lördag 25 april 2015

Om svaghet och återhämtning

Att återhämta sig ifrån en flera månader lång överansträngning, kan vara det tråkigaste jag har gjort sedan jag umgicks regelbundet med gothare. En månads dansbandsdiet framstår som lockande i jämförelse. Bara för att verkligen pränta in nivån av tristess, bjuder jag på ett över åtta minuter långt Zakk Wylde-solo, för att illustrera hur en tillvaro på gränsen till utmattningsdepression ter sig. Lyssnar ni igenom hela klippet är ni antagligen gravt understimulerade. Njuter ni av det har ni glömt ta någon viktig medicin.

Själva essensen av ordet "tristess".

Att komma ihåg att ha roligt under en sådan här period, är ungefär lika enkelt som att få Zakk Wylde idka sina längre pass av gitarronani i ensamhet. Inte fullkomligt omöjligt, men det är ingen idé som poppar upp av sig själv. Det är bland annat därför det är så bra att Grottmänniskan har en sambo som blir orolig när hon inte nördar ner sig. Jag vet inte hur andra som hängt ihop i tio år har det, men hos oss har vi slutat nästan helt och hållet att tjata på varandra om disk, matlagning och tvätt. Istället försöker vi se till att den andre inte slutar nörda. 

Gör man det, är ens själ i fara och behöver extra stora doser av andlig spis för att inte dö präktighetsdöden. Kort sagt: hellre ett berg av disk och seriemaraton, än polerade ytor och duktighetshål i själen. Uppstår sådana, måste de lagas så tidigt som möjligt för att inte bli större. Grottmänniskan har den senaste tiden fyllt sin skalle med pirater i serie- bok- och dokumentärform och därför måste vi givetvis Springa Vilt i grottan.

 Cat Metal
 (Ja, genren finns. Jag hittade på den själv och det är 
enbart Running Wild som spelar det.)

Det värsta med utmattningsdepressioner, särskilt när man har en ADD-hjärna, är att å ena sidan behöver man verkligen vila från allt vad nya intryck och ansträngande roligheter heter, för att bli bra igen. Å andra sidan är det minst lika viktigt för en hjärna som inte har tänkt på annat än duktigheter i månader, att ha roligt igen. 

Häromdagen roade jag mig med att kategorisera alla skivor jag har rippat till datorn och komplettera med de jag ännu inte hunnit med. Nästan trehundra stycken i en salig blandning av mina egna, sambons, alltför många enbart digitala exemplar (nej, det känns inte lika bra som att ha dem i fysiskt format) och en hög från mina recensioner för Crankitup. I sambons samling hittade jag bland annat Jon Oliva's Pains album Maniacal Renderings.

Mest horribla omslaget i hela lyan. 
(Allvarligt talat. Det kryper i mig av att se det!)

Egentligen har jag inte mycket mer att skriva, än att jag sakta men säkert börjar bli mig själv igen. Med betoning på sakta. Redan nu, efter den här i jämförelse extremt lättskrivna texten där jag har noll tidspress och inga krav överhuvudtaget, börjar jag bli ordentligt trött. Oavsett alla Facebookkampanjer, hashtaggar och pins som ska visa hur medvetna vi är om våra svagheter och att vi måste våga praaata om hur vi mååår, så tror jag att många av oss är rädda att framstå som gnälliga och krävande ifall vi pratar om vårt inre trassel öppet. Ingen gillar en gnällspik och idag krävs det inte mycket för att en fullkomlig främling ska skriva en rad på nätet om att man ska skärpa sig och inte vara ett offer.

Fuck you very much, säger jag. Ni vet inte hur andra mår, eller vad som ligger bakom ett till synes "gnälligt" uttalande. Förutom när privilegierade människor gnäller på skatter och samhällsinsatser för de svaga. Eller friska människor som klagar på sjuka. Då är det bara gnäll. Men vi kan väl ta och sluta låtsas som om vi vet hur andra människor ska må och reagera? Känner man sig illa till mods av något, så är det väl bättre att bemötas med lite logik och hygglighet, än speglosor och krav på någon sorts skärpning? Det är metal att kunna vara svag emellanåt. Om vi aldrig kände oss ensamma, utsatta, trötta, sorgsna, förbannade eller frustrerade, skulle vi inte heller behöva metal. Bara en tanke att ha i bakhuvudet nästa gång du tycker att ett metalsyskon inte får visa svaghet. 

onsdag 8 april 2015

Liv och död i närkamp

Sorcererinlägget för Crankitup var inlägg nummer 200 för den här bloggen. Nu har jag paus därifrån, trist nog. Eller visst, det är fantastiskt skönt att få slappna av och veta att man har förstående kollegor som önskar en allt gott. Men utmattningssymptom... Jag hatar det mer än ADD-kaos, kass ekonomi, självskadebeteende och alexitymi sammantaget.

För den som har lyckan att inte veta hur det känns, kan jag berätta lite. Det är ungefär som att åldras tio gånger snabbare och ändå inte märka det, förrän man bryter lårbenshalsen. Hur många gånger det än har hänt mig, hur jag än försöker förebygga det och hur medveten jag än är, så kommer det alltid som en överraskning. Det finns ingenting i min hjärna, i min kropp och eller själ som fullt ut kan acceptera de begränsningar mina funktionshinder utgör.

Idag minns många Pelle "Dead" Ohlin, som lämnade jordelivet denna dag för 24 år sedan. Själv har jag aldrig fallit för Mayhem och var bara åtta år när han dog, så den 8:e april kopplar jag samman med någon helt annan. Idag, för 36 år sedan, föddes Alexi Laiho, finnen som lärde mig att förvandla apati till en hälsosam dos ilska.

Towards Dead End (1999)

 

Jag är en omänsklig tålmodig person emellanåt, som hellre fokuserar på att lösa ett problem, än älta det jag inte kan göra något åt. Livet är helt enkelt orättvist och det är ovärdigt vuxna människor att inte inse det. Det är bara det att vissa dagar orkar man inte vara tacksam och idag är en sådan dag.

Children Of Bodoms betydelse för mig är ungefär så personlig som den kan bli. Att gå omkring i åratal med en obehaglig känsla jag inte kunde identifiera, höll på att göra mig galen. Jag minns fortfarande hur jag, första gången jag kom hem efter en promenad i skogen med enbart COB i lurarna, kände mig lättad på ett sätt jag inte gjort på flera år. Det tog tid innan jag insåg hur mycket frustration, ilska och hat jag bar på. Framför allt var det svårt att förstå vad det kostade att inte förstå vad jag kände och låtsas som de negativa känslorna inte var så djupgående. Ingen, särskilt inte jag själv, förstod hur hårt den där masken satt. Jag tror inte ens att jag insåg att det var en mask, ens när det började rasa.

Mask Of Sanity (2001)
 

Det sundaste som finns, när man kraschar sådär, är att bli förbannad. Vet man inte hur man blir det, är det ohyggligt mycket svårare att ta sig ur en utmattningsdepression, en svår sorg eller andra livskriser. Depression söver, ångest förlamar och bitterhet förvrider tillvaron. Ilska förlöser, aktiverar och tillåter. Och jag har varit konstant förbannad på mänskligheten sedan jag var barn, långt innan jag hade ord för det. Jag är fortfarande förbannad.

Jag avskyr mänsklighetens småaktighet och oförmåga att se klart på sig själv. Jag hatar att vi lever i ett samhälle där sorg, ilska och frustration inte tas på allvar förrän någon har gått över alla gränser och en eller flera gravar måste grävas. Framför allt blir jag rasande på att de som blundar, tillåter sig att vara förvånade och kommer undan med det. För att det är så fantastiskt bekvämt och njutningsfullt att känna sig lagom delaktig i en större eller mindre katastrof. Vara aktiv åskådare, istället för att gripa in.

Så idag, den 8:e april, sörjer jag över att Pelle "Dead" Ohlin uppmuntrades att dö, istället för att leva. Jag gläder mig också över att Alexi Laihos vänner hittade honom när han inte ville leva. Grattis, Wildchild, på 36-årsdagen och tack för att det inte tog slut vid 19. Tack för att du, helt ovetandes, gav mig verktyg jag inte ens visste att jag behövde. När liv och död går i närkamp, är det fel tid att ironisera över stil och texter. För i den stunden är vi alla missförstådda och minsta kritik kan trasa sönder en redan sprucken självbild.

Follow The Reaper (2001)

 

Livet vinner inte förrän man tröttnar på att gå sönder. När man bokstavligt talat är uttråkad och ledan gör en tvärförbannad. Just nu står jag med ett ben i förlamningen och ett i ilskan, men det hade sannerligen kunnat vara värre. Jag hade kunnat stå upp till midjan i inskränkthetens, bitterhetens och självgodhetens gråslaskiga gyttja. När jag kommer ur min förlamning, ska jag kliva över helt och hållet i ilskan och vinna över mig själv ännu en gång.