Hurra på ettårsdagen (i efterskott)

För ett år sedan satte sig en sorgligt ouppdaterad hårdrockare framför sin dator och undrade vad hon skulle göra av sin fritid. Hon jobbade för mycket, gick upp lite för intensivt i annonser och struktur för att det skulle vara riktigt hälsosamt och led till råga på eländet av social fobi. 

Så vad skulle hon göra för att inte tillvaron skulle bestå enbart av duktigheter? Jo, skaffa sig en hobby, förstås. Eftersom hårdrockaren hade ganska många olika intressen, så funderade hon på alltifrån tvärflöjtsspel och tantbalett, till att återuppta styrketräningen (men blev avrådd av sin sjukgymnast) och lära sig sy kläder. 

En afton när hon satt kände sig ovanligt irriterad på sin ohanterliga fritid och därtill hade suttit alldeles för länge vid datorn och slöklickat, beslöt hon sig för att skapa en blogg.

Ångest följde så snart den var skapad, för vad skulle hon skriva om egentligen? Inte ville hon skriva om sina funktionshinder, politik eller religion. Nej, just de bitarna var hon rejält trött på att prata om vid tillfället, och hennes första inlägg kom att handla om tid. 

Andra inlägget kom dagen efter och temat var musikminnen. Tredje inlägget handlade om döden och sedan rullade det på. Samtidigt jobbade jag med ett tidningsnummer för SKVT och eftersom jag hade suttit nedgrävd i annonssälj som en annan mullvad den senaste tiden, ville jag få göra något annat. En intervju, kanske? Någon intressant person från vårt utgivningsområde som inte sysslade med jordbruk, motorer och kyrkkaffe, och gärna med något som jag var intresserad av. 

Valet föll på Sweden Rock Magazines Erik Thompson, som var uppvuxen i vårt utgivningsområde (nu ger vi inte längre ut tidningen på Kronoparken i Karlstad, men jag är väldigt glad att vi gjorde det förra året) och efter en lång inre litania av den sortens ångest som drabbar en person med social fobi och kasst självförtroende när hen inser att hen har åtagit sig något som hen inte behärskar så bra, ringde jag allmänt skakande upp herrn en fredag och påbörjade ett samtal som väl har fortsatt mer eller mindre dagligen sedan dess. 

Jag firar min grottas födelsedag av flera orsaker. Det här projektet har många gånger varit jobbigt, ibland rentutav tråkigt och segt, men det har gett mig otroligt mycket. 

Glädje, vänner och självförtroende. Ny kunskap och än mer vetskap om hur mycket jag ännu inte kan.

En utmaning för min sociala fobi, mitt dåliga självförtroende och inte minst mina två funktionshinder. 

Det viktigaste har varit insikten om att man måste arbeta hårt för att verkligen bli bra och att man inte behöver vara expert på något för att få uttala sig. Att man inte måste vara ett levande lexikon eller ha lyssnat på allt i "rätt" ordning. Att man kan få säga att "nej, jag hade ingen aning om vem Cliff Burton var förrän jag var närmare 30, även om jag alltid har sett mig som hårdrockare" och att det får vara okej. I min värld har det inte varit något självklart och jag har alltid blivit otroligt glad när jag har träffat på hårdrockare som visserligen blir mycket förvånade, men aldrig dryga över att min väg till ett band har sett annorlunda ut än deras.

För lite över en vecka sedan postade jag min första intervju för Crank-it-up, fick inbjudan till gruppen på Facebook och igår dök ett mail med mina användaruppgifter till Crank-it-ups sida upp. Nätt och jämnt ett år efter mitt första, förvirrande inlägg här är jag skribent och det känns lika roligt som läskigt. 

Inläggen här kommer, som ni redan har märkt, att inte vara lika frekventa som förr. Jag hinner helt enkelt inte när vi är två istället för tre på jobbet och när jag har fått möjligheten att jobba med ett engagerat och supertrevligt team som når en bra bit längre än den här bloggen.

Jag kommer fortfarande att skriva här, jag har trots allt ett antal inläggsidéer på lager som passar bäst här, men tiden är mindre. För ett år sedan visste jag inte vad jag skulle fylla min fritid med. Nu behöver jag en tidvändare för att kunna lyssna på alla skatter jag har upptäckt det här året. 

Time What Is Time (1992)

Mysmåndag: Det gäller att prioritera

Sista mysmåndagen, iallafall här på bloggen, men på den här bilden ser inte katten Silke ut att mysa särskilt mycket. Det där med att ligga i mattes eller husses famn var inte ett dugg populärt. Som ni ser har grottmänniskan på bilden undercut - en frisyr som fick grottmamman att gå i taket - så varsågod mamma: här har du din älsklingsfrisyr tillsammans med Silkes favoritpose. Finns det något trevligare sätt att börja en måndag på? 

I den här krönikan ska vi återknyta till mitt allra första inlägg, som handlade om tid. När jag skrev det inlägget hade jag ingen aning om vad jag ville med den här bloggen. Allt jag visste var att jag ville skriva, men var trött på att bråka med min bok (ja, det låter vansinnigt pretentiöst, men det handlar om ett skönlitterärt projekt jag har skrivit på i flera år, som förmodligen inte blir klart förrän jag är en surögd tant). Jag hade också börjat bli så pass bekväm i mitt jobb som säljare och skribent, samt tröttnat på kyrkan och umgänge, att jag kände ett behov av att prova något nytt.

Nu har jag haft den här bloggen i snart sju månader och det har faktiskt varit något av det mest omvälvande jag har upplevt. För er som inte vet om det: jag har Aspergers Syndrom, så kallad högfungerande autism och ADD, två funktionshinder som bokstavligt talat innebär att man lever med konstanta ytterligheter. De är personlighetsdrag lika mycket som de är handikapp och två av mina största svårigheter är att behålla fokus och att inte bränna ut mig. Det har tagit lång tid för mig att acceptera att jag aldrig kommer att kunna leva ett "normalt" liv med nio till fem-jobb, barn, umgänge och fritidsaktiviteter. Min hjärna är så funtad att den inte klarar av alltför många olika bitar i det berömda livspusslet. Då går jag sönder.

Det läskiga med att tvingas välja är att det gör en smärtsamt medveten om ens egna svagheter. Väljer man dessutom bort sådant som man en gång trodde var en fundamental bit i livet, så kan det åtföljas av ångest och tvivel som för en utomstående är obegripligt, nästintill bisarrt. Livet är inte så jävla roligt, och tvärtemot vad många tror, så är det betydligt bättre att vara medveten om det och kunna njuta ändå, än att leva i ett falskt rosenskimmer och få en chock när saker och ting inte blir som man har tänkt sig. Såhär skrev jag i mitt första inlägg den 20 maj:

 I bloggvärlden handlar nästan allt om tid. Rätt tid. Rätt inlägg i rätt tid om rätt sak. Gärna med rätt åsikt också. Jag är inte särskilt rätt av mig. Inte rättvis heller.

Att börja blogga var ett val som jag först inte visste vad det skulle innebära. Först och främst var jag rädd, mycket rädd. Dåligt självförtroende och social fobi går komiskt nog hand i hand med uppfattningen att man syns hela tiden och att de som ser en letar fel. Om du lider av den sortens fobi, kan skriva någorlunda begripligt och har ett intresse du kan tänka dig att visa: starta en blogg. Du kommer att bli lycklig så fort du ser att någon har gått in och läst, och får du en stöttande kommentar slår glädjemätaren i taket.

Med hjälp av all musik, allt skrivande och inte minst det fina bemötande jag har fått av Tenstabor, lokala thrashband, svartmetallare i granskogen och Bålstaproggare så har jag successivt kunnat förflytta mig från de mer instängda hörnen av min grotta och det, mer än något annat, är orsaken till mitt val. Jag har inte mött annat än förståelse, stöd och uppmuntran de gånger jag har gjort intervjuer här, så ett stort tack från hjärtat till er för att ni har haft tålamod och varit petiga när jag har gjort missar. Ovärderligt!

Att spela i band, komponera musik eller skriva om det, är många gånger ett obetalt arbete. Till er som undrar varför jag lägger ner den tid jag gör på en blogg utan att tjäna pengar på det, vill jag därför skänka ett långfinger och min mest föraktfulla blick. När stöttade ni era favoritband senast? När bemödade ni er om att länka deras låtar, köpa en skiva och ge den er fulla uppmärksamhet? Man spelar inte hårdrock för att bli rik och det är inte heller orsaken till varför man skriver om det. Det finns betydligt mer lukrativa branscher om ett von Anka-valv är främsta målet.

Min blogg går före allt utom mitt jobb och min sambo. Eftersom han är serietecknare och en lika stor nörd som jag, tillbringar vi många dagar med att jobba, blogga och teckna hemma i lyan, turas om att sätta på kaffet och ge varandra feedback. För en utomstående ser vårt liv förmodligen ganska trist och stillastående ut, men jag skulle aldrig vilja byta. Som jag har skrivit tidigare så lever vi i en tid där kultur inte värdesätts, och att leva med en annan nörd är för mig direkt avgörande för att kunna göra det här. Att ge varandra stöd, uppmuntran och inte minst friheten att ägna sig åt det man helst vill göra, även om det inte ger pengar och status, är i mina ögon själva essensen av att vara hårdrockare. Att man välkomnar framgång och pengar för arbete man har utfört är givet, men det är knappast lönechecken som är avgörande för varför man ägnar sig åt metal eller någon annan kulturform. 

Eftersom jag inte får ett rött öre för mina inlägg, så blir den i mångas ögon en smula obegriplig. Iallafall omfattningen. Omkring 140 inlägg har jag publicerat sedan starten, med intentionen att de ska innehålla något mer än länkar och youtubeklipp och ja, det har tagit väldigt mycket tid, men det har det varit värt. 

Om jag skulle önska mig något gällande bloggen, så är det länkningar. Om du läser ett inlägg och gillar det, länka och sprid det! Feedback från läsare är min lön, så avvara några sekunder åt att dela något här som tilltalar dig. Tipsa vänner och bekanta, gilla på Facebook och dela inläggen. Gillar du det inte, låt mig gärna veta det. Man kan aldrig bli bättre om man bara blir struken medhårs - om man inte är en katt, förstås...

Snälla flickor får utkiksplats i himlen...

... och elaka grottkvinnor får plats i SRM:s Jury. 

Fuck Google, ask Thompson!

Skära ner, skala av och sålla ut är tre verktyg som är lika nödvändiga som svårhanterliga för en skribent, i synnerhet om det blir platsbrist redan innan man hunnit få till en skaplig inledning. I mitt jobb kan det självklart vara lite småkrångligt ibland, men fredagen den 24 och torsdagen den 30 maj fick tidigare problem med textslakt att framstå som höjden av smidighet.

Slutsatsen jag drog efter fruktlösa försök att sammanfatta en tre timmar lång intervju med Sweden Rock Magazines Erik Thompson på först två, sedan en och slutligen en halv sida, var att slakten övergått i slamsigt avfall och att vissa ämnen helt enkelt inte överlever den sortens behandling med hedern i behåll. Det är därför denna artikel, som från början skulle ha publicerats i sommarnumret av SKVT, istället finns här.

Från Karlstad till Stockholm
Som prenumerant på SRM händer det självklart att jag då och då tar mig tiden att bläddra igenom gamla nummer för att läsa om guldkornen. Vid ett tillfälle när jag plöjde mer än vad som för den oinvigde kan betraktas som hälsosamt, insåg jag att flertalet favoriter hade en gemensam nämnare: Erik Thompson. Den här människan visade sig vara skyldig till såväl ”Hårdrockens historia” som en hel drös intervjuer med tämligen skruvade frågor och svar som jag läst om flera gånger med stor behållning, utan att vidare notera skribentens namn ifråga…

Det visade sig även att herrn ifråga varit bosatt i Karlstad, och inte nog med det: även i utkanten av vår tidnings utdelningsområde. Så vad gör jag? Jo, jag slänger iväg ett mail med en förfrågan om att få göra en intervju till SKVT, får ett mycket tillmötesgående svar och även en varning. Det tilltänkta intervjuoffret är enligt egen utsago ”ytterst pratsam” av sig, och efter två telefonsamtal på sammanlagt tre timmar råder det knappast några tvivel om den saken. Den 39-årige exilvärmlänningen kan mycket väl vara en av de mest lättpratade personerna jag träffat på, men det är nog inte så konstigt. Erik firar nu i dagarna 100 nummer som skribent på SRM, och har hunnit avverka x antal intervjuer med rockstjärnor av alla slag under sina år på Sveriges – enligt min åsikt – bästa musiktidning. Han är stadigvarande Stockholmsbo sedan 2009, då hans fru fick jobb i huvudstaden och Eriks jobb på alla sätt var lätt att flytta med.

”Jag bodde i Karlstad mellan -73 och -09”, berättar den före detta Kronoparksbon när flytten kommer på tal. ”Det verkade lägligt att flytta av flera orsaker. Dels hade det gamla gänget börjat lösas upp och folk flyttade till andra orter, företrädesvis Göteborg, och när frugan fick jobb som arkivarie i Stockholm och mitt jobb var flyttbart så var det som om någon eller något gav en vink om att det var läge att flytta på sig.”

Ingen patriot
Eriks föräldrar var aldrig särskilt musikintresserade, så det var hos morbröderna han som femåring mötte heavy metal för första gången, genom Meat Loafs Bat Out Of Hell:

”Gitarren lät som en motorcykel och det gjorde ett enormt intryck!”

Några år senare, i tioårsåldern, hörde han Siewert Öholms stora favoriter W.A.S.P, som först såg väldigt läskiga ut i TV-rutan. Skepticismen flög dock all världens väg när Erik hörde gruppens Wanna Be Somebody och ja, sedan dess har han varit stadigt förankrad i hårdrockens ytterst mångfacetterade värld, inte minst genom sitt jobb, som i mer än ett avseende är en smula annorlunda.
”Jag blev fast anställd på SRM 2005, och det var första gången någonsin i Sverige som någon anställdes enbart som skribent för något så pass nischat”, berättar han inte utan stolthet.

Född och uppvuxen i Karlstad är han, men att det i allra högsta grad är skillnad på att vara stolt över ett jobb och att vara stolt över att man fötts/växt upp på en viss plats, står snabbt klart.
”Man kan inte vara stolt över sitt ursprung”, anser Erik, som menar att patriotism alltid innehåller ett obligatoriskt mått av historieförvanskning. ”Varför ska man vara stolt över något man själv inte har haft något med att göra?”

Anledningen till att vi snöar in på ämnet, beror självklart på att föremålet för intervjun har en koppling till SKVT:s utgivningsområde, Kronoparken, men den som tror att Erik för den sakens skull sätter sitt ursprung på en piedestal går alltså på en tvärnit.
”Hela konceptet patriotism går emot mitt sinne för logik. Stolthet för mig är något man kan ha över sina egna bedrifter, men att vara stolt över att vara svensk är ungefär som att vara stolt över att ha stora fötter. Jag har absolut ingenting att göra med den saken! Alla måste komma någonstans ifrån.”

Själv kommer jag ju från småländska höglandet, där det snarast finns fler kalhyggen än lingonröda tuvor, och blotta tanken på att jag skulle ha något särskilt gemensamt med folk inom landsskapsgränserna där på grund av vart vi råkade födas, är bara absurd. Lokalpatriotism går för övrigt ofta hand i hand med den obehagligare form som bland annat SD står för.
”Om det bara var dumt så skulle jag kunnat fördra det lite bättre, men det slutar ju inte där”, fortsätter Erik. ”Visa mig en patriot, så ska jag två sekunder senare visa dig någon kommer förklara att någon annan är hans fiende!”

Trendkänsliga Karlstad
Politik i all ära, men nu var det metal vi skulle prata om. Under Eriks tonårstid i skarven mellan 80- och 90-talet, var metalscenen i Karlstadstrakten tämligen mager och utgjordes i princip uteslutande av death metalband såsom Vomitory och Dawn Of Decay, med bland annat nuvarande Sparzanzabasisten Johan Carlsson.
”Sparzanza själva dök väl upp lite senare, i början av 90-talet, men det var mestadels death metal som gällde här. Inget fel i det, men det var ganska besvärligt om man ville ägna sig åt något annat. Området var i högsta grad trendkänsligt, om man säger så”, menar Erik. Grungen, som annars kan pekas ut som en av orsakerna till det uttunnade metalutbudet, fick av någon anledning inget större fäste i Karlstadstrakten.

För den läsare som inte känner till grunge, kan jag berätta att det är ungefär samma sak som ett heavy metalband som tycker att det är borgerligt att repa. Jag gjorde själv en avstickare mot grungen i mina vilsna tonår och nere i Småland predikades under lång tid Nirvanas och Pearl Jams evangelium, men i Värmland dominerade tydligen death metalscenen.

Att lyssna på andra genrer, eller klassisk hårdrock överhuvudtaget för den delen, stod alltså inte särskilt högt i kurs, men i slutet av 90-talet gick såväl Småland som Värmland mot ljusare tider, tack vare fem göteborgare.
”Det var Hammerfall som gjorde hela genren säljbar igen”, slår Erik fast och passar samtidigt på att ge bandets belackare, som menar att bandet har ”sålt sig”, en rejäl känga: ”Det är en helt obegriplig inställning att ett band skulle bli sämre så fort det blir framgångsrikt. Jag vet hur det gick till när Hammerfall slog igenom och det är jag som har på fötterna här, så den som kommer med några stereotypa trendisåsikter har ingenting att hämta!”

Metalmemorior
Jobbet som hårdrocksskribent har förvisso många sidor man kan avundas, men sammanställandet av minnestexter över hädangångna storheter hör inte till dem, särskilt inte när det gäller någon man själv håller högt i sin skivsamling. I SRM nr 103 skrev Erik om Dark Funerals gitarrist David Parland, som dog efter år av kamp mot sitt beroende av smärtstillande tabletter, och när Uriah Heep-basisten Trevor Bolder besegrades av cancern, 63 år gammal, var det återigen Erik som skrev memorian:
”Det var basisten i mitt favoritband, så det tog ganska hårt”, suckar Erik och konstaterar: ”Det har blivit lite för mycket av den varan nu…”

Det har det, minst sagt. Maj 2013 var en svart månad för hårdrocksvärlden, när leversvikten tog Slayers gitarrist Jeff Hanneman och både legendariske keyboardisten i The Doors, Ray Manzarek, och Trevor Bolder förlorade kampen mot cancern.

Själv kommer jag nog alltid att gräma mig lite över att jag aldrig hann se Manowar live med Scott Columbus bakom trummorna, och det deprimerande ämnet leder oss obönhörligen in på Cliff Burton, som Erik för övrigt skrev om i artikelserien ”Hårdrockens Historia 1986”, publicerad i SRM nr 31, hösten 2005.
”Det var vemodigt att skriva den”, minns skribenten, och beskriver den känsla av overklighet som än idag gör sig påmind vid minnet av bussolyckan, som kostade Metallicas blott 24 år gamle basist livet nere i småländska Dörarp för snart 27 år sedan. ”Jag skulle just fylla tretton när det här inträffade och det var en sådan fruktansvärd chock.”

Själv var jag bara tre år gammal när en av de mest stilbildande basisterna någonsin avled drygt sju mil från mitt barndomshem, så av naturliga skäl har jag inte några egna minnen av händelsen, men Erik ger en hint om hur han själv, och sannolikt en överväldigande majoritet av hårdrocksvärlden, reagerade:
”Det fick bara inte hända! De var mitt uppe i allting och Cliff var ju 24 år, det fick inte ta slut nu! Det är en mardröm som man bara måste vakna upp ur. Jag läste om den där artikeln för ett tag sedan i samband med en research jag gjorde och det finns fortfarande en del av mig som vägrar tro att det där kan ha inträffat.”

Sökmotor och språkfascist
”Döden, döden, döden! Nu har vi pratat om det.” Så uttryckte sig ingen annan än Astrid Lindgren en gång i tiden, när hon och en väninna tröttnat på att knappt kunna lyfta telefonluren utan att få minst ett dödsbesked, och just det citatet fladdrar förbi när samtalet glider över till genrer och trender inom hårdrocken, ett område som Erik uppenbarligen har järnkoll på:
”Det finns ett stående skämt på redaktionen: Fuck Google, ask Thompson!”

Jag har redan före intervjun gjort klart att falsk blygsamhet inte är önskvärt, så min reaktion på jämförelsen med den i stort sett konkurrenslösa sökmotorn är att skämtet skulle passa bra som motiv på en stramaljbonad…

SRM-redaktionen där Erik har huserat sedan 2002, består av åtta fast anställda och omkring 40 frilansande skribenter, fotografer och reportrar. När det gäller det skrivna ordet erkänner han utan omsvep att han är en språkfascist av rang och i egenskap av sådan även korrekturansvarig på SRM, där han övervakar ett 40-tal skribenters alster med hökblick. Att språkhanteringen skulle vara mindre viktig bara för att man skriver mot en viss målgrupp, det må vara hårdrockare eller glesbygdsbor, vägrar han ställa upp på.
”Särskrivningar och andra språkliga styggelser gör mig vansinnig, till exempel den allt mer utbredda ovanan att skriva ’kommer’, när man menar ’kommer att’!” utbrister han med hetta. ”Det är en estetisk vederstygglighet och jag låter inte sådant passera obemärkt när jag korrläser!”

Rent språkligt är SRM en fröjd för ögat, så den som till äventyrs skulle tro att redaktion befolkad av hårdrockare är lika med en låt gå-attityd på språkfronten, tar grundligt miste. Den självutnämnde språkfascisten sammanfattar sin mission mot åsyftningsfel och den obegripliga uppkomsten av särskrivningar såhär:
”Finns det ett rätt sätt och ett fel sätt att göra någonting på, så ska jag se till att det görs på rätt sätt. Språkfascist? Ja, det är alldeles rätt! Jag accepterar definitivt inte några hänvisningar till att ’det är så det är nu för tiden’!”

Språklig noggrannhet går arm i arm med musikalisk sådan, vilket leder oss tillbaka in på grungen ett ögonblick när Erik erinrar sig innehållet i SRM #104:
”Av någon anledning så kommer jag att tänka på när min högt värderade vän och kollega Emil Persson bland annat citerade Airbourne i det numrets artikel: ’På nittiotalet kom någonting som vi tror kallades grunge. Vi kallade det lättja’.”

Från Bodombarn till småbarn
Vi hinner avhandla en hel drös med musiker som Erik har intervjuat under åren, innan det börjar bli dags att tänka på fru och barn för Eriks del, och blodsockernivån för min del. Allt ifrån de minst karismatiska scenpersonligheterna (Dave Mustaine i Megadeth), till de artiga, men intervjuovilliga (Alexi Laiho i Children Of Bodom), och sådana som inte bara vet hur man ska ta journalister, utan även bjuder på sig själva (Manowars Joey DeMaio), manglas igenom med en skrupulös noggrannhet i stil med ett lyckat vittnesmål, innan andra bestyr i form av fruar och barn kallar. 

Förutom ett tack till intervjuoffret, tackar jag tyst högre makter för min diktafon och Erik rundar av:
”Det är bara att du ringer igen om du undrar över något mer.”

Text Julia Gill, SKVT & Gollums Cave

Bild Michael Johansson, SRM