tisdag 7 oktober 2014

Från nyförälskelse till förnyelse - och allt gnäll däremellan

Hårdrockssläktet är något jag både älskar och suckar djupt åt. Tjurigt och konservativt som småländska bönder, från lågstadieungar till gubbkärringar som gärna vill att genren ska kännas ny och fräsch. Utan att förändras för mycket, förstås. Det får vara någon måtta på äventyrligheterna. Tangentknattret från förnärmade hårdrockare när band inte både lyckas låta nytt och hemtrevligt samtidigt, är vår jeremiad över det faktum att nyhetens behag blir allt kortare. Vi lever i en tid som inte längre vill vänta och det påverkas vi alla av. Fler intryck, mindre tid för att ta in dem på djupet.

I grunden är jag ointresserad av att glorifiera tidsepoker. Det är tiden i sig, den jag kan ta mig för att njuta av musik helhjärtat, som är värdefull. Jag har oräkneliga timmar bakom mig av återupptäckta skivor jag trodde att jag hade lyssnat in. Riff, texter och röster som plötsligt får mig att stanna upp på nytt, trots att jag har hört dem otaliga gånger.

Likaså det omvända. Soilwork snappade jag upp av en slump och fastnade på fläcken. Det var verkligen helt nytt och tilltalade mig väldigt mycket. Några månader senare var Natural Born Chaos (2002) en skiva i mängden, jag köpte Stabbing The Drama (2005) och upptäckte att jag var mätt. Det var inte mitt mörker längre. Varken nytt eller hemtamt, bara grått och deprimerande. 

Stabbing The Drama (2005)



Men vill vi verkligen att det ska kännas nytt, eller saknar vi bara känslan av att bli överväldigade? Är det rimligt att räkna med det, om hårdrocken är om inte hela, så åtminstone en mycket viktig del av ens liv?

Förnyelsen sker lika mycket inom varje lyssnare, som i ett band. Vad har hänt i mitt liv mellan förra och nya skivan? Har jag upptäckt någon ny genre eller fastnat för ett nytt band? Har jag haft en jobbig period och fått kämpa mycket? Behöver jag peppas, tröstas eller bara lyssna i allsköns ro?

Själv tillhör jag den sortens människor som kan bli totalt uppslukad av ett band och glömma världen runtomkring mig, inklusive sambo, mat och hövligt beteende. Ibland får det fascinerande effekter. Children Of Bodoms Hatebreeder (1999) är Soilworks motsats. Den stod länge och samlade damm - jag skänkte till och med bort den - och först några år senare ramlade jag över bandet igen och hittade något nytt. Energisk, pubertaltrotsig ilska. Lika mycket skåpmat för vissa, som smakexplosion för mig. Samma band, olika tidpunkter och två helt olika livssituationer för mig.

Det duger inte att beskriva ett favoritband i tron att det som pågår i ens eget liv, inte har någon betydelse för uppfattningen. Ju yngre du är, ju färre erfarenheter och intryck du bär med dig, desto enklare är det att bli överraskad. Vanans makt är större än vi vill tro och det ligger i vår natur att sky nyheter. På sätt och vis påminner det om förhållandet till en partner. Allt det vi älskar och känner oss trygga med ska finnas där, samtidigt som vi vill lyftas upp ur det invanda och bli överraskade. När nyhetens behag har lagt sig är det lätt att bli rastlös och ta de älskliga, tilltalande dragen för givna.

Många tycker säkert att jämförelsen haltar. Man måste ju skilja på ett förhållande och ett band, för böveln! Inte alls, säger den här autisten. Alla som någon gång har knockats av första mötet med en skiva och känt sig som ett förstklassigt fån inför en ny förälskelse, vet vad jag menar. Allt med personen/skivan är nytt, fantastiskt och spännande. Ens överseende med kantigheter och skavanker finner inga gränser och den som säger ett ont ord om ens nyfunna lycka är i bästa fall tillfälligt sinnesförvirrad, i sämsta fall en fullkomlig idiot som förtjänar dekapitering. Helst flera stycken, eftersom nyktert tänkande inte är den nyfrälstes främsta gren och allt är möjligt i fantasins värld.

Som alla andra relationer, förändras den man har till musik. Smekmånaden tar slut, vissa skivor samlar damm i sina fodral och när jag ögnar igenom samlingen händer det att jag studsar till. Den har jag inte hört på länge. När hörde jag den där sist? Hur fan tänkte jag vid det köpet? Vintersorgs femte album, Visions From The Spiral Generator (2002),  hör till den sistnämnda kategorin. Jag måtte ha känt mig generös efter min slutliga kapitulation för bandet, för annars skulle jag aldrig ha införskaffat denna orgie i flumfysik:

A Metaphysical Drama (2002)



Att ett band inte har producerat något nytt material på fem år - eller har gått i graven - betyder inte att de slutar förnya lyssnaren. Ett sådant förhållande tar inte slut så länge bandet har något att säga och lyssnaren tar sig tid att stanna upp. Min sambo och jag har levt ihop i snart tio år. Vi är samma personer som när vi träffades, men ändå inte. Hemtama, men upptäcker ändå nya sidor hos varandra, beroende på hur vår livssituation ser ut. För mig är det samma sak med ett band man älskar.

Av den anledningen vänder jag mig mot att anklaga hårdrocken för bristande förnyelse, oavsett hur många gubbar som är i behov av höftledsoperationer och självrannsakan. Att bli förälskad vid första riffet är nämligen ingen konst. Det är vad som finns kvar när man har vant sig, som är de verkliga skatterna. Har jag riktigt stor tur kanske till och med Soilwork glimrar till en vacker dag. Fast sanningen att säga är det inget jag räknar med.