Bathory, Blind Guardian och det där med sorg

Jag har skrivit om det förr: mörker, sorg och död. Den onödiga, för tidiga döden. Känslouttryck som skrämmer "de ordentliga" och när någon inte längre vill leva. Under flera år arbetade jag periodvis inom äldreomsorgen. Jag har gjort i ordning många döda människor. Ibland var jag med när någon tog sitt sista andetag. Att få vara hos en gammal människa som vill få somna in, som har varit trött så länge och hålla hens hand, sitta i rummet och finnas där, är ett privilegium och något av det finaste jag gjorde i mitt vårdyrke.

När man hade vårdat någon nästan dagligen i några veckor och kunde se den där tröttheten och de många sjukdomarna på nära håll, så visste man att döden kom som en befrielse. Människan man hade tvättat, matat, tröstat, klätt på och av, kammat och pratat med fanns inte längre och det var som det skulle. Förr eller senare ska vi alla dö och är man 90 år och multisjuk, så blir ingen förvånad. Mormor var 83, skulle fylla 84 för en vecka sedan och imorgon har hon varit död i två veckor. Först i morse började jag förstå den där underliga känslan jag har gått runt med och inte har kunnat identifiera.

Blind Guardian - Harvest Of Sorrow (2002)

Att ha alexitymi som jag, betyder att man har svårt att identifiera och känna igen sina känslor. Mormors död kom inte som någon överraskning och hon är den sista av mina mor- och farföräldrar som lämnar jordelivet. Hon levde mer än tio år efter att morfar, farmor och farfar dog, hon fick en lugn och stillsam död omgiven av sina döttrar och allt var fridfullt. Även om jag rent logiskt insåg att mormors död skulle kännas annorlunda, så har det inte slagit mig förrän idag att den där trötta, ovilliga och ledsna känslan jag har burit på den senaste tiden, faktiskt är sorg.

Jag gillar inte känslor och det gjorde inte mormor heller. Iallafall inte storvulna uttryck för dem. Hon var krass och jag är likadan. Jag skrev tidigt att det känns konstigt att inte kunna ringa och diskutera mer med henne, men det gör det inte. Det känns sorgligt. Ledsamt och jobbigt. Jag har för första gången förlorat någon som jag kände väl. Någon som jag stod nära på ett sätt som inte hade med blodsband att göra. Hon var mer än en mormor för mig och jag tror - även om jag inte riktigt har lyckats avgöra känslans art helt och hållet än - att jag saknar henne väldigt mycket. 

Det spelar liksom ingen roll just nu hur naturligt det är att en nästan 84-årig kvinna dör, att undersköterskan i mig inser hur skönt det var för henne att få sluta eller att min torra, logiska sida säger att mormor själv var nöjd med att få sluta. Att det räckte såhär och att det verkligen inte är alla människor förunnat att få dö i hög ålder, omgiven av barn som älskar en och med nästan daglig kontakt med sina barnbarn. Jag vet det, men idag betyder det ingenting. Jag känner ingen rädsla inför döden, men jag hade velat ha mormor kvar hos mig ett tag till. 

Bathory - Hammerheart (1991)