Det ska fan vara fittbärare* och ha världens bästa musiksmak

”När kurserna riktar sig speciellt till tjejer är det alltid hur många som helst som hör av sig. Så fort man verkar separatistiskt skapas en gemenskap. Man blir tryggare och får bättre självförtroende”, säger hon. ”Man skulle ju vara cool och inte fråga snubbarna om hjälp, så det blev ett oändligt letande på vad som då var internet. Killarna frågar ju varandra, men som tjej blir man rädd att de ska tro att man inte är lika bra. Om kvinnor ger info blir det liksom ingen tävling som gör det jobbigt att lära sig.”
 

Med ovanstående citat från den här artikeln, inleder jag denna hastigt påkomna krönika. För något år sedan hade jag värjt mig vid tanken på ett musikprojekt speciellt för tjejer. Jag är hårdrockare och skribent. Det sista jag ville var att mitt kön skulle spela roll. Jag är inte bättre/sämre på det jag gör för att jag är kvinna och har inte nått dit jag gjort idag, på grund av någon har klappat mig på huvudet. Förut hade jag nog inställt mig i kören av ”kan killarna själva utan hjälp så kan väl fan vi också”, men det är faktiskt inte det saken handlar om.

Det handlar om trygghet. Att testa sig fram, repa och låta för jävligt i början ska vara kul och hur jävla kul har man om man ständigt känner sig betraktad, bedömd och exotifierad under tiden? En separatistisk replokal är helt enkelt en fantastisk idé, för jag är säker på att fler kvinnor än jag skulle ha velat kunna traska in i replokalerna i tonåren och känna sig självklara.

En del reagerar på separatistiska rum med skepsis, hån och till och med ilska. Varför ska det gullas med kvinnor, HBTQ-personer och rasifierade? Varför måste vi störa friden med våra aptrista tankar om vad vi vill ha för att trivas, istället för att ”bara ta för oss”? Ptja, kanske för att det är ett sätt att ta för sig. 

Ni som inte vill eller kan förstå det här behovet, men i åratal har hämtat kraft och fuck off-mentalitet från band som har talat till era behov av frihet, gemenskap i subkulturen och utlopp för känslor – exakt vad är skillnaden? Måste alla hårdrockare känna igen sig i er definition av frihet, när många av oss de facto inte gör det? Ni som inte förstår varför det separata, trygga rummet behövs, har två val: försök att förstå eller ignorera det. Ja, bokstavligt talat: ignorera det. Låt de som behöver den tryggheten vara ifred från era sinnesslöa påhopp. Utan dem hade rummet ni går pippi på inte behövts från första början. 

Positiv separatism finns överallt. Det är den som har gjort att barn och ungdomar kan börja spela instrument och ta musiklektioner till en billigare penning än vuxna. Utan Sveriges musikskolor, studieförbund och eldsjälar som hjälpt fumliga tonåringar med fingersättning, nybildade band med replokaler och blyga ungar att våga stå på scenen, hade vårt land inte varit känt för vår hårdrock. Utan den ”jävla PK-fascismen” hade jag inte suttit och skrivit den här krönikan, för jag tillhör inte normen på något enda sätt bortsett ifrån min hudfärg. 

Jag är en av alla de som hämtade styrka ur mitt skivställ i tonåren, men aldrig kände mig välkommen i replokalen. Jag var inte välkommen, för i min lilla frireligiösa hemstad lyssnade inte tjejer på hårdrock och de band jag gillade, Europe, Kiss och HammerFall var alldeles för töntiga för killarna som lyssnade på Metallica och tyckte att jag var en jävla fjollfitta som påstod att Europes ”Scream Of Anger” var tung. När mamma undrade varför jag inte gick med i något av de lokala banden, med tanke på att jag spelade fingertopparna halv blodiga på gitarren, tyckte jag att hon var helt dum i huvudet. Klart att inte jag kunde vara med och spela, det fattade hon väl? Vilken värld levde hon i? 

När jag stod på scenen i gymnasiets aula några år senare och spelade första solot i "November Rain" var det ingen som skrattade längre, men skadan var ändå skedd. Jag tog studenten, köpte en koboltblå Washburn för pengarna jag tjänade på mitt sommarjobb och lät den stå. Känslan fanns där så fort jag såg på den: jag var inte tillräckligt bra, bara en tönt som trodde att hon kunde bli något och all spelglädje var bortblåst. Utanför flickrummet fanns det ingen trygg zon för mitt spelande och när jag flyttade hemifrån kom det aldrig någon ny. 

Det är ingen enorm förlust. Att skriva om metal är precis lika roligt som att lira själv och jag vägrar att låta någon stänga ute mig från en värld jag vill ta del av. Men det påminner mig också om hur viktigt det är med de trygga zonerna. Det är en myt att den bästa konsten kommer ur skit och elände. Så länge den som vill skapa är fastlåst i ett socialt och känslomässigt sammanhang som hindrar kreativiteten, utan någon frizon med stöd från likasinnade, blir det ingen jävla metal. Så enkelt är det. 

Ni som klagar på andras frizoner brukar ofta tjura lika mycket över när vi tar plats i ”er” zon. Tar vi oss in är vi inkvoterade av PK-maffian och skapar vi oss en egen plats där vi sätter agendan, är vi separatistiska, otacksamma fjollor. Det ska fan vara fittbärare eller transperson* och ha världens bästa musiksmak. 

Men oroa er inte. Jag har en alldeles utmärkt lösning på problemet: låt oss skapa våra trygga zoner allihop, utforma dem efter eget tycke och smak och inte släppa in folk vi inte vill ha där. Sedan möts vi i ett gemensamt utrymme och ber högaktningsfullt (vi är ju trots allt i artiga Sverige) alla som inte älskar metal att dra åt helvete, pratar skit om alla som inte har lika bra musiksmak som vi och känner oss mäktiga en stund innan vi återgår till våra jobb, skolbänkar, telefonräkningar, tvättkorgar och svettiga armhålor. Vi drar på våra favoritskivor i ensamhet och får känna: fan vad skönt att det är jag och ingen annan som bestämmer vart jag ska höra hemma.

*Fittbärare är det ord jag använder om mig själv, för att jag tycker att det funkar för mig och för att jag gillar själva ljudet av ordet. Men, och det är ett stort MEN: kvinnor som inte är fittbärare, transpersoner, intergenderpersoner och överlag alla som INTE definierar sig som kukbärande cismän, ska naturligtvis känna sig lika inkluderade.