Om svaghet och återhämtning

Att återhämta sig ifrån en flera månader lång överansträngning, kan vara det tråkigaste jag har gjort sedan jag umgicks regelbundet med gothare. En månads dansbandsdiet framstår som lockande i jämförelse. Bara för att verkligen pränta in nivån av tristess, bjuder jag på ett över åtta minuter långt Zakk Wylde-solo, för att illustrera hur en tillvaro på gränsen till utmattningsdepression ter sig. Lyssnar ni igenom hela klippet är ni antagligen gravt understimulerade. Njuter ni av det har ni glömt ta någon viktig medicin.

Själva essensen av ordet "tristess".

Att komma ihåg att ha roligt under en sådan här period, är ungefär lika enkelt som att få Zakk Wylde idka sina längre pass av gitarronani i ensamhet. Inte fullkomligt omöjligt, men det är ingen idé som poppar upp av sig själv. Det är bland annat därför det är så bra att Grottmänniskan har en sambo som blir orolig när hon inte nördar ner sig. Jag vet inte hur andra som hängt ihop i tio år har det, men hos oss har vi slutat nästan helt och hållet att tjata på varandra om disk, matlagning och tvätt. Istället försöker vi se till att den andre inte slutar nörda. 

Gör man det, är ens själ i fara och behöver extra stora doser av andlig spis för att inte dö präktighetsdöden. Kort sagt: hellre ett berg av disk och seriemaraton, än polerade ytor och duktighetshål i själen. Uppstår sådana, måste de lagas så tidigt som möjligt för att inte bli större. Grottmänniskan har den senaste tiden fyllt sin skalle med pirater i serie- bok- och dokumentärform och därför måste vi givetvis Springa Vilt i grottan.

 Cat Metal

 (Ja, genren finns. Jag hittade på den själv och det är 

enbart Running Wild som spelar det.)

Det värsta med utmattningsdepressioner, särskilt när man har en ADD-hjärna, är att å ena sidan behöver man verkligen vila från allt vad nya intryck och ansträngande roligheter heter, för att bli bra igen. Å andra sidan är det minst lika viktigt för en hjärna som inte har tänkt på annat än duktigheter i månader, att ha roligt igen. 

Häromdagen roade jag mig med att kategorisera alla skivor jag har rippat till datorn och komplettera med de jag ännu inte hunnit med. Nästan trehundra stycken i en salig blandning av mina egna, sambons, alltför många enbart digitala exemplar (nej, det känns inte lika bra som att ha dem i fysiskt format) och en hög från mina recensioner för Crankitup. I sambons samling hittade jag bland annat Jon Oliva's Pains album Maniacal Renderings.

Mest horribla omslaget i hela lyan. 

(Allvarligt talat. Det kryper i mig av att se det!)

Egentligen har jag inte mycket mer att skriva, än att jag sakta men säkert börjar bli mig själv igen. Med betoning på sakta. Redan nu, efter den här i jämförelse extremt lättskrivna texten där jag har noll tidspress och inga krav överhuvudtaget, börjar jag bli ordentligt trött. Oavsett alla Facebookkampanjer, hashtaggar och pins som ska visa hur medvetna vi är om våra svagheter och att vi måste våga praaata om hur vi mååår, så tror jag att många av oss är rädda att framstå som gnälliga och krävande ifall vi pratar om vårt inre trassel öppet. Ingen gillar en gnällspik och idag krävs det inte mycket för att en fullkomlig främling ska skriva en rad på nätet om att man ska skärpa sig och inte vara ett offer.

Fuck you very much, säger jag. Ni vet inte hur andra mår, eller vad som ligger bakom ett till synes "gnälligt" uttalande. Förutom när privilegierade människor gnäller på skatter och samhällsinsatser för de svaga. Eller friska människor som klagar på sjuka. Då är det bara gnäll. Men vi kan väl ta och sluta låtsas som om vi vet hur andra människor ska må och reagera? Känner man sig illa till mods av något, så är det väl bättre att bemötas med lite logik och hygglighet, än speglosor och krav på någon sorts skärpning? Det är metal att kunna vara svag emellanåt. Om vi aldrig kände oss ensamma, utsatta, trötta, sorgsna, förbannade eller frustrerade, skulle vi inte heller behöva metal. Bara en tanke att ha i bakhuvudet nästa gång du tycker att ett metalsyskon inte får visa svaghet.