Egentligen skulle jag vilja skriva en gladilsken krönika, en recension eller ett bandporträtt. Glatt gnäll med rötter i skivstället. Just nu har jag dock inget sådant gnäll att komma med. Jag försöker mest samla ihop mig och fokusera på att komma tillbaka till vardagen igen. Ni vet, orka laga mat, ta en nypa frisk luft och jobba. Jag har mängder av idéer till bloggen och längtar efter att komma igång med Crank lite mer igen, men det är tre veckor sedan mormor dog, fyra dagar sedan vi tog farväl och själv har jag mest suttit och stirrat framför mig sedan vi kom hem från Småland.
Mitt i alltihop ser man också framåt. Jag längtar mer än någonsin efter konserten med Judas Priest - min första - i december, Children Of Bodoms kommande album och att fortsätta med skrivandet. Precis som man måste tillåta sig att stanna upp, får man också tillåta sig att gå vidare. Vet inte riktigt vart jag befinner mig i den processen, men så har jag heller aldrig förlorat någon som stått mig lika nära som mormor och därför passar bonusspåret Never Forget från Redeemer Of Souls (2014) väldigt bra idag.
As the sun sets on another day All the memories will never fade away
Looking back to all those moments that we shared
Where it all began with all those dreams we dared
We leave with no regrets - we will never forget
In our hearts and in our minds
We know we can't leave this behind In our hearts and in our soul
You know we'll never be alone
Jag har skrivit om det förr: mörker, sorg och död. Den onödiga, för tidiga döden. Känslouttryck som skrämmer "de ordentliga" och när någon inte längre vill leva. Under flera år arbetade jag periodvis inom äldreomsorgen. Jag har gjort i ordning många döda människor. Ibland var jag med när någon tog sitt sista andetag. Att få vara hos en gammal människa som vill få somna in, som har varit trött så länge och hålla hens hand, sitta i rummet och finnas där, är ett privilegium och något av det finaste jag gjorde i mitt vårdyrke.
När man hade vårdat någon nästan dagligen i några veckor och kunde se den där tröttheten och de många sjukdomarna på nära håll, så visste man att döden kom som en befrielse. Människan man hade tvättat, matat, tröstat, klätt på och av, kammat och pratat med fanns inte längre och det var som det skulle. Förr eller senare ska vi alla dö och är man 90 år och multisjuk, så blir ingen förvånad. Mormor var 83, skulle fylla 84 för en vecka sedan och imorgon har hon varit död i två veckor. Först i morse började jag förstå den där underliga känslan jag har gått runt med och inte har kunnat identifiera.
Blind Guardian - Harvest Of Sorrow (2002)
Att ha alexitymi som jag, betyder att man har svårt att identifiera och känna igen sina känslor. Mormors död kom inte som någon överraskning och hon är den sista av mina mor- och farföräldrar som lämnar jordelivet. Hon levde mer än tio år efter att morfar, farmor och farfar dog, hon fick en lugn och stillsam död omgiven av sina döttrar och allt var fridfullt. Även om jag rent logiskt insåg att mormors död skulle kännas annorlunda, så har det inte slagit mig förrän idag att den där trötta, ovilliga och ledsna känslan jag har burit på den senaste tiden, faktiskt är sorg.
Jag gillar inte känslor och det gjorde inte mormor heller. Iallafall inte storvulna uttryck för dem. Hon var krass och jag är likadan. Jag skrev tidigt att det känns konstigt att inte kunna ringa och diskutera mer med henne, men det gör det inte. Det känns sorgligt. Ledsamt och jobbigt. Jag har för första gången förlorat någon som jag kände väl. Någon som jag stod nära på ett sätt som inte hade med blodsband att göra. Hon var mer än en mormor för mig och jag tror - även om jag inte riktigt har lyckats avgöra känslans art helt och hållet än - att jag saknar henne väldigt mycket.
Det spelar liksom ingen roll just nu hur naturligt det är att en nästan 84-årig kvinna dör, att undersköterskan i mig inser hur skönt det var för henne att få sluta eller att min torra, logiska sida säger att mormor själv var nöjd med att få sluta. Att det räckte såhär och att det verkligen inte är alla människor förunnat att få dö i hög ålder, omgiven av barn som älskar en och med nästan daglig kontakt med sina barnbarn. Jag vet det, men idag betyder det ingenting. Jag känner ingen rädsla inför döden, men jag hade velat ha mormor kvar hos mig ett tag till.
Under mitt allra första samtal med Erik, när jag intervjuade honom, kom vi att prata om döden efter en stund. Tre dödsfall i hårdrocksvärlden på tjugo dagar var helt enkelt omöjligt att inte komma in på, hur lite det än hade med orsaken till intervjun att göra. Ingen människa är utbytbar, men börjar vi dessutom tala om personer som är intimt förknippade med ett bands själ och hjärta, en person som både är vän och kollega, så blir förlusten något som får spridning långt utöver den personliga kretsen. Att sorgen kan delas av människor som aldrig har mött personen annat än på skiva, är givet, för alla musikälskare vet vilka otroliga avtryck vissa skivor och musiker har satt.
Igår kväll, mitt i fiskpinnarna och potatismoset, ringde mamma och berättade att min gamle klasskompis och tonårsförälskelse hade tagit sitt liv. Vi hade inte haft kontakt sedan gymnasiet, även om jag träffade på honom ett par gånger när jag var och hälsade på i min hemstad. Förutom mina tjejkompisar från den tiden, är det bara honom jag har några goda minnen av bland mina jämnåriga där.
Jag blev förälskad i honom i sjuan, han fick reda på det och retade mig som bara den, men aldrig elakt. Han brukade sno mina glasögon - tills han själv fick brillor. Han kallade mig tågräls för min tandställning - tills han själv fick en. Han blev ihop med min bästa kompis och vi började ses utanför skolan. Retades konstant och min förälskelse hade sedan länge gått över. Jag tyckte om honom.
I nian introducerade han HammerFall för mig och min musikvärld förändrades. Legacy Of Kings (1998) har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta eftersom det var det första jag hörde av power metal, och efter att Martin spelade den på bildlektionen i nian brände han den åt mig - antagligen för att jag tjatade så förfärligt, och han var tillsammans med min bästa vän, så det gick inte att komma undan tjatet.
Jag råkade på honom emellanåt och vi brukade småprata lite, skratta åt högstadietiden och sedan var det inte mer med det. Några minuter här, några minuter där. Jag gör inga som helst anspråk på att känna honom längre, eller kunna säga något om hur han var som person efter gymnasiet. Vi var vänner på FB, men vad säger det? Jag vet bara att han är en av mycket få personer som jag minns med värme från min hemstad och att det gjorde så ont när mamma berättade.
Det är inte självklart att vilja leva. Jag vet det av erfarenhet, både hos mig själv och vänner. Ibland är det vackra i livet bara är ett hån mot allt som gör ont. En påminnelse om det man inte har, det som har gått sönder och det som inte slutar att blöda.
