söndag 22 december 2013

Fjärde Ljuset: Gamma Ray



Mörk är bilden och mörka är dagarna, men inget mörker är så stort att en ljuslåga inte gör någon skillnad. Med det fjärde adventsljuset lyser jag nu till jullov här i grottan och inpackat i svart siden kan ni se en glimt av vad det nya året kommer att innehålla på bloggen. 

Nu drar jag igen öppningen fram till trettondagen, den sjätte januari 2014, och önskar alla återkommande och förbipasserande grottbesökare en riktigt god jul (eller annat firande) och ett gott nytt år med Gamma Ray.

Ta hand om varandra och nörda ner er i musik och böcker, filmer och tv-spel. Sup inte sönder skallarna, särskilt inte framför barn och se efter vart ni går, så att ni inte halkar på lömska isfläckar. 
I övrigt: Shine On!



lördag 21 december 2013

Det är nog nu!




Den här bloggen är inte politisk, men nu kan jag inte hålla käft här längre. När jag var i tonåren i slutet av 90-talet, var det givet att man tog avstånd ifrån rasism och nazism, tvärs över politiska och religiösa gränser. Jag har varit rörande överens med folk från alla läger i frågan om varje människas rätt till ett liv i frihet, oavsett etniskt och nationellt ursprung. 


Anarkister.
Kommunister, vänsterpartister och socialdemokrater.
Miljöpartister.
Centerpartister, folkpartister och kristdemokrater.
Moderater från såväl konservativt som liberalt håll.


Det har funnits någon jävla gräns för hur man får bete sig mot människor från andra länder och kulturer, mot personer vars sätt att leva och älska man inte förstår sig på och mot dem man inte håller med i politiska och religiösa spörsmål.


De som kallar sig för Svenska Motståndsrörelsen och deras sympatisörer, är människor med omänskliga åsikter. De livnär sig på hat, rädsla och den stora massans passivitet.


Har det här inte med hårdrock och metal att göra, tycker du?


Säg det till Gene Simmons, vars mor överlevde nazisternas koncentrationsläger.
Säg det till Orphaned Land, som med sin musik försöker att bygga broar mellan israeler och palestinier.
Säg det till Angela Gossow, som på sin hemsida säger: "I do not accept racism, intolerance, hatred and discrimination in any shape or form."


Politik handlar om att utbyta åsikter.
Rasism och nazism handlar om att tysta ner dem.


Hat ska varken ignoreras eller viftas bort. Den sortens känslor finns hos oss alla och kan ta de mest besynnerliga riktningar när vi tappar fotfästet och förlorar vår inre kompass. Går det riktigt illa, dör människor och lämnar kvar förtvivlade anhöriga.


Någonting har gått väldigt fel, när yttrandefriheten ses som ett klartecken för att hota, förfölja, trakassera och misshandla människor.


Tycker du också att hatet har gått för långt? Anser du att kampen mot rasism och nazism handlar om något större och långt viktigare än blockpolitik och partier?


Delta då i någon av de demonstrationer som pågår mot rasism över hela landet.
Klistra upp ett "nej tack till rasistisk reklam" på brevinkastet.
Säg ifrån när polarna eller kollegorna drar slentrianrasistiska "skämt".
Är du hårdrockare också? Gå med i Facebookgruppen Heavy Metal against racism and fascism.


Det är fan nog nu.


onsdag 18 december 2013

Inhemsk Turism: Arch Enemy


Denna veckas gulglänsande bakelse delar genreetikett med förrförra veckans Amon Amarth, men ingen med vettet i behåll skulle förväxla dem. Under min upptäcktsfärd genom hårdrockens vinklar och vrår, stöter jag då och då på något som gör att jag vill örfila mig själv för att jag har missat det. Arch Enemy hör till den kategorin och vi lämnar därmed Tumba och beger oss till Halmstad.


1. Vilka är de?
Bortsett ifrån att de är en kvintett med anarkoklingande namn som upprättar något av Halmstads anseende efter att ha spritt Per Gessle som en plastikopererad snålvind över landet, är Arch Enemy ett melodiskt death metal-band med något så exotiskt som en growlande tyska framför micken. Kvintetten menar sig vilja sammanfoga aggressivitet, teknikalitet och melodi - ingen särskilt underlig kombination för ett dödsmetalband.

Till en början hade gruppen en manlig sångare: Johan Liiva, som fick sparken 2000 och ge plats åt Angela Gossow, som väl är den röst man främst förknippar med bandet. Jag föredrar Gossow alla gånger, men i rättvisans namn är Liiva är alls ingen oäven sångare, och såhär kunde det låta med honom:

The Immortal (1999)



2. När var de aktiva?
Arch Enemy startade 1996 av gitarristen Michael Amott sedan hans band Carcass splittrats, och har spelat tillsammans i sjutton år. De har gett ut åtta studioalbum, två liveinspelningar samt tre EP-skivor och räknas som ett av Sveriges största band inom melodisk death metal. Åtta medlemsbyten har gjorts och deras senaste album, Khaos Legions, släpptes 2011.


3. Vad har de för särdrag?
Är man någorlunda bevandrad inom dödsscenen, så vet man att Arch Enemy är ett av få band där som frontas av en kvinna: Angela Gossow, som utmärker sig inte så lite genom att growla lika mörkt som en man. Här hittar vi också ett gitarrspel med stort fokus på teknikalitet och solon, samt en rejäl dos punkattityd:

Revolution Begins (2007)


Attityden är dock mer än en image. Angela Gossow är såväl ateist som anarkist som säger sig gå till valurnan endast för att förhindra högerns frammarsch och det gör bandet en smula udda i min samling, där det politiska temat knappast är något genomsyrande drag, åtminstone inte så pass uttalat. 


4. Varför har du missat dem?
I just Arch Enemys fall är blinda fläckar måhända rimliga, men jag behövde bara lyssna i några sekunder för att undra hur jag hade kunnat missa dem. Vad har du för orsak? Någon av följande, kanske:

  • Du fick veta att de frontades av en kvinna, avskyr Nightwish och bestämde dig då för att inte lyssna en ton på något annat metalband med kvinnor på sång. 
  • Du är mörkblå moderat och tanken på att lyssna på någon som ifrågasätter köttätande, förmögenhet och kapitalism är lika frånstötande som palestinasjalar, kollektiv och linskokning. Brr! Bäst att hålla sig till Da Buzz, som statsministern.
  • Du gillar allt som är alternativt och hade tänkt börja lyssna på Arch Enemy, tills du fick veta att det fanns fler än du som gjorde det. Då vägrade du ge dem en chans och har därför inte hört en ton.
  • Du är ett inbitet power metal-fan som tyckte att gränsen var nådd när Blind Guardian gav ut A Twist In The Myth (2006) och bröt ihop när Timo Tolkki fick sparken från Stratovarius 2008. Att lyssna på något med growl är som att trampa i stoftet och dra själen i dyn.
  • Du heter Per Gessle.
  • Du heter inte Per Gessle och bojkottar allt från Halmstad, för att namnet väcker så olustiga känslor.


5. Varför ska du ge dem en chans?
Det som får Arch Enemy att sticka ut lite extra, har med attityd att göra. Folk i det här landet är alldeles för dåliga på att bli förbannade med stil och här har vi fem utmärkta lärare i ämnet. Tillhör du de passivt aggressiva, så rekommenderar jag en lång kur Arch Enemy för att kanalisera ilskan på ett trevligare och mer hälsosamt sätt, istället för att knyta näven i fickan och få magsår.

Om du tvärtom går runt och är upprörd över knytnävsfickorna som aldrig säger ifrån, så fungerar medicinen precis lika bra. Avreagera dig med denna kvintett på hög volym och lyft näven ur fickan på vägen till bussen eller i hemmets skyddade vrå, vilket som passar bäst.

Är du en osäker tonåring som är lika trött på vuxna som säger att de vet hur du känner, som vuxna som ber dig att skärpa till dig och vara lite mer som din syster/bror/kusin/syssling/jävla grannunge som minsann spelar innebandy och piano, aldrig glömmer läxorna och har mycket "trevligare" umgänge än du? Önska gnölmostrarna i all tysthet åt helvete och kom ihåg att Michael Amott inte skrev bra musik för att han satt och funderade på hur han bäst skulle tillfredsställa andras behov.


6. Varför fastnade jag för dem?
Själva namnet har inte ens undgått mig, men i vanlig ordning hör det till de namn som jag inte lade på minnet varken första, andra eller tionde gången det nämndes. Alltså sattes namnet upp på min inlyssningslista för ett par månader sedan och eftersom kravet för att bli bakelseband var att det skulle röra sig om svenska grupper jag inte var insatt i, gärna från olika genrer, glömde jag totalt bort att även Amon Amarth hörde till samma etikett, och hann därmed garnera en pastellgul bakelse även till Arch Enemy. Då hade jag inte hört en ton av dem.

När jag väl lyfte mig ur förslappningen behövde jag bara i runda slängar 50 sekunder av den här för att börja väsa inuti om lämpliga straff för denna min försumlighet:

Under Black Flags We March (2011)


Är det bara jag som börjar drömma om growllektioner av det här? Och hur kommer det sig att denna kvinna inte framhålls som en förebild för unga tjejer? Är det Per Gessle som har köpt medias tystnad för att allt ljus på Halmstad ska koncentreras på honom, eller har Ebba von Sydow satt upp henne på någon utelista i Veckorevyn för att läsarna inte ska tappa fokus från ridbyxlår och handväskor? 

När Wages Of Sin, gruppens första album med Gossow släpptes gick jag på gymnasiet och hade verkligen behövt höra talas om såväl Arch Enemys musik som Gossows attityd. Visserligen hade jag säkert avskytt det till en början - tänk Vintersorg och Finntroll - och skam till säges hade jag länge svårt för kvinnor i metalband eftersom jag själv aldrig riktigt vågade ta plats. Men nu kan jag säga det om och om igen: vilken underbar råstyrka hon utstrålar! Utan den rösten hade jag nog inte gett Arch Enemy lika mycket uppmärksamhet, för till skillnad ifrån vad många tror, så finns det mycket nyanser i growl, och Gossows vrål sitter som näven i ögat. 

måndag 16 december 2013

Mysmåndag: Det gäller att prioritera


Sista mysmåndagen, iallafall här på bloggen, men på den här bilden ser inte katten Silke ut att mysa särskilt mycket. Det där med att ligga i mattes eller husses famn var inte ett dugg populärt. Som ni ser har grottmänniskan på bilden undercut - en frisyr som fick grottmamman att gå i taket - så varsågod mamma: här har du din älsklingsfrisyr tillsammans med Silkes favoritpose. Finns det något trevligare sätt att börja en måndag på? 

I den här krönikan ska vi återknyta till mitt allra första inlägg, som handlade om tid. När jag skrev det inlägget hade jag ingen aning om vad jag ville med den här bloggen. Allt jag visste var att jag ville skriva, men var trött på att bråka med min bok (ja, det låter vansinnigt pretentiöst, men det handlar om ett skönlitterärt projekt jag har skrivit på i flera år, som förmodligen inte blir klart förrän jag är en surögd tant). Jag hade också börjat bli så pass bekväm i mitt jobb som säljare och skribent, samt tröttnat på kyrkan och umgänge, att jag kände ett behov av att prova något nytt.

Nu har jag haft den här bloggen i snart sju månader och det har faktiskt varit något av det mest omvälvande jag har upplevt. För er som inte vet om det: jag har Aspergers Syndrom, så kallad högfungerande autism och ADD, två funktionshinder som bokstavligt talat innebär att man lever med konstanta ytterligheter. De är personlighetsdrag lika mycket som de är handikapp och två av mina största svårigheter är att behålla fokus och att inte bränna ut mig. Det har tagit lång tid för mig att acceptera att jag aldrig kommer att kunna leva ett "normalt" liv med nio till fem-jobb, barn, umgänge och fritidsaktiviteter. Min hjärna är så funtad att den inte klarar av alltför många olika bitar i det berömda livspusslet. Då går jag sönder.

Det läskiga med att tvingas välja är att det gör en smärtsamt medveten om ens egna svagheter. Väljer man dessutom bort sådant som man en gång trodde var en fundamental bit i livet, så kan det åtföljas av ångest och tvivel som för en utomstående är obegripligt, nästintill bisarrt. Livet är inte så jävla roligt, och tvärtemot vad många tror, så är det betydligt bättre att vara medveten om det och kunna njuta ändå, än att leva i ett falskt rosenskimmer och få en chock när saker och ting inte blir som man har tänkt sig. Såhär skrev jag i mitt första inlägg den 20 maj:

 I bloggvärlden handlar nästan allt om tid. Rätt tid. Rätt inlägg i rätt tid om rätt sak. Gärna med rätt åsikt också. Jag är inte särskilt rätt av mig. Inte rättvis heller.

Att börja blogga var ett val som jag först inte visste vad det skulle innebära. Först och främst var jag rädd, mycket rädd. Dåligt självförtroende och social fobi går komiskt nog hand i hand med uppfattningen att man syns hela tiden och att de som ser en letar fel. Om du lider av den sortens fobi, kan skriva någorlunda begripligt och har ett intresse du kan tänka dig att visa: starta en blogg. Du kommer att bli lycklig så fort du ser att någon har gått in och läst, och får du en stöttande kommentar slår glädjemätaren i taket.

Med hjälp av all musik, allt skrivande och inte minst det fina bemötande jag har fått av Tenstabor, lokala thrashband, svartmetallare i granskogen och Bålstaproggare så har jag successivt kunnat förflytta mig från de mer instängda hörnen av min grotta och det, mer än något annat, är orsaken till mitt val. Jag har inte mött annat än förståelse, stöd och uppmuntran de gånger jag har gjort intervjuer här, så ett stort tack från hjärtat till er för att ni har haft tålamod och varit petiga när jag har gjort missar. Ovärderligt!

Att spela i band, komponera musik eller skriva om det, är många gånger ett obetalt arbete. Till er som undrar varför jag lägger ner den tid jag gör på en blogg utan att tjäna pengar på det, vill jag därför skänka ett långfinger och min mest föraktfulla blick. När stöttade ni era favoritband senast? När bemödade ni er om att länka deras låtar, köpa en skiva och ge den er fulla uppmärksamhet? Man spelar inte hårdrock för att bli rik och det är inte heller orsaken till varför man skriver om det. Det finns betydligt mer lukrativa branscher om ett von Anka-valv är främsta målet.

Min blogg går före allt utom mitt jobb och min sambo. Eftersom han är serietecknare och en lika stor nörd som jag, tillbringar vi många dagar med att jobba, blogga och teckna hemma i lyan, turas om att sätta på kaffet och ge varandra feedback. För en utomstående ser vårt liv förmodligen ganska trist och stillastående ut, men jag skulle aldrig vilja byta. Som jag har skrivit tidigare så lever vi i en tid där kultur inte värdesätts, och att leva med en annan nörd är för mig direkt avgörande för att kunna göra det här. Att ge varandra stöd, uppmuntran och inte minst friheten att ägna sig åt det man helst vill göra, även om det inte ger pengar och status, är i mina ögon själva essensen av att vara hårdrockare. Att man välkomnar framgång och pengar för arbete man har utfört är givet, men det är knappast lönechecken som är avgörande för varför man ägnar sig åt metal eller någon annan kulturform. 

Eftersom jag inte får ett rött öre för mina inlägg, så blir den i mångas ögon en smula obegriplig. Iallafall omfattningen. Omkring 140 inlägg har jag publicerat sedan starten, med intentionen att de ska innehålla något mer än länkar och youtubeklipp och ja, det har tagit väldigt mycket tid, men det har det varit värt. 

Om jag skulle önska mig något gällande bloggen, så är det länkningar. Om du läser ett inlägg och gillar det, länka och sprid det! Feedback från läsare är min lön, så avvara några sekunder åt att dela något här som tilltalar dig. Tipsa vänner och bekanta, gilla på Facebook och dela inläggen. Gillar du det inte, låt mig gärna veta det. Man kan aldrig bli bättre om man bara blir struken medhårs - om man inte är en katt, förstås...

söndag 15 december 2013

Tredje Ljuset: Freedom Call



Snön har gett med sig en smula i Karlstad och medan halkrädda pensionärer jublar och pulkabarnen tjurar, tänder jag grottans tredje ljus med det allra poppigaste power metal-bandet som någonsin har nått mitt skivställ. Freedom Calls tre första album är en enda lång nostalgitripp för mig, för det var ett av de första band jag hittade i genren, och en förvånansvärt välkommen upptäckt. Kanske tyckte jag att Sonata Arctica var lite väl olyckligt kära och Avantasia en smula pompöst, för jag kom att älska Freedom Calls pipkörer, syntexcesser och nyttjande av varenda tänkbar fantasykliché. 

Jag presenterar härmed Flame In The Night och om ni vrider på er av olust, försök att föreställa er hur fullkomligt underbart det lät för en viss grottmänniska 2002 när hon stängde flickrumsdörren om sig med en tjock trave Prins Valiant och David Eddings, en stor påse godis och bara flöt in i sin egen värld, guldkantad av ett soundtrack som förflyttade henne långt bort ifrån allt vad duktiga flickor, plugg och olyckliga förälskelser hette. Det kan ha varit några av mitt livs lyckligaste stunder.  



måndag 9 december 2013

Mysmåndag: "Dedicated to..."


När jag började med den här krönikan, hade jag världens längsta arbetstitel och funderade på hur jag skulle kunna korta ner den på bästa sätt, när jag plötsligt fick Master Of Puppets på hjärnan:

Taste me you will see 
More is all you need 
Dedicated to 
How I'm killing pleasing you 

Därmed var det solklart. Det ska handla om oss fans och vårt beroende av metal, som förhoppningsvis inte går att stoppa med mindre än lobotomi och förlorad hörsel. Eftersom jag själv inte har vuxit upp med andra hårdrockare, utan började uppleva delad hårdrockspassion först i slutet av gymnasiet, så är det där med fans och fankultur något ganska nytt för mig. Min känsla för gruppaktiviteter är överlag tämligen liten. Vare sig det har gällt kyrkan, skolan eller kompisgäng så har jag alltid ställt mig frågande till vad i helsefyr det är som ska vara så trevligt med att dela intresset för Gud, kunskap eller fritid med andra hela tiden.

Något av det bästa som finns med dedikerade hårdrocksfans, är att vi inte växer ifrån förmågan att stanna upp och njuta av en låt för tusende gången - och till skillnad från fotbolls- och hockeysupporters börjar vi inte slåss med varandra om vi inte har samma tygmärken på oss. Jag har i vart fall inte hört talas om poliser som får rycka ut för att sära på uppretade Toto- och Ïron Maiden-fraktioner som har bestämt sig för att göra upp mellan AOR och NWOBHM. Att det sedan finns black metal-fans som anser att vandalisering av historiska byggnader och självskadebeteenden är rimliga sätt att uppleva musiken på, brukar inte locka några större horder av huliganer på gatorna, utan bemötas av fördömanden från hårdrockare i alla läger som tycker att det finns bättre sätt att leva ut sina känslor på.

Det fina med att prata med en medbroder/medsyster av metal, är att även om man inte känner varandra, är i samma ålder eller ens brinner för samma band, så förstår man alltsomoftast att man känner som man gör inför ett band. Att man pratar skivinköp, konserter och berättar om hur man upptäckte det eller det bandet. Lyssna på det här! Har du hört det här? Men hur kan du ha missat dem?! 

Ibland får jag höra kommentarer från folk som till och med jag, med min svårighet att läsa av andra, kan översätta till en suck över hur barnsligt och otidsenligt det är med bandtröjor på vuxna människor, gärna följt av ett: "Jag köper aldrig skivor längre, jag har allt i mobilen". Som om det vore något att yvas över... Själv har jag skivor hemma som jag inte har lyssnat på än, för att jag inte har känt mig i rätt stämning och inte vill slarva bort min första lyssning när jag inte har ro att verkligen koncentrera mig. Folk har komponerat och spelat in det här, det tog tid och jag har köpt det och vill kunna ta mig tid att njuta.

I vårt samhälle är det inte fint att ha ett stort intresse för kultur, för det går stick i stäv med tidsandan. Kultur är trevligt, visst, men bara om det är lättsmält, billigt att producera och inte håller folk tillfredsställda alltför länge så att de slutar att konsumera. Det tragikomiska med detta, är att många inte förstår att även om en älskad skiva kan inneha sin upphöjda plats i samlingen i decennier, så innebär inte det att det inte finns rum för fler.

En passion är inte detsamma som att svälja allt okritiskt. Min besvikelse när Children Of Bodom släppte Relentless Restless Forever (2011) visste inga gränser. Jag hade längtat i månader och så lät det som ett överspänt studentprojekt. Av recensionerna att döma var jag inte den enda som tyckte att det fanns gränser för hur mycket experimenterande ett så pass stadigt och kompetent band som COB kunde hafsa ihop och ge ut, men jag hade ju fortfarande sex gamla album som jag kunde lyssna på tills besvikelsen lade sig och bandet ryckte upp sig med Halo Of Blood (2013). Jag förlät dem rätt omgående och beslöt mig för att betrakta Relentless Restless Forever (2011) som en tillfällig sinnesförvirring.

Att lyssna med hjärtat, försöka höra alla nyanser och jämföra utan att fastna i intetsägande termer av bra och dåligt utan att utveckla, tar tid. Som jag upplever det, är det inte mycket som får ta tid i vårt samhälle och den kollektiva stressen är en fiende till allt vad kreativitet, kultur och passion heter.

När jag ser en hårdrockare som ser ut att komma direkt från 80-talet, tänker jag inte att det är trevligt med lite nostalgi eller att hen är efter sin tid på ett roligt sätt med tygmärken, slängande hår och nitar. Ulf Malmros må ha gjort karikatyrer av Nifelheim och SVT likaså, men i mina ögon är den synen på hårdrockare bara ett sorgligt tecken på hur lite man förstår sig på engagemang som går på djupet. Faktum är att jag tror att väldigt många människor skräms av det. Jag är inte särskilt berest och kan bara jämföra inom Sveriges gränser, men är det något vi tycks ha problem med här, så är det när vuxna människor brinner för något annat än hem, familj och jobb.

Jag har själv deltagit i flera olika gruppsammanhang från det att jag var liten. Kyrkor, körer, ungdomspolitik, syföreningar och bokcirklar har avlöst varandra, men jag har aldrig riktigt känt mig helt bekväm någonstans. Nu tror jag inte att det går att fösa ihop en hög för varandra okända hårdrockare på en sketen tisdagslunch och uppnå någon kum ba yah-stämning över fisken och remouladsåsen, men jag sätter både kaffe och kaka på att lunchen skulle dra ut på tiden om någon frågade: "Vad har ni köpt för skivor den här veckan?"

Och ingenting kan stjälpa min övertygelse att rätt många vid borden intill, någonstans skulle känna ett litet sting av avundsjuka över att vuxna människor så skamlöst kan sitta och intressera sig för något annat än produktivitet.

söndag 8 december 2013

Andra Ljuset: Kamelot



Någon gång i mina tidiga tonår blev jag julhatare. Tonårshormoner i kombination med autism och katolicism gjorde släktsammankomster med krav på trevligt uppträdande och flickfin klädsel till en utmärkt smältdegel för det hatet, och det var inte förrän jag började fira jul med min sambo som jag slöt fred (någorlunda) med julen. Jag tillhör dessutom den där sortens ultrakonservativa julfirare, som anser att julen infaller den 24-26 december och inte en dag tidigare. 

Det andra adventsljuset i vår grotta får progpowerjänkarna Kamelot stå för, med The Light I Shine On You och en önskan om en så stressfri adventstid som möjligt.



fredag 6 december 2013

Inhemsk Turism: Amon Amarth


Om ni är lika autistiska som jag, har ni kanske lagt märke till det lilla avbrottet i inläggsrutinerna - men troligast är att ni inte har ägnat saken en tanke, eftersom det är totalt onödigt. Det räcker med en Sheldon Cooper-hysterika på den här bloggen som blir omåttligt störd av att de sex planerade "onsdagarna i rad" plötsligt blev till två plus ett hopp från onsdag till fredag. 

För er som inte kopplade: ohyggligt påfrestande autistisk nörd som inte vill få sina cirklar rubbade. Jag är sådan, fast utan omätbar IQ och doktorsgrad. Nog om det. Från nördreferenser och tvångssyndrom till... Tumba och Amon Amarth.


1. Vilka är de?
Det melodiska death metal-bandet Amon Amarth, som har tagit sitt ståtliga namn ifrån Domedagsberget i Tolkiens trilogi om Härskarringen, är inte sprungna ur någon avgrundseld, utan Stockholmsförorten Tumba, där de bildades 1992. Anledningen till varför jag bestämde mig för att förära dem en bakelse, är att sångaren Johan Hegg är den ende growlare jag har hört min sambo lyssna på fullt frivilligt och med uppskattning. 

Med tanke på att de dessutom alltid har dykt upp i listan med relaterade sökresultat under mina stunder med Finntrolls livespelning på Wacken 2012 utan att jag brytt mig om att utforska dem, så tyckte jag att det var på tiden att jag gav dem en chans.


2. När var de aktiva?
En löjligt formulerad fråga, det inser jag, men har jag en ordning så har jag. 1992 var alltså "startåret", men bandets debut, Once Sent From The Golden Hall, med en fallosformad portöppning på omslaget, släpptes inte förrän 1998. Under sina hittills 21 aktiva år har kvintetten gjort tre medlemsbyten - det senaste 1999 - och släppte sitt nionde studioalbum Deciever Of The Gods, i slutet av juni i år, med klart godkända och bitvis riktigt belåtna omdömen från de allra flesta utom en herre på Smålandsposten som tyckte att det var nog med gröt och vikingar. Stabila tycks de iallafall vara.


3. Vad har de för särdrag?
Amon Amarth är dödsmetallare med vikingateman i sina texter. Nu är det dock som så, att trots temat så räknas de inte till vikingametal. De sjunger om vikingar (fast inte enbart) och åtminstone sångaren ser ut som hämtad från en Miklagårdsrutt, men de vare sig vill eller bör kategoriseras som vikingmetal, en genre där band såsom Bathory, Thyrfing och Månegarm återfinns. Så: temat är vikingar, musiken är melodisk death metal och här nedan kommer ett stycke ifrån Versus The World (2002):

Death In Fire


Trekanten Riesenreklammörk strupsång, malande riff och förkristen image har visat sig vara framgångsrik för tumbanerna, och trots att jag i alla sammanhang föredrar ljus growl framför mörk, misstänker jag att det är något med Heggs röst som får i vanliga fall ej growlfrälsta att harkla sig förnöjt och höja volymen. I mina öron låter det iallafall mjukare, mindre utstickande och ja, slätstruket, helt enkelt.


4. Varför har du missat dem?
Som vid tidigare bakelsebjudningar finns det självklart många skäl till att ha missat just denna sort. Om just din orsak är tillräckligt bra får du själv avgöra:

  • Du är inte är hårdrockare - om inte In Flames spelas på P3.
  • Du är en extremt selektiv hårdrockare som inte ens vill veta namnen på de band du ska dissa. Sådana människor finns, jag har träffat dem.
  • Du är hårdrockare, men lider av skäggfobi efter att ha blivit skrämd av tjuven i Sagan Om Det Röda Äpplet och Per Oscarsson i rollen som Borka under barndomen, och undviker därför instinktivt alla band med skäggprydda medlemmar.
  • Du är religiös och övertygad om att halten ogudaktighet ökar i takt med att sången blir grynig.
  • Du är sov dig igenom historielektionerna och tror därför att vikingarna bildade BSS och att Amon Amarth i själva verket är ett kodnamn för Operation Barbarossa.
  • Du ställer dig helt oförstående inför allt vad fantasy, mytologi och historiska händelser före 1918 heter. Är det riktigt illa tillhör du de som kläckte ur sig ett "men det fanns ju inga alver på medeltiden!" i biosalongerna på premiären av Sagan Om Ringen. (Du som gjorde det på SF i Växjö den 19:e december 2001: Hur kan du leva med dig själv?)


5. Varför ska du ge dem en chans?
Amon Amarth är precis så slätstrukna som ett band kan bli, utan att göra sig själva till karikatyrer. Bara det är något att höja hornet/burken för. Du behöver inte oroa dig en sekund för tveksam nationalism eller hobbysatanism här, eftersom det mest hotfulla de har är Heggs stämband. Du kan alltså tryggt varva In Flames med det här.

Du som lider av skäggfobi eller genrefascism (ja, älskare av norsk black metal, jag tittar på dig), försök att se Amon Amarth som terapi för din osunda rädsla. Så länge en enda människa lider av någon av dessa två åkommor, har tumbanerna en uppgift att fylla. 

Tyckte du att Children Of Bodom var för skräniga, Immortal för pubertala och ryggade tillbaka av blotta tanken på att Arch Enemys strupe tillhörde en kvinna? Då är det här ditt band:


For Victory Or Death




6. Varför fastnade jag för dem? Har jag fastnat för dem?
Jag kan inte påstå att jag har gjort det, tråkigt nog, Jag hade rätt höga förväntningar, vän av vikingar, growl och dödsmetallare som jag är, men det här sätter sig inte riktigt. Först och främst är riffen, i synnerhet på de senare alstren, ungefär lika stimulerande som en riktigt uttjatad repris av Simpsons. Det biter inte, får mig inte att knyta näven så mycket som att klia mig förstrött på näsan. 

Vidare hör jag inte vad som sjunges, ens med kraftansträngning och det irriterar mig. Orchervrål i all ära, men jag vill gärna veta vad vrålet gäller. Nyanserna i sången är få och eftersom riffen lider av samma åkomma, blir det trist som torra småkakor i längden. 

Men för att inte låta alltför gnällig, vill jag påpeka att det inte är det minsta dåligt. Det är bara det att jag inte förstår varför jag ska lyssna på mer än en låt åt gången. Med någon veckas mellanrum.

måndag 2 december 2013

Mysmåndag: DeMaios vakande blick (eller konsten att lugna en katt)


Jag vet med mig att jag är en riktigt gnällig grottmänniska emellanåt. Jag muttrar, frustar och gnisslar som ett genomsnittligt SJ-tåg under sitt hundrade stopp på en misskött räls mellan Karlstad och Katrineholm. Jag gnäller när jag inte förstår saker och ting. När bristen på logik blir alltför stor och mänskligheten låter känslorna löpa amok, då gnäller jag och minns min gamle katts stroppiga, uppstramade min som den kunde anlägga efter att ha lagt en stinkbomb i lådan, hetsätit torrfoder och sedan spytt på mattan inom loppet av en halvtimme. 

Denna fjärde mysmåndag ska därför inte jag gnälla så förfärligt mycket. Istället överlåter jag min plats vid bloggosfärens klagomur till min hädangångne bastard till katt: Silke. Alla som träffade på honom under åren brukade påpeka diverse egenskaper hos honom och jag tror att "sur" och "tjock" var de adjektiv som användes flitigast. Jag och sambon minns honom som en gnällig, mattesjuk och bulimisk pälsklump, som helst gav ömhetsbetygelser på tu man hand och älskade att ligga i garderoben. 

Silke, som jag döpte efter prins Kheldar a.k.a Silke i Sagan Om Belgarion, var verkligen fruktansvärt sur av sig emellanåt och kunde "gloaua" i evigheter för allt och inget, till vår frustration. "Gloaua" var det namn vi hade för ljudet som mistluren åstadkom, men tack och lov fanns det ett specialmedel att ta till när varken uppmärksamhet, mat, lådtömning eller snörstumpar hjälpte: Manowar.

Jag minns inte riktigt hur vi upptäckte det, men det bör ha varit något tillfälle när sambon var riktigt utledsen på pälstyrannen och bestämde sig för att försöka överrösta den med hjälp av skivsamlingens högst älskade skatter. Och lyckades.

Silke blev lugn av metal. Manowar och Running Wild var mycket populära när han fick ett ryck och förutom att det såg vansinnigt löjligt ut med en katt som rusade som en tätting i lägenheten till Lead Or Gold och blev av med överskottsenergi, så var det fint att han inte ylade av missräkning över att bli överröstad. Efter en liten stund brukade han lägga sig tillrätta i sin fåtölj och spinna. Spelade vi Battle Hymn, Kings Of Metal eller Call To Arms låg han from som ett lamm och vek in frambenen under magen, till synes totalt glömsk av alla mattskrynklarräder och höga toner.

Här i huset är metal kattmusik, för vår sura katt blev lugn av det (och dog mitt under en VM-match i fotboll, så sportintresset var det väl mindre bevänt med). Jag hävdar med bestämdhet att Manowar lugnar upprörda katter, och att Joey DeMaio kan konsten att se exakt lika nonchig ut som herrn på bilden längst upp. Min sambo säger också att hans katt hemma hos föräldrarna blev lugn av Manowar, så nu uppmanar jag ägare (tjänare) till gnälliga katter som löper amok lite för ofta, att spela ur metalkungarnas testosteronstinna repertoar för att komma tillrätta med problemet och samtidigt bli lite andligt och kulturellt styrkt. 

Anledningen till varför jag har envisats med att ha Silke på bild under Mysmåndagarna, beror på att han helt enkelt var jävligt metal. Katter styr man inte, det krävs mer än torrfoder och sele för att de ska se någon vits med att beblanda sig med oss människor, och när vi väl ödmjukt tjänar dem, så visar de iallafall rövhålet för oss om de känner för det.

Du äger dem inte. De tar ingen skit. De håller inte tyst och även om du kan lyfta upp dem på axeln utan större protester, så har de makten att förstöra din mysiga soffa med stinkande urin och sedan ha mage att tigga mer mat utan att skämmas för sig en sekund. Och de kommer undan med det, bara för att de har fyra ben och päls och inte kan läsa. Nästa gång du lyssnar på Running Wilds The Drift eller ser DeMaio på bild i sin bästa krigarpose, så kan du fundera över vilka som egentligen styr i ett hem med kattmedlemmar - och kanske överlista dem när de halkar runt som smörklickar i stekpannan över parketten. 

söndag 1 december 2013

Första Ljuset: Avantasia



Ibland glömmer man bort hur mycket man tycker om en låt, och grottans första adventsljus i mörkret, Reach Out For The Light, hör till en av de där låtarna jag helt enkelt har tappat bort en smula, men nu dammar av och lyser upp decembermörkrets första dag med. 

Som ni säkert gissade vid första anblicken av bilden ovan, så kommer jag undan för undan att tända ljus med koppling till hårdrockens stora låtskatt, och eftersom advent betyder ankomst och traditionellt är ett sätt att visa längtan efter ljusets eller, om man kristen, Jesu återkomst, så torde de första tonerna jag hörde med Avantasia passa bra som inledning. Ha en fin första advent, vare sig ni uppmärksammar den, eller inte.