Inhemsk Turism: Arch Enemy

Denna veckas gulglänsande bakelse delar genreetikett med förrförra veckans Amon Amarth, men ingen med vettet i behåll skulle förväxla dem. Under min upptäcktsfärd genom hårdrockens vinklar och vrår, stöter jag då och då på något som gör att jag vill örfila mig själv för att jag har missat det. Arch Enemy hör till den kategorin och vi lämnar därmed Tumba och beger oss till Halmstad.

1. Vilka är de?

Bortsett ifrån att de är en kvintett med anarkoklingande namn som upprättar något av Halmstads anseende efter att ha spritt Per Gessle som en plastikopererad snålvind över landet, är Arch Enemy ett melodiskt death metal-band med något så exotiskt som en growlande tyska framför micken. Kvintetten menar sig vilja sammanfoga aggressivitet, teknikalitet och melodi - ingen särskilt underlig kombination för ett dödsmetalband.

Till en början hade gruppen en manlig sångare: Johan Liiva, som fick sparken 2000 och ge plats åt Angela Gossow, som väl är den röst man främst förknippar med bandet. Jag föredrar Gossow alla gånger, men i rättvisans namn är Liiva är alls ingen oäven sångare, och såhär kunde det låta med honom:

The Immortal (1999)

2. När var de aktiva?

Arch Enemy startade 1996 av gitarristen Michael Amott sedan hans band Carcass splittrats, och har spelat tillsammans i sjutton år. De har gett ut åtta studioalbum, två liveinspelningar samt tre EP-skivor och räknas som ett av Sveriges största band inom melodisk death metal. Åtta medlemsbyten har gjorts och deras senaste album, Khaos Legions, släpptes 2011.

3. Vad har de för särdrag?

Är man någorlunda bevandrad inom dödsscenen, så vet man att Arch Enemy är ett av få band där som frontas av en kvinna: Angela Gossow, som utmärker sig inte så lite genom att growla lika mörkt som en man. Här hittar vi också ett gitarrspel med stort fokus på teknikalitet och solon, samt en rejäl dos punkattityd:

Revolution Begins (2007)

Attityden är dock mer än en image. Angela Gossow är såväl ateist som anarkist som säger sig gå till valurnan endast för att förhindra högerns frammarsch och det gör bandet en smula udda i min samling, där det politiska temat knappast är något genomsyrande drag, åtminstone inte så pass uttalat. 

4. Varför har du missat dem?

I just Arch Enemys fall är blinda fläckar måhända rimliga, men jag behövde bara lyssna i några sekunder för att undra hur jag hade kunnat missa dem. Vad har du för orsak? Någon av följande, kanske:

• Du fick veta att de frontades av en kvinna, avskyr Nightwish och bestämde dig då för att inte lyssna en ton på något annat metalband med kvinnor på sång. 

• Du är mörkblå moderat och tanken på att lyssna på någon som ifrågasätter köttätande, förmögenhet och kapitalism är lika frånstötande som palestinasjalar, kollektiv och linskokning. Brr! Bäst att hålla sig till Da Buzz, som statsministern.

• Du gillar allt som är alternativt och hade tänkt börja lyssna på Arch Enemy, tills du fick veta att det fanns fler än du som gjorde det. Då vägrade du ge dem en chans och har därför inte hört en ton.

• Du är ett inbitet power metal-fan som tyckte att gränsen var nådd när Blind Guardian gav ut A Twist In The Myth (2006) och bröt ihop när Timo Tolkki fick sparken från Stratovarius 2008. Att lyssna på något med growl är som att trampa i stoftet och dra själen i dyn.

• Du heter Per Gessle.

• Du heter inte Per Gessle och bojkottar allt från Halmstad, för att namnet väcker så olustiga känslor.

5. Varför ska du ge dem en chans?
Det som får Arch Enemy att sticka ut lite extra, har med attityd att göra. Folk i det här landet är alldeles för dåliga på att bli förbannade med stil och här har vi fem utmärkta lärare i ämnet. Tillhör du de passivt aggressiva, så rekommenderar jag en lång kur Arch Enemy för att kanalisera ilskan på ett trevligare och mer hälsosamt sätt, istället för att knyta näven i fickan och få magsår.

Om du tvärtom går runt och är upprörd över knytnävsfickorna som aldrig säger ifrån, så fungerar medicinen precis lika bra. Avreagera dig med denna kvintett på hög volym och lyft näven ur fickan på vägen till bussen eller i hemmets skyddade vrå, vilket som passar bäst.

Är du en osäker tonåring som är lika trött på vuxna som säger att de vet hur du känner, som vuxna som ber dig att skärpa till dig och vara lite mer som din syster/bror/kusin/syssling/jävla grannunge som minsann spelar innebandy och piano, aldrig glömmer läxorna och har mycket "trevligare" umgänge än du? Önska gnölmostrarna i all tysthet åt helvete och kom ihåg att Michael Amott inte skrev bra musik för att han satt och funderade på hur han bäst skulle tillfredsställa andras behov.

6. Varför fastnade jag för dem?
Själva namnet har inte ens undgått mig, men i vanlig ordning hör det till de namn som jag inte lade på minnet varken första, andra eller tionde gången det nämndes. Alltså sattes namnet upp på min inlyssningslista för ett par månader sedan och eftersom kravet för att bli bakelseband var att det skulle röra sig om svenska grupper jag inte var insatt i, gärna från olika genrer, glömde jag totalt bort att även Amon Amarth hörde till samma etikett, och hann därmed garnera en pastellgul bakelse även till Arch Enemy. Då hade jag inte hört en ton av dem.

När jag väl lyfte mig ur förslappningen behövde jag bara i runda slängar 50 sekunder av den här för att börja väsa inuti om lämpliga straff för denna min försumlighet:

Under Black Flags We March (2011)

Är det bara jag som börjar drömma om growllektioner av det här? Och hur kommer det sig att denna kvinna inte framhålls som en förebild för unga tjejer? Är det Per Gessle som har köpt medias tystnad för att allt ljus på Halmstad ska koncentreras på honom, eller har Ebba von Sydow satt upp henne på någon utelista i Veckorevyn för att läsarna inte ska tappa fokus från ridbyxlår och handväskor? 

När Wages Of Sin, gruppens första album med Gossow släpptes gick jag på gymnasiet och hade verkligen behövt höra talas om såväl Arch Enemys musik som Gossows attityd. Visserligen hade jag säkert avskytt det till en början - tänk Vintersorg och Finntroll - och skam till säges hade jag länge svårt för kvinnor i metalband eftersom jag själv aldrig riktigt vågade ta plats. Men nu kan jag säga det om och om igen: vilken underbar råstyrka hon utstrålar! Utan den rösten hade jag nog inte gett Arch Enemy lika mycket uppmärksamhet, för till skillnad ifrån vad många tror, så finns det mycket nyanser i growl, och Gossows vrål sitter som näven i ögat. 

Inhemsk Turism: Amon Amarth

Om ni är lika autistiska som jag, har ni kanske lagt märke till det lilla avbrottet i inläggsrutinerna - men troligast är att ni inte har ägnat saken en tanke, eftersom det är totalt onödigt. Det räcker med en Sheldon Cooper-hysterika på den här bloggen som blir omåttligt störd av att de sex planerade "onsdagarna i rad" plötsligt blev till två plus ett hopp från onsdag till fredag. 

För er som inte kopplade: ohyggligt påfrestande autistisk nörd som inte vill få sina cirklar rubbade. Jag är sådan, fast utan omätbar IQ och doktorsgrad. Nog om det. Från nördreferenser och tvångssyndrom till... Tumba och Amon Amarth.

1. Vilka är de?

Det melodiska death metal-bandet Amon Amarth, som har tagit sitt ståtliga namn ifrån Domedagsberget i Tolkiens trilogi om Härskarringen, är inte sprungna ur någon avgrundseld, utan Stockholmsförorten Tumba, där de bildades 1992. Anledningen till varför jag bestämde mig för att förära dem en bakelse, är att sångaren Johan Hegg är den ende growlare jag har hört min sambo lyssna på fullt frivilligt och med uppskattning. 

Med tanke på att de dessutom alltid har dykt upp i listan med relaterade sökresultat under mina stunder med Finntrolls livespelning på Wacken 2012 utan att jag brytt mig om att utforska dem, så tyckte jag att det var på tiden att jag gav dem en chans.

2. När var de aktiva?

En löjligt formulerad fråga, det inser jag, men har jag en ordning så har jag. 1992 var alltså "startåret", men bandets debut, Once Sent From The Golden Hall, med en fallosformad portöppning på omslaget, släpptes inte förrän 1998. Under sina hittills 21 aktiva år har kvintetten gjort tre medlemsbyten - det senaste 1999 - och släppte sitt nionde studioalbum Deciever Of The Gods, i slutet av juni i år, med klart godkända och bitvis riktigt belåtna omdömen från de allra flesta utom en herre på Smålandsposten som tyckte att det var nog med gröt och vikingar. Stabila tycks de iallafall vara.

3. Vad har de för särdrag?

Amon Amarth är dödsmetallare med vikingateman i sina texter. Nu är det dock som så, att trots temat så räknas de inte till vikingametal. De sjunger om vikingar (fast inte enbart) och åtminstone sångaren ser ut som hämtad från en Miklagårdsrutt, men de vare sig vill eller bör kategoriseras som vikingmetal, en genre där band såsom Bathory, Thyrfing och Månegarm återfinns. Så: temat är vikingar, musiken är melodisk death metal och här nedan kommer ett stycke ifrån Versus The World (2002):

Death In Fire

Trekanten Riesenreklammörk strupsång, malande riff och förkristen image har visat sig vara framgångsrik för tumbanerna, och trots att jag i alla sammanhang föredrar ljus growl framför mörk, misstänker jag att det är något med Heggs röst som får i vanliga fall ej growlfrälsta att harkla sig förnöjt och höja volymen. I mina öron låter det iallafall mjukare, mindre utstickande och ja, slätstruket, helt enkelt.


4. Varför har du missat dem?
Som vid tidigare bakelsebjudningar finns det självklart många skäl till att ha missat just denna sort. Om just din orsak är tillräckligt bra får du själv avgöra:

• Du är inte är hårdrockare - om inte In Flames spelas på P3.

• Du är en extremt selektiv hårdrockare som inte ens vill veta namnen på de band du ska dissa. Sådana människor finns, jag har träffat dem.

• Du är hårdrockare, men lider av skäggfobi efter att ha blivit skrämd av tjuven i Sagan Om Det Röda Äpplet och Per Oscarsson i rollen som Borka under barndomen, och undviker därför instinktivt alla band med skäggprydda medlemmar.

• Du är religiös och övertygad om att halten ogudaktighet ökar i takt med att sången blir grynig.

• Du är sov dig igenom historielektionerna och tror därför att vikingarna bildade BSS och att Amon Amarth i själva verket är ett kodnamn för Operation Barbarossa.

• Du ställer dig helt oförstående inför allt vad fantasy, mytologi och historiska händelser före 1918 heter. Är det riktigt illa tillhör du de som kläckte ur sig ett "men det fanns ju inga alver på medeltiden!" i biosalongerna på premiären av Sagan Om Ringen. (Du som gjorde det på SF i Växjö den 19:e december 2001: Hur kan du leva med dig själv?)

5. Varför ska du ge dem en chans?

Amon Amarth är precis så slätstrukna som ett band kan bli, utan att göra sig själva till karikatyrer. Bara det är något att höja hornet/burken för. Du behöver inte oroa dig en sekund för tveksam nationalism eller hobbysatanism här, eftersom det mest hotfulla de har är Heggs stämband. Du kan alltså tryggt varva In Flames med det här.

Du som lider av skäggfobi eller genrefascism (ja, älskare av norsk black metal, jag tittar på dig), försök att se Amon Amarth som terapi för din osunda rädsla. Så länge en enda människa lider av någon av dessa två åkommor, har tumbanerna en uppgift att fylla. 

Tyckte du att Children Of Bodom var för skräniga, Immortal för pubertala och ryggade tillbaka av blotta tanken på att Arch Enemys strupe tillhörde en kvinna? Då är det här ditt band:

For Victory Or Death

6. Varför fastnade jag för dem? Har jag fastnat för dem?

Jag kan inte påstå att jag har gjort det, tråkigt nog, Jag hade rätt höga förväntningar, vän av vikingar, growl och dödsmetallare som jag är, men det här sätter sig inte riktigt. Först och främst är riffen, i synnerhet på de senare alstren, ungefär lika stimulerande som en riktigt uttjatad repris av Simpsons. Det biter inte, får mig inte att knyta näven så mycket som att klia mig förstrött på näsan. 

Vidare hör jag inte vad som sjunges, ens med kraftansträngning och det irriterar mig. Orchervrål i all ära, men jag vill gärna veta vad vrålet gäller. Nyanserna i sången är få och eftersom riffen lider av samma åkomma, blir det trist som torra småkakor i längden. 

Men för att inte låta alltför gnällig, vill jag påpeka att det inte är det minsta dåligt. Det är bara det att jag inte förstår varför jag ska lyssna på mer än en låt åt gången. Med någon veckas mellanrum.

Inhemsk Turism: Therion

Vi behöver inte åka särskilt långt för att träffa på vårt andra inhemska turistmål denna onsdag. Den glänsande gula höstbakelsen pryds av namnet Therion, som hör till de färskaste namnen i min skivsamling. Sex frågor är det som gäller, så greppa tårtgaffeln och pennan och gapa stort för bakelse nummer två. 

1. Vilka är de?

Therion är ett - håll i er nu - death/goth/symphonic metalband från Upplands-Väsby. Tre genrer har de skiftat mellan och såväl det album som jag inhandlade, Vovin (1998) som deras senaste alster Les Fleurs du Mal (2012) håller sig inom goth och symphonic metal. 

Anledningen till att namnet fastnade en smula hos mig, är tragisk, eftersom det helt enkelt var när SRM postade en R.I.P för bandets körsångerska Johanna Mårlöv den andra juni i år på tidningens FB-sida. Så när jag började med mina utforskningar inför Sverige-inläggen, dök namnet Therion upp igen och jag började spana in bandet lite närmare. 

Under sina tjugosex år har bandet gjort nitton medlemsbyten och Vovin (1998) är snarast att anse som grundaren Christofer Johnssons soloprojekt, dock släppt under namnet Therion. (Tack för den ickeexisterande informationen, Ginza.) 

2. När var de aktiva?

Förhoppningsvis i skrivande stund, med tanke på att de ska spela på Sweden Rock Festival i sommar, för det vore outsägligt trist för arrangörerna och besökarna om de har bokat ett inaktivt band. Therion bildades 1987, under det långt mindre högtidliga namnet Blitzkrieg, som kasserades efter ett år till förmån för grekiskans ord för vilddjur: Therion. Ett lyckat byte i mina ögon, för så fort det blir för mycket tyska inblandat i bandnamn, börjar det bli missprydande likt syntgenrens namnval.

3. Vad har de för särdrag?

Går vi till bandets tid som death metal-malare, är det inte mycket som sticker ut, utan det är deras mix av gothmystik och körsång som är intressant. Therion blandar ettriga riff med domkyrkoinspirerad kör, mörka hymner med orientaliska magdanstoner och det första jag associerade till när jag hörde öppningsspårets första toner på Vovin (1998), var Vivaldi:

The Rise Of Sodom And Gomorrah

De inledande stråkarna skulle jag rentav vilja kalla olycksbådande. Man vet att det inte är något smäktande som väntar, och även om jag inte får den där känslan av stramhet som hos Candlemass, så sträcker jag ändå på halsen en smula. Magdans, balett eller en strippstång? Det är bara att välja.

4. Varför har du missat dem?
De flesta orsaker till att Therion har undgått dig är tämligen rimliga, skulle jag vilja påstå, men om du tillhör prenumeranterna - eller åtminstone de flitiga lösnummerköparna - av SRM så bör du ha träffat på dem vid något tillfälle. Annars kanske du finner skälet till din blinda fläck någonstans här:

• Du får svårartade eksem så fort du hör körsång och undviker den som pesten.
• Du har vuxit upp i någon form av religiös rörelse som lär ut att alla skivor med gotiskt tema leder till själens och underlivets fördärv.
• Du är en tvättäkta Iron Maiden-patchfanatiker mellan fyrtiotvå och femtiofem, och tanken på kvinnosång i metal skrämmer dig nästan lika mycket som Internet och uppfinningen av hjulet.
• Du tror att din sexuella läggning kommer att förändras (till det sämre?) om du lyssnar på annat än ölhävarmetal, och således har du sett till att hålla dig till säkra kort som Judas Priest och Accept, eftersom inget är manligare än riktigt höga pip och läderchaps. 
• Sist du sökte efter nya band glömde du att radera din sökhistorik och fick ägna en hel natt åt att trösta dina ultratrue Gorgoroth-polare med Ben & Jerry's och heliga löften om bot och bättring efter dina villovägar med Poison och Hanoi Rocks. Det vill du inte riskera igen.
• Nightwish har alltid gett dig mardrömmar. 

5. Varför ska du ge dem en chans?
Det är en bra fråga, faktiskt. Ni körsångshatare är nog ovanligt svårflirtade här, även om ni skulle uppskatta sammetsmjuka gitarrtoner och vemodiga stråkar. Men det kan kanske vara en god terapiövning om ni måste artighetsvisitera någon släktings julkonsert med den lokala kyrkokören fram i december. Om inte annat kanske Therion låter riktigt vackert efter kyrkobesöket - eller tvärtom.

Har du religiösa invändningar? Jag förstår dig. Jag har också känt den gudomliga pressen flåsa mig i nacken, när jag stått böjd över diverse konvolut med tveksamma omslag, läskiga namn och okristliga teman. Här är det förklätt i kyrkokörsskrud, låter mer domedagsaktigt än Johannespassionen och Improperierna tillsammans och till råga på allt döpt till vilddjur. Hör du till den kategorin, så lugna ditt oroliga sinne med denna hinduistiskt inspirerade hymn, även den från Vovin (1998):

Eye Of Shiva

6. Varför fastnade jag för dem?
Ja, ni hörde ju hur ljuvligt det lät ovan. Jag har själv sjungit i kör under tolv års tid, hört benediktinsystrarnas antifonkörer under otaliga klosterböner sedan jag var femton år gammal och Nightwish har sedan första mötet med covern Over The Hills And Far Away funnits som en solid hörnsten i min skivsamling. Jag är en sucker för högtidlighet, strikthet och allvar och Therion har den där trion egenskaper utan att tynga ner och bli otympliga.

I och med att sången inte är lika stark och fyllig som ex. Tarja Turunens, utan mer som ett stort knippe av tunna stämmor som tillsammans bildar en enhet, blir den iallafall i mina öron mer tillåtande mot lyssnaren. Det är inte en röst, utan många och det gör att jag inte har samma intresse för låttexterna som jag brukar.

I grund och botten är jag en rätt allvarsam person - troligen är det därför jag har en vriden humor, för att ta udden av att jag tar saker och ting för blodigt - och då är Therion balsam för själen. Man kan inte leva på kattfräsande growl och dubbeltramp allena, ej heller balladsmek och hurtig kampsång. Då och då behöver iallafall jag lite extra stramhet, även om jag ser bilder av vackra kvinnor i svarta, frasande sidenkåpor med ljus i händerna under ett gotiskt valv i midnattstimmen framför mig när jag sluter ögonen till tonerna av Eye Of Shiva. 

Inhemsk Turism: Candlemass

Fredagsfikorna tar nu en paus och istället ska vi ägna några onsdagar framöver åt, just det, inhemsk turism i form av svenska metalbakelser med höstdekorationer. Vi kommer till största delen att befinna oss i Stockholmsområdet, men även Hälsingland och Halland har musikaliska bakverk att bjuda på. Sex frågor ska ställas och först ut är Candlemass.

1. Vilka är de?

Candlemass är ett doom metal-band från Upplands-Väsby, bildat av basisten och låtskrivaren Leif Edling 1984, och har röstats fram som Sveriges främsta hårdrocks-/metalband genom tiderna i SRM #100, vilket betyder att jag självklart inte har lyssnat någonting på dem förrän nu på senare tid. 

När jag en dag satt och diskuterade bloggidéer och genrer med min sambo, menade han att Candlemass inte var doom metal, utan tjockismetal. Nej, det är inte så ondskefullt menat som man kan tro, för det har ingenting med vikt eller kroppshyddor att göra. Candlemass är tjockismetal, eftersom det låter så TUNGT och SEGT (uttalas med djup röst och stenar i magen, därav versalerna). 

Candlemass har gjort fjorton medlemsbyten och förutom ryggraden Leif Edling är det den före detta sångaren Messiah Marcolin, vars röst vilken präst som helst borde drömma våta drömmar om, som har givit bandet dess särprägel. 

2. När var de aktiva?

Som vanligt när det gäller band, finns det inga definitiva årtal att tala om. Candlemass senaste album, Psalms For The Dead, gavs ut 2012 och bandet har deklarerat att detta kommer att vara det sista albumet, men de kommer att fortsätta spela live, så det där med aktiviteten beror helt på vilken aspekt av bandtillvaron man menar. 

Det är helt enkelt inte så att ett band som inte spottar ur sig en skiva vartannat år, en DVD vart fjärde och är återkommande affischnamn för allsköns metalfestivaler under sommarmånaderna, har upphört att existera. Eller, för att citera Mrs. Bucket (Helena Bonham Carter) i Tim Burtons version av Charlie And The Chocolate Factory: "Ah, yes, well sometimes, when grown ups say "forever," they mean, "a very long time."

3. Vad har de för särdrag?

Doom metal, en genre som Candlemass för övrigt anses vara en av pionjärerna inom och dessutom gett namn åt med debuten Epicus Doomicus Metallicus (1986), utmärker sig genom sin kombination av tyngd och långsamhet och i Candlemass fall är även den högstämda vibratosången. Fredmans epistel nr. 81 har tolkats suveränt på två album i min samling. Det ena är Imperiets Greatest Hits (1995) och det andra är Candlemass tredje album Ancient Dreams (1988):

Epistle No.81

Jag ryser. Man borde inte sitta framför en laptop i soffan och lyssna på den här mitt på ljusan dag. Jag vill ha beckmörker, facklor och tunga kåpor som släpar bland höstlöven och stengolvet! Ge mig en mässa till tyngdens och långsamhetens lov ledd av Edling och Messiah och jag lovar att börja gå regelbundet i kyrkan igen. Doom metal eller tjockismetal? Jag kallar det för den ultimata stresshanteringen. 

4. Varför har du missat dem?

Orsaken till mina egna blinda fläckar har redan blivit utredd i andra inlägg - och för den händelse någon ny läsare råkar på detta som första inlägg, kan jag kort berätta att min hårdrockshistoria helt enkelt ser en smula annorlunda ut än gemene hårdrockfans. 

Att jag har underlåtit att utforska Candlemass fram till hösten 2013 är alltså inte riktigt så underligt som man kan tro, och om du nu inte har liknande orsaker som jag, så kan din miss bero på något av följande:

• Du är helt enkelt inte hårdrockare, hur obegripligt det än låter. 
• Du är en extremt selektiv black metal-fanatiker och livrädd för allt som inte påminner om Burzum, Immortal eller Mayhem. 
• Du är övertygad om att all hårdrock låter som ex. Mayhem (även om du inte är säker på om det verkligen är Mayhem du har hört) och har därför vänt ryggen åt allt i musikväg som innehåller orden "metal" och/eller "hård". 
• Du är 50-talist eller äldre och var aktiv i Hasselarörelsen när Candlemass slog igenom.
• Du är 90-talist eller yngre och lyssnar på Avicii, eftersom din Spoty-lista "föreslog" det.
• Du är kvinna.

5. Varför ska du ge dem en chans?

Det beror helt på, faktiskt. Om du nu, mer eller mindre, tillhör någon av de allt annat än fördomsfulla kategorier jag listade upp ovan, så kanske du ändå kan hitta något i denna inhemska bakelse som tilltalar dig. För dig som inte är hårdrockare och 50-talist eller äldre, kanske den kulturella och historiska bildningsaspekten kan vara ett gott skäl att ge Candlemass någon timme av ditt liv. Trodde du att 1986 bestod av pudelrock så har du, liksom jag, missat att Candlemass debutalbum inte bara har en smått legendarisk status, utan också banade väg för en helt ny genre. Det är ju aldrig fel med lite extra bildning, eller hur?

Om du hör till de olycksaliga varelser som var aktiva i Hasselarörelsen, alternativt Hem & Skola-sekten, så kan jag glädja dig med att Leif Edling är råsocialist och arbetsnarkoman, och om du är en sådan där jätteny moderat borde du givetvis bli salig av all form av egenföretagande, även om ditt parti inte har någon som helst känsla för kultur.

Går du i gymnasiet eller är mellan 20 och 23 år gammal och uppväxt med mp3-spelare istället för freestyle, prova att inaktiva shufflefunktionen på Spotify och lyssna aktivt på några låtar utan att byta mitt i eller förströ dig med något annat under tiden. 

Du som inte är hårdrockare, sörj inte (så mycket, iallafall). Man måste inte leta fram den gamla jeansvästen och jodhpursen för att uppskatta ett bra band. Högtidsdräkter i stil med Messiahs munkkåpa är, såvitt jag vet, direkt ovanliga och det är inte bara fullt möjligt, utan direkt njutbart att ge fingret åt allt vad etiketter heter. Ingen i din mogna bekantskapskrets behöver ju få veta att du "slösar bort" en timme av ditt liv på att lyssna aktivt på ett helt album. (Ja, kvinna, jag tittar särskilt på dig.)

Är du black metal-fanatiker eller tror att all hårdrock skapas, uppskattas och köps av just black metal-fanatiker, rekommenderar jag gemensam gruppterapi med levande ljus, bakelser och kanske det här stycket från Epicus Doomicus Metallicus (1986):

Solitude

6. Varför fastnade jag för dem?

Skäl nummer ett stavas b-a-s. Känslan av absolut tyngd tillsammans med den högtidliga, strama sången klår vilken mässa i stämningsfullhet som helst. 

Skäl nummer två: Ancient Dreams (1988) låter så otroligt fräsch när jag hör den för första gången 2013. Det här är inte gammal skåpmat eller smålustig nostalgi, utan ett klassiskt "mormorsrecept" på musik som på något sätt står lite vid sidan av inne- och ute-termer, och det är väldigt tilltalande. 

Skäl nummer tre: De får mig att slappna av. Min hjärna och kropp går väldigt, väldigt lätt upp i varv och när jag lade mig på soffan för att lyssna på Ancient Dreams (1988) för första gången, visade den sig vara någon sorts musikalisk massage för överspeedade ADHD-hjärnor och säkerligen även andra stressade själar i vårt allt annat än lugna samhälle.