Belöningar

När jag gick in på bloggen i morse, såg jag till min oförställda förtjusning att den har nått 10.000 visningar. 10.000 efter knappt nio månader! För en liten hårdrocksblogg som min är det inte så illa, så ett stort tack till alla ni som läser, gillar och delar den. Jag vet att jag tjatar om det, men så är det med saker som ligger en varmt om hjärtat. Det här blir mitt inlägg nummer 150, tro det eller ej...

Nu till veckan blir det finskt på menyn igen, men inga vikingatåg och inte heller bandet nedan, som får sätta soundtrack till grottmänniskans glädje över besökssiffrorna. Jag är själv inte förtjust i förändringar, bra eller dåliga är nästan lika jobbiga, just för att det tar så mycket energi av mig att byta fokus. Av den anledningen upprepar jag för mig själv, och andra, att det inte blev som jag hade tänkt mig, för att det gör att det känns bättre att tvingas ändra i en planering.

Alla som har haft ett projekt som ingen egentligen frågar efter (ja, jag är medveten om hur självömkande DET lät, men det jag menar är helt enkelt att inget jobbigt eller hemskt kommer att ske om jag struntar i det), vet hur svårt det kan vara att behålla fokus när man inte har någon som ställer en till svars för att man inte är klar i tid. Det är så lätt hänt att det blir ett "ska bara", eller "imorgon, kanske", när man vet om att man faktiskt kan göra precis som man vill. För många är det en frihet, för mig blir det ganska kaotiskt, för det hänger verkligen bara på ens egen uppfattning om projektet, ens egna känslor och ens egen tid. Jag älskar pressen, för den får mig att fortsätta, att inte tappa intresset eller skriva oengagerat.

Den här bloggen betyder oerhört mycket för mig. Botanisering och upptäckter, kontakter med andra hårdrocksälskare, kreativitet och inte minst den stora utmaningen att behärska ämnet. Att skriva bra om hårdrock och metal, kräver mycket tid och träning. Ju mer man upptäcker, desto mer inser man vad man inte behärskar, men numera ger det mig inte en känsla av otillräcklighet, utan tillfredsställelse.

Att veta att det alltid finns fler skrymslen och vrår i min grotta, fler skatter att hitta och redan funna skatter att bearbeta och njuta av... Det är den stora belöningen, att hitta just det bandet, just den låten eller det riffet som man vet att man aldrig kommer att tröttna på, och som man kan lyssna på om och om igen...

The Cage (2003)

Mysmåndag: Det gäller att prioritera

Sista mysmåndagen, iallafall här på bloggen, men på den här bilden ser inte katten Silke ut att mysa särskilt mycket. Det där med att ligga i mattes eller husses famn var inte ett dugg populärt. Som ni ser har grottmänniskan på bilden undercut - en frisyr som fick grottmamman att gå i taket - så varsågod mamma: här har du din älsklingsfrisyr tillsammans med Silkes favoritpose. Finns det något trevligare sätt att börja en måndag på? 

I den här krönikan ska vi återknyta till mitt allra första inlägg, som handlade om tid. När jag skrev det inlägget hade jag ingen aning om vad jag ville med den här bloggen. Allt jag visste var att jag ville skriva, men var trött på att bråka med min bok (ja, det låter vansinnigt pretentiöst, men det handlar om ett skönlitterärt projekt jag har skrivit på i flera år, som förmodligen inte blir klart förrän jag är en surögd tant). Jag hade också börjat bli så pass bekväm i mitt jobb som säljare och skribent, samt tröttnat på kyrkan och umgänge, att jag kände ett behov av att prova något nytt.

Nu har jag haft den här bloggen i snart sju månader och det har faktiskt varit något av det mest omvälvande jag har upplevt. För er som inte vet om det: jag har Aspergers Syndrom, så kallad högfungerande autism och ADD, två funktionshinder som bokstavligt talat innebär att man lever med konstanta ytterligheter. De är personlighetsdrag lika mycket som de är handikapp och två av mina största svårigheter är att behålla fokus och att inte bränna ut mig. Det har tagit lång tid för mig att acceptera att jag aldrig kommer att kunna leva ett "normalt" liv med nio till fem-jobb, barn, umgänge och fritidsaktiviteter. Min hjärna är så funtad att den inte klarar av alltför många olika bitar i det berömda livspusslet. Då går jag sönder.

Det läskiga med att tvingas välja är att det gör en smärtsamt medveten om ens egna svagheter. Väljer man dessutom bort sådant som man en gång trodde var en fundamental bit i livet, så kan det åtföljas av ångest och tvivel som för en utomstående är obegripligt, nästintill bisarrt. Livet är inte så jävla roligt, och tvärtemot vad många tror, så är det betydligt bättre att vara medveten om det och kunna njuta ändå, än att leva i ett falskt rosenskimmer och få en chock när saker och ting inte blir som man har tänkt sig. Såhär skrev jag i mitt första inlägg den 20 maj:

 I bloggvärlden handlar nästan allt om tid. Rätt tid. Rätt inlägg i rätt tid om rätt sak. Gärna med rätt åsikt också. Jag är inte särskilt rätt av mig. Inte rättvis heller.

Att börja blogga var ett val som jag först inte visste vad det skulle innebära. Först och främst var jag rädd, mycket rädd. Dåligt självförtroende och social fobi går komiskt nog hand i hand med uppfattningen att man syns hela tiden och att de som ser en letar fel. Om du lider av den sortens fobi, kan skriva någorlunda begripligt och har ett intresse du kan tänka dig att visa: starta en blogg. Du kommer att bli lycklig så fort du ser att någon har gått in och läst, och får du en stöttande kommentar slår glädjemätaren i taket.

Med hjälp av all musik, allt skrivande och inte minst det fina bemötande jag har fått av Tenstabor, lokala thrashband, svartmetallare i granskogen och Bålstaproggare så har jag successivt kunnat förflytta mig från de mer instängda hörnen av min grotta och det, mer än något annat, är orsaken till mitt val. Jag har inte mött annat än förståelse, stöd och uppmuntran de gånger jag har gjort intervjuer här, så ett stort tack från hjärtat till er för att ni har haft tålamod och varit petiga när jag har gjort missar. Ovärderligt!

Att spela i band, komponera musik eller skriva om det, är många gånger ett obetalt arbete. Till er som undrar varför jag lägger ner den tid jag gör på en blogg utan att tjäna pengar på det, vill jag därför skänka ett långfinger och min mest föraktfulla blick. När stöttade ni era favoritband senast? När bemödade ni er om att länka deras låtar, köpa en skiva och ge den er fulla uppmärksamhet? Man spelar inte hårdrock för att bli rik och det är inte heller orsaken till varför man skriver om det. Det finns betydligt mer lukrativa branscher om ett von Anka-valv är främsta målet.

Min blogg går före allt utom mitt jobb och min sambo. Eftersom han är serietecknare och en lika stor nörd som jag, tillbringar vi många dagar med att jobba, blogga och teckna hemma i lyan, turas om att sätta på kaffet och ge varandra feedback. För en utomstående ser vårt liv förmodligen ganska trist och stillastående ut, men jag skulle aldrig vilja byta. Som jag har skrivit tidigare så lever vi i en tid där kultur inte värdesätts, och att leva med en annan nörd är för mig direkt avgörande för att kunna göra det här. Att ge varandra stöd, uppmuntran och inte minst friheten att ägna sig åt det man helst vill göra, även om det inte ger pengar och status, är i mina ögon själva essensen av att vara hårdrockare. Att man välkomnar framgång och pengar för arbete man har utfört är givet, men det är knappast lönechecken som är avgörande för varför man ägnar sig åt metal eller någon annan kulturform. 

Eftersom jag inte får ett rött öre för mina inlägg, så blir den i mångas ögon en smula obegriplig. Iallafall omfattningen. Omkring 140 inlägg har jag publicerat sedan starten, med intentionen att de ska innehålla något mer än länkar och youtubeklipp och ja, det har tagit väldigt mycket tid, men det har det varit värt. 

Om jag skulle önska mig något gällande bloggen, så är det länkningar. Om du läser ett inlägg och gillar det, länka och sprid det! Feedback från läsare är min lön, så avvara några sekunder åt att dela något här som tilltalar dig. Tipsa vänner och bekanta, gilla på Facebook och dela inläggen. Gillar du det inte, låt mig gärna veta det. Man kan aldrig bli bättre om man bara blir struken medhårs - om man inte är en katt, förstås...