Visar inlägg med etikett Robert Karlsson Nordberg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Robert Karlsson Nordberg. Visa alla inlägg

måndag 16 december 2013

Mysmåndag: Det gäller att prioritera


Sista mysmåndagen, iallafall här på bloggen, men på den här bilden ser inte katten Silke ut att mysa särskilt mycket. Det där med att ligga i mattes eller husses famn var inte ett dugg populärt. Som ni ser har grottmänniskan på bilden undercut - en frisyr som fick grottmamman att gå i taket - så varsågod mamma: här har du din älsklingsfrisyr tillsammans med Silkes favoritpose. Finns det något trevligare sätt att börja en måndag på? 

I den här krönikan ska vi återknyta till mitt allra första inlägg, som handlade om tid. När jag skrev det inlägget hade jag ingen aning om vad jag ville med den här bloggen. Allt jag visste var att jag ville skriva, men var trött på att bråka med min bok (ja, det låter vansinnigt pretentiöst, men det handlar om ett skönlitterärt projekt jag har skrivit på i flera år, som förmodligen inte blir klart förrän jag är en surögd tant). Jag hade också börjat bli så pass bekväm i mitt jobb som säljare och skribent, samt tröttnat på kyrkan och umgänge, att jag kände ett behov av att prova något nytt.

Nu har jag haft den här bloggen i snart sju månader och det har faktiskt varit något av det mest omvälvande jag har upplevt. För er som inte vet om det: jag har Aspergers Syndrom, så kallad högfungerande autism och ADD, två funktionshinder som bokstavligt talat innebär att man lever med konstanta ytterligheter. De är personlighetsdrag lika mycket som de är handikapp och två av mina största svårigheter är att behålla fokus och att inte bränna ut mig. Det har tagit lång tid för mig att acceptera att jag aldrig kommer att kunna leva ett "normalt" liv med nio till fem-jobb, barn, umgänge och fritidsaktiviteter. Min hjärna är så funtad att den inte klarar av alltför många olika bitar i det berömda livspusslet. Då går jag sönder.

Det läskiga med att tvingas välja är att det gör en smärtsamt medveten om ens egna svagheter. Väljer man dessutom bort sådant som man en gång trodde var en fundamental bit i livet, så kan det åtföljas av ångest och tvivel som för en utomstående är obegripligt, nästintill bisarrt. Livet är inte så jävla roligt, och tvärtemot vad många tror, så är det betydligt bättre att vara medveten om det och kunna njuta ändå, än att leva i ett falskt rosenskimmer och få en chock när saker och ting inte blir som man har tänkt sig. Såhär skrev jag i mitt första inlägg den 20 maj:

 I bloggvärlden handlar nästan allt om tid. Rätt tid. Rätt inlägg i rätt tid om rätt sak. Gärna med rätt åsikt också. Jag är inte särskilt rätt av mig. Inte rättvis heller.

Att börja blogga var ett val som jag först inte visste vad det skulle innebära. Först och främst var jag rädd, mycket rädd. Dåligt självförtroende och social fobi går komiskt nog hand i hand med uppfattningen att man syns hela tiden och att de som ser en letar fel. Om du lider av den sortens fobi, kan skriva någorlunda begripligt och har ett intresse du kan tänka dig att visa: starta en blogg. Du kommer att bli lycklig så fort du ser att någon har gått in och läst, och får du en stöttande kommentar slår glädjemätaren i taket.

Med hjälp av all musik, allt skrivande och inte minst det fina bemötande jag har fått av Tenstabor, lokala thrashband, svartmetallare i granskogen och Bålstaproggare så har jag successivt kunnat förflytta mig från de mer instängda hörnen av min grotta och det, mer än något annat, är orsaken till mitt val. Jag har inte mött annat än förståelse, stöd och uppmuntran de gånger jag har gjort intervjuer här, så ett stort tack från hjärtat till er för att ni har haft tålamod och varit petiga när jag har gjort missar. Ovärderligt!

Att spela i band, komponera musik eller skriva om det, är många gånger ett obetalt arbete. Till er som undrar varför jag lägger ner den tid jag gör på en blogg utan att tjäna pengar på det, vill jag därför skänka ett långfinger och min mest föraktfulla blick. När stöttade ni era favoritband senast? När bemödade ni er om att länka deras låtar, köpa en skiva och ge den er fulla uppmärksamhet? Man spelar inte hårdrock för att bli rik och det är inte heller orsaken till varför man skriver om det. Det finns betydligt mer lukrativa branscher om ett von Anka-valv är främsta målet.

Min blogg går före allt utom mitt jobb och min sambo. Eftersom han är serietecknare och en lika stor nörd som jag, tillbringar vi många dagar med att jobba, blogga och teckna hemma i lyan, turas om att sätta på kaffet och ge varandra feedback. För en utomstående ser vårt liv förmodligen ganska trist och stillastående ut, men jag skulle aldrig vilja byta. Som jag har skrivit tidigare så lever vi i en tid där kultur inte värdesätts, och att leva med en annan nörd är för mig direkt avgörande för att kunna göra det här. Att ge varandra stöd, uppmuntran och inte minst friheten att ägna sig åt det man helst vill göra, även om det inte ger pengar och status, är i mina ögon själva essensen av att vara hårdrockare. Att man välkomnar framgång och pengar för arbete man har utfört är givet, men det är knappast lönechecken som är avgörande för varför man ägnar sig åt metal eller någon annan kulturform. 

Eftersom jag inte får ett rött öre för mina inlägg, så blir den i mångas ögon en smula obegriplig. Iallafall omfattningen. Omkring 140 inlägg har jag publicerat sedan starten, med intentionen att de ska innehålla något mer än länkar och youtubeklipp och ja, det har tagit väldigt mycket tid, men det har det varit värt. 

Om jag skulle önska mig något gällande bloggen, så är det länkningar. Om du läser ett inlägg och gillar det, länka och sprid det! Feedback från läsare är min lön, så avvara några sekunder åt att dela något här som tilltalar dig. Tipsa vänner och bekanta, gilla på Facebook och dela inläggen. Gillar du det inte, låt mig gärna veta det. Man kan aldrig bli bättre om man bara blir struken medhårs - om man inte är en katt, förstås...

lördag 20 juli 2013

Incarnit: Det ska vara trevligt när världen går under

Fyra meningar som sammanfattar gårdagens spelning på Glada Ankan:

"Är du här ensam, eller?"
"Vadå? Ska någon spela här?"
"Jävlar, vad roligt vi ska ha't!"
Jag måste fixa mitt kameraproblem snart.

Jag och krogmiljöer går sällan bra ihop och enda orsaken till att jag frivilligt bevistar Glada Ankan stavas Incarnit. Jag har bott i Karlstad i snart tio år och kan inte minnas senaste gången jag besökte den slitna krogen nere vid torget, men det tog inte mer än en kvart innan mening ett och två påminde mig om orsaken till min långa frånvaro. En trettioårig kvinna som går ensam på krogen behöver tydligen bara ta en snabb vända runt lokalen för att manfolk mellan tjugo och trettiofem ska känna sig manade att rädda henne från ensamheten. Det var första meningen.

Mitt hopp om att dessa sociala pojkar ska veta mer om kvällens band än min eventuella ensamhet visar sig vara lika fåfängt som att vänta på jultomten när den andra meningen levereras. Band? Spelning? Ridå. Om det inte vore för den spridda skuren av främst svarthåriga herrar i långt hår och diverse jeansjackor och nitar som kramar sina ölglas, medan en och annan naturlig hårstrimma lyser i kvällssolen, så hade jag undrat om jag kommit rätt. 


Bland jeansvästar och emblemkavajer

När jag frågar om bandet visar det sig att de står rakt framför mig med Master Of Puppets-märken på jeansvästarna, och en halv minut senare sitter jag och pratar med Incarnits leende sångare och gitarrist Robert.

Berätta lite om Incarnit. Vilka influenser har ni?
- Vi spelar thrash, så det är ju de fyra stora, förstås. Men sedan finns det många mindre band också, inte bara inom thrash, som betyder mycket.

Hur länge har ni hållit på?
- Med dagens uppsättning så blir det hösten 2009. Då började vi "på riktigt", kan man säga.

Hur har det sett ut med spelningar hittills i sommar?
- Förra året spelade vi på SRF och i år på Putte I Parken. Vi var på SRF också, men stod inte på scen. Kreator var grymma!

Hur var Putte I Parken jämfört med SRF?
- Svårt att jämföra, för de är ju så olika. På Putte I Parken gjorde vi dessutom två spelningar, en inomhus och en utomhus, så det blev också två helt olika spelningar.

Vilken spelning var behållningen på Putte I Parken?
- Sparzanza var grymma! De är en stor inspiration för oss och vi får väldigt mycket hjälp från Johan Carlsson, basisten. Sparzanza är nästan som navet för hårdrock i Karlstad.

Hur skulle du kort beskriva hårdrocksscenen i Karlstad?
- Det är lite svårt att greppa, men när det väl händer något här så känns det som att hela Karlstad består av hårdrockare. Ta Inferior, till exempel. De är så jävla duktiga, jag kan inte fatta att de inte får mer cred! 

Hur känns det inför kvällens spelning?
- Bara positiva vibbar. Vi har spelat här förut och det brukar bli väldigt bra drag.

En sista fråga. Vad har Incarnit som sticker ut från mängden?
- Vi använder oss väldigt mycket av melodier och atmosfärisk dissonans, så där sticker vi ut lite. Vi ser fram emot att spela ikväll!

Och jag ser fram emot att höra dem. Jag tackar för pratstunden och tänker att om Incarnit spelar lika bra som Robert är trevlig, så förtjänar de en bättre publik än vilsna öhöhare i emblemkavajer, flätstickat och prickiga 50-talsklänningar. 



"Komsi, komsi..."
Först ut på scen är dock Deprive och det som omedelbart fångar min uppmärksamhet är ett enormt, guppande hårfluff à la Sascha Paeth i ena hörnet och ett höjt ölglas i andra: "Det här är Deprive! Nu jävlar kör vi!"
Death metal med punkenergi deluxe tycks tilltala många i den lilla publiken, även om ett par vitblonda tanter utbyter förvirrade blickar under ett särskilt stilfullt vrål och ser närmast förskräckta ut när sångaren levererar ett inbjudande "komsi, komsi..." och jag försöker hålla mig för skratt. Bandet röjer som om det gällde livet och en och annan kampnäve dyker upp i lokalen. Den tämligen korta stund Deprive befinner sig på scen är överraskande ösig, även om jag personligen inte har mycket till övers för growl som påminner mer om ett motorhaveri än sång.




"Jävlar vad roligt vi ska ha't!"

Jag har precis hunnit gratulera mig själv till den geniala nödlösningen att använda mina gummiförsedda hörlurar istället för öronpropparna jag lyckats glömma, när ett taggat Incarnit tar plats på den lilla klubbscenen, upplyser om att här ska det bli roligt och drar igång med oväntad energi. Det fina med att inte riktigt veta vad man ska ha för förväntningar är att man blir mindre benägen att jämföra i onödan, men i det här fallet tror jag inte att det skulle ha ändrat mitt intryck av thrashkvartetten. De kan det de gör, och det de kan gör de riktigt, riktigt bra.

"Nu ska vi köra en splitterny låt", tillkännager Robert och därmed drar I am Chaos igång, med plockande gitarrer och ett oväntat growlstöd från publiken. Inte för att bandet behöver någon hjälp. De är tighta som Gul & Blå-jeans, samspelta och har god publikkontakt. Gitarristen studsar som en guttaperkaboll över sin scenhalva och tycks ha riktigt roligt. Incarnit är ett väldigt rörligt band med stor scennärvaro, och Covered In Dirt har ett ruskigt bra tempo.

Aerobics enligt Anders

"Nu jävlar har världen gått under och allt har gått åt helvete! Det blir deppigt, tungt och förbannat argt!" Med dessa ord inleds en långsammare låt jag inte hinner uppfatta namnet på, men någon stämningsdödare är det knappast frågan om, snarare en temposänkning. Låten som kommer därefter handlar, något överraskande, om Fredrik Reinfeldt och Roberts diaboliska flin antyder finkänsligt att det inte är någon kärleksförklaring som ska framföras. En entusiastisk semipudel börjar headbanga som om det inte fanns någon morgondag och när en låt som tillägnas "mannen på bussen" drar igång lyfter sig den ditintills småanonyme basisten ett par hack. 

Deprives sångare Anders - som jag först tog för Metalgoth (och nej, jag kunde inte hålla mig för skratt när jag hörde namnet) kommer upp på scenen för ett gästgrowl och börjar klappa händer med de slappaste handleder jag sett sedan Queer As Folk och gör knälyft värdiga en aerobicsinstruktör innan Robert presenterar kvällens sista låt:
"Den här känner alla igen, så no fucking excuses!"

Varken Incarnit eller Motörhead behöver skämmas, för covern på Ace Of Spades avslutar spelningen minst lika bra som den började innan bandet går av. Robert menade att Inferior inte får tillräckligt med cred. Jag menar att Incarnit förtjänar en bättre publik än den som Glada Ankan drog till sig för kvällen. Det här bandet vill jag verkligen se och höra mer av, vilket leder till den fjärde meningen. Min smartphonekamera är visserligen knappast till för sådana här sammanhang, men måste varenda bild jag tar se ut som misslyckade akvareller?