onsdag 31 december 2014

Grott nytt år (för andra gången)

Det är ingen idé att hymla om saken. 2014 har varit ett riktigt jobbigt år, även om man räknar bort ökande brunskjortor i regeringen, väpnade konflikter på stand by som blossar upp för minsta lilla och all annan skit som människor gör mot varandra i onödan. Bitter? Nej, jag är trött.

Trött för att jag ser tillbaka på ett år av stress och oro. Trött för att jag har en hjärna som inte fixar mellanlägen, utan antingen går på högvarv eller ligger i dvala. Trött för att min sociala fobi bitvis ger mig så stark ångest, att sådant som jag egentligen vill göra mer än något annat, gör mig livrädd och lamslagen. Det hade varit okej om det stannade vid livrädd. När man skakar rör det iallafall på sig.

Ibland skummar jag igenom de inlägg jag har gjort under året. Här i "grottan" och på Crankitup. Det är inte ens femtio stycken och innan du börjar räkna och påpeka att det ju nästan är ett i veckan om man slår ut dem under hela 2014, så kan jag tillägga att åtminstone en femtedel av av dem är gjorda under enorm inre press och nästan helt utan den glädje som tidigare har genomsyrat mina inlägg. Frånvaron av nördig, kreativ lycka har både irriterat och oroat mig. Svackor kommer och går, det får man räkna med, men när man saktar ner på grund av oro, olust och prestationsångest är man inne på en, för kreativiteten, mycket destruktiv väg.

Naturligtvis har det inte varit nattsvart. Långt ifrån. Jag är oerhört glad och tacksam över min plats på Crankitup och de fina människor som jobbar där. Tack, Mattias och Cecilia för allt stötande och blötande, all pepp och förståelse och vilja att få saker och ting att funka.

Tack, Erik, för att du inte bara är världens bästa vän utan också en ovärderlig hjälp när mina kunskaps- och erfarenhetsluckor sätter käppar i hjulet för mig. Utan dig skulle såväl mitt skivställ som min tillvaro vara oändligt mycket fattigare och tråkigare.

Året har också bjudit på en möjlighet att gästblogga för Hårdrock Mot Rasism, något jag inte kunde förutse alls, eftersom jag från början hade tänkt lämna allt vad politik heter utanför grottan. HMR är ett fantastiskt initiativ av EN enda person, som frimodigt och utan att låta sig tystas, har skapat en plats för lite extra mänsklighet och sunt jävla förnuft för landets alla hårdrockare med hjärtat på rätta stället.

Tack, Emelie, för att du tog kampen och bjöd in mig och många andra att delta. Jag hoppas att ditt engagemang får fler hårdrockare att vakna upp och inse att vi ibland måste offra vår bekvämlighet och lyssna på mer än bara ylande gitarrer.

Bloggen har inte utvecklats som jag hade önskat, det här året. Dels på grund av omständigheter bortom min kontroll, dels på grund av inre låsningar som jag inte har lyckats komma över och en alltför stor förmåga att engagera mig i saker som egentligen inte leder någonvart. Oftast kommer jag på det lagom när jag redan har gått på sparlåga för länge. När jag är så pass stressad att det ligger både två och tre olästa SRM-nummer och en stapel fantastiska skivor på bordet, utan att jag har ro att sätta mig ner och avnjuta läckerheterna.Jag hoppas att det blir bättre framöver.

Tack, Dansa! Du är världens bästa nörd och livskamrat. Det är du som tar ner din Grottmänniska på jorden varje gång hon spinner iväg för fort och för långt. Som drar upp henne och pushar, när hon sjunker ihop och fastnar. Hon hade inte suttit och skrivit vare sig det här eller något annat, om du inte hade funnits där för henne i vått och torrt.

Tack också, alla ni som har läst och kommenterat här och på Facebook-sidan. Alla gilla-markeringar, alla kommentarer och allt beröm är guld värt, särskilt när jag är inne i en svacka.

Önskar er alla ett fint avslut på 2014 och en lika fin start på 2015. Bathorys Foreverdark Woods får sätta punkt för det här året, enbart för att det är en så förbannat bra låt. Vårda er nördighet, er inre elitism och glöm inte att innerst inne är vi alla hårdrockare, oavsett om vi vet om det, eller ej.

G(r)ott nytt år!
Your precioussss Grottmänniska




lördag 20 december 2014

God jul önskar Grottmänniskan

Allra senast runt första dagarna i januari kommer bloggen igång på allvar igen, med jobb för Crankitup och riktiga inlägg här. Det är verkligen på tiden, för den här hösten har det varit alldeles för mycket stiltje här. Detta trots många fina upptäckter under skattjakterna nere i djupen. 

2014 har överhuvudtaget varit ett ganska omtumlande år. Min simultanförmåga har emellanåt tänjts ut till tjockleken av en perfekt utkavlad pizzabotten som ständigt spricker under för mycket fyllning. Jag har ännu inte kommit fram till rätt antal ingredienser eller rätt mängd av dem för att det ska bli hanterligt, men skam den som ger sig.

På metalfronten har jag i vanlig ordning blandat nytt och gammalt, även om det inte har blivit några rapporter här. Nyupptäckterna har mer bestått av album från redan inlemmade band i samlingen, som fått mig att stanna upp och aktivera repeatknappen. Iron Maiden, Grand Magus, Finntroll och Pentagram hör till några av dem. 

En annan ytterst trevlig sak är när en hyfsad godbit, men allt annat än känsloinvasion till skiva, lyfter sig efter ett tag. I Pariah's Childs (2014) fall, skedde det passande nog efter nio månader. Larger Than Life är helt klart övermåttan svulstig emellanåt, men jag har fastnat rejält för den. Förmodligen behöver den här tjuriga Grottmänniskan höra teatraliska körer mässa:

"So don't take life so seriously,
play, love, have fun, leave misery be.
Regrets are built in a cold dark cage."



Jag önskar samtliga återkommande och tillfälligt förbipasserande besökare en riktigt god jul och ett 2015 fullt av nya och gamla läckerheter för öronen. Glöm inte att ta ledigt från onödigt allvar, vårda era skivsamlingar och nära och kära, samt vara schyssta mot katter och utsatta människor. Det där sista är nämligen jävligt metal.


onsdag 17 december 2014

Gästinlägg på HMR: Spotta inte på din frihet

Stiltjen på bloggen avbryts med ett gästinlägg på det alldeles utmärkta initiativet till medmänsklighet, nämligen Hårdrock mot rasism. Enas i hårdrock - inte i ursprung!


tisdag 7 oktober 2014

Från nyförälskelse till förnyelse - och allt gnäll däremellan

Hårdrockssläktet är något jag både älskar och suckar djupt åt. Tjurigt och konservativt som småländska bönder, från lågstadieungar till gubbkärringar som gärna vill att genren ska kännas ny och fräsch. Utan att förändras för mycket, förstås. Det får vara någon måtta på äventyrligheterna. Tangentknattret från förnärmade hårdrockare när band inte både lyckas låta nytt och hemtrevligt samtidigt, är vår jeremiad över det faktum att nyhetens behag blir allt kortare. Vi lever i en tid som inte längre vill vänta och det påverkas vi alla av. Fler intryck, mindre tid för att ta in dem på djupet.

I grunden är jag ointresserad av att glorifiera tidsepoker. Det är tiden i sig, den jag kan ta mig för att njuta av musik helhjärtat, som är värdefull. Jag har oräkneliga timmar bakom mig av återupptäckta skivor jag trodde att jag hade lyssnat in. Riff, texter och röster som plötsligt får mig att stanna upp på nytt, trots att jag har hört dem otaliga gånger.

Likaså det omvända. Soilwork snappade jag upp av en slump och fastnade på fläcken. Det var verkligen helt nytt och tilltalade mig väldigt mycket. Några månader senare var Natural Born Chaos (2002) en skiva i mängden, jag köpte Stabbing The Drama (2005) och upptäckte att jag var mätt. Det var inte mitt mörker längre. Varken nytt eller hemtamt, bara grått och deprimerande. 

Stabbing The Drama (2005)



Men vill vi verkligen att det ska kännas nytt, eller saknar vi bara känslan av att bli överväldigade? Är det rimligt att räkna med det, om hårdrocken är om inte hela, så åtminstone en mycket viktig del av ens liv?

Förnyelsen sker lika mycket inom varje lyssnare, som i ett band. Vad har hänt i mitt liv mellan förra och nya skivan? Har jag upptäckt någon ny genre eller fastnat för ett nytt band? Har jag haft en jobbig period och fått kämpa mycket? Behöver jag peppas, tröstas eller bara lyssna i allsköns ro?

Själv tillhör jag den sortens människor som kan bli totalt uppslukad av ett band och glömma världen runtomkring mig, inklusive sambo, mat och hövligt beteende. Ibland får det fascinerande effekter. Children Of Bodoms Hatebreeder (1999) är Soilworks motsats. Den stod länge och samlade damm - jag skänkte till och med bort den - och först några år senare ramlade jag över bandet igen och hittade något nytt. Energisk, pubertaltrotsig ilska. Lika mycket skåpmat för vissa, som smakexplosion för mig. Samma band, olika tidpunkter och två helt olika livssituationer för mig.

Det duger inte att beskriva ett favoritband i tron att det som pågår i ens eget liv, inte har någon betydelse för uppfattningen. Ju yngre du är, ju färre erfarenheter och intryck du bär med dig, desto enklare är det att bli överraskad. Vanans makt är större än vi vill tro och det ligger i vår natur att sky nyheter. På sätt och vis påminner det om förhållandet till en partner. Allt det vi älskar och känner oss trygga med ska finnas där, samtidigt som vi vill lyftas upp ur det invanda och bli överraskade. När nyhetens behag har lagt sig är det lätt att bli rastlös och ta de älskliga, tilltalande dragen för givna.

Många tycker säkert att jämförelsen haltar. Man måste ju skilja på ett förhållande och ett band, för böveln! Inte alls, säger den här autisten. Alla som någon gång har knockats av första mötet med en skiva och känt sig som ett förstklassigt fån inför en ny förälskelse, vet vad jag menar. Allt med personen/skivan är nytt, fantastiskt och spännande. Ens överseende med kantigheter och skavanker finner inga gränser och den som säger ett ont ord om ens nyfunna lycka är i bästa fall tillfälligt sinnesförvirrad, i sämsta fall en fullkomlig idiot som förtjänar dekapitering. Helst flera stycken, eftersom nyktert tänkande inte är den nyfrälstes främsta gren och allt är möjligt i fantasins värld.

Som alla andra relationer, förändras den man har till musik. Smekmånaden tar slut, vissa skivor samlar damm i sina fodral och när jag ögnar igenom samlingen händer det att jag studsar till. Den har jag inte hört på länge. När hörde jag den där sist? Hur fan tänkte jag vid det köpet? Vintersorgs femte album, Visions From The Spiral Generator (2002),  hör till den sistnämnda kategorin. Jag måtte ha känt mig generös efter min slutliga kapitulation för bandet, för annars skulle jag aldrig ha införskaffat denna orgie i flumfysik:

A Metaphysical Drama (2002)



Att ett band inte har producerat något nytt material på fem år - eller har gått i graven - betyder inte att de slutar förnya lyssnaren. Ett sådant förhållande tar inte slut så länge bandet har något att säga och lyssnaren tar sig tid att stanna upp. Min sambo och jag har levt ihop i snart tio år. Vi är samma personer som när vi träffades, men ändå inte. Hemtama, men upptäcker ändå nya sidor hos varandra, beroende på hur vår livssituation ser ut. För mig är det samma sak med ett band man älskar.

Av den anledningen vänder jag mig mot att anklaga hårdrocken för bristande förnyelse, oavsett hur många gubbar som är i behov av höftledsoperationer och självrannsakan. Att bli förälskad vid första riffet är nämligen ingen konst. Det är vad som finns kvar när man har vant sig, som är de verkliga skatterna. Har jag riktigt stor tur kanske till och med Soilwork glimrar till en vacker dag. Fast sanningen att säga är det inget jag räknar med.

tisdag 26 augusti 2014

En skamlös frihet

Förra veckan pratade vi om mörkret och vikten av att försöka stanna upp och tänka innan man greppar högaffeln istället för lyktan. Har man väl valt lyktan blir det förstås enklare att se sig omkring efter intressanta saker - gärna sådana man kan lyssna på. Så långt är allt frid och fröjd. Man letar, lyssnar och upptäcker den ena skatten efter den andra, glömsk av världens dumhet tills den ånyo gör sig påmind likt en telefonförsäljare som undkommer NIX-inställningen.

Några dumheter som Grottmänniskan träffar på är felaktigt nyttjande av versaler, russin i choklad samt bristfällig vördnad inför Hansi Kürschs röstomfång. Ångesten som uppstår beror givetvis på graden av dumhet och vid vissa tillfällen slår den inte bara i taket, utan skjuter sig rakt igenom. Det inträffar exempelvis när människor tror att jag behöver förebilder av samma kön för att kunna ägna mig åt något som intresserar mig. Eller när jag förväntas vilja bli en förebild själv...

Låt mig därför berätta något för er: jag har inte ansvar för att representera alla etiketter jag traskar omkring med. Bloggare. Hårdrockare. Katolik. Autistisk. Kvinna. I synnerhet det sista brukar envisas med att klistra sig fast, alltmedan jag pendlar mellan att sucka och ägna osunt mycket tid åt att fundera över om medeltida tortyrmetoder inte hade sin charm iallafall.

Malleus Maleficarum/Breaking Away (2001)



Så roligt med en man som gör ditten och datten! Vilken tur att dina speciella och mystiska 
egenskaper kommer till användning här också! Genom ditt engagemang kommer säkert fler män att våga korsa gränserna - men tänk på att du har ett ansvar för att presentera ALLA män på just det här området, så ta dig inte för stora friheter. Kom ihåg att vi bara stöttar dig så länge du inte blir för självständig. 

Hur ofta tror ni att män får höra det där av andra män? Aldrig, gissar jag. Folk uttrycker sig inte så bokstavligt förstås, men till och med jag kan höra budskapet under alla sockrade lager av systerlig omtanke. Jag hade kunnat garva åt det, om det inte vore för att det är så förbannat nedlåtande. Vill du vara en del av vårt stöttande, mysiga systerskap? Håll med eller håll käft! Låt oss hjälpa dig att själv bli den kvinnliga förebild du saknade i tonåren. Den självständiga Kvinnan med stort K, rätt attityd och rätt mängd av vardera könet i skivställ och bokhylla.

Bakom varje kreativ kvinna i en manlig sfär, står nämligen andra kvinnor som är rädda för att en enda individs felsteg ska spoliera ryktet för samtliga människor med tuttar och fitta. Dessa uppfostrare behöver alls inte ingå i sfären själva, utan kan stå och oroa sig någon helt annanstans. Jag kan ha fel, men tror mig vara tämligen säker på att Rockbitch här nedan inte representerar den sortens frihet och kreativitet som dessa uppfostrare vill lyfta fram. Den här friheten är för ful, för snuskig och därför opassande för den askgråa präktighetens apostlar.

Holy (gavs ut på deras samlings-DVD 2003)



Därmed är vi nu fast i den där djävulska fällan som andligt sett påminner om häxprocesserna. Var foglig och du sviker kvinnokampen. (Erkänn, förlora saligheten och dö socialt.) Var självständig och resultatet blir detsamma. (Stå på dig, förlora saligheten och dö socialt.) Trygga, välkända dubbelbestraffning, vad skulle jag göra utan dig?

Glöm aldrig att vad du än gör så är du först och främst en kvinna. Det andra, det främmande, det mytomspunna könet. Det är bara ett litet problem. Mitt kön är fan inte exotiskt. Halva jordens mänskliga population går runt med det! Jag är ingen kvinnlig hårdrockare, bloggare, katolik eller autist. Jag har inga kvinnliga förebilder, vill inga ha och har sannerligen inga ambitioner att själv bli någon.

Jag väljer mina egna förebilder, det har jag alltid gjort och under min formbara tonårstid bestod de uteslutande av nunnor, manliga hårdrockare och Joakim Thåström. Eftersom man inte spelar hårdrock med det manliga organet utan med händer och fötter, så föll det mig aldrig in att John Norum eller Oscar Dronjak inte skulle duga som inspiration när jag plinkade gitarr. 

Dreamland (1998)



Istället för att lägga tid på att leta efter kvinnliga förebilder, skulle jag vilja föreslå ett annat sätt att bemöta problemet: vägra ta oss an det. Låt oss sluta upp med att försöka bära hela kvinnligheten på våra axlar och ständigt känna ett kollektivt ansvar för att representera vårt kön i alla lägen. Lägg av med att "hjälpa" kvinnor med hurtiga hejarop, ge fan i att bli imponerade när man "släpper fram" kvinnor. Bli förvånad över andras förvåning istället: 

"Berätta nu vilken avgörande betydelse mina äggstockar har för min skivsamling och mina skalövningar. Jag är SÅ intresserad!"

Jag behöver inte bli framsläppt. Du ska räkna med att jag tar mig fram för egen maskin och att jag ber om hjälp när jag behöver det. Försöker du få med mig på dina vägar när jag inte vill, så spelar det ingen roll hur mycket vi har gemensamt. Om du framhärdar så tar jag en annan stig eller sparkar undan dig. För varje stöttande kollektiv med goda intentioner finns nämligen en baksida: bristen på förståelse för att den där gemensamma nämnaren inte är lika stor för alla. 

Visst, jag är kvinna och jag är hårdrockare. Det gör att jag delar vissa erfarenheter med andra kvinnor som är hårdrockare. Men jag är också autistisk och det gör att jag ofta har mer gemensamt med män. Eller katter. Min autism säger nämligen mycket mer om min person än mitt kön och behovet av en kvinnlig förebild blir förstås därefter. Likaså en eventuell önskan om att själv vara en. 

Utgå därför ifrån att jag gladeligen avviker från mitt kön, min kyrka eller andra kollektiv om det passar mig. Tro aldrig att samma bandnamn på våra tröjor, likadana bönböcker i våra hyllor, samma diagnos eller kön automatiskt gör mig till din bundsförvant, din förebild eller omvänt. Att skamlöst korsa alla gränser är nämligen en frihet som jag unnar både dig och mig.

tisdag 19 augusti 2014

"Var inte rädd för mörkret"

Hösten nalkas, majoriteten av alla som talar om det gör det med mulen uppsyn och klagande stämma. Själv har jag längtat sedan semestern började, runt midsommar. Inte för att jag missunnar folk möjligheten att fylla på energidepåerna och livslusten. Det är bara det att min egen smälte ihop och rann ut av sommarvärmen.

Men nog om det. Grottmänniskan är tillbaka med nytt och gammalt, lika gnällig som förr och förhoppningsvis lite mer närvarande (men räkna inte med det). I skrivande stund ljuder Sabaton i lurarna - ett band som jag i vanlig ordning ser till att kolla in långt efter att de har slagit igenom. När jag tänker efter har jag nog bara "hängt med i tiden" på bloggen när jag lyssnade in Children Of Bodoms, Sonata Arcticas och Watains senaste studioalbum. Annars vet min lilla läsarskara att här upptäcks musiken i precis vilken ordning som helst. En tid framöver ska det bli krönikor igen och eftersom det fjärde ovan nämnda bandet gör sitt bästa för att hålla sig på skuggsidan, så ska vi prata om mörker.

Sworn To The Dark (2007)




När jag var liten var jag brutalt mörkrädd. Skräckfilmer vågade jag inte se förrän långt upp i tonåren och såväl finska troll som svensk black metal har skrämt slag på mig till den grad att jag mailade Mattias Marklund och frågade hur pass farligt hans Vintersorg var. Inte särskilt, visade det sig. Ingen nazism, ingen människooffrande hedendom eller djävulsdyrkan. Efter att ha blivit lugnad, lyssnade jag ofta på dem när jag åkte de sju milen till kyrkan på lördagarna för katolska studier. Av någon anledning var diakonen jag studerade för inte alls intresserad av min upptäckt.

Idag kan jag skratta åt det, men faktum är att jag skulle vilja uppleva den där skräcken igen. Leta upp en skiva och känna den där molande avsmaken inför omslag, logga eller texter. Lyssna och vilja värja mig. Känna mig hotad, bli kränkt och tjura tills jag inte kan bärga mig, utan måste höra det igen.

Band, särskilt de vi älskar mest, kommer undan med mycket. Inte för att fansen inte bryr sig - tvärtom - utan för att man bygger upp en relation till dem. Vintersorg är ett otroligt viktigt band för mig, just för att de var först med att leverera ett genuint, skärande obehag. Tillsammans med Finntroll hör de till mina små utbrott av moralpanik, men den sortens panik brukar inte hålla i sig särskilt länge hos mig. Att bli rädd är en sak, att fortsätta vara det på ren trots förtjänar däremot dumstrut.

Istället för att skjutas åt sidan helt, fortsatte alltså Vintersorg att utgöra en lockelse. Uppenbarligen fanns det något slags hålrum som kunde fyllas av fjällbäckar, svält, offerriter och gutturalt morrande. Kontrasterna mellan dem och mina religiösa texter och hymner, var alldeles för intressanta för att jag skulle kunna låta bli att lyssna. Att kunna bli hotad av någonting så harmlöst som snurrande plastskivor provocerade mig bortom all rimlighet, så jag såg till att lyssna på dem och läsa texterna tills jag inte bara slutade vara rädd, utan lyssnade med förtjusning.

Svältvinter (1999)




Mörker och rädsla är en naturlig del av livet. En del får uppleva alltför mycket av det, andra slipper undan så lindrigt att man häpnar. Det är ofta de senare som börjar oja sig över våld, död och ångestvrål på skivor och scener. Skräcken inför alla de känslor, tankar och uttryck som vi inte vill kännas vid, avfärdas smidigt som våldsglorifiering, destruktivitet eller barnslig provokation. På så vis slipper man utmana sig själv och kan istället skjuta över ansvaret för skräcken på någon annan. Är man dessutom tillräckligt känd för att bre ut sin skräck i media, är det förstås extra skönt. Istället för att stanna upp, ta sig tid att lyssna och undersöka vad det är man känner så får man rasa av sig, svepa om sig den rättfärdiges indignation och slippa erkänna vad man verkligen är rädd för. Emellanåt med stygga små konsekvenser som man kanske inte hade räknat med...

Rätt ofta är den där skräcken förpackad i inbillad omsorg om andra. Barnen. De ensamma. De psykiskt instabila. Alla de där som, till skillnad ifrån ordentliga, sakliga och sunda personer, inte kan skilja mellan dikt och verklighet. Ett mycket smidigt sätt att få vara den som pekar ut fulheten, utan att behöva säga som det är: "Vad barnen och de oordentliga känner vet jag inte, men om jag som är vuxen och klok inte gillar det här, så måste det betyda att dessa arma stackare blir skräckslagna, och det måste vi sätta stopp för." Att behovet av sådan musik med stor sannolikhet uppstår genom vuxna och ordentliga människors oförmåga att lyssna på trasiga människor som behöver prata, tycks inte ha föresvävat dem för en sekund.  

Jag avfärdar absolut inte rädsla för musik. Tvärtom. Musik utgör en enorm kraft och kan framkalla så många olika känslor beroende på vem som lyssnar, vart hen lyssnar och i vilket sammanhang. Jag kan självklart aldrig förklara fullt ut för någon vad jag upplevde när jag hörde Uriah Heeps "Question" första gången, eller varför jag inte kan åka förbi vissa platser utan att få "Fade To Black" på hjärnan och hamna i en omedelbar, om än tillfällig, melankoli. Inte heller kan jag presentera mina mest älskade låtar om död, ensamhet, hat och frustration för någon som visserligen har frågat, men helt uppenbart inte vill utmana sig själv.

Som avslutning på det här inlägget vill jag därför lyfta fram en människa som inte var rädd för mörkret. För någon vecka sedan gick jag på bussen hem från jobbet. Jag hade lurar i öronen, var skittrött och min sociala kompetens låg i nivå med en lättretad katts. När så någon tog tag i mig, bakifrån dessutom, fräste jag ur mig ett "Vad?!" i en ton som kunde få mjölk att surna.

Det visade sig att den som stört mig i friden bara ville fråga om jag kunde tänka mig att åka gratis på hennes busskort, eftersom hon egentligen hade rätt till en ledsagare som inte var på plats. Kunde jag tänka mig att åka gratis och hålla henne sällskap de fem minuterna till sjukhuset?

Rejält skamsen över mitt utbrott bad jag om ursäkt och gjorde henne sällskap. Hon berättade att bussturer gav henne ångest och att det hjälpte att prata med någon. Sedan pekade hon på min mp3-spelare. Vad lyssnade jag på? Metal. Ville hon lyssna? Innan jag steg av hade hon bett mig skriva ner, inte bara det hon hann höra, utan en hel lista med band som påminde om det hon hört.

Egentligen var det fantastiskt. En vilt främmande människa satt och pekade på papperslappen, bläddrade på mp3-spelaren och utbrast "skriv! skriv!" med jämna mellanrum. Innan jag gick av synade hon lappen och tittade på mig.

"Du vet, jag gillade det där första bäst... vad heter det nu? När de vrålar sådär?"
"Growl?"
"Just det! Det känns så jävla bra i en."

Här är lite av det hon hörde och jag behöver väl knappast påpeka hur rörande överens vi var?

Askans Rike (1999)



Hade jag inte utmanat mig själv med musik jag skrämdes av, skulle jag inte ha haft det där samtalet. Människor som skräms av mörker, inre eller yttre, glömmer nämligen en mycket viktig sak. Har man vandrat i det tillräckligt länge, vänjer sig sinnena så småningom och hittar utvägar som inte syntes medan man hade starkt ljus omkring sig och bara behövde traska vägen fram. Det är den funktionen som "destruktiv" musik kan fylla, i synnerhet när du får dela den med någon. 

För ingen är väl så omänskligt dum att hen tror vi lyssnare går runt i olycklig bisterhet och planerar häradståg mot folk som ser ut att ha det trevligt i onödan? Jo, förresten. Det gör det säkert. 

söndag 13 juli 2014

Mild styrka från Pampas

Kors i taket (eller iallafall på fotbollsplanen). Ikväll lär det nämligen krylla av korstecken när Argentina möter Tyskland i VM-finalen. Innan ni slutar läsa, övertygade om att nu har den här bloggen gått käpprätt åt sportsidorna, kan jag lugna ner med att det alls inte ska handla om sport, utan metal. Argentinsk sådan.

Tysklands digra bandkatalog behöver ingen mer presentation, men precis innan jag skulle resa mig för att tillverka morgonens första, svarta guld, slog det mig att det enda metalband jag känner till från Sydamerika är brasilianska Sepultura. I skrivande stund är det förmodligen inte särskilt roligt att vara brasse om man bryr sig om fotboll. Jag tycker dock att invånarna på den plats som kan tituleras Sepulturas livmoder, inte behöver grina över att tjugotvå män som leker med en boll petar in den i fel mål. Lite upplyftande toner från Belo Horizonte borde pigga upp:

Sepultura - Arise



Nåväl. Det är Argentina som ska stå i fokus idag. Min till en början inte alltför optimistiska sökning, ledde nämligen till Almafuerte. Om någon enda av mina läsare, möjligen med undantag av det Levande Lexikonet, känner till dem så ska hen tilldelas en virtuell lagerkrans. Namnet betyder "mild styrka", om latinet inte har svikit mig och såhär låter den:


Almafuerte - Mano Brava

 

Almafuerte, kära besökare.Vad tycks? Av någon anledning envisas diverse källor med att kalla detta för speed metal, vilket iallafall gör mig något konfunderad. Om det här gunget är argentinsk speed metal, hur låter då argentinsk doom metal...?

Den här kvartetten har i vilket fall som helst hållit igång sedan 1995, släppt åtta album och öppnat för såväl Ozzy Osbourne som Metallica och Megadeth. Texterna behandlar någon sorts blandning av extrem förkärlek till Pampas och samhällskritik, något som också går igen i sångaren och basisten Ricardo Ioros andra band Hermética, så vi får anta att det där med hemjorden är något som är omåttligt populärt. 

Det rör sig dock inte om någon form av rasism, utan om den där sortens löjliga stolthet över något man själv inte har åstadkommit - ungefär som när publiken vrålar om hur bäst de själva är, när de har suttit still och glott på andras prestationer på en fotbollsplan. Ingen är fullkomlig och vi står trots allt redan ut med Ted Nugents små utbrott av övervintrade jägarideal och patriotism.

Eftersom det har varit mycket känslor i Sydamerika just nu, så passar det väl rätt bra med en trivsam ballad också? Almafuerte har här vissa inslag av det jag älskar hos J.E.T, men den fina sprödheten i sången är utbytt mot något betydligt mer robust. Inte alls dumt, faktiskt. Kolla gärna upp det här lilla bandet, för det var en glad överraskning att ens hitta det. För övrigt håller jag på Tyskland ikväll. 


Almafuerte - Se Vos

onsdag 9 juli 2014

Sydstatsrock, heavy metal och industriljud på Putte i Parken


Jodå, jag är allt igång. Främst med annonsringning och intensivt värmehat, men även med tre live-recensioner från Putte i Parken, kantänka. Du hittar dem på Crankitup och länkarna finns nedan:

Maryland
Lancer
Raubtier

onsdag 2 juli 2014

Fördomar, tips och semesterplågor

Semestern. Den där efterlängtade, heliga Semestern med stort s som prompt måste vara minst fyra veckor lång och innehålla 95% brännande sol för att räknas, är slut. I mitt fall var den två veckor lång och paniken kom redan efter en vecka. Förra året visste jag att jag inte klarade fyra veckor på raken, i år insåg jag att jag inte klarar två veckor heller.

Drömmen hade förstås varit en pensionatsvistelse, av något slag. Strukturerade dagar med ljudet av en gonggong till måltider, magiskt bäddade sängar och några beskäftiga människor som styrt iväg mig på diverse aktiviteter jag garanterat orkat med. Skivinköp, biblioteksräder och annat trevligt.

Egentligen hatar jag inte att ha ledigt, jag avskyr bara innerligt att jag inte klarar av att vara ledig i mer än tre-fyra dagar utan att börja yra runt som en osalig ande. Att jag aldrig får ledigt från mig själv. Lägg till sommarvärme, gärna med riktigt stark eftermiddagssol eller åskmoln som vägrar dra igång regnet i rimlig tid utan smiter om runt bröstet som en alldeles för liten skjorta. Fy fan. Värmen gör min hjärna opålitlig, att skylla på just hettan när dumheter begås är populärt, så vad passar då bättre än det här:

Heat of the Moment (1982)



Förutom att muttra bakom neddragna persienner och stirra trånsjukt på vinterbilder under våta drömmar om scheman, femton minus och grannar som inte spelar sinnesslöa radiohittar i jucktakt bara för att sanctum tridum juni-juli-augusti har infunnit sig, så har jag lyckats åstadkomma min första krönika för Crankitup, visiterat min käre vän i Tensta och sorterat ett par tusen metal- och hårdrocksskivor. Notera den svansprydda arbetsledaren som jag höll på att snubbla över vid mer än ett tillfälle. 



I skrivande stund är Grottmänniskan ledig från jobbet igen, men bara kort, tack och lov. Både semester och sjukdom är över (bortsett från några attacker av högfärdshosta då och då) och hon är igång med att trakassera annonsörer, etikettera flaskor och knattra fram kalenderinlägg och artiklar igen. Här på bloggen ska det också komma mer, både nya och gamla teman. Emellanåt kommer det att dyka upp inlägg från Crankitup och i övrigt är Grottmänniskans ständiga mål att kunna mer och bli bättre, samma mål som hon hade vid den här tiden förra året. Tanken är också att skivsamlingen sakta med säkert ska fyllas på, och här nedan är ett stycke från en skiva jag längtat efter i månader - och fått i present av en viss E.T.

Glissando (1996)



Ett tips av lite senare datum har Cecilia på Crankitup bistått med: Nifelheim, som jag under mina turer genom black metal-genrens gränder inte har givit tillbörlig uppmärksamhet. Jag gör härmed avbön och ber dessutom de eventuella besökare här som inte tror sig gilla black metal, att ge det här en chans. Under ett samtal om vilka band som fick in oss på black metal från början nämnde jag Vintersorg och Cecilia Nifelheim, vilket gjorde mig lite mer nyfiken på Hellbutchers och Tyrants skapelse. Även om Nifelheim rent kronologiskt ligger inom perioden för andra vågens black metal, så ligger stilen närmare första vågens band, vilket jag uppskattar mycket. Norsk black metal à la Immortal och Burzum är inte riktigt i min smak.

The Bestial Avenger (2000)



Problemet med att vara sitta och sucka över band man inte gillar, är att man kan riskera att klicka fram en låt med "ett liknande band" (heja Youtube!) och tänka lite självbelåtet att det här låter säkert lika maskätet och ruttet - bara för att upptäcka ytterligare en skatt i djupen som man vackert får skriva upp på såväl inlyssnings- som inköpslista. Att Transilvanian Hunger (1994) borde klassas som tortyrinstrument vidhåller jag (för närvarande). The Underground Resistence (2013) är dock en helt annan historia. Första inlägget efter semestern slår därför fast ännu en gång hur urbota dumt det är att klamra sig fast vid "första intrycket" av någonting. Ibland kan det till och med hända att man ändrar uppfattning om ett band just som man ska till och såga det. Darkthrone, ni vann första slaget. Semestern är slut.

Dead Early (2013)


onsdag 18 juni 2014

Festivalkrönika för Crankitup

Grottmänniskan har fortfarande semester från inlägg här, men publicerar idag en krönika om festivalfirande på avstånd, på Crankitup.

måndag 9 juni 2014

Ner i djupen!


Bilden ovan visar mitt sinnestillstånd ganska bra nu. Nej, jag känner mig inte som en oskyldig fladdermus i väntan på att få huvudet avbitet av Ozzy mitt i min söta sömn. Däremot är jag rejält trött, vilket har visat sig i såväl minskade inlägg här, som minskat skivlyssnande hemma i grottans svalka. Att hårdrocken får ge vika för annonsringning är förmodligen ungefär så untrue som det bara kan bli, så det är tur att jag aldrig har utgett mig för att vara någon som lever på nitar, läder och spädbarn till frukost. 

Nu har jag äntligen semester från mitt utomgrottsliga jobb i ett par veckor, och ska tillbringa dessa med att lyssna på mängder av musik i lugn och ro, utan att artiklar och annonsörer flåsar mig i nacken. Jag ska låsa in mig, omgiven av skiv- och boktravar, dricka okristliga mängder iskall citrondricka och stressa ner på något sätt. Istället för att lägga upp en låt jag verkligen gillar, får ni härmed ett klipp från A Finnish Summer With Turisas, som nätt och jämnt klarar sig över min skämskuddegräns.


Rasputin (2008)



Grottmänniskan är tillbaka med mer gnäll efter midsommar. Till dess:

Ner i djupen!

fredag 6 juni 2014

Föreläsning från buren

Sweden Rock Festival är inne på sin tredje dag och själv försöker jag landa på en helt annan plats: soffan i vardagsrummet. Ett par mycket goda vänner försökte in i det längsta övertala mig att åka med, men jag var tveksam. Blotta tanken på ett hav av människor på en okänd plats där jag inte hittade, var så läskig att mina muskler drog ihop sig bara jag snuddade vid den.

Jag har två funktionshinder som andra ofta inte märker av alls, eftersom jag utåt sett kan vara otroligt välfungerande, professionell i jobbet och social i alla möjliga sammanhang. Jag har inlett konversationer med okända om allt mellan himmel och jord och aldrig dragit mig för att gå fram till en främmande människa för att fråga om vägen när jag inte hittar. Jag skäms inte längre för min svårighet att känna igen mig, hitta rätt eller minnas vad andra har sagt, för ingen med vett och sans i behåll vill frivilligt traska runt i halvångest på en främmande plats med karta och vägbeskrivning och ändå fråga efter vägen var tjugonde meter.  

När man träffar mig, har jag fått höra att jag kan framstå som stel och lite kylig. De senaste åren har jag tränat på att le, se andra i ögonen och ta i hand, och mitt jobb som annonsförsäljare och skribent har naturligtvis givit mig hundratals tillfällen att träna upp det jag har svårt för. För att märka av att jag har två neuropsykiatriska diagnoser, tio års ångest- och depressionsproblematik bakom mig och social fobi måste du känna mig väl, och för att veta vilken sorts situationer som triggar mig, måste du vara min sambo eller mycket nära vän. Buren är både större och rymligare och har större mellanrum mellan spjälorna nu, men det är fortfarande en bur:



Det jag ägnar min fritid åt, min blogg och nu Crankitup, ligger egentligen lite utanför begreppet "fritid", för det innebär lika mycket arbete som tid. Att vilja göra det man älskar bra och bättre för varje gång kräver mycket och risken att bli bekväm, eller i värsta fall liknöjd, finns alltid där om man inte är vaksam. Det gäller inte minst de som gör att jag och så många andra överhuvudtaget sitter och skriver om metal: alla band och artister som ibland ger något så fantastiskt att man knappt kan greppa det, och ibland sjunker så lågt att man själv önskar att man kunde följa med ner i djupet för att slippa se och höra mer. 

Det sistnämnda har jag själv ännu inte upplevt hos ett band, men Children Of Bodoms Relentless, Restless Forever (2011) låg inte långt ifrån. Jag älskar inte Bodombarnen mindre för det, i synnerhet inte som de skärpte till sig ordentligt på Halo Of Blood (2013), men deras sjunde studioalbum är ett av de verk jag aldrig någonsin drar på, och åsynen av det i skivstället inger mig ett visst mått av obehag:



Social fobi är syskon med prestationsångest. Ibland är det bra med press och lite oro, när det får en att anstränga sig mer och växa. Så länge det släpper efteråt och man får känna att även om det kanske inte blev som man hade tänkt sig, så överlevde man. Väldigt många av de som befolkar mitt skivställ är perfektionister och det trivs jag med. En del av dem dras, eller har dragits med, psykiska och/eller sociala problem och ytterligare några hör till metalvärldens mest rutinerade scenpersonligheter. Dock får de alla finna sig i att sågas längs med fotknölarna av besvikna fans och recensenter när de inte har tillräckligt bra ursäkter för en trist skiva eller en oengagerad show. 

Att köra på rutin är något av det fulaste ett band eller en artist kan göra i fansens ögon. Tillfällen då den nya skivan har slutat snurra eller konserten är över och man inte har fyllts av någonting. När det man hade sådana förväntningar på, kändes ungefär lika upplyftande som ett munsår eller en betalningspåminnelse. I just den stunden är det nog rätt få av oss metalfans som är benägna att känna oss storsinta. Inte så mycket för pengarna som rök, utan för att vi väntade oss något stort och fick en axelryckning. Å andra sidan är det alltid lika fascinerande att se hur något som får vissa att leta efter skämskudden eller knyta näven i frustration, gör att andra plågar grannarna med repeatspelning i veckor. Manowars Gods Of War (2011) fick en överkryssad geting i Expressen (recensionen tycks tyvärr inte finnas tillgänglig längre) och följande beskrivning av SRM:s Thomas Väänänen i #43:

"Precis när jag börjar komma i stämning och lyfter upp näven i luften och börjar se mig om efter närmaste false metal-band att banka skiten ur, möts jag av en evighet av åskmuller, blixtar, berättarröster och och keyboardljud som jag hade hoppats var kvarlämnade på de usla black metal-demos från vilka intron de måste härröra från, och återigen har jag totalt hunnit glömma bort att det är metal jag sitter och lyssnar på. För att uttrycka mig så att herr DeMaio förstår vad jag menar: detta känns som att få kopulera besinningslöst med en nordisk gudinna men att med jämna mellanrum bli avbruten av en föreläsning om hur preventivmedel fungerar."

Själv älskar jag de pompösa och utskällda orgel- och körpartierna, och när Gods Of War kom lyssnade jag, min sambo, vår katt och våra grannar på svulstig Valhallasymfoni i veckor. När min sambo såg den överkryssade getingen och andra besvikna recensioner, såg han dessutom oförskämt nöjd ut, och förklarade att han älskade när folk som inte var dedikerade Manowarfans sågade dem, för det betydde att Manowar gjorde precis det de skulle. 





Bra metal är professionell, men aldrig duktig och just därför vill jag inte gå på en festival om jag känner att det kommer att handla om att orka klara av det. Att ängsligt hålla koll på kartor, landmärken och tider. Att ideligen kontrollera att stesolidburken ligger tryggt i fickan och ens sällskap finns inom synhåll. Det är en sak att slipa sina förmågor, utmana sig själv och lära sig att inte låta sågningar eller misstag hindra en från att fortsätta kämpa. Att betala x antal tusen för ett socialt experiment är något helt annat - om man nu inte hör till typen som byter bil en gång i halvåret utan att det märks i plånboken.

Nästa år när mina vänner frågar om jag inte ska med till Sölvesborg, hoppas jag att min skräck har minskat så pass mycket att jag, trots fjärilar i magen och överspända kräkreflexer, kan säga till mig själv: "Julia, det spelar fan ingen roll om du gör bort dig, för det gör alla emellanåt och skulle du tuppa av någonstans, så finns det alltid någon som snubblar över dig utan att missta dig för en tältlina." Då skulle min segernäve få bändas ner med våld.

onsdag 28 maj 2014

Lite motvikt till världens dumhet

Vi några tillfällen har det hänt att folk som jag inte känner, eller folk som jag känner, men som inte är ett dugg intresserad av metal, uppmärksammar min blogg. Nio av tio gånger för att de är sura över någonting jag har skrivit.

Som att jag inte gillar sverigedemokrater, genrehoror, snaskig sexism eller allmänt dumdrygt beteende. Kritiken brukar då formuleras: "Jag trodde ju det här var en hårdrocksblogg och inget annat ju!!!!!" eller: "Fan vad du är PK, du försöker bara känna dig duktig!" eller, min favorit: "Gillar du inte *sätt in valfritt band*? Är du helt jävla dum i huvve, eller?" Sådana små finurliga kommentarer, ni vet.

Om vi lämnar de mest ohyfsade grottgästerna (sopar ut dem över klippkanten med kvasten) och istället riktar in oss på de som på fullaste allvar tycker att de har en viktig poäng att komma med, ex. när de blir kränkta över att jag inte gillar rasister (ja, SD är rasister) och dessutom har mage att nyttja min blogg för att upplysa om detta, så nöjer vi oss med att fråga oss detta:





Sedan låter vi Cliff Burton svara:




Och till sist lämnar vi analysen av mänsklighetens dumhet
åt Lemmy Kilmister:




Ha en fortsatt trevlig dag. Innan veckan är slut ska det finnas en recension här, och ännu en på Crankitup. Till dess, lyssna på sådant som gör gott för själen medan ni mediterar över ovanstående visdomsord. Här har ni något att börja med:



söndag 25 maj 2014

Veckans skiva: J.E.T



Ett italienskt band, med italienska texter och omslagsinfo på japanska hör inte till den mest frekventa kombinationen i mitt skivställ, och förmodligen inte i andras heller. J.E.T:s debut från 1972 är inte så mycket en debut, som en engångsföreteelse. Bandet släppte inga fler skivor i den här genren, och det är jag den första att beklaga.

Fede, Speranza, Caritá kan nämligen vara något av det mest slamriga, smeksamma och innerliga jag har hört på år och dar. Det låter som att kvartetten från Genova inte hade en tanke på något annat än att ha roligt och att resultatet blev lyssningsbart av en ren slump.

Det är egentligen inga särskilda delar som sticker ut, snarare summan av dem. Gitarrljudet är grynigt och opolerat, orgeln olycksbådande och trummor och bas mullrar och maler bakom Aldo Stelitas sång. Den knappt 50 minuter långa skivan är en blandning av överjävlig distortion, mjuk orgel och tre minuter in Il Prete E Il Pescatore är jag redo att ta till lipen. Ce' Chi Non Ha är favoriten och för tankarna till tropiska nätter och isat vin.


Malletinsintrument som vibrafon och marimba är inget man vanligtvis förknippar med hårdrock, men det är ingen tvekan om att det skamlösa experimentet som ugör Fede, Speranza, Caritá är hårdrock. Inte i varje parti, men som helhet. Bitvis påminner det om Uriah Heep, och hade körerna låtit bättre och mixen inte varit ojämn som en gropig landsväg, hade jag inte haft ett ont ord att säga. Den finns att köpa på Recordheaven för 49 spänn och jag kan inte komma på någon bra ursäkt förutom allvarlig penningknipa för att inte införskaffa den.

onsdag 21 maj 2014

Hurra på ettårsdagen (i efterskott)

För ett år sedan satte sig en sorgligt ouppdaterad hårdrockare framför sin dator och undrade vad hon skulle göra av sin fritid. Hon jobbade för mycket, gick upp lite för intensivt i annonser och struktur för att det skulle vara riktigt hälsosamt och led till råga på eländet av social fobi. 

Så vad skulle hon göra för att inte tillvaron skulle bestå enbart av duktigheter? Jo, skaffa sig en hobby, förstås. Eftersom hårdrockaren hade ganska många olika intressen, så funderade hon på alltifrån tvärflöjtsspel och tantbalett, till att återuppta styrketräningen (men blev avrådd av sin sjukgymnast) och lära sig sy kläder. 

En afton när hon satt kände sig ovanligt irriterad på sin ohanterliga fritid och därtill hade suttit alldeles för länge vid datorn och slöklickat, beslöt hon sig för att skapa en blogg.

Ångest följde så snart den var skapad, för vad skulle hon skriva om egentligen? Inte ville hon skriva om sina funktionshinder, politik eller religion. Nej, just de bitarna var hon rejält trött på att prata om vid tillfället, och hennes första inlägg kom att handla om tid. 

Andra inlägget kom dagen efter och temat var musikminnen. Tredje inlägget handlade om döden och sedan rullade det på. Samtidigt jobbade jag med ett tidningsnummer för SKVT och eftersom jag hade suttit nedgrävd i annonssälj som en annan mullvad den senaste tiden, ville jag få göra något annat. En intervju, kanske? Någon intressant person från vårt utgivningsområde som inte sysslade med jordbruk, motorer och kyrkkaffe, och gärna med något som jag var intresserad av. 

Valet föll på Sweden Rock Magazines Erik Thompson, som var uppvuxen i vårt utgivningsområde (nu ger vi inte längre ut tidningen på Kronoparken i Karlstad, men jag är väldigt glad att vi gjorde det förra året) och efter en lång inre litania av den sortens ångest som drabbar en person med social fobi och kasst självförtroende när hen inser att hen har åtagit sig något som hen inte behärskar så bra, ringde jag allmänt skakande upp herrn en fredag och påbörjade ett samtal som väl har fortsatt mer eller mindre dagligen sedan dess. 

Jag firar min grottas födelsedag av flera orsaker. Det här projektet har många gånger varit jobbigt, ibland rentutav tråkigt och segt, men det har gett mig otroligt mycket. 

Glädje, vänner och självförtroende. Ny kunskap och än mer vetskap om hur mycket jag ännu inte kan.
En utmaning för min sociala fobi, mitt dåliga självförtroende och inte minst mina två funktionshinder. 

Det viktigaste har varit insikten om att man måste arbeta hårt för att verkligen bli bra och att man inte behöver vara expert på något för att få uttala sig. Att man inte måste vara ett levande lexikon eller ha lyssnat på allt i "rätt" ordning. Att man kan få säga att "nej, jag hade ingen aning om vem Cliff Burton var förrän jag var närmare 30, även om jag alltid har sett mig som hårdrockare" och att det får vara okej. I min värld har det inte varit något självklart och jag har alltid blivit otroligt glad när jag har träffat på hårdrockare som visserligen blir mycket förvånade, men aldrig dryga över att min väg till ett band har sett annorlunda ut än deras.

För lite över en vecka sedan postade jag min första intervju för Crank-it-up, fick inbjudan till gruppen på Facebook och igår dök ett mail med mina användaruppgifter till Crank-it-ups sida upp. Nätt och jämnt ett år efter mitt första, förvirrande inlägg här är jag skribent och det känns lika roligt som läskigt. 

Inläggen här kommer, som ni redan har märkt, att inte vara lika frekventa som förr. Jag hinner helt enkelt inte när vi är två istället för tre på jobbet och när jag har fått möjligheten att jobba med ett engagerat och supertrevligt team som når en bra bit längre än den här bloggen.

Jag kommer fortfarande att skriva här, jag har trots allt ett antal inläggsidéer på lager som passar bäst här, men tiden är mindre. För ett år sedan visste jag inte vad jag skulle fylla min fritid med. Nu behöver jag en tidvändare för att kunna lyssna på alla skatter jag har upptäckt det här året. 

Time What Is Time (1992)


tisdag 13 maj 2014

En eftertänksam nioåring

Intervjun med Castillions frontman Ulf Sörman finns nu att läsa på Crankitup!

Tid, otid och urtid

Det känns som att jag tjatar. Segar ut på realisationer av löften som någon slags mindre välsmord politiker. Jag talar givetvis om intervjun med Castillions frontman Ulf Sörman, som jag har flaggat för i några veckor nu, och jag känner mig som en papegoja. Den är klar sedan länge och väntar bara på ett godkännande från Crankitup.se där det är tänkt att den ska publiceras. På grund av lite olika orsaker dröjer det och när man som jag är ett kontrollfreak av rang, är det bra att påminna sig själv om att man inte kan kontrollera allt här i världen.

Vad jag kan kontrollera just nu är min tid igen. Underbart är bara förnamnet. Tidningen är iväg på tryck och jag har kompledigt resten av veckan, vilket innebär att "plötsligt" har en massa tid över igen. Tid som jag vill lägga på alltifrån skivlyssning och hårdrockshistoria, till långpromenader med Thyrfing i lurarna och seriemaraton bredvid sambon i soffan.

Om bara en vecka fyller Grottan ett år. Ett år sedan några klarsynta personer i min omgivning påpekade att det inte var nyttigt för mig att bli så totalt uppslukad av jobbet och att det kunde vara bra att göra något som inte enbart handlade om att vara duktig och prestera. Jag ska göra en längre, smetnostalgisk text om detta den tjugonde, men innan dess ska det bli en skivrecension och lite annat. Stycket nedan är bara ett år äldre än det verk som ska skärskådas den här veckan och av förklarliga skäl oändligt mycket mer välkänt. I väntan på italienarna, får de hårdrocksurtida britterna träda in:

Children Of The Grave (1971)


måndag 5 maj 2014

Innerst inne är vi alla romantiker

Så var vi inne i maj och snart fylls apoteksköerna med naiva soldyrkare som säkert som en klocka har bytt ut yllet mot bomull några veckor för tidigt. Samma människor kommer dessutom att köa för kylbalsam i juli också, eftersom de av någon outgrundlig anledning aldrig lär sig att hålla sig i skuggan. Vi hårdrockare, har jag för mig, brukar hålla oss till sundare solvanor. Det kan visserligen bero på att vi rätt ofta är bleksiktiga och otränade av naturen, men också på alla de stiliga plagg som trängs på finhyllan i garderoben. Man äger ju inte sådana stiliga tygbitar utan att visa upp dem.

Någon hårdrockare fick en snilleblixt och såg till att man kunde klä sig i t-shirts med det kärleksfulla budskapet: "Innerst inne är vi alla hårdrockare". Själv äger jag ännu ej någon sådan festblåsa, men inköpslistor är till för att fyllas och vad jag än har på mig, är jag naturligtvis hårdrockare från mina kluvna hårtoppar ända ner till stortånageln.

När du träffar på en hårdrockare, har du troligtvis också mött en romantiker. Jodå. Samla ihop några hårdrockare i urtvättade tröjor, förse dem med lagom mängd alkoholhaltig dryck och när 75% av dem börjar se lite extra lyckliga ut, så slår du på en lång lista med ballader och betraktar hur allsångsskrålet går över i slutna ögon och en annan sorts innerlighet än vad The Number Of The Beast och Ace Of Spades framkallar. Rätt var det är har du hamnat i en stämning då en knuten näve inte längre är en stolt och förbannad vansinnesgest, utan hårdrockarens svar på knäppta händer och salighet. Om du då tillhör den sortens människor som får kalla kårar utmed ryggraden av ballader, så är det dags att fly fältet.


Ready To Go Home (2000)


Asia hör till det vi kallar AOR, arenaorienterad rock och det här är således ingen metalballad. När det kommer till ballader blir genrer dock ointressanta för de flesta utom riktigt envetna Motörhead-fans i tjugoårsåldern och hårdrockare på strikt norsk black metal-diet. Det är en sak att inte gilla ballader, men när man börjar känna sig själsligt hotad av dem är det läge att söka hjälp. Nu när vi har S:t Ronnie James Dio som vakar över oss från någonstans, kan vilsna själar vända sig till hans repertoar för terapi. 


Rainbow Eyes (1978)


Till skillnad ifrån Asias mer storslagna stil, är det här något att kura ihop sig intill partnern eller bästa polaren till.  Man ska aldrig störa en bra låt, men i det här fallet är det en ren skändning att göra det. Lyssna! Det är mjukt som en gardin av nattfjärilar... Jag med min svaghet för flöjttoner får till och med ståpäls där jag saknar hårväxt. Helgonförklara den här mannen, snälla Franciskus, så förlåter jag dig för att du satte ett "sankt" framför JP II. Det är inte lätt att vara ledare för en skock får och därför går vi från änglar till demoner.


Expressing The Heart (1985)


Det "värsta" med den här balladen börjar runt 1:50. Dave Hill har en förmåga att bända upp bröstkorgen på mig med sin röst och sedan lämna den på vid jävla gavel, som en svängdörr för påfrestande känslor. Demon lämnar alltid en känsla av tomhet hos mig, som när man var liten och var riktigt ledsen för något men av någon anledning inte kunde gråta längre. Förmodligen en perfekt ballad för olycklig kärlek som hade gått på repeat i flickrummet om jag känt till Demon i tonåren.


Prisoners In Paradise (1991)


Vågar jag ens gissa hur många gånger jag hade den här på repeat? Hur många gånger jag mimade och spelade luftgitarr till den framför pigtittaren på min flickrumsbyrå? Och vem var jag olyckligt kär i just då? Jag hade iallafall inte kommit in i perioden av övertygad klosterkallelse ännu, så mycket är jag säker på. Jag äger inte skivan, men tycker att låten är en av Europes bästa, ljusår före såväl Carrie som nyversionen av Open Your Heart Out Of This World (1988).


Another Day (1992)


En dag ska jag lista ut varför jag börjar fundera på basinköp av just den här låten. Ja, bas som i instrumentet bas, inte bas som i basutbud av amerikansk prog metal, även det också bör hamna i grottans skattkammare så småningom. Egentligen borde jag inte gilla det här, eftersom smeksamma saxofoner brukar ge min inre puritan kväljningar, men vad förslår den mot John Petruccis skamlösa svulstighet? Två-tre glas vin och jag lovar att jag får tårar i ögonen innan första meningen innehållandes "die another day" är färdigsjungen. Ni är härmed varnade. 

torsdag 1 maj 2014

Allt börjar på flickrummet

Jag lyssnar inte enbart på hårdrock och metal, vilket de flesta som känner mig vet om vid det här laget. Gregorianskt, keltiskt, barock- och folkmusik återfinns också i min samling. Jag älskar Hildegard von Bingen och Mozart. Föll pladask för Malukah, Peter Hollens och Lindsey Stirling. Ennio Morricone och Emma Härdelin ger mig rysningar av helt olika slag. Tre av dessa är män, fyra kvinnor. Ingen av dem återfinns inom metal och hårdrock.

Med jämna mellanrum påpekas bristen på jämställdhet i musikbranschen, inte minst inom hårdrock och metal. På scenen, bakom mixerborden och i publiken. Att problemet tas upp och angrips är utmärkt. Den som påstår att jag som kvinna borde hålla mig till att lyssna på annat kan räkna med att smulas sönder under mina 38:or till skateskor inom loppet av en minut. Hårdrocken är min, var vänlig dra åt helvete.

Så långt hänger de allra flesta människor med någon form av intelligens över en amöbas nivå med. Musik som främst spelas av män och lyssnas på av män, är inte samma sak som att ett par kvinnliga öron inte kan njuta av den.

Sedan blir det knepigt. Nu har jag fullt ut kunnat lämna många av de hinder som fanns kvar sedan tonåren, den tid då jag ofta fick höra att jag helt enkelt inte hade rätt att kalla mig hårdrockare, att jag inte var välkommen att beblanda mig med de som lyssnade på och spelade det jag gillade. För jag var ju tjej. Idag kan mitt 31-åriga jag sörja över de hinder som sattes upp, över att det inte fanns någon plats för mig att dela mitt intresse för metal och mitt gitarrplinkande med andra. När min musiksmak väl accepterades och inte betraktades som särskilt konstig längre, var jag redan så socialt hämmad att jag fick ångest av att spela inför andra.

Sist jag tog upp en gura, för något år sedan, kom ångesten tillbaka. Tjejen som flådde fingrarna för att bli lika bra som John Norum skakade beklagande på huvudet åt sitt sjutton år äldre jag och undrade vad som hade hänt. Konventioner och hormoner, vad var som hade hänt.

Här brukar alla möjliga välmenande människor komma med förklaringar på varför jag aldrig vågade köra på, och de flesta landar i att kvinnor blir diskriminerade i musiken och att jag hade behövt fler kvinnliga förebilder.

En sanning med modifikation, säger jag, för det är inte i studion som ett band blir till, utan på tonårsrummen, i musikskolorna och de muggiga replokalerna på skolor, fritidsgårdar och i garage. När kompisen kommer sättande med en skiva - eller numera en länk - och säger att det här måste du fan höra, för det är helt jävla otroligt! När du plötsligt får höra något som får dig att undra om du någonsin kommer att behöva lyssna på en enda av dina andra skivor - eller vad du nu har - igen. När du tänker att sådär vill jag också spela. Just så som han gör!

Det är den där sista lilla detaljen som börjar ställa till det för många tjejer. Att det är just en man som spelar. Naturligtvis funkar det omvänt också, när män ska in på områden som domineras av kvinnor. De allra flesta människor söker helt enkelt efter förebilder som liknar dem själva, för saken är den att människan är en varelse som föredrar trygghet. Könet är en sådan detalj som ofta får stor, många gånger alldeles för stor betydelse för vad man ser som tryggt och eftersträvansvärt. Jag undrar ibland hur många tonårstjejer som aldrig hittar hårdrocken eftersom den sociala koden säger dem att ju fler män som utövar något, desto mindre plats finns det för dem.

Själv har jag väldigt få kvinnliga förebilder inom hårdrock. Sångerskor är ett lysande undantag, med giganter som bland andra Joan Jett, Tarja Turunen och Angela Gossow - tillika inom tre helt olika stilar. Först under det senaste året har jag upptäckt Vixen (fick tipset av en man), vars nu hädangångna gitarrist Jan Kuehnemund borde ha prytt min flickrumsvägg sida vid sida med John Norum, men ni kan ju själva räkna ut hur pass känt ett amerikanskt, kvinnligt glam metal-band var i svenska småhålor 1996.

Så ja, det finns kvinnliga musiker och band som inte har fått den status de har förtjänat, och det är inget annat än skamligt. Men - och det är ett stort men - ingenting hindrar dig från att presentera dem för dina döttrar, syskondöttrar, småsystrar och lillkusiner. Själv önskar jag inget hellre än att min nu fyraåriga systerdotter så småningom ska börja undra vad det står på mosters tröjor, vad det är för farbröder som hänger på mosters och morbrors väggar och hur det kommer sig att man inte får slita ut mosters konstiga plastsaker ur trästället hur som helst.

Frågar hon sedan varför det finns många fler farbröder än tanter som spelar, så säger jag som jag tror att det är: många tjejer får inte höra att det är okej och till och med bra, att verkligen satsa på något om det saknas kvinnliga förebilder. Jag kommer att säga att vissa vanor och ovanor tar tid att förändra, att det hör till hårdrockens väsen att vara bråkig, störande och obekväm. Känner jag henne rätt så skulle hon inte komma springande till vare sig sina föräldrar eller sin moster om någon sade åt henne att göra något annat än spela metal. Hon skulle helt illmarigt göra samma sak på ett annorlunda sätt för att visa puckot att hon inte låter sig hindras.

Allt börjar på flickrummet, vare sig du vill skriva om hårdrock eller spela det. Någon måste säga att du kan och får göra något som sticker ut. Att det inte bara är godkänt, utan helt nödvändigt att inte stirra sig blind på vilket kön dina förebilder har. Någon måste också göra klart för dig att ingen blir legend utan övning. Att det ligger timmar, dagar och år av slit bakom den sanna virtuosens framgångar.

Om din omgivning istället tycker att du borde ägna din tid åt att passa in, socialisera och vara en duktig flicka inom sådant som andra förstår sig på, som ex. lagidrott, dans och höga betyg, så blir det svårt. Det är skönt att bli bekräftad, särskilt i tonåren när man är som mest sårbar och söker efter sin identitet, och jag har själv ofta valt att göra saker som krävt mindre av mig för att få beröm och stöd. Självklart vill jag slippa den där ångesten jag får när jag närmar mig något som jag inbillar mig kommer att leda till hånfulla pekfingrar och misslyckanden.

Min inre nittonåring har skammen i färskt minne, men min trettioettåring finns alltid där för att stötta, knuffa på och även hålla igen när det behövs. Och jag är ledsen, men varken min trettonåring eller nittonåring hade blivit det minsta imponerade av Heavy Tiger eller Thundermother. Varför? Jo, av det enkla faktum att inget av dessa två helkvinnliga konstellationer spelar den sortens musik som jag har fastnat för, vare sig nu eller för femton år sedan. Jag dissar också ett antal helmanliga band, med den skillnaden att de jag klassar som olyssningsbara är många, många fler.

Vägen till fler kvinnor på metalscenen börjar, precis som männens, i tonårsrummet. Uppmuntra era döttrar, systrar och bror- och systerdöttrar att lyssna och spela, testa sig fram och inte se det som något konstigt att hellre lägga tid på rockmusik än socialisering och idrott. Jag tror nämligen inte att det kryllar av vuxna, kvinnliga upplagor av Ronnie James Dio, Tony Iommi eller Cliff Burton som mystiskt hålls tillbaka. Jag tror bara att de fick veta att när mensen kommer och brösten börjar växa, så är det viktigare att passa in än att passa på.