Mysmåndag: Det gäller att prioritera

Sista mysmåndagen, iallafall här på bloggen, men på den här bilden ser inte katten Silke ut att mysa särskilt mycket. Det där med att ligga i mattes eller husses famn var inte ett dugg populärt. Som ni ser har grottmänniskan på bilden undercut - en frisyr som fick grottmamman att gå i taket - så varsågod mamma: här har du din älsklingsfrisyr tillsammans med Silkes favoritpose. Finns det något trevligare sätt att börja en måndag på? 

I den här krönikan ska vi återknyta till mitt allra första inlägg, som handlade om tid. När jag skrev det inlägget hade jag ingen aning om vad jag ville med den här bloggen. Allt jag visste var att jag ville skriva, men var trött på att bråka med min bok (ja, det låter vansinnigt pretentiöst, men det handlar om ett skönlitterärt projekt jag har skrivit på i flera år, som förmodligen inte blir klart förrän jag är en surögd tant). Jag hade också börjat bli så pass bekväm i mitt jobb som säljare och skribent, samt tröttnat på kyrkan och umgänge, att jag kände ett behov av att prova något nytt.

Nu har jag haft den här bloggen i snart sju månader och det har faktiskt varit något av det mest omvälvande jag har upplevt. För er som inte vet om det: jag har Aspergers Syndrom, så kallad högfungerande autism och ADD, två funktionshinder som bokstavligt talat innebär att man lever med konstanta ytterligheter. De är personlighetsdrag lika mycket som de är handikapp och två av mina största svårigheter är att behålla fokus och att inte bränna ut mig. Det har tagit lång tid för mig att acceptera att jag aldrig kommer att kunna leva ett "normalt" liv med nio till fem-jobb, barn, umgänge och fritidsaktiviteter. Min hjärna är så funtad att den inte klarar av alltför många olika bitar i det berömda livspusslet. Då går jag sönder.

Det läskiga med att tvingas välja är att det gör en smärtsamt medveten om ens egna svagheter. Väljer man dessutom bort sådant som man en gång trodde var en fundamental bit i livet, så kan det åtföljas av ångest och tvivel som för en utomstående är obegripligt, nästintill bisarrt. Livet är inte så jävla roligt, och tvärtemot vad många tror, så är det betydligt bättre att vara medveten om det och kunna njuta ändå, än att leva i ett falskt rosenskimmer och få en chock när saker och ting inte blir som man har tänkt sig. Såhär skrev jag i mitt första inlägg den 20 maj:

 I bloggvärlden handlar nästan allt om tid. Rätt tid. Rätt inlägg i rätt tid om rätt sak. Gärna med rätt åsikt också. Jag är inte särskilt rätt av mig. Inte rättvis heller.

Att börja blogga var ett val som jag först inte visste vad det skulle innebära. Först och främst var jag rädd, mycket rädd. Dåligt självförtroende och social fobi går komiskt nog hand i hand med uppfattningen att man syns hela tiden och att de som ser en letar fel. Om du lider av den sortens fobi, kan skriva någorlunda begripligt och har ett intresse du kan tänka dig att visa: starta en blogg. Du kommer att bli lycklig så fort du ser att någon har gått in och läst, och får du en stöttande kommentar slår glädjemätaren i taket.

Med hjälp av all musik, allt skrivande och inte minst det fina bemötande jag har fått av Tenstabor, lokala thrashband, svartmetallare i granskogen och Bålstaproggare så har jag successivt kunnat förflytta mig från de mer instängda hörnen av min grotta och det, mer än något annat, är orsaken till mitt val. Jag har inte mött annat än förståelse, stöd och uppmuntran de gånger jag har gjort intervjuer här, så ett stort tack från hjärtat till er för att ni har haft tålamod och varit petiga när jag har gjort missar. Ovärderligt!

Att spela i band, komponera musik eller skriva om det, är många gånger ett obetalt arbete. Till er som undrar varför jag lägger ner den tid jag gör på en blogg utan att tjäna pengar på det, vill jag därför skänka ett långfinger och min mest föraktfulla blick. När stöttade ni era favoritband senast? När bemödade ni er om att länka deras låtar, köpa en skiva och ge den er fulla uppmärksamhet? Man spelar inte hårdrock för att bli rik och det är inte heller orsaken till varför man skriver om det. Det finns betydligt mer lukrativa branscher om ett von Anka-valv är främsta målet.

Min blogg går före allt utom mitt jobb och min sambo. Eftersom han är serietecknare och en lika stor nörd som jag, tillbringar vi många dagar med att jobba, blogga och teckna hemma i lyan, turas om att sätta på kaffet och ge varandra feedback. För en utomstående ser vårt liv förmodligen ganska trist och stillastående ut, men jag skulle aldrig vilja byta. Som jag har skrivit tidigare så lever vi i en tid där kultur inte värdesätts, och att leva med en annan nörd är för mig direkt avgörande för att kunna göra det här. Att ge varandra stöd, uppmuntran och inte minst friheten att ägna sig åt det man helst vill göra, även om det inte ger pengar och status, är i mina ögon själva essensen av att vara hårdrockare. Att man välkomnar framgång och pengar för arbete man har utfört är givet, men det är knappast lönechecken som är avgörande för varför man ägnar sig åt metal eller någon annan kulturform. 

Eftersom jag inte får ett rött öre för mina inlägg, så blir den i mångas ögon en smula obegriplig. Iallafall omfattningen. Omkring 140 inlägg har jag publicerat sedan starten, med intentionen att de ska innehålla något mer än länkar och youtubeklipp och ja, det har tagit väldigt mycket tid, men det har det varit värt. 

Om jag skulle önska mig något gällande bloggen, så är det länkningar. Om du läser ett inlägg och gillar det, länka och sprid det! Feedback från läsare är min lön, så avvara några sekunder åt att dela något här som tilltalar dig. Tipsa vänner och bekanta, gilla på Facebook och dela inläggen. Gillar du det inte, låt mig gärna veta det. Man kan aldrig bli bättre om man bara blir struken medhårs - om man inte är en katt, förstås...

Mysmåndag: DeMaios vakande blick (eller konsten att lugna en katt)

Jag vet med mig att jag är en riktigt gnällig grottmänniska emellanåt. Jag muttrar, frustar och gnisslar som ett genomsnittligt SJ-tåg under sitt hundrade stopp på en misskött räls mellan Karlstad och Katrineholm. Jag gnäller när jag inte förstår saker och ting. När bristen på logik blir alltför stor och mänskligheten låter känslorna löpa amok, då gnäller jag och minns min gamle katts stroppiga, uppstramade min som den kunde anlägga efter att ha lagt en stinkbomb i lådan, hetsätit torrfoder och sedan spytt på mattan inom loppet av en halvtimme. 

Denna fjärde mysmåndag ska därför inte jag gnälla så förfärligt mycket. Istället överlåter jag min plats vid bloggosfärens klagomur till min hädangångne bastard till katt: Silke. Alla som träffade på honom under åren brukade påpeka diverse egenskaper hos honom och jag tror att "sur" och "tjock" var de adjektiv som användes flitigast. Jag och sambon minns honom som en gnällig, mattesjuk och bulimisk pälsklump, som helst gav ömhetsbetygelser på tu man hand och älskade att ligga i garderoben. 

Silke, som jag döpte efter prins Kheldar a.k.a Silke i Sagan Om Belgarion, var verkligen fruktansvärt sur av sig emellanåt och kunde "gloaua" i evigheter för allt och inget, till vår frustration. "Gloaua" var det namn vi hade för ljudet som mistluren åstadkom, men tack och lov fanns det ett specialmedel att ta till när varken uppmärksamhet, mat, lådtömning eller snörstumpar hjälpte: Manowar.

Jag minns inte riktigt hur vi upptäckte det, men det bör ha varit något tillfälle när sambon var riktigt utledsen på pälstyrannen och bestämde sig för att försöka överrösta den med hjälp av skivsamlingens högst älskade skatter. Och lyckades.

Silke blev lugn av metal. Manowar och Running Wild var mycket populära när han fick ett ryck och förutom att det såg vansinnigt löjligt ut med en katt som rusade som en tätting i lägenheten till Lead Or Gold och blev av med överskottsenergi, så var det fint att han inte ylade av missräkning över att bli överröstad. Efter en liten stund brukade han lägga sig tillrätta i sin fåtölj och spinna. Spelade vi Battle Hymn, Kings Of Metal eller Call To Arms låg han from som ett lamm och vek in frambenen under magen, till synes totalt glömsk av alla mattskrynklarräder och höga toner.

Här i huset är metal kattmusik, för vår sura katt blev lugn av det (och dog mitt under en VM-match i fotboll, så sportintresset var det väl mindre bevänt med). Jag hävdar med bestämdhet att Manowar lugnar upprörda katter, och att Joey DeMaio kan konsten att se exakt lika nonchig ut som herrn på bilden längst upp. Min sambo säger också att hans katt hemma hos föräldrarna blev lugn av Manowar, så nu uppmanar jag ägare (tjänare) till gnälliga katter som löper amok lite för ofta, att spela ur metalkungarnas testosteronstinna repertoar för att komma tillrätta med problemet och samtidigt bli lite andligt och kulturellt styrkt. 

Anledningen till varför jag har envisats med att ha Silke på bild under Mysmåndagarna, beror på att han helt enkelt var jävligt metal. Katter styr man inte, det krävs mer än torrfoder och sele för att de ska se någon vits med att beblanda sig med oss människor, och när vi väl ödmjukt tjänar dem, så visar de iallafall rövhålet för oss om de känner för det.

Du äger dem inte. De tar ingen skit. De håller inte tyst och även om du kan lyfta upp dem på axeln utan större protester, så har de makten att förstöra din mysiga soffa med stinkande urin och sedan ha mage att tigga mer mat utan att skämmas för sig en sekund. Och de kommer undan med det, bara för att de har fyra ben och päls och inte kan läsa. Nästa gång du lyssnar på Running Wilds The Drift eller ser DeMaio på bild i sin bästa krigarpose, så kan du fundera över vilka som egentligen styr i ett hem med kattmedlemmar - och kanske överlista dem när de halkar runt som smörklickar i stekpannan över parketten.