Det ska fan vara fittbärare* och ha världens bästa musiksmak

”När kurserna riktar sig speciellt till tjejer är det alltid hur många som helst som hör av sig. Så fort man verkar separatistiskt skapas en gemenskap. Man blir tryggare och får bättre självförtroende”, säger hon. ”Man skulle ju vara cool och inte fråga snubbarna om hjälp, så det blev ett oändligt letande på vad som då var internet. Killarna frågar ju varandra, men som tjej blir man rädd att de ska tro att man inte är lika bra. Om kvinnor ger info blir det liksom ingen tävling som gör det jobbigt att lära sig.”
 

Med ovanstående citat från den här artikeln, inleder jag denna hastigt påkomna krönika. För något år sedan hade jag värjt mig vid tanken på ett musikprojekt speciellt för tjejer. Jag är hårdrockare och skribent. Det sista jag ville var att mitt kön skulle spela roll. Jag är inte bättre/sämre på det jag gör för att jag är kvinna och har inte nått dit jag gjort idag, på grund av någon har klappat mig på huvudet. Förut hade jag nog inställt mig i kören av ”kan killarna själva utan hjälp så kan väl fan vi också”, men det är faktiskt inte det saken handlar om.

Det handlar om trygghet. Att testa sig fram, repa och låta för jävligt i början ska vara kul och hur jävla kul har man om man ständigt känner sig betraktad, bedömd och exotifierad under tiden? En separatistisk replokal är helt enkelt en fantastisk idé, för jag är säker på att fler kvinnor än jag skulle ha velat kunna traska in i replokalerna i tonåren och känna sig självklara.

En del reagerar på separatistiska rum med skepsis, hån och till och med ilska. Varför ska det gullas med kvinnor, HBTQ-personer och rasifierade? Varför måste vi störa friden med våra aptrista tankar om vad vi vill ha för att trivas, istället för att ”bara ta för oss”? Ptja, kanske för att det är ett sätt att ta för sig. 

Ni som inte vill eller kan förstå det här behovet, men i åratal har hämtat kraft och fuck off-mentalitet från band som har talat till era behov av frihet, gemenskap i subkulturen och utlopp för känslor – exakt vad är skillnaden? Måste alla hårdrockare känna igen sig i er definition av frihet, när många av oss de facto inte gör det? Ni som inte förstår varför det separata, trygga rummet behövs, har två val: försök att förstå eller ignorera det. Ja, bokstavligt talat: ignorera det. Låt de som behöver den tryggheten vara ifred från era sinnesslöa påhopp. Utan dem hade rummet ni går pippi på inte behövts från första början. 

Positiv separatism finns överallt. Det är den som har gjort att barn och ungdomar kan börja spela instrument och ta musiklektioner till en billigare penning än vuxna. Utan Sveriges musikskolor, studieförbund och eldsjälar som hjälpt fumliga tonåringar med fingersättning, nybildade band med replokaler och blyga ungar att våga stå på scenen, hade vårt land inte varit känt för vår hårdrock. Utan den ”jävla PK-fascismen” hade jag inte suttit och skrivit den här krönikan, för jag tillhör inte normen på något enda sätt bortsett ifrån min hudfärg. 

Jag är en av alla de som hämtade styrka ur mitt skivställ i tonåren, men aldrig kände mig välkommen i replokalen. Jag var inte välkommen, för i min lilla frireligiösa hemstad lyssnade inte tjejer på hårdrock och de band jag gillade, Europe, Kiss och HammerFall var alldeles för töntiga för killarna som lyssnade på Metallica och tyckte att jag var en jävla fjollfitta som påstod att Europes ”Scream Of Anger” var tung. När mamma undrade varför jag inte gick med i något av de lokala banden, med tanke på att jag spelade fingertopparna halv blodiga på gitarren, tyckte jag att hon var helt dum i huvudet. Klart att inte jag kunde vara med och spela, det fattade hon väl? Vilken värld levde hon i? 

När jag stod på scenen i gymnasiets aula några år senare och spelade första solot i "November Rain" var det ingen som skrattade längre, men skadan var ändå skedd. Jag tog studenten, köpte en koboltblå Washburn för pengarna jag tjänade på mitt sommarjobb och lät den stå. Känslan fanns där så fort jag såg på den: jag var inte tillräckligt bra, bara en tönt som trodde att hon kunde bli något och all spelglädje var bortblåst. Utanför flickrummet fanns det ingen trygg zon för mitt spelande och när jag flyttade hemifrån kom det aldrig någon ny. 

Det är ingen enorm förlust. Att skriva om metal är precis lika roligt som att lira själv och jag vägrar att låta någon stänga ute mig från en värld jag vill ta del av. Men det påminner mig också om hur viktigt det är med de trygga zonerna. Det är en myt att den bästa konsten kommer ur skit och elände. Så länge den som vill skapa är fastlåst i ett socialt och känslomässigt sammanhang som hindrar kreativiteten, utan någon frizon med stöd från likasinnade, blir det ingen jävla metal. Så enkelt är det. 

Ni som klagar på andras frizoner brukar ofta tjura lika mycket över när vi tar plats i ”er” zon. Tar vi oss in är vi inkvoterade av PK-maffian och skapar vi oss en egen plats där vi sätter agendan, är vi separatistiska, otacksamma fjollor. Det ska fan vara fittbärare eller transperson* och ha världens bästa musiksmak. 

Men oroa er inte. Jag har en alldeles utmärkt lösning på problemet: låt oss skapa våra trygga zoner allihop, utforma dem efter eget tycke och smak och inte släppa in folk vi inte vill ha där. Sedan möts vi i ett gemensamt utrymme och ber högaktningsfullt (vi är ju trots allt i artiga Sverige) alla som inte älskar metal att dra åt helvete, pratar skit om alla som inte har lika bra musiksmak som vi och känner oss mäktiga en stund innan vi återgår till våra jobb, skolbänkar, telefonräkningar, tvättkorgar och svettiga armhålor. Vi drar på våra favoritskivor i ensamhet och får känna: fan vad skönt att det är jag och ingen annan som bestämmer vart jag ska höra hemma.

*Fittbärare är det ord jag använder om mig själv, för att jag tycker att det funkar för mig och för att jag gillar själva ljudet av ordet. Men, och det är ett stort MEN: kvinnor som inte är fittbärare, transpersoner, intergenderpersoner och överlag alla som INTE definierar sig som kukbärande cismän, ska naturligtvis känna sig lika inkluderade.

Lort eller hårdrockare

Just idag är det ett år och tio månader sedan jag startade den här bloggen och inte hade en aning om vart det skulle ta mig. Allt jag visste då var att jag inte kunde koppla bort jobbet och behövde något att grotta ner mig i. Min sociala fobi som aldrig märktes på jobbet hade skjutit i höjden utan att jag insåg det och det enda som höll mig lugn för stunden var att stirra på min annonslista. Skräcken för att göra bort mig hade hindrat mig från att prova på nya saker länge. Jag hade min första panikattack julen 2003, min första depression våren 2004 och mina första självskador sommaren 2005. Jag var nykär, skötte mitt sommarjobb med lindade underarmar och hade ingen aning om vad ADD och autism var. Än mindre alexitymi och social fobi. När jag träffade andra hårdrockare var jag noga med att skämta om mina kunskapsluckor, för det gav upphov till intressanta samtal och minskade samtidigt både min och andras eventuella behov av att sätta någon på plats.

Den psykiska ohälsan återkommer ofta i hårdrocken. Ja, i konst överhuvudtaget. Det behöver inte alltid vara något stort som får en människa ur balans. Livet suger emellanåt, så är det bara och vi har alla olika känslighet för svackor och hinder. Precis som ett band är livet inget soloprojekt. Inte ens för de som, likt jag själv, har extremt asociala perioder emellanåt. När man är på botten eller kanske bara en bit ner i sörjan behöver man veta att det inte krävs ett test på hur "true" man är, för att få en plats i ljuset. Vem ska hjälpa dig upp om du redan har dragit ner den som skulle kunna räcka dig en hand när ditt liv suger?

Hårdrocken har funnits där för mig i vått och torrt. Genom olyckliga förälskelser, mobbing och allmän tonårsförvirring med hormoner från helvetet och social klumpighet. Inga rockdivor, pinsamma texter, sexistiska videos eller usla konserter har någonsin kunnat ändra på den saken och lär inte göra det i framtiden heller. Att få tillbringa sina tonår i sällskap av skivstället var helt avgörande för min hälsa och det är jag nog inte ensam om att tycka. Många, många fler än jag har en gång suttit finniga och missförstådda på tonårsrummet och tänkt att "mina band" förstår mig iallafall och en dag ska jag fan hämnas på alla (fast just nu är jag fjorton och har läxor, onani och mellanmål att tänka på och jag gillar ändå inte att slåss).

Alla som har skänkt intervjuer med hårdrocksartister och favoritskivornas texthäften bara aningens mer uppmärksamhet än en grisblinkning, vet att mänsklighetens hela känslospektra ryms i hårdrocken. De som tycker att det är "gnälligt" att uppmärksamma känslor som framkallas av rasism och sexism, borde ha fått frätskador i både öron och ögon av var och varannan intervju och låttext för längesedan. Hårdrocken går ut på att gnälla och skälla, väsa och fräsa, vråla och ge långfingret åt allt och alla man är förbannad på. Om det sedan är ens egna uppfuckade känslor eller rasister, sexister och annat pack är upp till var och en att bestämma.

Den som ger sig på hårdrockare som engagerar sig för något mer än öl och luftgitarr, förtjänar inte ens ett långfinger. Om du sitter och läser intervjuer med musiker och känner dig inspirerad av hur de har slitit i motvind och tagit sig upp ur skiten, samtidigt som du beter dig som ett as mot andra som kämpar med sitt, är du ingen hårdrockare utan bara en liten lort. Mindre metal än så blir det knappast och innerst inne vet du nog det själv.

Gästinlägg på HMR: Spotta inte på din frihet

Stiltjen på bloggen avbryts med ett gästinlägg på det alldeles utmärkta initiativet till medmänsklighet, nämligen Hårdrock mot rasism. Enas i hårdrock - inte i ursprung!

Från nyförälskelse till förnyelse - och allt gnäll däremellan

Hårdrockssläktet är något jag både älskar och suckar djupt åt. Tjurigt och konservativt som småländska bönder, från lågstadieungar till gubbkärringar som gärna vill att genren ska kännas ny och fräsch. Utan att förändras för mycket, förstås. Det får vara någon måtta på äventyrligheterna. Tangentknattret från förnärmade hårdrockare när band inte både lyckas låta nytt och hemtrevligt samtidigt, är vår jeremiad över det faktum att nyhetens behag blir allt kortare. Vi lever i en tid som inte längre vill vänta och det påverkas vi alla av. Fler intryck, mindre tid för att ta in dem på djupet.

I grunden är jag ointresserad av att glorifiera tidsepoker. Det är tiden i sig, den jag kan ta mig för att njuta av musik helhjärtat, som är värdefull. Jag har oräkneliga timmar bakom mig av återupptäckta skivor jag trodde att jag hade lyssnat in. Riff, texter och röster som plötsligt får mig att stanna upp på nytt, trots att jag har hört dem otaliga gånger.

Likaså det omvända. Soilwork snappade jag upp av en slump och fastnade på fläcken. Det var verkligen helt nytt och tilltalade mig väldigt mycket. Några månader senare var Natural Born Chaos (2002) en skiva i mängden, jag köpte Stabbing The Drama (2005) och upptäckte att jag var mätt. Det var inte mitt mörker längre. Varken nytt eller hemtamt, bara grått och deprimerande. 

Stabbing The Drama (2005)

Men vill vi verkligen att det ska kännas nytt, eller saknar vi bara känslan av att bli överväldigade? Är det rimligt att räkna med det, om hårdrocken är om inte hela, så åtminstone en mycket viktig del av ens liv?

Förnyelsen sker lika mycket inom varje lyssnare, som i ett band. Vad har hänt i mitt liv mellan förra och nya skivan? Har jag upptäckt någon ny genre eller fastnat för ett nytt band? Har jag haft en jobbig period och fått kämpa mycket? Behöver jag peppas, tröstas eller bara lyssna i allsköns ro?

Själv tillhör jag den sortens människor som kan bli totalt uppslukad av ett band och glömma världen runtomkring mig, inklusive sambo, mat och hövligt beteende. Ibland får det fascinerande effekter. Children Of Bodoms Hatebreeder (1999) är Soilworks motsats. Den stod länge och samlade damm - jag skänkte till och med bort den - och först några år senare ramlade jag över bandet igen och hittade något nytt. Energisk, pubertaltrotsig ilska. Lika mycket skåpmat för vissa, som smakexplosion för mig. Samma band, olika tidpunkter och två helt olika livssituationer för mig.

Det duger inte att beskriva ett favoritband i tron att det som pågår i ens eget liv, inte har någon betydelse för uppfattningen. Ju yngre du är, ju färre erfarenheter och intryck du bär med dig, desto enklare är det att bli överraskad. Vanans makt är större än vi vill tro och det ligger i vår natur att sky nyheter. På sätt och vis påminner det om förhållandet till en partner. Allt det vi älskar och känner oss trygga med ska finnas där, samtidigt som vi vill lyftas upp ur det invanda och bli överraskade. När nyhetens behag har lagt sig är det lätt att bli rastlös och ta de älskliga, tilltalande dragen för givna.

Många tycker säkert att jämförelsen haltar. Man måste ju skilja på ett förhållande och ett band, för böveln! Inte alls, säger den här autisten. Alla som någon gång har knockats av första mötet med en skiva och känt sig som ett förstklassigt fån inför en ny förälskelse, vet vad jag menar. Allt med personen/skivan är nytt, fantastiskt och spännande. Ens överseende med kantigheter och skavanker finner inga gränser och den som säger ett ont ord om ens nyfunna lycka är i bästa fall tillfälligt sinnesförvirrad, i sämsta fall en fullkomlig idiot som förtjänar dekapitering. Helst flera stycken, eftersom nyktert tänkande inte är den nyfrälstes främsta gren och allt är möjligt i fantasins värld.

Som alla andra relationer, förändras den man har till musik. Smekmånaden tar slut, vissa skivor samlar damm i sina fodral och när jag ögnar igenom samlingen händer det att jag studsar till. Den har jag inte hört på länge. När hörde jag den där sist? Hur fan tänkte jag vid det köpet? Vintersorgs femte album, Visions From The Spiral Generator (2002),  hör till den sistnämnda kategorin. Jag måtte ha känt mig generös efter min slutliga kapitulation för bandet, för annars skulle jag aldrig ha införskaffat denna orgie i flumfysik:

A Metaphysical Drama (2002)

Att ett band inte har producerat något nytt material på fem år - eller har gått i graven - betyder inte att de slutar förnya lyssnaren. Ett sådant förhållande tar inte slut så länge bandet har något att säga och lyssnaren tar sig tid att stanna upp. Min sambo och jag har levt ihop i snart tio år. Vi är samma personer som när vi träffades, men ändå inte. Hemtama, men upptäcker ändå nya sidor hos varandra, beroende på hur vår livssituation ser ut. För mig är det samma sak med ett band man älskar.

Av den anledningen vänder jag mig mot att anklaga hårdrocken för bristande förnyelse, oavsett hur många gubbar som är i behov av höftledsoperationer och självrannsakan. Att bli förälskad vid första riffet är nämligen ingen konst. Det är vad som finns kvar när man har vant sig, som är de verkliga skatterna. Har jag riktigt stor tur kanske till och med Soilwork glimrar till en vacker dag. Fast sanningen att säga är det inget jag räknar med.

Innerst inne är vi alla romantiker

Så var vi inne i maj och snart fylls apoteksköerna med naiva soldyrkare som säkert som en klocka har bytt ut yllet mot bomull några veckor för tidigt. Samma människor kommer dessutom att köa för kylbalsam i juli också, eftersom de av någon outgrundlig anledning aldrig lär sig att hålla sig i skuggan. Vi hårdrockare, har jag för mig, brukar hålla oss till sundare solvanor. Det kan visserligen bero på att vi rätt ofta är bleksiktiga och otränade av naturen, men också på alla de stiliga plagg som trängs på finhyllan i garderoben. Man äger ju inte sådana stiliga tygbitar utan att visa upp dem.

Någon hårdrockare fick en snilleblixt och såg till att man kunde klä sig i t-shirts med det kärleksfulla budskapet: "Innerst inne är vi alla hårdrockare". Själv äger jag ännu ej någon sådan festblåsa, men inköpslistor är till för att fyllas och vad jag än har på mig, är jag naturligtvis hårdrockare från mina kluvna hårtoppar ända ner till stortånageln.

När du träffar på en hårdrockare, har du troligtvis också mött en romantiker. Jodå. Samla ihop några hårdrockare i urtvättade tröjor, förse dem med lagom mängd alkoholhaltig dryck och när 75% av dem börjar se lite extra lyckliga ut, så slår du på en lång lista med ballader och betraktar hur allsångsskrålet går över i slutna ögon och en annan sorts innerlighet än vad The Number Of The Beast och Ace Of Spades framkallar. Rätt var det är har du hamnat i en stämning då en knuten näve inte längre är en stolt och förbannad vansinnesgest, utan hårdrockarens svar på knäppta händer och salighet. Om du då tillhör den sortens människor som får kalla kårar utmed ryggraden av ballader, så är det dags att fly fältet.

Ready To Go Home (2000)

Asia hör till det vi kallar AOR, arenaorienterad rock och det här är således ingen metalballad. När det kommer till ballader blir genrer dock ointressanta för de flesta utom riktigt envetna Motörhead-fans i tjugoårsåldern och hårdrockare på strikt norsk black metal-diet. Det är en sak att inte gilla ballader, men när man börjar känna sig själsligt hotad av dem är det läge att söka hjälp. Nu när vi har S:t Ronnie James Dio som vakar över oss från någonstans, kan vilsna själar vända sig till hans repertoar för terapi. 

Rainbow Eyes (1978)

Till skillnad ifrån Asias mer storslagna stil, är det här något att kura ihop sig intill partnern eller bästa polaren till.  Man ska aldrig störa en bra låt, men i det här fallet är det en ren skändning att göra det. Lyssna! Det är mjukt som en gardin av nattfjärilar... Jag med min svaghet för flöjttoner får till och med ståpäls där jag saknar hårväxt. Helgonförklara den här mannen, snälla Franciskus, så förlåter jag dig för att du satte ett "sankt" framför JP II. Det är inte lätt att vara ledare för en skock får och därför går vi från änglar till demoner.

Expressing The Heart (1985)

Det "värsta" med den här balladen börjar runt 1:50. Dave Hill har en förmåga att bända upp bröstkorgen på mig med sin röst och sedan lämna den på vid jävla gavel, som en svängdörr för påfrestande känslor. Demon lämnar alltid en känsla av tomhet hos mig, som när man var liten och var riktigt ledsen för något men av någon anledning inte kunde gråta längre. Förmodligen en perfekt ballad för olycklig kärlek som hade gått på repeat i flickrummet om jag känt till Demon i tonåren.

Prisoners In Paradise (1991)

Vågar jag ens gissa hur många gånger jag hade den här på repeat? Hur många gånger jag mimade och spelade luftgitarr till den framför pigtittaren på min flickrumsbyrå? Och vem var jag olyckligt kär i just då? Jag hade iallafall inte kommit in i perioden av övertygad klosterkallelse ännu, så mycket är jag säker på. Jag äger inte skivan, men tycker att låten är en av Europes bästa, ljusår före såväl Carrie som nyversionen av Open Your Heart på Out Of This World (1988).

Another Day (1992)

En dag ska jag lista ut varför jag börjar fundera på basinköp av just den här låten. Ja, bas som i instrumentet bas, inte bas som i basutbud av amerikansk prog metal, även det också bör hamna i grottans skattkammare så småningom. Egentligen borde jag inte gilla det här, eftersom smeksamma saxofoner brukar ge min inre puritan kväljningar, men vad förslår den mot John Petruccis skamlösa svulstighet? Två-tre glas vin och jag lovar att jag får tårar i ögonen innan första meningen innehållandes "die another day" är färdigsjungen. Ni är härmed varnade. 

Du som är hårdrockare...

Välkomna tillbaka efter sportlovet, som grottmänniskan har tillbringat med tidningsjobb, storhandling och hantverkarhat. Ja, jag förstår att det behöver borras ibland, men hur svårt kan det vara att sätta upp en lapp om det på anslagstavlorna som finns i vartenda hus här? Grottmänniskor som vaknar till ljudet av en borrmaskin löper en ökad risk för tjurighet under dagen, och det är inte bra när de ska prata med kunder. Ungefär såhär sofistikerade känner de sig:

Show No Mercy (1983)

Knappast herrarnas mest intressanta verk, men halv sju på morgonen efter att väckarklockan ersatts av ondskefulla hantverkare, känner man sig mer primitiv än finkulturell. Störande ljud, krånglande teknik och neurotypiska fördomar är vad som irriterar grottmänniskan mest just nu, och därför sparkar hon igång aktiviteten igen med en blandning mellan ilsket väsande, suckar och facepalms. För att inte bryta ut i alltför mycket spott och fräs, gör vi först en mjukövergång från thrashen till galgbacken:

Hallowed Be Thy Name (1982)

Aaah... Tack, Steve Harris & Co! Nu börjar grottmänniskan till och med vicka på tårna, så det här ska nog lösa sig och därmed börjar vi närma oss kärnan i det som stör henne mer än borrmaskiner just nu: nämligen neurotypiska fördomar. Om du inte vet vad det är för något, så behöver du inte känna dig det minsta dum, för jag kan förklara: Neurotypiska personer är alla personer som inte har någon form av autism, ADHD, Tourettes Syndrom eller andra neuropsykiatriska svårigheter. Med andra ord: jag är inte neurotypisk.

En sak som jag finner oerhört störande i neurotypiskt tänkande, är grupptänket. Jag förstår mycket väl behovet av att kategorisera saker och ting för att få en bättre överblick, och jag vet också hur trevligt det är när man träffar på andra människor som man har saker och ting gemensamt med. Att det även är nödvändigt att få hämta stöd och styrka hos andra människor med liknande intressen, erfarenheter och problem som man själv utan att samtidigt behöva förklara sig för personer som inte delar erfarenheterna, är också självklart. Det kallas socialt andrum och vare sig det gäller NPF:are, liberala katoliker eller metalheads, så är det en vila att få slippa ur stereotypiernas och konformisternas värld en stund:

Metalhead (1995)

För mig är kategorisering endast en form av sortering för att få bättre överblick och veta vart man ska leta efter saker och ting. Varje gång någon säger "du som är hårdrockare/katolik/aspergare/kvinna/ung" och sedan ställer frågor som antyder att jag är satt till jorden för att gratisutbilda pöbeln i musikgenrer, religionshistoria, neuropsykiatri, ungdomskultur och genusvetenskap medan de fnissar lite generat och vill att jag (läs: den konstiga djurarten som Jonas på Skansen aldrig berättade om) ska förklara hur jag kan leva med dessa kontraster. Jag funderar på att börja ta betalt.

Jag var länge förbryllad över det goda bemötande jag fick av andra hårdrockare när jag startade bloggen. Inte bara för att det var annorlunda att bli fullkomligt accepterad, jämfört med mina tidigare upplevelser, utan för att mina kontraster som mest mötte mild förvåning och artigt intresse. Hårdrockare av alla kön och åldrar har med få undantag bemött mig med mindre fördomar än gemene man sedan jag startade bloggen. Istället har de frågat, ofta försynt och med uppriktigt intresse, för att rätt snabbt övergå i mer väsentliga samtal om skivsamlingar, konserter och "du vet det där riffet som...".

Jag längtar efter tillfället då ett samtal om partners, barn, jobb och väder, inte utesluter sådant som andra är intresserade av. När någon frågar vad man ska göra i helgen och man berättar att man precis fick sms-avi om att en efterlängtad skiva har kommit. Att då inte bara få ett roat flin, utan en fråga om vad det är för skiva och varför man har längtat. Sådär som man själv gör när de berättar om att de "ska ut", "träffa barnbarnen", "se någon film" osv. Vart ska du? Blir de glada av att träffa mormor/farfar? Vilken film ska du se? Själv får man på sin höjd ett: "Du som ä hårrröckere. Lyssner'u på di dära Lordi?" Jag är så trött på den sortens samtal, som egentligen inte är ett samtal, utan ett meningsutbyte på två helt olika nivåer, där den som frågar mig inte har för avsikt att förstå överhuvudtaget. För jag tillhör inte hens grupp.

Transilvanian Hunger (1994)

Norsk black metal hör till de genrer jag har svårast att förstå mig på. Inte bara inom metal, utan överhuvudtaget. Därför retar det mig en smula att jag nu, när jag slår på Darkthrone på måfå, att det inte låter riktigt så överjävligt som jag ville minnas att det gjorde. Ja, sången är... svårsmält, men en fin grej med att inte fastna i genre- och principtänk och sociala fack, är möjligheten att betrakta saker och ting med lite mer humor, något färre fördomar och så sakteliga plocka ner ologiska hinder. Själv arbetar jag på min ångest över kristen metal, min lätt uttråkade inställning till sleazerocken och konsten att kunna lyssna in och låta musiken ta tid, vilket kan vara nog så svårt i en tid där delning av kändisars Spotifylistor tycks ha ersatt det egna utforskandet.

Stanna upp, ta en paus och lyssna på musik som behöver tid. (Exempelvis kan du titta förbi här i grottan ett par gånger i veckan.) Du som är hårdrockare, njut av att du kan njuta! Du som inte är hårdrockare - lär av oss.

En i mängden?

Vi vill alla vara unika, men inte udda. Personliga, men inte sticka ut på fel sätt. Speciella - och bli omtyckta för det. Helggnället denna vecka ska handla om det där med grupptillhörighet, ett fenomen jag fascineras omåttligt av, både ur hårdrocksperspektiv och på andra sätt. Här ska det givetvis handla om hårdrock, men först lite allmänbildning, och till det lyssnar vi på det enda spår jag fastnade för när Vintersorg bytte ut fjälltopparna mot kosmisk röka på fysikinstitutionen:

The Enigmatic Spirit (2000)

Människan älskar att kategorisera. Det ligger helt enkelt i vår natur. Den som påstår att hen minsann är den mest fördomsfria, spontana och självständiga personen man kan tänka sig, är i själva verket drabbad av en mycket svår form av självbedrägeri. Tillståndet upptäcks lättast genom att utsätta personen ifråga för kulturella och sociala uttryck och värderingar som hen inte stöter på i sin vardag och voilà: den spontana människan förvandlas till en lätt obekväm, reserverad medelsvensson som med ett stelopererat leende försöker hitta flyktvägar utan att förstöra stämningen.

Eftersom jag själv är autistisk, så älskar jag förmodligen kategorisering mer än de flesta. Det är bara det att min ordning ser en smula annorlunda ut, och detta beror på att jag inte har någon som helst känsla för varför vissa kategorier prompt skulle utesluta andra. Självklart borde man kunna nynna med i Jaktens Tid (Finntroll) på vägen till söndagsmässan, och Ave Generosa (Hildegard Von Bingen) i bussen mot en konsert med Manowar, utan att det måste utbryta musikaliskt inbördeskrig i hjärnan. Det finns, mig veterligen, ingen naturlag som omöjliggör en brinnande kärlek till såväl Uriah Heep som Watain, Nightwish som Klamydia och Stefan Sundström som Bathory.

Kategorier är till för att skapa ordning, inte för att sätta lås mellan avdelningarna. Jag får ofta, ofta frågor om varför jag både kan vara hårdrockare och kvinna/katolik/över femton samtidigt. Kvinnor som frågar mig det är oftast avvaktande och endast intresserade av att få veta hur pass störd jag är, för att kunna avfärda mig som en freak. Män som frågar mig det är nästan alltid genuint nyfikna och blir fascinerade. Undantag finns självklart, och de är tillräckligt många för att jag inte ska utvecklas till en fullblodsmisantrop, men i sanningens namn har jag inte mycket till över för människor överlag, för majoriteten är inte ett dugg intresserade av att upptäcka något nytt och se om de kan ta till sig det. Ju mer jag tänker på saken, desto tydligare blir det att det inte är ett von Anka-valv jag behöver mest, utan en tidvändare. Hur skulle jag annars hinna med att utforska sådan här, ur min synvinkel halvfånig, men svängig klosterhumor?

Nuns Have No Fun (1982)

Det där med att möta nya, spännande människor och se exotiska platser är bara intressant så länge man kan ta flyget till intrycken och sedan åka hem till tryggheten igen. Det är alldeles för jobbigt att behöva vidga sina inre vyer, så man drar iväg på sin femte resa till Thailand med det sköna kompisgänget istället, för att kunna pricka av ännu en strand man druckit fisljummen öl på och känna sig världsvan och berest. Fnysa lite åt alla inskränkta, tråkiga människor på orten som trampar runt i samma hjulspår och berätta för kompisarna hur otroligt andligt det känns på pittoreska små orter, (läs: outvecklade platser med u-landsproblem som extrem fattigdom, barnprostitution och annat man kosta på sig att blunda för som turist, eftersom det är så billigt att käka ute där).

Faktum är att vi människor inte alls är särskilt förtjusta i främmande individer, platser och intryck. Hade vi verkligen varit så spontana som normen gör gällande, så skulle vi inte ha överlevt länge som art. Avvaktande, misstänksamhet och kategorisering är i grunden något livsnödvändigt - som tyvärr kan bli livshotande också, när det drar åt helvetes fel håll. Själv tenderar jag att känna mig överväldigad, som om jag hamnat i skuggan av en jättelik staty man får nackspärr av att titta upp på, när jag får för många nya intryck. Det kan räcka med en ny låt för att min hjärna ska börja gå på speed, en nya skiva för att jag ska bli orolig och börjar vi prata om att upptäcka nya band, så vill jag helst stanna tiden och dra ner persienner, stänga av telefoner och koppla in näringslösning tills jag har hunnit landa. Den här ville jag ge Tony Kakko smisk för även efter tjugonde lyssningen, när resten av Unia (2007) hade börjat kännas någorlunda greppbar:

The Harvest (2007)

Jag skulle inte påstå att jag platsar särskilt väl in i gruppen hårdrockare. Först och främst har jag, som de som läst här till och från redan vet, inte alls följt någon traditionell rutt för mina upptäckter genom åren. För det andra är jag sannolikt den där avarten till människa som inte kan sjunga med, när någon allsångsfrälst människa drar upp volymen på hårdrocksfesten och till och med de mest ölsurt svårpratade herrarna klämmer i som om Sankt Dio själv stigit ner från skyarna (eller upp ur djupen) med fridshälsningar.

Det händer att jag känner av ett sting av vemod vid sådana tillfällen. Känslan av att ha missat något, men också av att inte ha saknat det. Som om jag varit avskuren från hela delar av en värld jag trots allt vill vara en del av, men ändå inte riktigt begriper mig på. Det är inte avsaknaden av gruppkänsla som stör mig, utan insikten om hur mycket jag, både medvetet och omedvetet, har begränsat mitt musikutforskande. Det är överväldigande att gå från en stadig power metal-diet med pikanta inslag av svensk black metal här och lite tysk speed metal där, till en enorm buffé man inte ser slutet på. Risken är att man blir så matt av alla intryck, att tallriken man får med sig till bordet består av spaghetti, köttfärssås och bit torr pain riche iallafall. Ungefär som det här stycket av Dragonland, som lika gärna kunde ha spelats under något av aerobicspassen på universitetets idrottshus:

Starfall (2004)

Inte fan vill vi vara udda. Unika, ja, men inte udda, trots att det ena inte kan existera utan det andra. Däremot vill vi vara beresta, belästa och världsvana, trots att det inte är möjligt så länge man bara låtsas utmana sig själv. Jag har då sannerligen ingen lust att utmana mig själv, för det är så förbannat jobbigt. Istället låter jag andra göra det åt mig, så behöver jag inte bemöda mig med att både leta upp nya intryck och sedan försöka ta in dem. 

För min del har det aldrig varit kontrasterna som stått för problem och krångel, utan den möda det kostar mig att verkligen lyssna in dem. Tänk på det nästa gång ni shufflar på Spotify och tycker att ni "har hört det mesta". Varje gång det inträffar gråter både änglar och demoner.

Mysmåndag: "Dedicated to..."

När jag började med den här krönikan, hade jag världens längsta arbetstitel och funderade på hur jag skulle kunna korta ner den på bästa sätt, när jag plötsligt fick Master Of Puppets på hjärnan:

Taste me you will see 
More is all you need 
Dedicated to 
How I'm killing pleasing you 

Därmed var det solklart. Det ska handla om oss fans och vårt beroende av metal, som förhoppningsvis inte går att stoppa med mindre än lobotomi och förlorad hörsel. Eftersom jag själv inte har vuxit upp med andra hårdrockare, utan började uppleva delad hårdrockspassion först i slutet av gymnasiet, så är det där med fans och fankultur något ganska nytt för mig. Min känsla för gruppaktiviteter är överlag tämligen liten. Vare sig det har gällt kyrkan, skolan eller kompisgäng så har jag alltid ställt mig frågande till vad i helsefyr det är som ska vara så trevligt med att dela intresset för Gud, kunskap eller fritid med andra hela tiden.

Något av det bästa som finns med dedikerade hårdrocksfans, är att vi inte växer ifrån förmågan att stanna upp och njuta av en låt för tusende gången - och till skillnad från fotbolls- och hockeysupporters börjar vi inte slåss med varandra om vi inte har samma tygmärken på oss. Jag har i vart fall inte hört talas om poliser som får rycka ut för att sära på uppretade Toto- och Ïron Maiden-fraktioner som har bestämt sig för att göra upp mellan AOR och NWOBHM. Att det sedan finns black metal-fans som anser att vandalisering av historiska byggnader och självskadebeteenden är rimliga sätt att uppleva musiken på, brukar inte locka några större horder av huliganer på gatorna, utan bemötas av fördömanden från hårdrockare i alla läger som tycker att det finns bättre sätt att leva ut sina känslor på.

Det fina med att prata med en medbroder/medsyster av metal, är att även om man inte känner varandra, är i samma ålder eller ens brinner för samma band, så förstår man alltsomoftast att man känner som man gör inför ett band. Att man pratar skivinköp, konserter och berättar om hur man upptäckte det eller det bandet. Lyssna på det här! Har du hört det här? Men hur kan du ha missat dem?! 

Ibland får jag höra kommentarer från folk som till och med jag, med min svårighet att läsa av andra, kan översätta till en suck över hur barnsligt och otidsenligt det är med bandtröjor på vuxna människor, gärna följt av ett: "Jag köper aldrig skivor längre, jag har allt i mobilen". Som om det vore något att yvas över... Själv har jag skivor hemma som jag inte har lyssnat på än, för att jag inte har känt mig i rätt stämning och inte vill slarva bort min första lyssning när jag inte har ro att verkligen koncentrera mig. Folk har komponerat och spelat in det här, det tog tid och jag har köpt det och vill kunna ta mig tid att njuta.

I vårt samhälle är det inte fint att ha ett stort intresse för kultur, för det går stick i stäv med tidsandan. Kultur är trevligt, visst, men bara om det är lättsmält, billigt att producera och inte håller folk tillfredsställda alltför länge så att de slutar att konsumera. Det tragikomiska med detta, är att många inte förstår att även om en älskad skiva kan inneha sin upphöjda plats i samlingen i decennier, så innebär inte det att det inte finns rum för fler.

En passion är inte detsamma som att svälja allt okritiskt. Min besvikelse när Children Of Bodom släppte Relentless Restless Forever (2011) visste inga gränser. Jag hade längtat i månader och så lät det som ett överspänt studentprojekt. Av recensionerna att döma var jag inte den enda som tyckte att det fanns gränser för hur mycket experimenterande ett så pass stadigt och kompetent band som COB kunde hafsa ihop och ge ut, men jag hade ju fortfarande sex gamla album som jag kunde lyssna på tills besvikelsen lade sig och bandet ryckte upp sig med Halo Of Blood (2013). Jag förlät dem rätt omgående och beslöt mig för att betrakta Relentless Restless Forever (2011) som en tillfällig sinnesförvirring.

Att lyssna med hjärtat, försöka höra alla nyanser och jämföra utan att fastna i intetsägande termer av bra och dåligt utan att utveckla, tar tid. Som jag upplever det, är det inte mycket som får ta tid i vårt samhälle och den kollektiva stressen är en fiende till allt vad kreativitet, kultur och passion heter.

När jag ser en hårdrockare som ser ut att komma direkt från 80-talet, tänker jag inte att det är trevligt med lite nostalgi eller att hen är efter sin tid på ett roligt sätt med tygmärken, slängande hår och nitar. Ulf Malmros må ha gjort karikatyrer av Nifelheim och SVT likaså, men i mina ögon är den synen på hårdrockare bara ett sorgligt tecken på hur lite man förstår sig på engagemang som går på djupet. Faktum är att jag tror att väldigt många människor skräms av det. Jag är inte särskilt berest och kan bara jämföra inom Sveriges gränser, men är det något vi tycks ha problem med här, så är det när vuxna människor brinner för något annat än hem, familj och jobb.

Jag har själv deltagit i flera olika gruppsammanhang från det att jag var liten. Kyrkor, körer, ungdomspolitik, syföreningar och bokcirklar har avlöst varandra, men jag har aldrig riktigt känt mig helt bekväm någonstans. Nu tror jag inte att det går att fösa ihop en hög för varandra okända hårdrockare på en sketen tisdagslunch och uppnå någon kum ba yah-stämning över fisken och remouladsåsen, men jag sätter både kaffe och kaka på att lunchen skulle dra ut på tiden om någon frågade: "Vad har ni köpt för skivor den här veckan?"

Och ingenting kan stjälpa min övertygelse att rätt många vid borden intill, någonstans skulle känna ett litet sting av avundsjuka över att vuxna människor så skamlöst kan sitta och intressera sig för något annat än produktivitet.

Det Fula Livet II

Jag kan på rak arm komma på minst tre historiska verk som alla hyllar våld och övergrepp: Iliaden, Bibeln och Fursten. Dessa verk hör till några av de som präglat västra Europa och vår historia starkast, och de tillskrivs med rätta en oerhörd betydelse för utvecklingen av samhället. Mänskligheten har en blodig historia, men jag har aldrig hört någon påstå att en mentalt frisk person utan diktatoriska tendenser som läser dessa verk, skulle förvandlas till en fullfjädrad despot efter avslutad läsning. Vi förutsätts kunna läsa dem ur ett historiskt perspektiv och inse att det där med att släpa lik efter vagnar, stena människor och tortera folk till underkastelse kanske inte är några lysande idéer, trots allt.

Inga våldsglorifierande texter eller scenframträdanden med grisblod kommer i närheten av det som maktens män har utfört mot sina medmänniskor genom historien. De välartade, utbildade och beresta männen (för det har oftast varit män) med kunskaper och resurser. Kungar, påvar, furstar och biskopar.

Eftersom vi som lever i 2000-talsdemokratier, i vissa fall har uppåt hundra års avstånd till demokratins införande och än längre till den tid då religionen var lag, så är det antagligen svårt för oss att förstå hur utbrett våldet var. Samhället har inte blivit mer våldsamt, däremot har mer våld blivit olagligt och syns i officiell statistik. Vi går på bio istället för avrättningar som folknöje och det är inte längre ett tillåtet lördagsnöje att slå ner fru och barn för att man druckit en halva brännvin.

Vad har då allt mitt svammel med metal att göra? En hel del, naturligtvis. Metal och hårdrock har alltid ansetts farligt i någon mån. Idag, 2013, skrattar vi åt Siewert Öholm-falangens indignation och hur tokigt folk tänkte på 80-talet. Det vill säga, tills vi hör talas om en udda, osocial person som lyssnar på metal. Helst en tjugofemårig man med långt, stripigt hår och ungkarlslya. Tystlåten och singel, då är det förstås värst. Alla vet ju att kvinnliga omsorger är det bästa som finns mot antisocialt beteende hos män och att kort hår och moderna loafers i princip garanterar att vi har med en trevlig, fridsam man att göra. Hårdrockaren, däremot, är antagligen en opålitlig slusk - om han inte tillhör den där Ulf Malmros-karikatyren, förstås. Då är han en mammig, omogen tönt istället.

Jag är kvinna och kommer därför undan med långt, stripigt hår. Jag antas bara ha varit för lat för att duscha. Ingen tror heller att jag är våldsam av mig, trots att mycket av min favoritmusik har våld och smärta som återkommande teman. De som har åsikter om just den saken, brukar vara kvinnor som uppfattar musiken som farlig för mitt psyke. De vill inte tro att det kan vara uppbyggande med texter som handlar om livets fulare sidor, eller en riktigt hetsig takt som känns i hela kroppen och får en att vilja ta nya tag med livet i rent och skärt ursinne.

Man blir inte våldsam för att man lyssnar på metal, däremot finns det vissa former av metal som tilltalar människor med labilt psyke och dåligt eller obefintligt socialt nätverk. Det är inte på metalkonserten, utan i fotbollspubliken du hittar det återkommande våldet.

Det är inte nördarna med sina ömt vårdade skivsamlingar, patchvästar och förakt mot ett samhälle de genomskådat som är farliga. Hårdrockare är enligt min erfarenhet alldeles för lata för att gå ut och slå ner folk i grupp efter konserterna. Förhoppningsvis för intelligenta också. De allra flesta hårdrockare jag träffar på är genomgående lättpratade nördar som inte hanterar något våldsammare än smörknivar och tv-speldosor.

Bara i mitt och min sambos vardagsrum kan jag räkna till fyra svärd, en spikklubba, en stridsklubba, en tveeggad yxa, en lie och ett maskingevär på väggarna. I det rummet brukar vi sitta och skälla på alla drängfulla svenssons på lördagskvällarna, som medan vi dricker kaffe och lyssnar på Hail, Kill And Die, är sådär normalt, accepterat våldsamma utan att deras blonderade snagg, loafers och Ipods med Avicii och Mando Diao någonsin kopplas ihop med beteendet.

Men det är klart: ju mer utbrett ett beteende eller en kulturyttring är, desto fredligare och hälsosammare är det ju. Eller? Polka var, för övrigt, en mycket populär dans under nazitiden i Tyskland, som jag fick lära mig i barnfolkdanslaget som liten. Att den dansen skulle förknippas med nazism och därmed vara en "farlig" dans, är det nog ingen som tänker. Inte heller hör jag några större protester mot att svenska kloster sjunger psaltarpsalmerna (ja, en del av dem kan jag nästan som ett rinnande vatten själv, efter mer än tio års besök i kloster) som innehåller en del hel mindre fridsamma rader om att krossa spädbarn mot klippor och dylika barbariska företeelser.

Jag har aldrig blivit våldsam av alla de blodiga, hatfyllda texter som flödat genom mina hörlurar, snarare stärkt av att få en ventil för mina egna känslor. Det är så otroligt lätt att skylla på en musikgenre man inte gillar/förstår sig på, för att förklara komplexa beteenden hos människor - gärna "udda" sådana. Skulle jag själv någonsin bli våldsam av mig, är det med största sannolikhet inte i min skivsamling ni hittar orsaken.

Hårdrockare, ditt namn är kvinna!

"Skröplighet, ditt namn är kvinna!" klagade Hamlet inför sin mors omgifte med farbrodern, och jag kan därför inte låta bli att travestera Shakespears verk en smula med min rubrik. Den danske prinsen ogillade sin mor, och killarna i högstadiet gillade verkligen inte mig. I en småländsk bondhåla 1996 lyssnade inte tjejer på hårdrock, iallafall inte i min bondhåla och om någon mer än jag gjorde det, så hörde jag aldrig talas om dem. I samma ögonblick som jag deklarerade att jag lyssnade på Europe var det kört. Julia Tempest och muppajävel var ett par av de mer stilfulla tilltalsnamnen jag bar under mina tre högstadieår, även om käcka ordkombinationer som hårdrocksfitta och nunnehora var rätt populära också. Försök se logiken i de tillmälena medan ni lyssnar på detta:

Jag var en udda fågel i korridorerna, inte minst för att jag aldrig höll käft om någon började retas. Hade vi fått betyg i svar på tal, så skulle jag ändå varit omätbar. Det var en sport att provocera mig och jag hade inte en tanke på att hålla tyst om jag faktiskt hade något att bita ifrån med. Nio av tio gånger hade jag det, så min högstadietid präglades av något som idag kanske skulle ses som mobbing, men som då var en helt naturlig del av min vardag jag inte grubblade nämnvärt på.

Som fjortonårig tjej och hårdrockare med skolans snabbaste käft var den småländska bondhålan inte särskilt rolig att bo i. Det mesta av min tid utanför flickrummet gick åt till att försvara mig själv, både mot jämnåriga, äldre elever och vuxna. Att jag skulle kunna prata med andra hårdrockare var inte att tänka på, för de var killar, coola och ville inte ha något att göra med en clown som jag. Istället umgicks jag med ett ganska tajt tjejgäng som jag många gånger hade väldigt roligt med, men som också gärna ville uppfostra mig.

Jag var en tankspridd, pratsam pojkflicka som varken kunde koncentrera mig på lektionerna eller komma ihåg tider. Jag varken skolkade eller grät som en mobbad tjej "skulle" göra, och eftersom jag inte hade något att jämföra med, trivdes jag ofta väldigt bra i skolmiljön. Det skulle ta ganska många år innan jag insåg att såväl jämnårigas som vuxnas beteende mot mig inte bara var taskigt, utan även skulle få långtgående och oönskade konsekvenser längre fram. När jag lyssnade in Master Of Puppets för ett tag sedan, tyckte jag mig minnas att jag hört det här stycket som liten, troligen av kompis storebror. Inledningen är precis så deprimerande som det känns att komma innanför min gamla bondhålas femtioskyltar, i synnerhet på hösten.

I min bondhåla var det Metallica och Nirvana som gällde. För killarna, alltså. Jag var omgiven av prydliga handbollsflickor och andra duktiga, lagom tysta tjejer som lyssnade på Celine Dion, Ulf Lundell och möjligen Nina Simone, men hårdrock? Inte en chans. Jag var absolut ensam med min musik fram till några veckor innan nians avslutning, då en kompis pojkvän sopade ut allt vad grunge hette ur mina öron med HammerFalls Legacy Of Kings. Istället för att retas brände han skivan åt mig och det var nog det enda som gick i min CD-spelare den sommaren.

Jag fick utforska hårdrocken mer eller mindre på egen hand i högstadiet, eftersom det inte var särskilt coolt att beblanda sig med en snaggad, orakad tjej i killkläder som inte hade vett att hålla käft och se söt ut. Det var ingen, absolut ingen som ville prata musik med mig om det inte var i syfte att retas och trycka ner. Självklart hindrade det mig inte från att älska min musik, men det blev onekligen tunnsått med nya band och genrer.

Tack och lov skulle detta ändra sig så småningom. På gymnasiet började jag spela elgitarr i en ensemble och träffade på andra hårdrockare, killar naturligtvis, som jag utbytte lite musiktips med. På det viset öppnades dörren till power metal för mig, vilket var en enorm upplevelse. Ju äldre jag har blivit, desto mindre dryghet och mer välkomnande har jag mött hos hårdrockare av motsatta könet och ibland har jag nästan blivit misstänksam. Min inre fjortonåring har ett gott minne och det tog bra många år innan jag vågade prata mer ledigt om min musiksmak med andra, eller ta ett musiktips för just ett tips och inte kritik.

Kvinnor som hårdrockskumpaner har varit något ytterst sällsynt i mitt liv. En och annan har skymtat förbi, men så fort det har gått från trevlig bakgrundsmusik till intensivt, nördigt lyssnande har de försvunnit som skygga katter. Jag begriper det inte. Frekvensen av nördande är så påtagligt lägre än hos män att det nästan skrämmer mig.

Inte kan jag väl ha varit ensam bland tjejer att drömma om en Fender Stratocaster, en Les Paul och publikens jubel under tonåren? Det måste ju finnas fler trettioåriga kvinnor än jag som blev hysteriska som trettonåringar när KISS återförenades 1996 och nästintill grinade sig till att få gå. Som flådde fingertopparna på gitarren, trälade med tabulatur och skrev strikt oromantiska beundrarbrev till favoritgitarristen - i mitt fall Oscar Dronjak - med frågor i stil med: "Hur blir jag så bra som du?"

Jag fick, bokstavligt talat, slåss för min musiksmak och mycket annat därtill i tonåren. 1996, när jag började sjuan, kunde man inte skapa sig en internetidentitet att fly undan med. Man var helt enkelt fast där man var, tills man blev gammal nog att flytta hemifrån. Varje gång jag hör någon associera småorter med trygghet, ser jag mina tidiga tonår framför mig och önskar lögnaren ett liv i misär. Du är inte alls trygg på en liten ort. Är du annorlunda blir du ett lovligt byte och om du, som jag, inte kan anpassa dig tillräckligt bra ens om du verkligen försöker, bör du ha ett rejält lager av teflon för att orka med. När jag hade med mig Wings Of Tomorrow (1984) och Scream Of Anger till musiklektionen i sjuan slutade de kalla mig Julia Tempest, eftersom min mesiga musik trots allt lät hårdare än de trott.

Det komiska, eller snarare tragikomiska, är att det numera inte de jämnåriga männen som stör sig, utan jämnåriga och äldre kvinnor. Hårdrock är puerilt och det passar sig inte att känna sig snygg i en rymlig bandtröja, plöja metalklipp på Youtube fyra timmar i sträck och hellre lägga pengar på skivor och konserter än skor och resor.

Vuxna kvinnor har inte liemannen på tröjan och svettband med Finntrollogga. De har inte Manowarposters på väggarna, Vreth på anteckningsboken och inramade konsertbiljetter. Nej, de skaffar barn, reser, köper fem par identiska skor och läser buserotisk litteratur. De tittar "ironiskt" på Melodifestivalen, känner sig lite härligt uppsluppna när de dansar i ring med tjejkompisarna och tycker det är slöseri med tid att ägna en helg åt att plöja skivor.

De trettioåriga kvinnorna är min nutida motsvarighet till de femtonåriga pojkarna i högstadiet, med den skillnaden att de inte skriker fitta efter en eller innehar skivor man vill låna. Strömlinjeformade, personlighetsbefriade och hjärtängsliga för att sticka ut på riktigt. Från att ha varit paria för hårdrockskillar i tonåren, har jag de senaste tio åren gradvis insett att ju äldre jag blir, desto mindre krävs det för att andra kvinnor ska titta konstigt.

Tydligen är det inne att vara ett ytligt våp idag. Könsrollerna tycks överlag ha blivit hårdare i populärkultur och reklam. Mycket har säkert blivit bättre sedan jag var fjorton år, men kvinnoidealet suger fortfarande rutten modekuk och jag kan livligt föreställa mig att det inte är särskilt roligt att vara kille heller. Själv har jag sedan många år kallat mig androgyn. Ibland klär jag mig som en kille, ibland som en tjej. Jag har aldrig trivts med kvinnogarderobens opraktiska, obekväma kläder och känner mig ofta utklädd i dem.

Men som kvinna är det viktigt att känna sig fri att vara snygg, även om man lyssnar på hårdrock. 

Man kan vara snygg och smart samtidigt! Jag undrar om män får höra sådan skit. Min kropp är inte primärt till för att någon ska titta på den, formen/tyget på den definierar inte min person och det är jag som avgör vad jag känner mig snygg i. Pratar vi objektifiering så föredrar jag dock dregelspanande framför kvinnotyckande, för jag vet redan att jag är mer än min kropp. Jag har varit en kvinnoidealsmässigt sett ful, snaggad hårdrocksfitta och aldrig brytt mig om att använda mitt kön eller utseende för att vinna poäng hos andra. 

Jag har helt enkelt haft viktigare saker att ägna mitt liv åt, än att kleta med mascara och stänga in mig i obekväma kläder. Jag har läst, lyssnat på musik, skrivit och utforskat klostervärlden. Jag har plöjt fantasyserier, HBTQ-böcker, katolsk teologi och medeltidshistoria. Jag har slitit upp ryggraden på motståndare i TV-spel, broderat, sjungit gregoriansk musik och drömt om ett riktigt svärd. Jag är en trettioårig kvinna som i själ och hjärta fortfarande känner sig som en nittonårig pojkflicka, och när jag någon gång besöker min gamla hemstad, känner jag hur fjortonåringen i mig reser ragg. 

Allt var inte dåligt där, långtifrån, men det som faktiskt var dåligt, var betydligt värre än jag ville tro då och när jag passerar femtioskyltarna nere i Småland känner jag alltid ett stråk av vemod, som inte har med sömniga bondhålor i allmänhet att göra, utan med just det ställe jag växte upp på.

Welcome home where time stands still.