Lite motvikt till världens dumhet

Vi några tillfällen har det hänt att folk som jag inte känner, eller folk som jag känner, men som inte är ett dugg intresserad av metal, uppmärksammar min blogg. Nio av tio gånger för att de är sura över någonting jag har skrivit.

Som att jag inte gillar sverigedemokrater, genrehoror, snaskig sexism eller allmänt dumdrygt beteende. Kritiken brukar då formuleras: "Jag trodde ju det här var en hårdrocksblogg och inget annat ju!!!!!" eller: "Fan vad du är PK, du försöker bara känna dig duktig!" eller, min favorit: "Gillar du inte *sätt in valfritt band*? Är du helt jävla dum i huvve, eller?" Sådana små finurliga kommentarer, ni vet.

Om vi lämnar de mest ohyfsade grottgästerna (sopar ut dem över klippkanten med kvasten) och istället riktar in oss på de som på fullaste allvar tycker att de har en viktig poäng att komma med, ex. när de blir kränkta över att jag inte gillar rasister (ja, SD är rasister) och dessutom har mage att nyttja min blogg för att upplysa om detta, så nöjer vi oss med att fråga oss detta:

Sedan låter vi Cliff Burton svara:

Och till sist lämnar vi analysen av mänsklighetens dumhet

åt Lemmy Kilmister:

Ha en fortsatt trevlig dag. Innan veckan är slut ska det finnas en recension här, och ännu en på Crankitup. Till dess, lyssna på sådant som gör gott för själen medan ni mediterar över ovanstående visdomsord. Här har ni något att börja med:

För att det angår oss alla

Känner du någon jude?
Känner du någon muslim?
Känner du någon somalier?
Känner du någon thailändare?
Känner du någon rom?
Känner du någon arab?
Känner du någon homosexuell?
Känner du någon transperson?
Känner du någon feminist?
Känner du någon fackföreningsaktiv?

Vill du vara rädd när telefonen ringer?
Vill du rycka till när det ringer på dörren?
Vill du känna dig otrygg på kvällarna?
Vill du bli kallad nedsättande ord av främmande människor?
Vill du bli hotad när du besöker din religiösa församling?
Vill du se symboler för det parti som mördade 12 miljoner människor i läger på dörren till ditt arbete?
Vill du få höra att du borde våldtas med en flaska tills du vet din plats?
Vill du få höra att du har terror i blodet?
Vill du kallas sandneger, judesvin, zigenarjävel, risgubbe, rasförrädare och blatte?
Vill du oroa dig för att dina barn ska råka illa ut på grund av din politiska, religiösa, etniska eller kulturella tillhörighet?
Vill du bli jagad av främmande män som inte tål att de inte kan fastställa din könsidentitet?

Om du blir tillsammans med en jude, vill du då bli hotad om ni går ut på krogen tillsammans?
Om du får en granne som är muslim, tänker du då hålla tyst om det sprids islamfientliga flygblad i huset?
Om du alltid väntar på samma buss tillsammans med en somalisk familj, låtsas du som om du inte hörde, om någon fäller en rasistisk kommentar om dem när ni går på?
Om dina bekanta undrar ifall den thailändska massören du går till även säljer sex, skrattar du bort det då?
Om din syster eller bror kommer ut som homosexuell, gör det då dig detsamma om Sverigedemokraterna kallar henom för pervers?
Om din fru kallas feministhora på nätet för att hon engagerar sig i politik, får hon skylla sig själv då?
Om ditt barn berättar att en kompis har blivit nedslagen för att hens androgyna utseende störde en grupp män i väntan på bussen, säger du då åt ditt barn att inte umgås mer med sin vän?
Om din kille får hotbrev för att han är aktiv i en fackförening, ber du honom att sluta engagera sig då?

Gör du slut med din judiske partner?
Vägrar du att hälsa på din muslimske granne?
Ställer du dig längre bort ifrån den somaliska familjen?
Byter du massör, fast du trivdes jättebra med den du hade?
Ber du ditt syskon att inte hålla sin partners hand öppet?
Försöker du övertala din fru att släppa politiken?
Hindrar du ditt barn från att umgås med vissa barn, för att själv slippa obehag?
Säger du åt din kille att gå ur fackföreningen, annars gör du slut?

NEJ, DET GÖR DU INTE, ELLER HUR?

För du vill älska vem du vill, leva och bo vart du vill och få arbeta med det du är bra på, utan att smutskastas och hotas. Du vill inte bli behandlad som paria, sluta engagera dig i det du tror på eller säga upp kontakten dina vänner.

Hårdrocken är sällan politisk på samma sätt som ex. punken och hip-hopen, men det betyder inte att vi som lyssnar och spelar är tandlösa mähän som inte tycker till. Långt ifrån.

Gene Simmons är jude.
Orphaned Land försöker att ena israeler och palestinier i Israel.
Angela Gossow är uttalat vänster. Långt åt vänster.
Ted Nugent är lika långt åt höger.
Tom Araya är chilenare och katolik.
Otep Shamaya är lesbisk.
Rob Halford är gay.

Tycker du att de borde ha hållit tyst om sina åsikter, ursprung och sexuella läggningar? Att det hade varit en bra idé om de låtit sig skrämmas till tystnad och skam, istället för att stå upp för sig själva?

Själv är jag ganska privilegierad. De enda som har riktat hat emot mig i vuxen ålder, är Sverigedemokrater och en och annan kränkt man på nätet, som inte tål när folk inte håller med dem, och blir ännu surare när man säger emot - särskilt som kvinna.

Jag blir så otroligt ledsen och förbannad när jag ser hur detta högerextrema hat gång på gång ursäktas och normaliseras, för jag vägrar tro att det är rätt väg att gå.

Hatet förstör oss. Det äter upp både individ och samhälle inifrån, som en parasit och gör oss rädda, misstänksamma, missunnsamma och självupptagna.

Jag går inte med på det. Jag är och förblir en udda fågel, men jag känner mig inte hotad av andras olikheter så länge de inte har som mål att utplåna min och andras rätt att leva i frihet.

Jag tänker inte försvara nazistiska, rasistiska, invandringsfientliga eller islamofobernas rätt att trumpeta ut sitt fega hat okommenterat. Jag tänker inte glömma ett partis nazistiska bakgrund och dess fotsoldaters nutida illdåd bara för att de sitter i riksdagen nu. Inte en chans.

Det är nog nu!

Den här bloggen är inte politisk, men nu kan jag inte hålla käft här längre. När jag var i tonåren i slutet av 90-talet, var det givet att man tog avstånd ifrån rasism och nazism, tvärs över politiska och religiösa gränser. Jag har varit rörande överens med folk från alla läger i frågan om varje människas rätt till ett liv i frihet, oavsett etniskt och nationellt ursprung. 


Anarkister.
Kommunister, vänsterpartister och socialdemokrater.
Miljöpartister.
Centerpartister, folkpartister och kristdemokrater.
Moderater från såväl konservativt som liberalt håll.

Det har funnits någon jävla gräns för hur man får bete sig mot människor från andra länder och kulturer, mot personer vars sätt att leva och älska man inte förstår sig på och mot dem man inte håller med i politiska och religiösa spörsmål.


De som kallar sig för Svenska Motståndsrörelsen och deras sympatisörer, är människor med omänskliga åsikter. De livnär sig på hat, rädsla och den stora massans passivitet.


Har det här inte med hårdrock och metal att göra, tycker du?


Säg det till Gene Simmons, vars mor överlevde nazisternas koncentrationsläger.
Säg det till Orphaned Land, som med sin musik försöker att bygga broar mellan israeler och palestinier.
Säg det till Angela Gossow, som på sin hemsida säger: "I do not accept racism, intolerance, hatred and discrimination in any shape or form."


Politik handlar om att utbyta åsikter.
Rasism och nazism handlar om att tysta ner dem.


Hat ska varken ignoreras eller viftas bort. Den sortens känslor finns hos oss alla och kan ta de mest besynnerliga riktningar när vi tappar fotfästet och förlorar vår inre kompass. Går det riktigt illa, dör människor och lämnar kvar förtvivlade anhöriga.


Någonting har gått väldigt fel, när yttrandefriheten ses som ett klartecken för att hota, förfölja, trakassera och misshandla människor.


Tycker du också att hatet har gått för långt? Anser du att kampen mot rasism och nazism handlar om något större och långt viktigare än blockpolitik och partier?


Delta då i någon av de demonstrationer som pågår mot rasism över hela landet.
Klistra upp ett "nej tack till rasistisk reklam" på brevinkastet.
Säg ifrån när polarna eller kollegorna drar slentrianrasistiska "skämt".
Är du hårdrockare också? Gå med i Facebookgruppen Heavy Metal against racism and fascism.


Det är fan nog nu.

Det Fula Livet II

Jag kan på rak arm komma på minst tre historiska verk som alla hyllar våld och övergrepp: Iliaden, Bibeln och Fursten. Dessa verk hör till några av de som präglat västra Europa och vår historia starkast, och de tillskrivs med rätta en oerhörd betydelse för utvecklingen av samhället. Mänskligheten har en blodig historia, men jag har aldrig hört någon påstå att en mentalt frisk person utan diktatoriska tendenser som läser dessa verk, skulle förvandlas till en fullfjädrad despot efter avslutad läsning. Vi förutsätts kunna läsa dem ur ett historiskt perspektiv och inse att det där med att släpa lik efter vagnar, stena människor och tortera folk till underkastelse kanske inte är några lysande idéer, trots allt.

Inga våldsglorifierande texter eller scenframträdanden med grisblod kommer i närheten av det som maktens män har utfört mot sina medmänniskor genom historien. De välartade, utbildade och beresta männen (för det har oftast varit män) med kunskaper och resurser. Kungar, påvar, furstar och biskopar.

Eftersom vi som lever i 2000-talsdemokratier, i vissa fall har uppåt hundra års avstånd till demokratins införande och än längre till den tid då religionen var lag, så är det antagligen svårt för oss att förstå hur utbrett våldet var. Samhället har inte blivit mer våldsamt, däremot har mer våld blivit olagligt och syns i officiell statistik. Vi går på bio istället för avrättningar som folknöje och det är inte längre ett tillåtet lördagsnöje att slå ner fru och barn för att man druckit en halva brännvin.

Vad har då allt mitt svammel med metal att göra? En hel del, naturligtvis. Metal och hårdrock har alltid ansetts farligt i någon mån. Idag, 2013, skrattar vi åt Siewert Öholm-falangens indignation och hur tokigt folk tänkte på 80-talet. Det vill säga, tills vi hör talas om en udda, osocial person som lyssnar på metal. Helst en tjugofemårig man med långt, stripigt hår och ungkarlslya. Tystlåten och singel, då är det förstås värst. Alla vet ju att kvinnliga omsorger är det bästa som finns mot antisocialt beteende hos män och att kort hår och moderna loafers i princip garanterar att vi har med en trevlig, fridsam man att göra. Hårdrockaren, däremot, är antagligen en opålitlig slusk - om han inte tillhör den där Ulf Malmros-karikatyren, förstås. Då är han en mammig, omogen tönt istället.

Jag är kvinna och kommer därför undan med långt, stripigt hår. Jag antas bara ha varit för lat för att duscha. Ingen tror heller att jag är våldsam av mig, trots att mycket av min favoritmusik har våld och smärta som återkommande teman. De som har åsikter om just den saken, brukar vara kvinnor som uppfattar musiken som farlig för mitt psyke. De vill inte tro att det kan vara uppbyggande med texter som handlar om livets fulare sidor, eller en riktigt hetsig takt som känns i hela kroppen och får en att vilja ta nya tag med livet i rent och skärt ursinne.

Man blir inte våldsam för att man lyssnar på metal, däremot finns det vissa former av metal som tilltalar människor med labilt psyke och dåligt eller obefintligt socialt nätverk. Det är inte på metalkonserten, utan i fotbollspubliken du hittar det återkommande våldet.

Det är inte nördarna med sina ömt vårdade skivsamlingar, patchvästar och förakt mot ett samhälle de genomskådat som är farliga. Hårdrockare är enligt min erfarenhet alldeles för lata för att gå ut och slå ner folk i grupp efter konserterna. Förhoppningsvis för intelligenta också. De allra flesta hårdrockare jag träffar på är genomgående lättpratade nördar som inte hanterar något våldsammare än smörknivar och tv-speldosor.

Bara i mitt och min sambos vardagsrum kan jag räkna till fyra svärd, en spikklubba, en stridsklubba, en tveeggad yxa, en lie och ett maskingevär på väggarna. I det rummet brukar vi sitta och skälla på alla drängfulla svenssons på lördagskvällarna, som medan vi dricker kaffe och lyssnar på Hail, Kill And Die, är sådär normalt, accepterat våldsamma utan att deras blonderade snagg, loafers och Ipods med Avicii och Mando Diao någonsin kopplas ihop med beteendet.

Men det är klart: ju mer utbrett ett beteende eller en kulturyttring är, desto fredligare och hälsosammare är det ju. Eller? Polka var, för övrigt, en mycket populär dans under nazitiden i Tyskland, som jag fick lära mig i barnfolkdanslaget som liten. Att den dansen skulle förknippas med nazism och därmed vara en "farlig" dans, är det nog ingen som tänker. Inte heller hör jag några större protester mot att svenska kloster sjunger psaltarpsalmerna (ja, en del av dem kan jag nästan som ett rinnande vatten själv, efter mer än tio års besök i kloster) som innehåller en del hel mindre fridsamma rader om att krossa spädbarn mot klippor och dylika barbariska företeelser.

Jag har aldrig blivit våldsam av alla de blodiga, hatfyllda texter som flödat genom mina hörlurar, snarare stärkt av att få en ventil för mina egna känslor. Det är så otroligt lätt att skylla på en musikgenre man inte gillar/förstår sig på, för att förklara komplexa beteenden hos människor - gärna "udda" sådana. Skulle jag själv någonsin bli våldsam av mig, är det med största sannolikhet inte i min skivsamling ni hittar orsaken.