måndag 2 december 2013

Mysmåndag: DeMaios vakande blick (eller konsten att lugna en katt)


Jag vet med mig att jag är en riktigt gnällig grottmänniska emellanåt. Jag muttrar, frustar och gnisslar som ett genomsnittligt SJ-tåg under sitt hundrade stopp på en misskött räls mellan Karlstad och Katrineholm. Jag gnäller när jag inte förstår saker och ting. När bristen på logik blir alltför stor och mänskligheten låter känslorna löpa amok, då gnäller jag och minns min gamle katts stroppiga, uppstramade min som den kunde anlägga efter att ha lagt en stinkbomb i lådan, hetsätit torrfoder och sedan spytt på mattan inom loppet av en halvtimme. 

Denna fjärde mysmåndag ska därför inte jag gnälla så förfärligt mycket. Istället överlåter jag min plats vid bloggosfärens klagomur till min hädangångne bastard till katt: Silke. Alla som träffade på honom under åren brukade påpeka diverse egenskaper hos honom och jag tror att "sur" och "tjock" var de adjektiv som användes flitigast. Jag och sambon minns honom som en gnällig, mattesjuk och bulimisk pälsklump, som helst gav ömhetsbetygelser på tu man hand och älskade att ligga i garderoben. 

Silke, som jag döpte efter prins Kheldar a.k.a Silke i Sagan Om Belgarion, var verkligen fruktansvärt sur av sig emellanåt och kunde "gloaua" i evigheter för allt och inget, till vår frustration. "Gloaua" var det namn vi hade för ljudet som mistluren åstadkom, men tack och lov fanns det ett specialmedel att ta till när varken uppmärksamhet, mat, lådtömning eller snörstumpar hjälpte: Manowar.

Jag minns inte riktigt hur vi upptäckte det, men det bör ha varit något tillfälle när sambon var riktigt utledsen på pälstyrannen och bestämde sig för att försöka överrösta den med hjälp av skivsamlingens högst älskade skatter. Och lyckades.

Silke blev lugn av metal. Manowar och Running Wild var mycket populära när han fick ett ryck och förutom att det såg vansinnigt löjligt ut med en katt som rusade som en tätting i lägenheten till Lead Or Gold och blev av med överskottsenergi, så var det fint att han inte ylade av missräkning över att bli överröstad. Efter en liten stund brukade han lägga sig tillrätta i sin fåtölj och spinna. Spelade vi Battle Hymn, Kings Of Metal eller Call To Arms låg han from som ett lamm och vek in frambenen under magen, till synes totalt glömsk av alla mattskrynklarräder och höga toner.

Här i huset är metal kattmusik, för vår sura katt blev lugn av det (och dog mitt under en VM-match i fotboll, så sportintresset var det väl mindre bevänt med). Jag hävdar med bestämdhet att Manowar lugnar upprörda katter, och att Joey DeMaio kan konsten att se exakt lika nonchig ut som herrn på bilden längst upp. Min sambo säger också att hans katt hemma hos föräldrarna blev lugn av Manowar, så nu uppmanar jag ägare (tjänare) till gnälliga katter som löper amok lite för ofta, att spela ur metalkungarnas testosteronstinna repertoar för att komma tillrätta med problemet och samtidigt bli lite andligt och kulturellt styrkt. 

Anledningen till varför jag har envisats med att ha Silke på bild under Mysmåndagarna, beror på att han helt enkelt var jävligt metal. Katter styr man inte, det krävs mer än torrfoder och sele för att de ska se någon vits med att beblanda sig med oss människor, och när vi väl ödmjukt tjänar dem, så visar de iallafall rövhålet för oss om de känner för det.

Du äger dem inte. De tar ingen skit. De håller inte tyst och även om du kan lyfta upp dem på axeln utan större protester, så har de makten att förstöra din mysiga soffa med stinkande urin och sedan ha mage att tigga mer mat utan att skämmas för sig en sekund. Och de kommer undan med det, bara för att de har fyra ben och päls och inte kan läsa. Nästa gång du lyssnar på Running Wilds The Drift eller ser DeMaio på bild i sin bästa krigarpose, så kan du fundera över vilka som egentligen styr i ett hem med kattmedlemmar - och kanske överlista dem när de halkar runt som smörklickar i stekpannan över parketten. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar