lördag 25 juli 2015

Bathory, Blind Guardian och det där med sorg

Jag har skrivit om det förr: mörker, sorg och död. Den onödiga, för tidiga döden. Känslouttryck som skrämmer "de ordentliga" och när någon inte längre vill leva. Under flera år arbetade jag periodvis inom äldreomsorgen. Jag har gjort i ordning många döda människor. Ibland var jag med när någon tog sitt sista andetag. Att få vara hos en gammal människa som vill få somna in, som har varit trött så länge och hålla hens hand, sitta i rummet och finnas där, är ett privilegium och något av det finaste jag gjorde i mitt vårdyrke.

När man hade vårdat någon nästan dagligen i några veckor och kunde se den där tröttheten och de många sjukdomarna på nära håll, så visste man att döden kom som en befrielse. Människan man hade tvättat, matat, tröstat, klätt på och av, kammat och pratat med fanns inte längre och det var som det skulle. Förr eller senare ska vi alla dö och är man 90 år och multisjuk, så blir ingen förvånad. Mormor var 83, skulle fylla 84 för en vecka sedan och imorgon har hon varit död i två veckor. Först i morse började jag förstå den där underliga känslan jag har gått runt med och inte har kunnat identifiera.

Blind Guardian - Harvest Of Sorrow (2002)



Att ha alexitymi som jag, betyder att man har svårt att identifiera och känna igen sina känslor. Mormors död kom inte som någon överraskning och hon är den sista av mina mor- och farföräldrar som lämnar jordelivet. Hon levde mer än tio år efter att morfar, farmor och farfar dog, hon fick en lugn och stillsam död omgiven av sina döttrar och allt var fridfullt. Även om jag rent logiskt insåg att mormors död skulle kännas annorlunda, så har det inte slagit mig förrän idag att den där trötta, ovilliga och ledsna känslan jag har burit på den senaste tiden, faktiskt är sorg.

Jag gillar inte känslor och det gjorde inte mormor heller. Iallafall inte storvulna uttryck för dem. Hon var krass och jag är likadan. Jag skrev tidigt att det känns konstigt att inte kunna ringa och diskutera mer med henne, men det gör det inte. Det känns sorgligt. Ledsamt och jobbigt. Jag har för första gången förlorat någon som jag kände väl. Någon som jag stod nära på ett sätt som inte hade med blodsband att göra. Hon var mer än en mormor för mig och jag tror - även om jag inte riktigt har lyckats avgöra känslans art helt och hållet än - att jag saknar henne väldigt mycket. 

Det spelar liksom ingen roll just nu hur naturligt det är att en nästan 84-årig kvinna dör, att undersköterskan i mig inser hur skönt det var för henne att få sluta eller att min torra, logiska sida säger att mormor själv var nöjd med att få sluta. Att det räckte såhär och att det verkligen inte är alla människor förunnat att få dö i hög ålder, omgiven av barn som älskar en och med nästan daglig kontakt med sina barnbarn. Jag vet det, men idag betyder det ingenting. Jag känner ingen rädsla inför döden, men jag hade velat ha mormor kvar hos mig ett tag till. 

Bathory - Hammerheart (1991)


måndag 20 juli 2015

White metal - en blodig historia

Det är i vanlig ordning pinsamt längesedan jag lade upp något mer matnyttigt här. Till och med en utsvulten, bengnagande och insektsslukande Gollum klagar över på bristen på märg att suga i sig från de ben som den här bloggen står på. Det fina med metal är ju dock att det där med livlighet, livsglädje eller ens liv som sådant, inte är nödvändiga teman när det ska skapas musik, så åt helvete med både dagsljus och glättighet en liten stund och låt mig berätta om Herrens egen skapelse Behemoth, genom ett citat ur Jobs bok:

"Se, Behemot, han är ju mitt verk såväl som du. Han lever av gräs såsom en oxe. Och se vilken kraft han äger i sina länder, vilken styrka han har i sin buks muskler. Han bär sin svans så styv som en ceder, ett konstrikt flätverk äro senorna i hans lår. Hans benpipor äro såsom rör av koppar, benen i hans kropp likna stänger av järn. Förstlingen är han av vad Gud har gjort; hans skapare själv har givit honom hans skära."

Behemoth - Messe Noire (2014)



Nu är jag inte direkt lagd åt det profetiska hållet. Inte ens som nybliven, 19-årig katolik kände jag mig särskilt intresserad av vare sig förutsägelser, tungotal, pompösa liknelser eller kampen mellan gott och ont. Nergal är på det sättet förmodligen en betydligt mer seriös troende än jag, eftersom han iallafall har anständigheten att tro på Satans värderingar och stå för det, medan jag knappt vet vad jag tror på längre och njöt storligen av Behemoths spelning på Metallsvenskan, samtidigt som jag förmodligen skulle springa för livet om jag blev erbjuden att se en spelning med Jerusalem. 

Ja, det är såhär min hjärna funkar. Fråga inte varför, för jag har själv grubblat på det i evigheter och ännu inte kommit fram till någon slutsats. Kristen metal gör mig spyfärdig. Behemoth och Watain ger mig glädjerysningar. Jag välkomnar den som vill att försöka dämpa min olust inför white metal. Faktum är att jag ska göra ett försök själv här och nu:


Jerusalem - City On Fire (1994)


Tro mig, jag försöker verkligen. Men jag hatar det. Hat är inget ord jag brukar använda, men nu gör jag det. Det här gör mig illamående, men inte som när jag skrämdes av black metal i början. Det här gräver djupare, som om musiken är ute efter att tala om vad som är rätt och fel att tycka, tänka och känna, utan utrymme för individualitet eller förnuft. Bibelinspiration, evangelisk frälsningsberusning och renons på svärta, så länge det inte har med en eventuell evighet i Lucifers tuggande käftar att göra, förstås. 

Kanske beror det på att jag inte tar black metal på allvar på samma sätt. När jag hör white metal, så ser jag hela vår blodiga kyrkohistoria framför mig. Alla människor som har dött för att "den goda sidan" så ofta föredrar Moseböckernas öga för öga, istället för Jesu krav på att älska våra fiender och vända andra kinden till. Jag ser likhögar, hat och intolerans där de som spelar och lyssnar på white metal ser godhet och ljus. Jag ser en ofantlig maktapparat, som försöker låtsas som om den är i underläge i en "avkristnad värld" och rader av vita män som sällan har upplevt hur det är att vara i verklig minoritet, utan tror sig vara det för att fler röster än deras börjar tas på allvar. Och är det något den här Grottmänniskan avskyr, så är det när en tusenårig norm intalar sig själv att den är utsatt, när den i själva verket aldrig vågar granska sig själv på riktigt.


Uriah Heep - Look At Yourself (1971)



Jag skulle gärna se lite mer påfrestande självrannsakan hos mänskligheten. Både hos hårdrockare och ännu ej hårdrockare. Världen är inte svartvit. Musik kan trigga dina känslor, men kan aldrig hållas ansvarig för dina handlingar om du är en vuxen, myndig människa. Alla som sjunger halleluja är inte goda och mörkret finns i oss alla. Behöver du en kristen, satanisk eller nationell stämpel på musik för att du ska kunna lyssna med gott samvete, så är du alldeles för rädd för dig själv, andra människor och världen i stort för ditt eget bästa. 

Mitt behov av att slippa höra white metal är säkerligen precis lika illa, men jag kan alldeles för mycket om kristen historia för att kunna blunda för det faktum att vi kristna inte har rätt att gnälla och gny över att vårt nästan tusenåriga grepp om västvärlden knakar i fogarna. Självklart ska de som vill spela white metal, det är inte det saken handlar om. Problemet är att vita, kristna män har varit norm alldeles för länge, för att de ska kunna vara radikala - vilket rätt många av dem tycks tro sig vara. 

Låt mig i egenskap av svensk kvinna, katolik och hårdrockare upplysa er om att ni inte är radikala. Inte någonstans. Kristen metal blir aldrig något annat än en bekväm, nedsutten fåtölj för evangeliska troende för mig. En trygg hörna för barn och ungdomar att lyssna på något hårt, utan att behöva utmanas i sina tankegångar. För jag antar att det ännu inte har gjorts någon konceptskiva som fokuserar enbart på alla grymheter som grunden för "livets och ljusets metal" har ställt till med genom åren?

Nej, för sådana obehagligheter överlåter ni åt sataniska black metal-band istället, så slipper ni solka ner er pastellfärgade godhet med tortyr, mord, stöld, våldtäkter, vandalisering och masslakt i Gud namn. White metal, my ass. Döp om er genre till red metal och visa att ni kan "den goda sidans" blodiga historia, så ska jag överväga att kalla er radikala. Kanske.