Mysmåndag: Det gäller att prioritera

Sista mysmåndagen, iallafall här på bloggen, men på den här bilden ser inte katten Silke ut att mysa särskilt mycket. Det där med att ligga i mattes eller husses famn var inte ett dugg populärt. Som ni ser har grottmänniskan på bilden undercut - en frisyr som fick grottmamman att gå i taket - så varsågod mamma: här har du din älsklingsfrisyr tillsammans med Silkes favoritpose. Finns det något trevligare sätt att börja en måndag på? 

I den här krönikan ska vi återknyta till mitt allra första inlägg, som handlade om tid. När jag skrev det inlägget hade jag ingen aning om vad jag ville med den här bloggen. Allt jag visste var att jag ville skriva, men var trött på att bråka med min bok (ja, det låter vansinnigt pretentiöst, men det handlar om ett skönlitterärt projekt jag har skrivit på i flera år, som förmodligen inte blir klart förrän jag är en surögd tant). Jag hade också börjat bli så pass bekväm i mitt jobb som säljare och skribent, samt tröttnat på kyrkan och umgänge, att jag kände ett behov av att prova något nytt.

Nu har jag haft den här bloggen i snart sju månader och det har faktiskt varit något av det mest omvälvande jag har upplevt. För er som inte vet om det: jag har Aspergers Syndrom, så kallad högfungerande autism och ADD, två funktionshinder som bokstavligt talat innebär att man lever med konstanta ytterligheter. De är personlighetsdrag lika mycket som de är handikapp och två av mina största svårigheter är att behålla fokus och att inte bränna ut mig. Det har tagit lång tid för mig att acceptera att jag aldrig kommer att kunna leva ett "normalt" liv med nio till fem-jobb, barn, umgänge och fritidsaktiviteter. Min hjärna är så funtad att den inte klarar av alltför många olika bitar i det berömda livspusslet. Då går jag sönder.

Det läskiga med att tvingas välja är att det gör en smärtsamt medveten om ens egna svagheter. Väljer man dessutom bort sådant som man en gång trodde var en fundamental bit i livet, så kan det åtföljas av ångest och tvivel som för en utomstående är obegripligt, nästintill bisarrt. Livet är inte så jävla roligt, och tvärtemot vad många tror, så är det betydligt bättre att vara medveten om det och kunna njuta ändå, än att leva i ett falskt rosenskimmer och få en chock när saker och ting inte blir som man har tänkt sig. Såhär skrev jag i mitt första inlägg den 20 maj:

 I bloggvärlden handlar nästan allt om tid. Rätt tid. Rätt inlägg i rätt tid om rätt sak. Gärna med rätt åsikt också. Jag är inte särskilt rätt av mig. Inte rättvis heller.

Att börja blogga var ett val som jag först inte visste vad det skulle innebära. Först och främst var jag rädd, mycket rädd. Dåligt självförtroende och social fobi går komiskt nog hand i hand med uppfattningen att man syns hela tiden och att de som ser en letar fel. Om du lider av den sortens fobi, kan skriva någorlunda begripligt och har ett intresse du kan tänka dig att visa: starta en blogg. Du kommer att bli lycklig så fort du ser att någon har gått in och läst, och får du en stöttande kommentar slår glädjemätaren i taket.

Med hjälp av all musik, allt skrivande och inte minst det fina bemötande jag har fått av Tenstabor, lokala thrashband, svartmetallare i granskogen och Bålstaproggare så har jag successivt kunnat förflytta mig från de mer instängda hörnen av min grotta och det, mer än något annat, är orsaken till mitt val. Jag har inte mött annat än förståelse, stöd och uppmuntran de gånger jag har gjort intervjuer här, så ett stort tack från hjärtat till er för att ni har haft tålamod och varit petiga när jag har gjort missar. Ovärderligt!

Att spela i band, komponera musik eller skriva om det, är många gånger ett obetalt arbete. Till er som undrar varför jag lägger ner den tid jag gör på en blogg utan att tjäna pengar på det, vill jag därför skänka ett långfinger och min mest föraktfulla blick. När stöttade ni era favoritband senast? När bemödade ni er om att länka deras låtar, köpa en skiva och ge den er fulla uppmärksamhet? Man spelar inte hårdrock för att bli rik och det är inte heller orsaken till varför man skriver om det. Det finns betydligt mer lukrativa branscher om ett von Anka-valv är främsta målet.

Min blogg går före allt utom mitt jobb och min sambo. Eftersom han är serietecknare och en lika stor nörd som jag, tillbringar vi många dagar med att jobba, blogga och teckna hemma i lyan, turas om att sätta på kaffet och ge varandra feedback. För en utomstående ser vårt liv förmodligen ganska trist och stillastående ut, men jag skulle aldrig vilja byta. Som jag har skrivit tidigare så lever vi i en tid där kultur inte värdesätts, och att leva med en annan nörd är för mig direkt avgörande för att kunna göra det här. Att ge varandra stöd, uppmuntran och inte minst friheten att ägna sig åt det man helst vill göra, även om det inte ger pengar och status, är i mina ögon själva essensen av att vara hårdrockare. Att man välkomnar framgång och pengar för arbete man har utfört är givet, men det är knappast lönechecken som är avgörande för varför man ägnar sig åt metal eller någon annan kulturform. 

Eftersom jag inte får ett rött öre för mina inlägg, så blir den i mångas ögon en smula obegriplig. Iallafall omfattningen. Omkring 140 inlägg har jag publicerat sedan starten, med intentionen att de ska innehålla något mer än länkar och youtubeklipp och ja, det har tagit väldigt mycket tid, men det har det varit värt. 

Om jag skulle önska mig något gällande bloggen, så är det länkningar. Om du läser ett inlägg och gillar det, länka och sprid det! Feedback från läsare är min lön, så avvara några sekunder åt att dela något här som tilltalar dig. Tipsa vänner och bekanta, gilla på Facebook och dela inläggen. Gillar du det inte, låt mig gärna veta det. Man kan aldrig bli bättre om man bara blir struken medhårs - om man inte är en katt, förstås...

Mysmåndag: "Dedicated to..."

När jag började med den här krönikan, hade jag världens längsta arbetstitel och funderade på hur jag skulle kunna korta ner den på bästa sätt, när jag plötsligt fick Master Of Puppets på hjärnan:

Taste me you will see 
More is all you need 
Dedicated to 
How I'm killing pleasing you 

Därmed var det solklart. Det ska handla om oss fans och vårt beroende av metal, som förhoppningsvis inte går att stoppa med mindre än lobotomi och förlorad hörsel. Eftersom jag själv inte har vuxit upp med andra hårdrockare, utan började uppleva delad hårdrockspassion först i slutet av gymnasiet, så är det där med fans och fankultur något ganska nytt för mig. Min känsla för gruppaktiviteter är överlag tämligen liten. Vare sig det har gällt kyrkan, skolan eller kompisgäng så har jag alltid ställt mig frågande till vad i helsefyr det är som ska vara så trevligt med att dela intresset för Gud, kunskap eller fritid med andra hela tiden.

Något av det bästa som finns med dedikerade hårdrocksfans, är att vi inte växer ifrån förmågan att stanna upp och njuta av en låt för tusende gången - och till skillnad från fotbolls- och hockeysupporters börjar vi inte slåss med varandra om vi inte har samma tygmärken på oss. Jag har i vart fall inte hört talas om poliser som får rycka ut för att sära på uppretade Toto- och Ïron Maiden-fraktioner som har bestämt sig för att göra upp mellan AOR och NWOBHM. Att det sedan finns black metal-fans som anser att vandalisering av historiska byggnader och självskadebeteenden är rimliga sätt att uppleva musiken på, brukar inte locka några större horder av huliganer på gatorna, utan bemötas av fördömanden från hårdrockare i alla läger som tycker att det finns bättre sätt att leva ut sina känslor på.

Det fina med att prata med en medbroder/medsyster av metal, är att även om man inte känner varandra, är i samma ålder eller ens brinner för samma band, så förstår man alltsomoftast att man känner som man gör inför ett band. Att man pratar skivinköp, konserter och berättar om hur man upptäckte det eller det bandet. Lyssna på det här! Har du hört det här? Men hur kan du ha missat dem?! 

Ibland får jag höra kommentarer från folk som till och med jag, med min svårighet att läsa av andra, kan översätta till en suck över hur barnsligt och otidsenligt det är med bandtröjor på vuxna människor, gärna följt av ett: "Jag köper aldrig skivor längre, jag har allt i mobilen". Som om det vore något att yvas över... Själv har jag skivor hemma som jag inte har lyssnat på än, för att jag inte har känt mig i rätt stämning och inte vill slarva bort min första lyssning när jag inte har ro att verkligen koncentrera mig. Folk har komponerat och spelat in det här, det tog tid och jag har köpt det och vill kunna ta mig tid att njuta.

I vårt samhälle är det inte fint att ha ett stort intresse för kultur, för det går stick i stäv med tidsandan. Kultur är trevligt, visst, men bara om det är lättsmält, billigt att producera och inte håller folk tillfredsställda alltför länge så att de slutar att konsumera. Det tragikomiska med detta, är att många inte förstår att även om en älskad skiva kan inneha sin upphöjda plats i samlingen i decennier, så innebär inte det att det inte finns rum för fler.

En passion är inte detsamma som att svälja allt okritiskt. Min besvikelse när Children Of Bodom släppte Relentless Restless Forever (2011) visste inga gränser. Jag hade längtat i månader och så lät det som ett överspänt studentprojekt. Av recensionerna att döma var jag inte den enda som tyckte att det fanns gränser för hur mycket experimenterande ett så pass stadigt och kompetent band som COB kunde hafsa ihop och ge ut, men jag hade ju fortfarande sex gamla album som jag kunde lyssna på tills besvikelsen lade sig och bandet ryckte upp sig med Halo Of Blood (2013). Jag förlät dem rätt omgående och beslöt mig för att betrakta Relentless Restless Forever (2011) som en tillfällig sinnesförvirring.

Att lyssna med hjärtat, försöka höra alla nyanser och jämföra utan att fastna i intetsägande termer av bra och dåligt utan att utveckla, tar tid. Som jag upplever det, är det inte mycket som får ta tid i vårt samhälle och den kollektiva stressen är en fiende till allt vad kreativitet, kultur och passion heter.

När jag ser en hårdrockare som ser ut att komma direkt från 80-talet, tänker jag inte att det är trevligt med lite nostalgi eller att hen är efter sin tid på ett roligt sätt med tygmärken, slängande hår och nitar. Ulf Malmros må ha gjort karikatyrer av Nifelheim och SVT likaså, men i mina ögon är den synen på hårdrockare bara ett sorgligt tecken på hur lite man förstår sig på engagemang som går på djupet. Faktum är att jag tror att väldigt många människor skräms av det. Jag är inte särskilt berest och kan bara jämföra inom Sveriges gränser, men är det något vi tycks ha problem med här, så är det när vuxna människor brinner för något annat än hem, familj och jobb.

Jag har själv deltagit i flera olika gruppsammanhang från det att jag var liten. Kyrkor, körer, ungdomspolitik, syföreningar och bokcirklar har avlöst varandra, men jag har aldrig riktigt känt mig helt bekväm någonstans. Nu tror jag inte att det går att fösa ihop en hög för varandra okända hårdrockare på en sketen tisdagslunch och uppnå någon kum ba yah-stämning över fisken och remouladsåsen, men jag sätter både kaffe och kaka på att lunchen skulle dra ut på tiden om någon frågade: "Vad har ni köpt för skivor den här veckan?"

Och ingenting kan stjälpa min övertygelse att rätt många vid borden intill, någonstans skulle känna ett litet sting av avundsjuka över att vuxna människor så skamlöst kan sitta och intressera sig för något annat än produktivitet.

Mysmåndag: DeMaios vakande blick (eller konsten att lugna en katt)

Jag vet med mig att jag är en riktigt gnällig grottmänniska emellanåt. Jag muttrar, frustar och gnisslar som ett genomsnittligt SJ-tåg under sitt hundrade stopp på en misskött räls mellan Karlstad och Katrineholm. Jag gnäller när jag inte förstår saker och ting. När bristen på logik blir alltför stor och mänskligheten låter känslorna löpa amok, då gnäller jag och minns min gamle katts stroppiga, uppstramade min som den kunde anlägga efter att ha lagt en stinkbomb i lådan, hetsätit torrfoder och sedan spytt på mattan inom loppet av en halvtimme. 

Denna fjärde mysmåndag ska därför inte jag gnälla så förfärligt mycket. Istället överlåter jag min plats vid bloggosfärens klagomur till min hädangångne bastard till katt: Silke. Alla som träffade på honom under åren brukade påpeka diverse egenskaper hos honom och jag tror att "sur" och "tjock" var de adjektiv som användes flitigast. Jag och sambon minns honom som en gnällig, mattesjuk och bulimisk pälsklump, som helst gav ömhetsbetygelser på tu man hand och älskade att ligga i garderoben. 

Silke, som jag döpte efter prins Kheldar a.k.a Silke i Sagan Om Belgarion, var verkligen fruktansvärt sur av sig emellanåt och kunde "gloaua" i evigheter för allt och inget, till vår frustration. "Gloaua" var det namn vi hade för ljudet som mistluren åstadkom, men tack och lov fanns det ett specialmedel att ta till när varken uppmärksamhet, mat, lådtömning eller snörstumpar hjälpte: Manowar.

Jag minns inte riktigt hur vi upptäckte det, men det bör ha varit något tillfälle när sambon var riktigt utledsen på pälstyrannen och bestämde sig för att försöka överrösta den med hjälp av skivsamlingens högst älskade skatter. Och lyckades.

Silke blev lugn av metal. Manowar och Running Wild var mycket populära när han fick ett ryck och förutom att det såg vansinnigt löjligt ut med en katt som rusade som en tätting i lägenheten till Lead Or Gold och blev av med överskottsenergi, så var det fint att han inte ylade av missräkning över att bli överröstad. Efter en liten stund brukade han lägga sig tillrätta i sin fåtölj och spinna. Spelade vi Battle Hymn, Kings Of Metal eller Call To Arms låg han from som ett lamm och vek in frambenen under magen, till synes totalt glömsk av alla mattskrynklarräder och höga toner.

Här i huset är metal kattmusik, för vår sura katt blev lugn av det (och dog mitt under en VM-match i fotboll, så sportintresset var det väl mindre bevänt med). Jag hävdar med bestämdhet att Manowar lugnar upprörda katter, och att Joey DeMaio kan konsten att se exakt lika nonchig ut som herrn på bilden längst upp. Min sambo säger också att hans katt hemma hos föräldrarna blev lugn av Manowar, så nu uppmanar jag ägare (tjänare) till gnälliga katter som löper amok lite för ofta, att spela ur metalkungarnas testosteronstinna repertoar för att komma tillrätta med problemet och samtidigt bli lite andligt och kulturellt styrkt. 

Anledningen till varför jag har envisats med att ha Silke på bild under Mysmåndagarna, beror på att han helt enkelt var jävligt metal. Katter styr man inte, det krävs mer än torrfoder och sele för att de ska se någon vits med att beblanda sig med oss människor, och när vi väl ödmjukt tjänar dem, så visar de iallafall rövhålet för oss om de känner för det.

Du äger dem inte. De tar ingen skit. De håller inte tyst och även om du kan lyfta upp dem på axeln utan större protester, så har de makten att förstöra din mysiga soffa med stinkande urin och sedan ha mage att tigga mer mat utan att skämmas för sig en sekund. Och de kommer undan med det, bara för att de har fyra ben och päls och inte kan läsa. Nästa gång du lyssnar på Running Wilds The Drift eller ser DeMaio på bild i sin bästa krigarpose, så kan du fundera över vilka som egentligen styr i ett hem med kattmedlemmar - och kanske överlista dem när de halkar runt som smörklickar i stekpannan över parketten. 

Mysmåndag: Visa pattarna...?

Det här ämnet är känsligt. Iallafall för en del män, trots att det borde vara vi kvinnor som reagerar, men av någon anledning brukar det vara individer med y-kromosomer som ilsknar till när det kommer på tal. Det gäller förstås sexismen i hårdrocken, och innan ni slutar läsa eller skickar en kränkt kommentar i affekt, så ge gärna hela texten en chans.

Som hårdrocksfan med två x-kromosomer står man ut med rätt mycket när det gäller kass kvinnosyn och alltsomoftast tar man det med humor eftersom de män som presenterar synen är en produkt av sin tid, sin miljö och sin kultur. Inte har de halvnakna kvinnorna något med en medveten misogyni att göra, det har vi fattat för längesedan, och nio av tio gånger får jag ett absolut oklanderligt bemötande av manliga hårdrockare som många andra män kunde lära ett och annat av.

Det är extremt sällan, jag kan knappt påminna mig senaste tillfället, som ett manligt metalfan slängde sig med rutten sexism i min närvaro. Bortsett ifrån ett drängfullt, tafsande drägg på Manowar-konserten i Karlstad i våras har jag varit förskonad från sådan skit. Min uppfattning av de metalkillar jag har träffat på och lärt känna under årens lopp, har varit väldigt sympatisk. Bara för att det finns inslag av kass kvinnosyn i en del texter, skivomslag osv. så behöver det inte säga något om de manliga hårdrocksfansen. Tro mig: vi vet att ni inte är några chauvinistiska svin som behandlar kvinnor som skit, och om det nu finns någon olycklig hårdrockstjej därute som tror det, så har hon haft en horribel otur.

För att man ska fatta vad problemet är, så måste man först skilja på sex och sexism. Det är inte för inte som det heter sex, drugs and rock'n roll, för sex är i allra högsta grad en viktig del av hårdrocken. Det handlar inte om sexets vara eller icke vara, utan om HUR det framställs och jag är riktigt trött på hur jag som hårdrocksfan och kvinna framställs och vad jag erbjuds när det kommer till merchandise.

Jag kan säga att det är riktigt trist att se kvinnor med sammanpressade bröst, inzoomade stringrumpor och trånande min när man googlar på "heavy metal chics" eller liknande. De står där i sina höga klackar, särade läppar och är helt passiva. Det finns inget som helst dra åt helvete över dem - de ska bara se sexiga ut. Hur fan tror ni att tjejerna ska kunna bli en lika självklar del av moshpiten, konsertköskrålandet och ölhävandet som killarna, om det krävs en trådsmal midja, en urringad XS-topp och ansträngd sexighet för att få synas? Vad skulle ni killar tycka om ni var tvungna att banta ner ölmagen och flexa för att kunna köpa en bandtröja som inte sitter som ett korvskinn?

Jag har gått från att vara en trådsmal planka, till en smidig träningsnarkoman med begynnande magrutor, till en småtjock rulta med putmage och slapp röv. Några kilo upp här, några kilo ner där, men även när jag var som mest vältränad var det ändå XL som gällde för bandtröjor i tjejstorlekar om jag hade några som helst planer på att känna mig bekväm.

Det värsta jag vet när man snackar om det här, är när folk kläcker ur sig något i stil med: "Varför kan man inte vara snygg och sexig som tjej om man lyssnar på hårdrock?" Som om det är allt vi tänker på när vi öppnar garderoben! Hur vi kan känna oss sexiga även om vi gillar metal. Hur vi kan visa för världen att vi har tuttar även om vi gillar musik med en mansdominerad publik. Om du tror att vi behöver den bekräftelsen för att dra på oss en tröja med vårt favoritband, så kan du dra åt helvete och stanna där tills du lär dig att tänka självständigt.

Den mest bekväma och snygga metaltröjan i tjejstorlek som jag äger, är den COB-tröja som jag har på min profilbild här, och enda minuset med den är att den är ljus och jag är bra på att spilla mat, annars är den suverän. Självklart är den i XL, men den är varken midjekort eller urringad och jag äskar den, för jag kan vara småfet i den utan att den glider upp ovanför naveln och dessutom är den stilren.

Det finns mängder av fenomen inom hårdrocken som kan diskuteras utan att det gnälls nämnvärt. Droger har inte längre hippieerans romantiska skimmer över sig, och ingen höjer väl på ögonbrynen längre när det "avslöjas" att någon har varit på sin första rehabvända eller supit sönder sitt tredje äktenskap. Att det finns baksidor med det andra benet, "drugs", är knappast någon hemlighet och jag skulle tro att acceptansen för att inte vilja leva ett vilt liv har ökat rejält.

Ett annat exempel är de många kristna hårdrockare som är trötta på allt djävulsflirtande och har skapat en egen genre för att få en frizon. Jag förstår mig själv inte på kristen hårdrock, men jag förstår behovet av ett "nytt" utrymme och den förståelsen önskar jag mig i egenskap av kvinna. jag vill se bilder på kvinnor som främst är dedikerade hårdrockare och inte är så förbannat uppsnofsade. Hårdrocksbrudar som hellre lägger sina pengar på en ny skiva, än bantningsmedel för att komma i det slimmade linnet för getingmidjor.

Sex är ett maktmedel, den som tror något annat är dåligt upplyst och killar brukar inte känna sig mer säkra på sexighetsfronten än tjejer. Jag skulle snarare vilja påstå att vi tjejer har det lättare där, för vi har "rätt" att fuska mer. Om vi bara lägger ner tid och pengar på att kleta, banta och snöra så kan vi bli hur "sexiga" som helst, eftersom det räcker med att vi "ser ut". Killar måste kunna snacka lite för sig, hur snygga de än är - men det går också bra att vara en tyst och trulig gitarrist - och om de pular för mycket med sitt utseende så drar det ner betyget.

Där har vi problemet med stereotyper: de sätter käppar i hjulet för oss alla. Jag vill inte avskaffa urringningar eller stringtrosor - jag vill kunna välja och känna mig bekväm. Om någon man sedan känner sig obekväm med den åsikten, så utmanar jag honom att gå på en tvåtimmarskonsert iklädd en Manowar-tjejtröja i XL och bli påjuckad av något rödmosigt as som får kåtryck av blotta åsynen av motsatta könet i en hårdrockspublik. Sedan kan vi snacka om hur jävla metal det kändes.

Mysmåndag: Det låter inte likadant!

Glad måndag på er i mysiga november. Ny vecka betyder måndagsmys nummer två och ja, min katt kommer att pryda samtliga mysinlägg och ja igen, det finns en orsak till det, men det ska tas upp i en krönika längre fram.

Under helgen har jag känt mig episk, trots raggsockor, nopprig kofta och total renons på hjältedåd - om man nu bortser ifrån bloggarbete, cafébesök i Väse och ett sms till en god vän på rockkryssning, där jag uttryckte min önskan att han borde stå och blicka skumögt ut över relingen och snyftsjunga Bathorys Hammerheart. Mer episkt än så kan det nästan inte bli, även om det nu skedde i sms-form.

Tanken var iallafall jävligt episk, men hade jag bytt ut Hammerheart mot, låt säga Europes Rock The Night, Motörheads Ace Of Spades eller Mercyful Fates Come To The Sabbath, så hade ordet "episk" inte legat särskilt nära till hands. Rock The Night är lättsmält som jordgubbsripplad vaniljglass en sommarlovsdag utan ett moln på himlen, vilket inte riktigt rimmar med det strama allvaret i Hammerheart. Inte heller börjar jag trycka en knuten näve mot hjärtetrakten av Ace Of Spades. Om jag hade varit en mer fysisk person när det kommer till känslouttryck, misstänker jag att ett intensivt headbangade och näven en armslängd från bröstet hade legat närmre till hands när det kommer till Motörhead.

Vad drar jag på när jag behöver skratta åt mig själv? (Edguy och Finntroll. Då kan jag skratta åt dem också, när jag ändå är igång.) Vilka är bästa kanalerna för råbarkad ilska? (Children Of Bodom - jag är skyldig dem större tack än man kan tro.) Lite pastellmjuka toner i en grå värld? (Asia!) Upp till kamp efter ett nederlag av något slag? (Manowar, förstås.) Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och listan bara växer.

När "vuxna och mogna" människor säger att hårdrock är "skrik och bröl" utan att göra minsta försök att precisera sig, fantiserar jag om att mina händer förvandlas till ett par cymbaler och slår ihop med det ignoranta huvudet som en präktigt lidande fyllning emellan. Sedan vill jag placera fluffiga öronmuffar på dem med ett litet smack, le blitt och fråga om de kände någon skillnad.

Jag har svårt för nya intryck, så pass svårt att jag förr i tiden drog mig för att lyssna in något nytt. Det var helt enkelt för jobbigt att vidga vyerna, jag blev bara ställd och förvirrad. Faktum är att jag i skrivande stund inte har lyssnat på vare sig Ritchie Blackmore's Rainbow (1975) eller Helloweens Keeper Of The Seven Keys - The Legacy (2005) än. Jag har upptäckt så enormt mycket ny musik de senaste månaderna, att jag knappt hinner smälta det, och jag gillar inte tanken på att slölyssna okoncentrerat på ett nyinköp - musik förtjänar mer än så.

Om nu ex. Deep Purple, Thyrfing och KISS hade låtit likadant, tror ni verkligen inte att något enda av deras fans skulle ha påpekat det vid det här laget, eller har ni hört en striphårig headbangare säga något i stil med: "Ian Gillan sjunger helt otroligt! Eller var det Paul Stanley? Nej, jag menar Jens Rydén! Jaså, är det Thomas Väänänen som sjunger på den här skivan... Men du, Black Sabbath är bra. Jag har så svårt att hålla isär de häringa banden, så numera säger jag att allt låter som Iron Saviour, ifall någon frågar. Jag menar Iron Maiden, förstås! 'Keeper Of The Seven Keys II' är deras bästa."

Nu är jag sannerligen inget uppslagsverk när det kommer till hårdrock, men även innan jag började blogga och vidga mina vyer, hade mina ögonbryn växt ihop med hårfästet lagom vid Jens Rydén, och vid Iron-förväxlingen skulle jag förmodligen redan vara på flykt från den av okänd substans påverkade individ som med all sannolikhet kunnat missta mig för sin mor eller kanske en krukväxt att lätta på trycket i.

Det är en sak att inte gilla hårdrock och heavy metal, och en helt annan sak att avfärda alla band och artister som ryms inom detta spektrum som utstansade karbonkopior. Sådana finns förstås, och får höra av både fans och kritiker om det som görs inte passar, så det är inte så att hårdrockssläktet utgörs av ryggdunkande ja-sägare som är tacksamma för allt som produceras, långt ifrån. 

Men, frågar nu kanske vän av nya intryck, hur är det då inom de olika genrerna? Blir det inte otroligt enformigt om man lyssnar på en enda genre under en längre period? Jodå, om man lyssnar på black metal med uppstötningar istället för sång, Nightwish-dyrkarna Within Temptations samlade ballader på repeat eller tre minuter med valfri del ur Yngwie Malmsteens katalog. Vid närmare eftertanke, två minuter.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Du tycker att det är omåttligt trist och variationslöst med hårdrock och heavy metal. "Allt låter likadant", säger du med en slapp axelryckning. "Det är bara en massa snabba gitarrer och sedan släpper band X en platta som låter precis som de nio dessförinnan." När jag, eller någon annan, försöker säga att det är rätt stor skillnad mellan band X och Y, och mellan Y:s alster A och B blir du irriterad, för du har inte alls tänkt att du ska behöva motivera dina vuxna och mogna åsikter inför en jobbig nörd med power metaltröja som inte ens försöker låtsas som att Bo Kaspers Orkester i bakgrunden på en ost- och vinkväll i villakvarteret är höjden av kulturell stimulans.

Hänger du med? Bra. Vi fortsätter tankeexperimentet med att föreställa oss att du har en partner sedan några år som du älskar. Du känner till alla hens små egenheter, hens doft, skratt och hur hen kan få dig att bli glad igen när du är ledsen, förbannad när hen är skitjobbig osv. 

Mitt i er ost- och vinkväll, bestämmer sig ett annat par för att byta partners och vänner - helt och hållet, inte bara för en stund i sänghalmen - och försöker övertala dig om att du inte kommer att känna någon skillnad, eftersom det ändå är en människa av samma kön som din partner, som du får i utbyte och samma antal vänner. (Ja, det här låter långsökt, men det får ni finna er i. Jag gör precis vilka jämförelser jag vill.) 

Du börjar argumentera för att din partner och dina vänner minsann inte är utbytbara, att de har massor av särskilda drag som inte finns hos andra och att du inte alls tycker att vän X och Y är kopior av varandra eller att din partner A lika gärna kunde bytas ut mot partner B. Du vägrar att instämma i åsikten att du inte skulle känna någon skillnad med partner B, att vän Y är onödig så länge du har vän X och att alla går under kategorin "människor av kött och blod som du älskar och delar middagsbjudningsintresset med" inte betyder att de inte bidrar med olika saker och fyller olika funktioner. Värdparet tycker att du är en trist relationsnörd som förstör stämningen och du och din partner lämnar bjudningen i lika delar vredesmod och förvirring.

Nu ska vi sammanfatta detta lilla experiment. Eftersom jag är autistisk, trivs jag bland nördar och detaljfascister. På grund av min autism och min ADD är jag dessutom ovanligt känslig för sinnesintryck av olika slag. När jag tycker att "allt låter/ser ut likadant", vet jag mycket väl om att det är min svårighet med överblickande som spökar med mig. Jag vet att de där trettioåriga kvinnorna med kärringkappor och etappfrisyr, samt deras jämnåriga män med Dressmanchinos och senaste Iphonen säkert är jätteolika sinsemellan, även om de alla har "Fifty Shades Of Grey" på nattduksbordet, lyssnar på Avicii och Hellacopters och tycker att det är så skönt att slippa leta musik själva nu när Spotify kan skräddarsy de perfekta listorna åt dem...

Jag vet att de är olika, men jag kan självklart inte se det. För mig är de lika (ointressanta) allihop och om jag ska komma förbi mina fördomar, så lär jag behöva tillbringa en hel del tid med dem på tu man hand och samtala om något viktigt. Samma sak gäller för musiken.

Om jag får höra ett hopklipp av tjugo dödsmetallåtar där varje låtklipp är tio sekunder långt, så kommer jag inte att kunna få någon bra uppfattning om vare sig death metal, de olika banden eller de tjugo låtarna. Precis som med människor, så tar musik tid. Om Vintersorg lät det allra minsta som HammerFall, så hade jag sannerligen inte behövt bråka mig igenom Hedniskhjärtad (1998) under flera månaders tid innan jag lyckades smälta det gutturala gormandet i growlpartierna. 

Nej, jag är ingen hårdrocksfascist, som kräver omvändelse och P3:s undergång. Allt jag efterlyser är lite omtanke om det du gillar och ogillar. Att du inte slarvar med artisters verk genom att låta dem passera som bakgrundsljud. Ge musiken tid, så upptäcker du skillnaderna och kan, om du nu inte gillar metal, ge mig och andra hårdrocksnördar en näsbränna värd namnet nästa gång vi tycker att mainstreamradion maler samma skit dygnet runt. Det skulle kunna bli början på ett mycket intressant samtal.

Mysmåndag: Megahertz' ljuvlighet

Ny månad har det varit ett tag nu och min bloggledighet är slut för den här gången. Under några veckor framöver ska vi ha ett antal återkommande teman på bestämda dagar, för som den rigida människa jag är, älskar jag ordning bland såväl skivor som blogginlägg.

Alla vi vanliga, dödliga metalheads behöver vila och kura ihop oss emellanåt, vare sig vi lever på blodpudding och corpsepaint, eller vinylporr och svart kaffe, och därför ska vi nu börja våra mörka novembermåndagar med metalmys och troligen en del gnäll. Vi startar på Megahertz i Karlstad, eller annan valfri skivbutik där man spenderade en inte helt obetydlig del av såväl tid som pengar fram tills den gick i graven. I det här fallet 2007.

Med risk för att låta som just den sortens "det var bättre förr-kärring" jag annars går rätt hårt åt, erkänner jag att det alltid känns lite, lite sorgligt varje gång jag går förbi Drottninggatan 22 och ser Espresso House-skylten där. Inte nog med Megahertz gick omkull, även mysiga caféer försvann och så fick vi dessa personlighetsbefriade kedjor med stål, obekväma stolar och svindyrt kaffe istället. Min enda roliga anledning att bege mig ner på stan försvann och ersattes av torra muffins till ockerpriser. Rena gravskändningen.

När jag flyttade till Karlstad för tio år sedan hamnade jag i en studentkorridor på Kroppkärr, betalade 2300 kronor för hyra och el och hade en rejäl slant sparad från mitt sommarjobb nere i Småland. Kort sagt ägnade jag en stor del av min lediga tid nere i stan och i synnerhet lördagarna då jag njöt av den hembakade kladdkakan på caféet i hörnet där Lilla Sicilien nu ligger, och sedan i maklig takt begav mig till ljuvligheterna inne på Megahertz. Man gick in, kände igen personalen så småningom och slutade att kolla runt i det första utrymmet för att istället bege sig direkt in till hårdrockshörnan och bli uppslukad av alla omslag. Jag är uppvuxen i en småhåla och hade aldrig tidigare haft ett så stort utbud på så bekvämt avstånd förut, så självklart blev jag överväldigad, visste knappt vad jag skulle leta efter och provlyssnandet blev därför väldigt mycket på måfå.

Här vill jag passa på att berätta för de eventuella läsare som är uppvuxna med att provlyssna genom ett klick på youtube och spotify: det fanns två spelare med hörlurar som man fick hugga snabbt, medan herrarna bakom disken tog emot det tomma CD-fodralet, letade upp skivan och så kunde man lyssna. Sedan fick man säga till igen om man ville byta, iallafall om shuffleknappen var för söndertryckt och i vissa fall kunde man inte byta låt alls på egen hand.

Man fick alltså förflytta sig rent fysiskt till platsen där musiken fanns, sedan leta upp den för hand genom att bläddra bland utbudet, ställa sig i lyssningskö och be expediterna om hjälp när spelaren bråkade. Så drog sig klockan mot lördagens stängningstid halv fyra och man hade inte bestämt sig riktigt... Jag gjorde en del riktigt udda inköp där som jag idag inte begriper alls. Danska Iron Fire, dansk-skotska Cornerstone och Axel Rudi Pells tredje balladskiva hör till några av mina mer besynnerliga infall, och det retar mig omåttligt att jag inte minns vem som övertog vårdnaden av dem vid min än mer upprörande skivutrensning.

Annars hör min långa väntan på Sonata Arcticas Reckoning Night, upptäckten av Soilwork och Children Of Bodom samt den enorma besvikelsen över Freedom Calls The Circle Of Life hemma på Megahertz och nej, det är inte alls lika roligt att klicka sig fram på youtube och Ginza. Smidigt, jodå, det medger jag, men jag kan verkligen sakna att drälla runt på Megahertz på lördagarna och bli lockad eller avskräckt av skivfodral med alltifrån soluppgångar och skrivstil, till oläsliga loggor, kedjeporr och lik.

När jag tänker efter har det här egentligen inte så mycket med nostalgi, som med tid att göra. Det är verkligen skönt att kunna leta sig fram på datorn, istället för att masa sig iväg till ett ställe med reglerade öppettider, halvdåliga hörlurar och i mitt fall stora svårigheter att veta vad jag letade efter.

Men, och det är ett stort men: jag är övertygad om att den tid och de sökmöjligheter jag har nu, inte bara är av godo.

För den tid jag sparar på att kunna "klicka hem" musik via datorn, misstänker jag inte alltid speglar av sig i den tid jag de facto lägger ner på att lyssna. Jag blir hundra gånger mer överväldigad av de möjligheter som youtube erbjuder, än av det i jämförelse minimala utbudet på Megahertz och det händer ofta att jag frågar mig hur väl jag lyssnar in mina inköp numera. Ger jag verkligen Bathory, Uriah Heep m.fl samma tid som jag en gång gav Edguy och Vintersorg, eller har latheten bitit sig fast? Känner jag samma genuina glädje över en skiva som jag har kunnat höra gratis i sin helhet på youtube eller spotify? Det kräver helt enkelt inte samma ansträngning eller tidsinsats längre, och det drar lätt ner värdet om man inte har tålamod nog att verkligen utforska en skiva.

Många gånger gick jag tomhänt från Megahertz efter tre-fyra timmars bläddrande bland fordralen, men kände ändå aldrig att jag hade slösat bort någon tid. Än roligare var förstås att komma hem till korridoren med ett fynd och se tjejernas nyfikna "åh-vad-har-du-handlat" gå över i ett lätt grinigt "hur-har-du-råd" vid åsynen av Edguys Hellfire Club eller Nocturnal Rites New World Messiah, istället för den förväntade H&M-påsen. Jag vill minnas att min förklaring om obefintliga smink- mode- och krogutgifter inte riktigt föll i god jord och inte heller min stora entusiasm för power metal, för den förste som kunde göra mig sällskap till Megahertz utan att sucka var en Manowarfrälst kaffedrickare med sjuk humor och hästsvans.

Sedan över åtta år tillbaka är det där Manowarfanet och jag ett gnälligt och folkskyggt par som nördar friskt hemma i lyan, och i mångt och mycket är tacksamma över att kunna beställa saker, istället för att utsätta oss för en massa sköna människor med snabba steg och konstant mobilknappande nere på stan. Stånkputtrande bryggkaffe och emellanåt en packe chokladbollar från Konsum har ersatt caféerna och ivrig vakt vid brevlådan har ersatt Megahertzturerna.

När min mycket efterlängtade beställning från Ginza dök upp till sist, efter extremt mycket gnäll från min sida, kom den där känslan av överväldigande tillbaka. Med de fynd jag gjorde på Knastret för några veckor sedan är det sammanlagt elva nya skivor av olika band som i ett svep har hamnat i min ägo, istället för de där styckvisa småturerna som förr utgjorde mina musikinköp. Faktum är att det stressar mig nästan lika mycket som det gläder mig, för jag vet att mitt musiklyssnande har förändrats, att jag inte har ro på samma sätt som förr att lägga mig på sängen och bara lyssna och lyssna tills riffen, takterna och orden naglar sig fast i mig.

Man kanske skulle anordna någon sorts skivlyssningsreträtt och samla ihop folk på en kursgård med skivor, bra anläggningar och stora hörlurar. Mobiltelefoner lämnas avstängda i ett särskilt skåp och återfås efter reträtten. Tv-tittande, radiolyssnande, datorer och Internetuppkoppling är omöjliggjorda och istället för en kurs i djupmeditation har man kvällssamtal om vad man har upptäckt under dagen. Låter det extremt? Förmodligen, men det gör miljonstreaming på Spotify också, om man tänker efter.