och de muggiga replokalerna på skolor, fritidsgårdar och i garage. När kompisen kommer sättande med en skiva - eller numera en länk - och säger att det här måste du fan höra, för det är helt jävla otroligt! När du plötsligt får höra något som får dig att undra om du någonsin kommer att behöva lyssna på en enda av dina andra skivor - eller vad du nu har - igen. När du tänker att sådär vill jag också spela. Just så som han gör!

Det är den där sista lilla detaljen som börjar ställa till det för många tjejer. Att det är just en man som spelar. Naturligtvis funkar det omvänt också, när män ska in på områden som domineras av kvinnor. De allra flesta människor söker helt enkelt efter förebilder som liknar dem själva, för saken är den att människan är en varelse som föredrar trygghet. Könet är en sådan detalj som ofta får stor, många gånger alldeles för stor betydelse för vad man ser som tryggt och eftersträvansvärt. Jag undrar ibland hur många tonårstjejer som aldrig hittar hårdrocken eftersom den sociala koden säger dem att ju fler män som utövar något, desto mindre plats finns det för dem.

Själv har jag väldigt få kvinnliga förebilder inom hårdrock. Sångerskor är ett lysande undantag, med giganter som bland andra Joan Jett, Tarja Turunen och Angela Gossow - tillika inom tre helt olika stilar. Först under det senaste året har jag upptäckt Vixen (fick tipset av en man), vars nu hädangångna gitarrist Jan Kuehnemund borde ha prytt min flickrumsvägg sida vid sida med John Norum, men ni kan ju själva räkna ut hur pass känt ett amerikanskt, kvinnligt glam metal-band var i svenska småhålor 1996.

Så ja, det finns kvinnliga musiker och band som inte har fått den status de har förtjänat, och det är inget annat än skamligt. Men - och det är ett stort men - ingenting hindrar dig från att presentera dem för dina döttrar, syskondöttrar, småsystrar och lillkusiner. Själv önskar jag inget hellre än att min nu fyraåriga systerdotter så småningom ska börja undra vad det står på mosters tröjor, vad det är för farbröder som hänger på mosters och morbrors väggar och hur det kommer sig att man inte får slita ut mosters konstiga plastsaker ur trästället hur som helst.

Frågar hon sedan varför det finns många fler farbröder än tanter som spelar, så säger jag som jag tror att det är: många tjejer får inte höra att det är okej och till och med bra, att verkligen satsa på något om det saknas kvinnliga förebilder. Jag kommer att säga att vissa vanor och ovanor tar tid att förändra, att det hör till hårdrockens väsen att vara bråkig, störande och obekväm. Känner jag henne rätt så skulle hon inte komma springande till vare sig sina föräldrar eller sin moster om någon sade åt henne att göra något annat än spela metal. Hon skulle helt illmarigt göra samma sak på ett annorlunda sätt för att visa puckot att hon inte låter sig hindras.

Allt börjar på flickrummet, vare sig du vill skriva om hårdrock eller spela det. Någon måste säga att du kan och får göra något som sticker ut. Att det inte bara är godkänt, utan helt nödvändigt att inte stirra sig blind på vilket kön dina förebilder har. Någon måste också göra klart för dig att ingen blir legend utan övning. Att det ligger timmar, dagar och år av slit bakom den sanna virtuosens framgångar.

Om din omgivning istället tycker att du borde ägna din tid åt att passa in, socialisera och vara en duktig flicka inom sådant som andra förstår sig på, som ex. lagidrott, dans och höga betyg, så blir det svårt. Det är skönt att bli bekräftad, särskilt i tonåren när man är som mest sårbar och söker efter sin identitet, och jag har själv ofta valt att göra saker som krävt mindre av mig för att få beröm och stöd. Självklart vill jag slippa den där ångesten jag får när jag närmar mig något som jag inbillar mig kommer att leda till hånfulla pekfingrar och misslyckanden.

Min inre nittonåring har skammen i färskt minne, men min trettioettåring finns alltid där för att stötta, knuffa på och även hålla igen när det behövs. Och jag är ledsen, men varken min trettonåring eller nittonåring hade blivit det minsta imponerade av Heavy Tiger eller Thundermother. Varför? Jo, av det enkla faktum att inget av dessa två helkvinnliga konstellationer spelar den sortens musik som jag har fastnat för, vare sig nu eller för femton år sedan. Jag dissar också ett antal helmanliga band, med den skillnaden att de jag klassar som olyssningsbara är många, många fler.

Vägen till fler kvinnor på metalscenen börjar, precis som männens, i tonårsrummet. Uppmuntra era döttrar, systrar och bror- och systerdöttrar att lyssna och spela, testa sig fram och inte se det som något konstigt att hellre lägga tid på rockmusik än socialisering och idrott. Jag tror nämligen inte att det kryllar av vuxna, kvinnliga upplagor av Ronnie James Dio, Tony Iommi eller Cliff Burton som mystiskt hålls tillbaka. Jag tror bara att de fick veta att när mensen kommer och brösten börjar växa, så är det viktigare att passa in än att passa på.

Det är nog nu!

Den här bloggen är inte politisk, men nu kan jag inte hålla käft här längre. När jag var i tonåren i slutet av 90-talet, var det givet att man tog avstånd ifrån rasism och nazism, tvärs över politiska och religiösa gränser. Jag har varit rörande överens med folk från alla läger i frågan om varje människas rätt till ett liv i frihet, oavsett etniskt och nationellt ursprung. 


Anarkister.
Kommunister, vänsterpartister och socialdemokrater.
Miljöpartister.
Centerpartister, folkpartister och kristdemokrater.
Moderater från såväl konservativt som liberalt håll.

Det har funnits någon jävla gräns för hur man får bete sig mot människor från andra länder och kulturer, mot personer vars sätt att leva och älska man inte förstår sig på och mot dem man inte håller med i politiska och religiösa spörsmål.


De som kallar sig för Svenska Motståndsrörelsen och deras sympatisörer, är människor med omänskliga åsikter. De livnär sig på hat, rädsla och den stora massans passivitet.


Har det här inte med hårdrock och metal att göra, tycker du?


Säg det till Gene Simmons, vars mor överlevde nazisternas koncentrationsläger.
Säg det till Orphaned Land, som med sin musik försöker att bygga broar mellan israeler och palestinier.
Säg det till Angela Gossow, som på sin hemsida säger: "I do not accept racism, intolerance, hatred and discrimination in any shape or form."


Politik handlar om att utbyta åsikter.
Rasism och nazism handlar om att tysta ner dem.


Hat ska varken ignoreras eller viftas bort. Den sortens känslor finns hos oss alla och kan ta de mest besynnerliga riktningar när vi tappar fotfästet och förlorar vår inre kompass. Går det riktigt illa, dör människor och lämnar kvar förtvivlade anhöriga.


Någonting har gått väldigt fel, när yttrandefriheten ses som ett klartecken för att hota, förfölja, trakassera och misshandla människor.


Tycker du också att hatet har gått för långt? Anser du att kampen mot rasism och nazism handlar om något större och långt viktigare än blockpolitik och partier?


Delta då i någon av de demonstrationer som pågår mot rasism över hela landet.
Klistra upp ett "nej tack till rasistisk reklam" på brevinkastet.
Säg ifrån när polarna eller kollegorna drar slentrianrasistiska "skämt".
Är du hårdrockare också? Gå med i Facebookgruppen Heavy Metal against racism and fascism.


Det är fan nog nu.

Mysmåndag: Det gäller att prioritera

Sista mysmåndagen, iallafall här på bloggen, men på den här bilden ser inte katten Silke ut att mysa särskilt mycket. Det där med att ligga i mattes eller husses famn var inte ett dugg populärt. Som ni ser har grottmänniskan på bilden undercut - en frisyr som fick grottmamman att gå i taket - så varsågod mamma: här har du din älsklingsfrisyr tillsammans med Silkes favoritpose. Finns det något trevligare sätt att börja en måndag på? 

I den här krönikan ska vi återknyta till mitt allra första inlägg, som handlade om tid. När jag skrev det inlägget hade jag ingen aning om vad jag ville med den här bloggen. Allt jag visste var att jag ville skriva, men var trött på att bråka med min bok (ja, det låter vansinnigt pretentiöst, men det handlar om ett skönlitterärt projekt jag har skrivit på i flera år, som förmodligen inte blir klart förrän jag är en surögd tant). Jag hade också börjat bli så pass bekväm i mitt jobb som säljare och skribent, samt tröttnat på kyrkan och umgänge, att jag kände ett behov av att prova något nytt.

Nu har jag haft den här bloggen i snart sju månader och det har faktiskt varit något av det mest omvälvande jag har upplevt. För er som inte vet om det: jag har Aspergers Syndrom, så kallad högfungerande autism och ADD, två funktionshinder som bokstavligt talat innebär att man lever med konstanta ytterligheter. De är personlighetsdrag lika mycket som de är handikapp och två av mina största svårigheter är att behålla fokus och att inte bränna ut mig. Det har tagit lång tid för mig att acceptera att jag aldrig kommer att kunna leva ett "normalt" liv med nio till fem-jobb, barn, umgänge och fritidsaktiviteter. Min hjärna är så funtad att den inte klarar av alltför många olika bitar i det berömda livspusslet. Då går jag sönder.

Det läskiga med att tvingas välja är att det gör en smärtsamt medveten om ens egna svagheter. Väljer man dessutom bort sådant som man en gång trodde var en fundamental bit i livet, så kan det åtföljas av ångest och tvivel som för en utomstående är obegripligt, nästintill bisarrt. Livet är inte så jävla roligt, och tvärtemot vad många tror, så är det betydligt bättre att vara medveten om det och kunna njuta ändå, än att leva i ett falskt rosenskimmer och få en chock när saker och ting inte blir som man har tänkt sig. Såhär skrev jag i mitt första inlägg den 20 maj:

 I bloggvärlden handlar nästan allt om tid. Rätt tid. Rätt inlägg i rätt tid om rätt sak. Gärna med rätt åsikt också. Jag är inte särskilt rätt av mig. Inte rättvis heller.

Att börja blogga var ett val som jag först inte visste vad det skulle innebära. Först och främst var jag rädd, mycket rädd. Dåligt självförtroende och social fobi går komiskt nog hand i hand med uppfattningen att man syns hela tiden och att de som ser en letar fel. Om du lider av den sortens fobi, kan skriva någorlunda begripligt och har ett intresse du kan tänka dig att visa: starta en blogg. Du kommer att bli lycklig så fort du ser att någon har gått in och läst, och får du en stöttande kommentar slår glädjemätaren i taket.

Med hjälp av all musik, allt skrivande och inte minst det fina bemötande jag har fått av Tenstabor, lokala thrashband, svartmetallare i granskogen och Bålstaproggare så har jag successivt kunnat förflytta mig från de mer instängda hörnen av min grotta och det, mer än något annat, är orsaken till mitt val. Jag har inte mött annat än förståelse, stöd och uppmuntran de gånger jag har gjort intervjuer här, så ett stort tack från hjärtat till er för att ni har haft tålamod och varit petiga när jag har gjort missar. Ovärderligt!

Att spela i band, komponera musik eller skriva om det, är många gånger ett obetalt arbete. Till er som undrar varför jag lägger ner den tid jag gör på en blogg utan att tjäna pengar på det, vill jag därför skänka ett långfinger och min mest föraktfulla blick. När stöttade ni era favoritband senast? När bemödade ni er om att länka deras låtar, köpa en skiva och ge den er fulla uppmärksamhet? Man spelar inte hårdrock för att bli rik och det är inte heller orsaken till varför man skriver om det. Det finns betydligt mer lukrativa branscher om ett von Anka-valv är främsta målet.

Min blogg går före allt utom mitt jobb och min sambo. Eftersom han är serietecknare och en lika stor nörd som jag, tillbringar vi många dagar med att jobba, blogga och teckna hemma i lyan, turas om att sätta på kaffet och ge varandra feedback. För en utomstående ser vårt liv förmodligen ganska trist och stillastående ut, men jag skulle aldrig vilja byta. Som jag har skrivit tidigare så lever vi i en tid där kultur inte värdesätts, och att leva med en annan nörd är för mig direkt avgörande för att kunna göra det här. Att ge varandra stöd, uppmuntran och inte minst friheten att ägna sig åt det man helst vill göra, även om det inte ger pengar och status, är i mina ögon själva essensen av att vara hårdrockare. Att man välkomnar framgång och pengar för arbete man har utfört är givet, men det är knappast lönechecken som är avgörande för varför man ägnar sig åt metal eller någon annan kulturform. 

Eftersom jag inte får ett rött öre för mina inlägg, så blir den i mångas ögon en smula obegriplig. Iallafall omfattningen. Omkring 140 inlägg har jag publicerat sedan starten, med intentionen att de ska innehålla något mer än länkar och youtubeklipp och ja, det har tagit väldigt mycket tid, men det har det varit värt. 

Om jag skulle önska mig något gällande bloggen, så är det länkningar. Om du läser ett inlägg och gillar det, länka och sprid det! Feedback från läsare är min lön, så avvara några sekunder åt att dela något här som tilltalar dig. Tipsa vänner och bekanta, gilla på Facebook och dela inläggen. Gillar du det inte, låt mig gärna veta det. Man kan aldrig bli bättre om man bara blir struken medhårs - om man inte är en katt, förstås...