Vi behöver inte åka särskilt långt för att träffa på vårt andra inhemska turistmål denna onsdag. Den glänsande gula höstbakelsen pryds av namnet Therion, som hör till de färskaste namnen i min skivsamling. Sex frågor är det som gäller, så greppa tårtgaffeln och pennan och gapa stort för bakelse nummer två.
1. Vilka är de?
Therion är ett - håll i er nu - death/goth/symphonic metalband från Upplands-Väsby. Tre genrer har de skiftat mellan och såväl det album som jag inhandlade, Vovin (1998) som deras senaste alster Les Fleurs du Mal (2012) håller sig inom goth och symphonic metal.
Anledningen till att namnet fastnade en smula hos mig, är tragisk, eftersom det helt enkelt var när SRM postade en R.I.P för bandets körsångerska Johanna Mårlöv den andra juni i år på tidningens FB-sida. Så när jag började med mina utforskningar inför Sverige-inläggen, dök namnet Therion upp igen och jag började spana in bandet lite närmare.
Under sina tjugosex år har bandet gjort nitton medlemsbyten och Vovin (1998) är snarast att anse som grundaren Christofer Johnssons soloprojekt, dock släppt under namnet Therion. (Tack för den ickeexisterande informationen, Ginza.)
2. När var de aktiva?
Förhoppningsvis i skrivande stund, med tanke på att de ska spela på Sweden Rock Festival i sommar, för det vore outsägligt trist för arrangörerna och besökarna om de har bokat ett inaktivt band. Therion bildades 1987, under det långt mindre högtidliga namnet Blitzkrieg, som kasserades efter ett år till förmån för grekiskans ord för vilddjur: Therion. Ett lyckat byte i mina ögon, för så fort det blir för mycket tyska inblandat i bandnamn, börjar det bli missprydande likt syntgenrens namnval.
3. Vad har de för särdrag?
Går vi till bandets tid som death metal-malare, är det inte mycket som sticker ut, utan det är deras mix av gothmystik och körsång som är intressant. Therion blandar ettriga riff med domkyrkoinspirerad kör, mörka hymner med orientaliska magdanstoner och det första jag associerade till när jag hörde öppningsspårets första toner på Vovin (1998), var Vivaldi:
The Rise Of Sodom And Gomorrah
De inledande stråkarna skulle jag rentav vilja kalla olycksbådande. Man vet att det inte är något smäktande som väntar, och även om jag inte får den där känslan av stramhet som hos Candlemass, så sträcker jag ändå på halsen en smula. Magdans, balett eller en strippstång? Det är bara att välja.
4. Varför har du missat dem?
De flesta orsaker till att Therion har undgått dig är tämligen rimliga, skulle jag vilja påstå, men om du tillhör prenumeranterna - eller åtminstone de flitiga lösnummerköparna - av SRM så bör du ha träffat på dem vid något tillfälle. Annars kanske du finner skälet till din blinda fläck någonstans här:
De flesta orsaker till att Therion har undgått dig är tämligen rimliga, skulle jag vilja påstå, men om du tillhör prenumeranterna - eller åtminstone de flitiga lösnummerköparna - av SRM så bör du ha träffat på dem vid något tillfälle. Annars kanske du finner skälet till din blinda fläck någonstans här:
- Du får svårartade eksem så fort du hör körsång och undviker den som pesten.
- Du har vuxit upp i någon form av religiös rörelse som lär ut att alla skivor med gotiskt tema leder till själens och underlivets fördärv.
- Du är en tvättäkta Iron Maiden-patchfanatiker mellan fyrtiotvå och femtiofem, och tanken på kvinnosång i metal skrämmer dig nästan lika mycket som Internet och uppfinningen av hjulet.
- Du tror att din sexuella läggning kommer att förändras (till det sämre?) om du lyssnar på annat än ölhävarmetal, och således har du sett till att hålla dig till säkra kort som Judas Priest och Accept, eftersom inget är manligare än riktigt höga pip och läderchaps.
- Sist du sökte efter nya band glömde du att radera din sökhistorik och fick ägna en hel natt åt att trösta dina ultratrue Gorgoroth-polare med Ben & Jerry's och heliga löften om bot och bättring efter dina villovägar med Poison och Hanoi Rocks. Det vill du inte riskera igen.
- Nightwish har alltid gett dig mardrömmar.
5. Varför ska du ge dem en chans?
Det är en bra fråga, faktiskt. Ni körsångshatare är nog ovanligt svårflirtade här, även om ni skulle uppskatta sammetsmjuka gitarrtoner och vemodiga stråkar. Men det kan kanske vara en god terapiövning om ni måste artighetsvisitera någon släktings julkonsert med den lokala kyrkokören fram i december. Om inte annat kanske Therion låter riktigt vackert efter kyrkobesöket - eller tvärtom.
Har du religiösa invändningar? Jag förstår dig. Jag har också känt den gudomliga pressen flåsa mig i nacken, när jag stått böjd över diverse konvolut med tveksamma omslag, läskiga namn och okristliga teman. Här är det förklätt i kyrkokörsskrud, låter mer domedagsaktigt än Johannespassionen och Improperierna tillsammans och till råga på allt döpt till vilddjur. Hör du till den kategorin, så lugna ditt oroliga sinne med denna hinduistiskt inspirerade hymn, även den från Vovin (1998):
Det är en bra fråga, faktiskt. Ni körsångshatare är nog ovanligt svårflirtade här, även om ni skulle uppskatta sammetsmjuka gitarrtoner och vemodiga stråkar. Men det kan kanske vara en god terapiövning om ni måste artighetsvisitera någon släktings julkonsert med den lokala kyrkokören fram i december. Om inte annat kanske Therion låter riktigt vackert efter kyrkobesöket - eller tvärtom.
Har du religiösa invändningar? Jag förstår dig. Jag har också känt den gudomliga pressen flåsa mig i nacken, när jag stått böjd över diverse konvolut med tveksamma omslag, läskiga namn och okristliga teman. Här är det förklätt i kyrkokörsskrud, låter mer domedagsaktigt än Johannespassionen och Improperierna tillsammans och till råga på allt döpt till vilddjur. Hör du till den kategorin, så lugna ditt oroliga sinne med denna hinduistiskt inspirerade hymn, även den från Vovin (1998):
Eye Of Shiva
6. Varför fastnade jag för dem?
Ja, ni hörde ju hur ljuvligt det lät ovan. Jag har själv sjungit i kör under tolv års tid, hört benediktinsystrarnas antifonkörer under otaliga klosterböner sedan jag var femton år gammal och Nightwish har sedan första mötet med covern Over The Hills And Far Away funnits som en solid hörnsten i min skivsamling. Jag är en sucker för högtidlighet, strikthet och allvar och Therion har den där trion egenskaper utan att tynga ner och bli otympliga.
I och med att sången inte är lika stark och fyllig som ex. Tarja Turunens, utan mer som ett stort knippe av tunna stämmor som tillsammans bildar en enhet, blir den iallafall i mina öron mer tillåtande mot lyssnaren. Det är inte en röst, utan många och det gör att jag inte har samma intresse för låttexterna som jag brukar.
I grund och botten är jag en rätt allvarsam person - troligen är det därför jag har en vriden humor, för att ta udden av att jag tar saker och ting för blodigt - och då är Therion balsam för själen. Man kan inte leva på kattfräsande growl och dubbeltramp allena, ej heller balladsmek och hurtig kampsång. Då och då behöver iallafall jag lite extra stramhet, även om jag ser bilder av vackra kvinnor i svarta, frasande sidenkåpor med ljus i händerna under ett gotiskt valv i midnattstimmen framför mig när jag sluter ögonen till tonerna av Eye Of Shiva.
Ja, ni hörde ju hur ljuvligt det lät ovan. Jag har själv sjungit i kör under tolv års tid, hört benediktinsystrarnas antifonkörer under otaliga klosterböner sedan jag var femton år gammal och Nightwish har sedan första mötet med covern Over The Hills And Far Away funnits som en solid hörnsten i min skivsamling. Jag är en sucker för högtidlighet, strikthet och allvar och Therion har den där trion egenskaper utan att tynga ner och bli otympliga.
I och med att sången inte är lika stark och fyllig som ex. Tarja Turunens, utan mer som ett stort knippe av tunna stämmor som tillsammans bildar en enhet, blir den iallafall i mina öron mer tillåtande mot lyssnaren. Det är inte en röst, utan många och det gör att jag inte har samma intresse för låttexterna som jag brukar.
I grund och botten är jag en rätt allvarsam person - troligen är det därför jag har en vriden humor, för att ta udden av att jag tar saker och ting för blodigt - och då är Therion balsam för själen. Man kan inte leva på kattfräsande growl och dubbeltramp allena, ej heller balladsmek och hurtig kampsång. Då och då behöver iallafall jag lite extra stramhet, även om jag ser bilder av vackra kvinnor i svarta, frasande sidenkåpor med ljus i händerna under ett gotiskt valv i midnattstimmen framför mig när jag sluter ögonen till tonerna av Eye Of Shiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar