Organiserat(?) kaos

Metal är som böcker, kaffe och sex. Jag kan förvisso vara utan det, men jag blir sannerligen inte rolig att tas med när dylika ökenvandringar drar ut på tiden. I skrivande stund sitter jag i mitt älskade Venom-linne i herrstorlek med såväl morgonkaffe som CD-spelare till höger om mig och den analoga premiärlyssningen av Turisas Battle Metal i full gång. Då jag medvetet har valt att inte lyssna på dessa skivor digitalt  (med undantag för COB-recensionen) sedan de hamnade på min inköpslista, slås jag just nu av häpnad över hur uppfriskande aggressiv Mathias Nygård låter på denna debut från 2004.

Jag har tidigare skrivit om att låta sig skrämmas av och ge utlopp för något man inte fattar att man känner genom metal. I sina bästa stunder kan en skiva, ett band eller för all del en hel sektion i ens skrivsamling kanalisera det där obehaget så att det blir, om inte begripligt så åtminstone hanterbart. Man får lov att ha ångest, sörja, rasa, hata och förakta på tryggast möjliga sätt. Skulle jag någon gång hamna i arresten för våldsamt beteende, så är det förmodligen Kay Pollak, TV4 eller någon annan del av mänsklighetens förbannade dumhet som har triggat utbrottet. I min skivsamling kommer ni istället att hitta några av de faktorer som hållit mig tillbaka genom åren. Känn er fria att skicka tackkort till dem ifall situationen någonsin skulle uppstå. 

Det händer att man tar upp den så kallade feminiseringen av män, i samband med att man pratar om mäns våld mot kvinnor. Att samhällets krav på civiliserat beteende (som tydligen är kvinnligt) har gjort att män känner sig förtryckta eftersom testosteronet gör dem mer sårbara för våldsamma impulser. Alldeles bortsett ifrån hur biologin, samhället och fördomar samverkar i mäns fall - för att inte tala om hur extremt olika män hanterar sina känslor - så undrar jag hur samhällets krav på ett än mer civiliserat och ickevåldsamt beteende påverkar mina och andra kvinnors känslor. 

Jag är ofta förbannad och långt upp i vuxen ålder skrämdes jag av våld på film, i texter och musik. Varningarna saknades ju knappast: "Omge dig inte av negativa känslor." "Utsätt dig inte för sådant som får dig att må dåligt." "Är det verkligen uppbyggande för dig att lyssna på/läsa om/se på det här?" Förlåt mig, älskade och underbara kämpar till kvinnor som har tagit fajten för mina rättigheter genom historien! Jag hade inte suttit och skrivit det här om ni inte gått i bräschen, men er hårdhudade ilska har omvandlats till något jag inte känner igen mig i och det var männen som lärde mig att jag hade rätt att bli förbannad. Att världen inte behöver gå i kras för att jag gör det tillfälligt. 

Å andra sidan: varför kan inte världen lika gärna få sönder? Skulle det vara så jävla farligt? Vi gör ju redan vårt bästa för att göra livet så krångligt, själlöst och oroligt som möjligt. Är det verkligen ilskan som är problemet? Dagdrömmarna om att få ställa sig på torget med en stor megafon och vråla: "Död åt dig, jävla människosläkte! Jag är så trött på dig, på att vara en del av dig och dras med i dina dumheter!" (Premiärlyssningen av Turisas The Varangian Way från 2007 har precis påbörjats, mitt kaffe är slut och jag mår redan bättre än när jag började det här inlägget. Metal är, utan tvekan, ytterst hälsosamt. Jag är rentav benägen att påbörja processen att förlåta PostNord för krånglet. Lite smått, iallafall... Avslutningen på A Portage To The Unknown är helt enkelt för episk för att man ska vilja befläcka den med tankar på byråkrati samtidigt.)

Jag sörjer fortfarande. Sedan mormors död har tankarna på döden funnits mer eller mindre konstant närvarande utan att jag riktigt har insett det. (Hej, alexitymi!) Jag skulle vilja ringa henne och berätta om allt som har hänt "sen sist". Hon vet inget om Ghost-recensionen eller att jag gav systerdottern hennes första Iron Maiden-skiva i 6-årspresent. Hon hade inte förstått sig på någon av de fyra skivor jag beställde, men varit den första att bli upprörd över dröjsmålet med leveransen. 

Jag inbillar mig ofta att andra människors liv än mer ordnade än mitt och att det gör dem lyckligare, eller åtminstone lugnare än jag. Det är givetvis bullshit, för varje själ har sitt, men sådana tankar kan likt förbannat få fäste. Vårt samhälle är till för den flexibla teflonmänniskan med välordnat, eller ännu hellre ickeexisterande själsliv och, om det är en kvinna, perverst babylen hud. (Ja, Ebba Busch Thor, jag syftar på dig, ditt blankpolerade rövhål till lågliv som har sådan kontroll på tillvaron att du kan kosta på dig att störta ner andra i kaos med ett frikyrkligt leende på läpparna.) Är det på något sätt underligt att man behöver Quorthon då?

Nej, samhället är inte till för sådana som jag, men det behöver mig och andra som varken passar in eller håller käften. Ingen, särskilt inte jag själv, borde vara förvånad om jag skulle gå bärsärk en vacker dag. Men under den tid musiken går bärsärk, gråter eller smeker lugnande åt mig och återställer balansen, spelar det egentligen ingen roll att jag inte passar in. Hårdrocken tar hand om kaoset åt mig rätt bra, utan att jag fördenskull själv frånsäger mig ansvaret för mina känslor. (Jag mår nu ännu ett snäpp bättre, eftersom The Woodwoman helt enkelt är en förbannat bra låt och tredje kaffeomgången puttrar samtidigt som grannarna hittills har bjudit mig på en alldeles tyst söndagsmorgon. Snart får man väl plocka fram sidennäsduken och snyfta ur sig glädjetårar.)

Att jag var minst sagt belåten med Children Of Bodoms nionde album vet den som följer min blogg redan. Suicide Bomber är, som så många av finnarnas låtar, som ett broderi: för den som inte gillar att handarbeta och känner sig tvingad att göra det, känns det bara hopplöst jävla påfrestande, onödigt och ångestladdat. Jag avgudar knappast kaos, jag hatar det innerligt, men som det här tämligen röriga blogginlägget vill säga, är att man alltsomoftast inte har så mycket val. Man är tvungen att leva med alla små och stora härvor av tilltrasslade känslor och försöka följa något slags mönster så gott det går. 

När jag började skriva det här inlägget var jag fortfarande rörig och trött av den senaste tidens kaos och kommer sannolikt att bli det igen inom en snar framtid. Småsaker kommer att förstöra mina omsorgsfullt utarbetade planer och noggrant kalkerade mönster. Jag kommer att glömma min sorg och istället bli ifrån mig av ilska över ljud från grannen, diskberg, kunder som inte svarar i telefonen och min egen brist på ork. Jag kommer att överväldigas av information jag inte kan skrapa bort, förakta mitt behov av medicin och min svårighet att hålla mig borta från Facebook och nyheter. Min älskade sambo kommer att påminna mig om vikten av att stänga av och bara nörda och han kommer att ha rätt igen. Jag kommer att göra ännu en kraftansträngning för att ordna upp kaoset och samtidigt försöka minnas att jag är en människa, inte en robot. Mycket mer organiserat än så kan väl kaos av det här slaget knappast bli?