Krig till förmiddagsfikat

Det har pratats jävligt mycket om gränser, kontroller och rättvis fördelning på sista tiden. Om hur "vi" ska klara det här. Vi som har det så bra att majoriteten av vår befolkning har problem med att lyckas få tillräckligt mycket sol på semestern. Fuck you, självupptagna jävla Svensson, som är så infernaliskt självcentrerad att du tror att de som flyr hit för att vi har så gott rykte, så långvarig fred och så stark ekonomi, utgör ett underkännande av vårt land. Det gör de inte. Att på livsfarliga vägar ta sig till Europa, med fruktansvärda minnen och förluster bakom sig och satsa allt man har på att slippa skickas tillbaka, även om det innebär ett okänt land långt upp i norr med ett nazistparti i riksdagen som trycker upp lögnaktig skräckpropaganda och terrorister som sätter eld på boendena för de mest värnlösa, är ett mod, en kamp och överlevnadsinstinkt som du, jag och de allra flesta i vårt land aldrig har behövt frammana hos oss själva.

De som kommer till oss på vinst och förlust, utan något annat kvar än livet självt att förlora, är själva sinnebilden av människans kamp för överlevnad. De river ner bilden av våra vardagsproblem som ohanterliga. Mina största problem i livet är min svårighet för förändringar, min ADD och tröttheten. Min största tillgång är den intelligens och empati som säger mig att jag aldrig någonsin har rätten att ifrågasätta andra människors vilja att ta sig ut ur mörkret. Särskilt inte ett mörker som är så ofantligt som ett femårigt inbördeskrig. Det närmaste ett inbördeskrig jag har kommit, är tv-inslag. Med ett knapptryck kan jag bli av med det. Andra får fly för sina liv. Den insikten är nog för att jag ska avfärda "vår oro" med en föraktfull fnysning. Jag skulle tro att genomsnittssvensken - eller för all del genomsnittsmänniskan uppvuxen i fred, välfärd och välmående oavsett land - är fullkomligt värdelös i en äkta, långvarig kris. Hen har inte provat på överlevnadskunskaper sedan scouterna och då under vuxnas beskydd med varm choklad i ryggan och gummistövlar på fötterna.

De som kommer hit nu har ingen jävla aning om hur vår kamp för elduppgörarprovet och simborgarmärket såg ut, för de har haft fullt upp med att överleva på riktigt. Ibland också alldeles utan någon förälder som packar ryggsäcken, för att det finns kanske ingen ryggsäck att packa eller någon förälder kvar som kan packa den och varken skola eller scouter att gå till, för att hela landet befinner sig i en femårig mardröm!

Vart finns perspektiven?

Här är förresten en låt som du kan lyssna på alldeles gratis på din dator, medan du känner hur jobbigt det är med höstmörkret runt ditt varma hem som du kan låsa och laga till ett litet mumsigt förmiddagsfika i, medan landets brunaste parti gör sitt bästa för att göra helvetet på jorden ännu värre för syrierna.

Lort eller hårdrockare

Just idag är det ett år och tio månader sedan jag startade den här bloggen och inte hade en aning om vart det skulle ta mig. Allt jag visste då var att jag inte kunde koppla bort jobbet och behövde något att grotta ner mig i. Min sociala fobi som aldrig märktes på jobbet hade skjutit i höjden utan att jag insåg det och det enda som höll mig lugn för stunden var att stirra på min annonslista. Skräcken för att göra bort mig hade hindrat mig från att prova på nya saker länge. Jag hade min första panikattack julen 2003, min första depression våren 2004 och mina första självskador sommaren 2005. Jag var nykär, skötte mitt sommarjobb med lindade underarmar och hade ingen aning om vad ADD och autism var. Än mindre alexitymi och social fobi. När jag träffade andra hårdrockare var jag noga med att skämta om mina kunskapsluckor, för det gav upphov till intressanta samtal och minskade samtidigt både min och andras eventuella behov av att sätta någon på plats.

Den psykiska ohälsan återkommer ofta i hårdrocken. Ja, i konst överhuvudtaget. Det behöver inte alltid vara något stort som får en människa ur balans. Livet suger emellanåt, så är det bara och vi har alla olika känslighet för svackor och hinder. Precis som ett band är livet inget soloprojekt. Inte ens för de som, likt jag själv, har extremt asociala perioder emellanåt. När man är på botten eller kanske bara en bit ner i sörjan behöver man veta att det inte krävs ett test på hur "true" man är, för att få en plats i ljuset. Vem ska hjälpa dig upp om du redan har dragit ner den som skulle kunna räcka dig en hand när ditt liv suger?

Hårdrocken har funnits där för mig i vått och torrt. Genom olyckliga förälskelser, mobbing och allmän tonårsförvirring med hormoner från helvetet och social klumpighet. Inga rockdivor, pinsamma texter, sexistiska videos eller usla konserter har någonsin kunnat ändra på den saken och lär inte göra det i framtiden heller. Att få tillbringa sina tonår i sällskap av skivstället var helt avgörande för min hälsa och det är jag nog inte ensam om att tycka. Många, många fler än jag har en gång suttit finniga och missförstådda på tonårsrummet och tänkt att "mina band" förstår mig iallafall och en dag ska jag fan hämnas på alla (fast just nu är jag fjorton och har läxor, onani och mellanmål att tänka på och jag gillar ändå inte att slåss).

Alla som har skänkt intervjuer med hårdrocksartister och favoritskivornas texthäften bara aningens mer uppmärksamhet än en grisblinkning, vet att mänsklighetens hela känslospektra ryms i hårdrocken. De som tycker att det är "gnälligt" att uppmärksamma känslor som framkallas av rasism och sexism, borde ha fått frätskador i både öron och ögon av var och varannan intervju och låttext för längesedan. Hårdrocken går ut på att gnälla och skälla, väsa och fräsa, vråla och ge långfingret åt allt och alla man är förbannad på. Om det sedan är ens egna uppfuckade känslor eller rasister, sexister och annat pack är upp till var och en att bestämma.

Den som ger sig på hårdrockare som engagerar sig för något mer än öl och luftgitarr, förtjänar inte ens ett långfinger. Om du sitter och läser intervjuer med musiker och känner dig inspirerad av hur de har slitit i motvind och tagit sig upp ur skiten, samtidigt som du beter dig som ett as mot andra som kämpar med sitt, är du ingen hårdrockare utan bara en liten lort. Mindre metal än så blir det knappast och innerst inne vet du nog det själv.

Flammande otur

Uppenbarligen finns det många som har otur när de tänker, även i hårdrocksleden. För det första: om musik ska kunna kallas sverigedemokratisk, så borde det väl innebära att den som har komponerat musiken, gjorde det efter att Sverigedemokraterna bildades och med syfte att promota deras budskap. SD bildades 1988, Manowar 1980 och har, såvitt jag vet, vare sig bidragit till SD:s partikassa eller skrivit musik åt dem. Alltså kan Manowar inte vara sverigedemokratiskt i den meningen.

Påståendet att de skulle sympatisera med SD:s värderingar, eftersom de radhusrasister som tog vårt land som gisslan i sin vågmästarroll spelade "Call To Arms" på sin valvaka, är inget annat än bisarrt och förolämpande mot såväl kompositörerna som lyssnarna. Tyck vad du vill om Manowars musik, stil och attityd, men lägg inte ord och åsikter i mun på dem eller deras fans.

Jag är en uttalad antirasist och ett Manowar-fan. Om du inte gillar krigsteman i metal eller stör dig extra mycket på gubbighet, så förstår jag att Manowar kanske inte är i din smak. Tur nog för dig så lever vi i ett fritt land. Ingen kan i skydd av lagen tvinga dig att strecklyssna på Metal Warriors på repeat om du inte vill det. Utsattes du för det, skulle förmodligen inte ens den mest inbitna Manowar-älskaren förvånas över om du aldrig mer ville komma närmre än femtio meter ifrån loggan.

Jag älskar militärisk metal. Jag älskar krigsteman, vikingatakter och blodtörst. Ibland. En takt, ett instrument eller en skala, kan du inte ta patent på. Inte heller historiska händelser. De tillhör oss alla. Att SD eller andra rasister skulle få makt att ge Manowars, Sabatons eller något annat bands musik en prägel som inte fanns där från början, är som att påstå att kompositörerna inte äger sina verk.

Plötsligt får den med högst röst bestämma vad en text, en attityd eller en utstyrsel står för. Min erfarenhet säger mig att ju räddare man är, desto större är risken att man skriker och den som skriker hörs. Så står de som, likt jag själv varken är rasister, sexister eller drömmer om en evighet i Valhall, och undrar vad fan problemet är, eftersom det är svårt att skrika och lyssna samtidigt.

Inte alla socialister är Hem & Skola-prussiluskor och Hassela-fanatiker. Men de som är det, hör till de mest surmagade och urtråkiga glädjedödare som står att finna. Att Jesper Weithz inte gillar Manowar och Sabaton, säger egentligen bara en sak: att smaken är olika och känslor inte är lika med fakta. I synnerhet det där sista, borde de som håller med Jesper Weithz ta sig en rejäl funderare över.

Gästinlägg på HMR: Spotta inte på din frihet

Stiltjen på bloggen avbryts med ett gästinlägg på det alldeles utmärkta initiativet till medmänsklighet, nämligen Hårdrock mot rasism. Enas i hårdrock - inte i ursprung!

Lite motvikt till världens dumhet

Vi några tillfällen har det hänt att folk som jag inte känner, eller folk som jag känner, men som inte är ett dugg intresserad av metal, uppmärksammar min blogg. Nio av tio gånger för att de är sura över någonting jag har skrivit.

Som att jag inte gillar sverigedemokrater, genrehoror, snaskig sexism eller allmänt dumdrygt beteende. Kritiken brukar då formuleras: "Jag trodde ju det här var en hårdrocksblogg och inget annat ju!!!!!" eller: "Fan vad du är PK, du försöker bara känna dig duktig!" eller, min favorit: "Gillar du inte *sätt in valfritt band*? Är du helt jävla dum i huvve, eller?" Sådana små finurliga kommentarer, ni vet.

Om vi lämnar de mest ohyfsade grottgästerna (sopar ut dem över klippkanten med kvasten) och istället riktar in oss på de som på fullaste allvar tycker att de har en viktig poäng att komma med, ex. när de blir kränkta över att jag inte gillar rasister (ja, SD är rasister) och dessutom har mage att nyttja min blogg för att upplysa om detta, så nöjer vi oss med att fråga oss detta:

Sedan låter vi Cliff Burton svara:

Och till sist lämnar vi analysen av mänsklighetens dumhet

åt Lemmy Kilmister:

Ha en fortsatt trevlig dag. Innan veckan är slut ska det finnas en recension här, och ännu en på Crankitup. Till dess, lyssna på sådant som gör gott för själen medan ni mediterar över ovanstående visdomsord. Här har ni något att börja med:

För att det angår oss alla

Känner du någon jude?
Känner du någon muslim?
Känner du någon somalier?
Känner du någon thailändare?
Känner du någon rom?
Känner du någon arab?
Känner du någon homosexuell?
Känner du någon transperson?
Känner du någon feminist?
Känner du någon fackföreningsaktiv?

Vill du vara rädd när telefonen ringer?
Vill du rycka till när det ringer på dörren?
Vill du känna dig otrygg på kvällarna?
Vill du bli kallad nedsättande ord av främmande människor?
Vill du bli hotad när du besöker din religiösa församling?
Vill du se symboler för det parti som mördade 12 miljoner människor i läger på dörren till ditt arbete?
Vill du få höra att du borde våldtas med en flaska tills du vet din plats?
Vill du få höra att du har terror i blodet?
Vill du kallas sandneger, judesvin, zigenarjävel, risgubbe, rasförrädare och blatte?
Vill du oroa dig för att dina barn ska råka illa ut på grund av din politiska, religiösa, etniska eller kulturella tillhörighet?
Vill du bli jagad av främmande män som inte tål att de inte kan fastställa din könsidentitet?

Om du blir tillsammans med en jude, vill du då bli hotad om ni går ut på krogen tillsammans?
Om du får en granne som är muslim, tänker du då hålla tyst om det sprids islamfientliga flygblad i huset?
Om du alltid väntar på samma buss tillsammans med en somalisk familj, låtsas du som om du inte hörde, om någon fäller en rasistisk kommentar om dem när ni går på?
Om dina bekanta undrar ifall den thailändska massören du går till även säljer sex, skrattar du bort det då?
Om din syster eller bror kommer ut som homosexuell, gör det då dig detsamma om Sverigedemokraterna kallar henom för pervers?
Om din fru kallas feministhora på nätet för att hon engagerar sig i politik, får hon skylla sig själv då?
Om ditt barn berättar att en kompis har blivit nedslagen för att hens androgyna utseende störde en grupp män i väntan på bussen, säger du då åt ditt barn att inte umgås mer med sin vän?
Om din kille får hotbrev för att han är aktiv i en fackförening, ber du honom att sluta engagera sig då?

Gör du slut med din judiske partner?
Vägrar du att hälsa på din muslimske granne?
Ställer du dig längre bort ifrån den somaliska familjen?
Byter du massör, fast du trivdes jättebra med den du hade?
Ber du ditt syskon att inte hålla sin partners hand öppet?
Försöker du övertala din fru att släppa politiken?
Hindrar du ditt barn från att umgås med vissa barn, för att själv slippa obehag?
Säger du åt din kille att gå ur fackföreningen, annars gör du slut?

NEJ, DET GÖR DU INTE, ELLER HUR?

För du vill älska vem du vill, leva och bo vart du vill och få arbeta med det du är bra på, utan att smutskastas och hotas. Du vill inte bli behandlad som paria, sluta engagera dig i det du tror på eller säga upp kontakten dina vänner.

Hårdrocken är sällan politisk på samma sätt som ex. punken och hip-hopen, men det betyder inte att vi som lyssnar och spelar är tandlösa mähän som inte tycker till. Långt ifrån.

Gene Simmons är jude.
Orphaned Land försöker att ena israeler och palestinier i Israel.
Angela Gossow är uttalat vänster. Långt åt vänster.
Ted Nugent är lika långt åt höger.
Tom Araya är chilenare och katolik.
Otep Shamaya är lesbisk.
Rob Halford är gay.

Tycker du att de borde ha hållit tyst om sina åsikter, ursprung och sexuella läggningar? Att det hade varit en bra idé om de låtit sig skrämmas till tystnad och skam, istället för att stå upp för sig själva?

Själv är jag ganska privilegierad. De enda som har riktat hat emot mig i vuxen ålder, är Sverigedemokrater och en och annan kränkt man på nätet, som inte tål när folk inte håller med dem, och blir ännu surare när man säger emot - särskilt som kvinna.

Jag blir så otroligt ledsen och förbannad när jag ser hur detta högerextrema hat gång på gång ursäktas och normaliseras, för jag vägrar tro att det är rätt väg att gå.

Hatet förstör oss. Det äter upp både individ och samhälle inifrån, som en parasit och gör oss rädda, misstänksamma, missunnsamma och självupptagna.

Jag går inte med på det. Jag är och förblir en udda fågel, men jag känner mig inte hotad av andras olikheter så länge de inte har som mål att utplåna min och andras rätt att leva i frihet.

Jag tänker inte försvara nazistiska, rasistiska, invandringsfientliga eller islamofobernas rätt att trumpeta ut sitt fega hat okommenterat. Jag tänker inte glömma ett partis nazistiska bakgrund och dess fotsoldaters nutida illdåd bara för att de sitter i riksdagen nu. Inte en chans.

Det är nog nu!

Den här bloggen är inte politisk, men nu kan jag inte hålla käft här längre. När jag var i tonåren i slutet av 90-talet, var det givet att man tog avstånd ifrån rasism och nazism, tvärs över politiska och religiösa gränser. Jag har varit rörande överens med folk från alla läger i frågan om varje människas rätt till ett liv i frihet, oavsett etniskt och nationellt ursprung. 


Anarkister.
Kommunister, vänsterpartister och socialdemokrater.
Miljöpartister.
Centerpartister, folkpartister och kristdemokrater.
Moderater från såväl konservativt som liberalt håll.

Det har funnits någon jävla gräns för hur man får bete sig mot människor från andra länder och kulturer, mot personer vars sätt att leva och älska man inte förstår sig på och mot dem man inte håller med i politiska och religiösa spörsmål.


De som kallar sig för Svenska Motståndsrörelsen och deras sympatisörer, är människor med omänskliga åsikter. De livnär sig på hat, rädsla och den stora massans passivitet.


Har det här inte med hårdrock och metal att göra, tycker du?


Säg det till Gene Simmons, vars mor överlevde nazisternas koncentrationsläger.
Säg det till Orphaned Land, som med sin musik försöker att bygga broar mellan israeler och palestinier.
Säg det till Angela Gossow, som på sin hemsida säger: "I do not accept racism, intolerance, hatred and discrimination in any shape or form."


Politik handlar om att utbyta åsikter.
Rasism och nazism handlar om att tysta ner dem.


Hat ska varken ignoreras eller viftas bort. Den sortens känslor finns hos oss alla och kan ta de mest besynnerliga riktningar när vi tappar fotfästet och förlorar vår inre kompass. Går det riktigt illa, dör människor och lämnar kvar förtvivlade anhöriga.


Någonting har gått väldigt fel, när yttrandefriheten ses som ett klartecken för att hota, förfölja, trakassera och misshandla människor.


Tycker du också att hatet har gått för långt? Anser du att kampen mot rasism och nazism handlar om något större och långt viktigare än blockpolitik och partier?


Delta då i någon av de demonstrationer som pågår mot rasism över hela landet.
Klistra upp ett "nej tack till rasistisk reklam" på brevinkastet.
Säg ifrån när polarna eller kollegorna drar slentrianrasistiska "skämt".
Är du hårdrockare också? Gå med i Facebookgruppen Heavy Metal against racism and fascism.


Det är fan nog nu.