Hopplösa Romantiker: Within Temptation

Onsdagens inlägg om Opeth ligger på sätt och vis ganska nära det här nya temat som är det andra och sista den här veckan. Jag kommer bara att uppdatera bloggen två gånger i veckan nu de närmaste veckorna och som titeln ovan anger är det dags för trånande suckar och klyschor som vi låtsas att vi inte blir ett dugg berörda av. Mina damer, herrar och övriga: En varm applåd för holländarna i Within Temptation!

Vi hittar dessa romantiker i symphonic metal-myllan, med goth metal-sektionen som närmaste granne. Det finns en gräns mellan dem, men då de kommer mycket väl överens, lånas och utbyts idéer tämligen frekvent åt båda hållen. (Ovan nämnda Opeth hör förstås inte till någondera genre, men prog metal är såpass vildvuxen av sig, att den sprider sig som kvickrot över alla möjliga gränser.) Det här temat är inte inriktat på bandbeskrivningar, utan känslouttryck, och för att komma i stämning börjar vi med den allra första låt jag hörde med gruppen, därtill på en samlingsskiva med keltisk musik:

Our Farewell (2000)

Temat, om ni uppsnappade texten, är förlust och det var total kapitulation från min sida första gången jag hörde den - utan att ha en aning om att det var ett metalband. Within Temptation fanns helt enkelt med som nummer elva på samlingsskivan Celtic Circle (2003), som jag införskaffade under mina fruktlösa sökningar efter en speciell skiva med keltisk harpa. Keltiskt som keltiskt, tänkte jag troligen och så hamnade den i samlingen. En mina mer udda vägar till ett metalband, helt klart.

Within Temptation har gjort nio medlemsbyten under sina arton aktiva år och nu finns endast tre av originalmedlemmarna kvar, sångerskan Sharon den Adel och basisten Jeroen van Veen, samt studiogitarristen Robert Westerholt. Eftersom mitt första möte med dem skedde långt bortom metalsektionen, var det den här skamlösa Nightwish-kopian som fick mig att förstå att det var ett metalband jag hade lyssnat på, och inte norska schlagerflummarna Secret Garden:

Dark Wings (2000)

Don't you die on me

You haven't made your peace

Live life, breathe, breathe

Vi har flickmjuk sopran, gothmystik och döden lurar runt knuten. Ja, vi har hört det förr, men det gör det inte nödvändigtvis sämre. Nightwishs röst (alla tre), är en kvinnas, medan Sharon den Adels är mer flickaktig. Det är inte operasång här - en trevlig omväxling om man har tröttnat på korsettsnörda barmar - och eftersom alla goda ting är tre ska vi avsluta vår första romantiklördag med en liten lektion om en något udda fågel i gothic metal-skogen:

Den som inte sov sig igenom litteraturhistorien på svensklektionerna, vet förhoppningsvis att begreppet "romantik" inte är något som exklusivt handlar om kärlekskranka par. Romantiken är en rörelse som var stor mellan 1750-talet och 1830-talet, och som i allt väsentligt var en reaktion mot upplysningstidens förnuftstänk. Människan kunde uppenbarligen inte leva på tilltron till mekaniken allena, utan behövde sina sagor, fantasier och rosenblad för att vara lycklig. Kärleken, eller det romantiska förhållningssättet, kunde genomsyra allt och naturens mystik var ett nästintill obligatoriskt tema. Within Temptation ville inte vara sämre, utan komponerade ihop det här, som väl egentligen borde klassificeras som skogsporr. 

In Perfect Harmony (2000)

Det är så flummigt att man bara väntar på att få se en flötjdrillande faun trippa över en äng - och jag gissar att det kan vara en hyfsat god väg att introducera metal till, låt säga, mormödrar? Hårdrockare, köp rosor och gör er plikt!

Inhemsk Turism: Therion

Vi behöver inte åka särskilt långt för att träffa på vårt andra inhemska turistmål denna onsdag. Den glänsande gula höstbakelsen pryds av namnet Therion, som hör till de färskaste namnen i min skivsamling. Sex frågor är det som gäller, så greppa tårtgaffeln och pennan och gapa stort för bakelse nummer två. 

1. Vilka är de?

Therion är ett - håll i er nu - death/goth/symphonic metalband från Upplands-Väsby. Tre genrer har de skiftat mellan och såväl det album som jag inhandlade, Vovin (1998) som deras senaste alster Les Fleurs du Mal (2012) håller sig inom goth och symphonic metal. 

Anledningen till att namnet fastnade en smula hos mig, är tragisk, eftersom det helt enkelt var när SRM postade en R.I.P för bandets körsångerska Johanna Mårlöv den andra juni i år på tidningens FB-sida. Så när jag började med mina utforskningar inför Sverige-inläggen, dök namnet Therion upp igen och jag började spana in bandet lite närmare. 

Under sina tjugosex år har bandet gjort nitton medlemsbyten och Vovin (1998) är snarast att anse som grundaren Christofer Johnssons soloprojekt, dock släppt under namnet Therion. (Tack för den ickeexisterande informationen, Ginza.) 

2. När var de aktiva?

Förhoppningsvis i skrivande stund, med tanke på att de ska spela på Sweden Rock Festival i sommar, för det vore outsägligt trist för arrangörerna och besökarna om de har bokat ett inaktivt band. Therion bildades 1987, under det långt mindre högtidliga namnet Blitzkrieg, som kasserades efter ett år till förmån för grekiskans ord för vilddjur: Therion. Ett lyckat byte i mina ögon, för så fort det blir för mycket tyska inblandat i bandnamn, börjar det bli missprydande likt syntgenrens namnval.

3. Vad har de för särdrag?

Går vi till bandets tid som death metal-malare, är det inte mycket som sticker ut, utan det är deras mix av gothmystik och körsång som är intressant. Therion blandar ettriga riff med domkyrkoinspirerad kör, mörka hymner med orientaliska magdanstoner och det första jag associerade till när jag hörde öppningsspårets första toner på Vovin (1998), var Vivaldi:

The Rise Of Sodom And Gomorrah

De inledande stråkarna skulle jag rentav vilja kalla olycksbådande. Man vet att det inte är något smäktande som väntar, och även om jag inte får den där känslan av stramhet som hos Candlemass, så sträcker jag ändå på halsen en smula. Magdans, balett eller en strippstång? Det är bara att välja.

4. Varför har du missat dem?
De flesta orsaker till att Therion har undgått dig är tämligen rimliga, skulle jag vilja påstå, men om du tillhör prenumeranterna - eller åtminstone de flitiga lösnummerköparna - av SRM så bör du ha träffat på dem vid något tillfälle. Annars kanske du finner skälet till din blinda fläck någonstans här:

• Du får svårartade eksem så fort du hör körsång och undviker den som pesten.
• Du har vuxit upp i någon form av religiös rörelse som lär ut att alla skivor med gotiskt tema leder till själens och underlivets fördärv.
• Du är en tvättäkta Iron Maiden-patchfanatiker mellan fyrtiotvå och femtiofem, och tanken på kvinnosång i metal skrämmer dig nästan lika mycket som Internet och uppfinningen av hjulet.
• Du tror att din sexuella läggning kommer att förändras (till det sämre?) om du lyssnar på annat än ölhävarmetal, och således har du sett till att hålla dig till säkra kort som Judas Priest och Accept, eftersom inget är manligare än riktigt höga pip och läderchaps. 
• Sist du sökte efter nya band glömde du att radera din sökhistorik och fick ägna en hel natt åt att trösta dina ultratrue Gorgoroth-polare med Ben & Jerry's och heliga löften om bot och bättring efter dina villovägar med Poison och Hanoi Rocks. Det vill du inte riskera igen.
• Nightwish har alltid gett dig mardrömmar. 

5. Varför ska du ge dem en chans?
Det är en bra fråga, faktiskt. Ni körsångshatare är nog ovanligt svårflirtade här, även om ni skulle uppskatta sammetsmjuka gitarrtoner och vemodiga stråkar. Men det kan kanske vara en god terapiövning om ni måste artighetsvisitera någon släktings julkonsert med den lokala kyrkokören fram i december. Om inte annat kanske Therion låter riktigt vackert efter kyrkobesöket - eller tvärtom.

Har du religiösa invändningar? Jag förstår dig. Jag har också känt den gudomliga pressen flåsa mig i nacken, när jag stått böjd över diverse konvolut med tveksamma omslag, läskiga namn och okristliga teman. Här är det förklätt i kyrkokörsskrud, låter mer domedagsaktigt än Johannespassionen och Improperierna tillsammans och till råga på allt döpt till vilddjur. Hör du till den kategorin, så lugna ditt oroliga sinne med denna hinduistiskt inspirerade hymn, även den från Vovin (1998):

Eye Of Shiva

6. Varför fastnade jag för dem?
Ja, ni hörde ju hur ljuvligt det lät ovan. Jag har själv sjungit i kör under tolv års tid, hört benediktinsystrarnas antifonkörer under otaliga klosterböner sedan jag var femton år gammal och Nightwish har sedan första mötet med covern Over The Hills And Far Away funnits som en solid hörnsten i min skivsamling. Jag är en sucker för högtidlighet, strikthet och allvar och Therion har den där trion egenskaper utan att tynga ner och bli otympliga.

I och med att sången inte är lika stark och fyllig som ex. Tarja Turunens, utan mer som ett stort knippe av tunna stämmor som tillsammans bildar en enhet, blir den iallafall i mina öron mer tillåtande mot lyssnaren. Det är inte en röst, utan många och det gör att jag inte har samma intresse för låttexterna som jag brukar.

I grund och botten är jag en rätt allvarsam person - troligen är det därför jag har en vriden humor, för att ta udden av att jag tar saker och ting för blodigt - och då är Therion balsam för själen. Man kan inte leva på kattfräsande growl och dubbeltramp allena, ej heller balladsmek och hurtig kampsång. Då och då behöver iallafall jag lite extra stramhet, även om jag ser bilder av vackra kvinnor i svarta, frasande sidenkåpor med ljus i händerna under ett gotiskt valv i midnattstimmen framför mig när jag sluter ögonen till tonerna av Eye Of Shiva.