Från nyförälskelse till förnyelse - och allt gnäll däremellan

Hårdrockssläktet är något jag både älskar och suckar djupt åt. Tjurigt och konservativt som småländska bönder, från lågstadieungar till gubbkärringar som gärna vill att genren ska kännas ny och fräsch. Utan att förändras för mycket, förstås. Det får vara någon måtta på äventyrligheterna. Tangentknattret från förnärmade hårdrockare när band inte både lyckas låta nytt och hemtrevligt samtidigt, är vår jeremiad över det faktum att nyhetens behag blir allt kortare. Vi lever i en tid som inte längre vill vänta och det påverkas vi alla av. Fler intryck, mindre tid för att ta in dem på djupet.

I grunden är jag ointresserad av att glorifiera tidsepoker. Det är tiden i sig, den jag kan ta mig för att njuta av musik helhjärtat, som är värdefull. Jag har oräkneliga timmar bakom mig av återupptäckta skivor jag trodde att jag hade lyssnat in. Riff, texter och röster som plötsligt får mig att stanna upp på nytt, trots att jag har hört dem otaliga gånger.

Likaså det omvända. Soilwork snappade jag upp av en slump och fastnade på fläcken. Det var verkligen helt nytt och tilltalade mig väldigt mycket. Några månader senare var Natural Born Chaos (2002) en skiva i mängden, jag köpte Stabbing The Drama (2005) och upptäckte att jag var mätt. Det var inte mitt mörker längre. Varken nytt eller hemtamt, bara grått och deprimerande. 

Stabbing The Drama (2005)

Men vill vi verkligen att det ska kännas nytt, eller saknar vi bara känslan av att bli överväldigade? Är det rimligt att räkna med det, om hårdrocken är om inte hela, så åtminstone en mycket viktig del av ens liv?

Förnyelsen sker lika mycket inom varje lyssnare, som i ett band. Vad har hänt i mitt liv mellan förra och nya skivan? Har jag upptäckt någon ny genre eller fastnat för ett nytt band? Har jag haft en jobbig period och fått kämpa mycket? Behöver jag peppas, tröstas eller bara lyssna i allsköns ro?

Själv tillhör jag den sortens människor som kan bli totalt uppslukad av ett band och glömma världen runtomkring mig, inklusive sambo, mat och hövligt beteende. Ibland får det fascinerande effekter. Children Of Bodoms Hatebreeder (1999) är Soilworks motsats. Den stod länge och samlade damm - jag skänkte till och med bort den - och först några år senare ramlade jag över bandet igen och hittade något nytt. Energisk, pubertaltrotsig ilska. Lika mycket skåpmat för vissa, som smakexplosion för mig. Samma band, olika tidpunkter och två helt olika livssituationer för mig.

Det duger inte att beskriva ett favoritband i tron att det som pågår i ens eget liv, inte har någon betydelse för uppfattningen. Ju yngre du är, ju färre erfarenheter och intryck du bär med dig, desto enklare är det att bli överraskad. Vanans makt är större än vi vill tro och det ligger i vår natur att sky nyheter. På sätt och vis påminner det om förhållandet till en partner. Allt det vi älskar och känner oss trygga med ska finnas där, samtidigt som vi vill lyftas upp ur det invanda och bli överraskade. När nyhetens behag har lagt sig är det lätt att bli rastlös och ta de älskliga, tilltalande dragen för givna.

Många tycker säkert att jämförelsen haltar. Man måste ju skilja på ett förhållande och ett band, för böveln! Inte alls, säger den här autisten. Alla som någon gång har knockats av första mötet med en skiva och känt sig som ett förstklassigt fån inför en ny förälskelse, vet vad jag menar. Allt med personen/skivan är nytt, fantastiskt och spännande. Ens överseende med kantigheter och skavanker finner inga gränser och den som säger ett ont ord om ens nyfunna lycka är i bästa fall tillfälligt sinnesförvirrad, i sämsta fall en fullkomlig idiot som förtjänar dekapitering. Helst flera stycken, eftersom nyktert tänkande inte är den nyfrälstes främsta gren och allt är möjligt i fantasins värld.

Som alla andra relationer, förändras den man har till musik. Smekmånaden tar slut, vissa skivor samlar damm i sina fodral och när jag ögnar igenom samlingen händer det att jag studsar till. Den har jag inte hört på länge. När hörde jag den där sist? Hur fan tänkte jag vid det köpet? Vintersorgs femte album, Visions From The Spiral Generator (2002),  hör till den sistnämnda kategorin. Jag måtte ha känt mig generös efter min slutliga kapitulation för bandet, för annars skulle jag aldrig ha införskaffat denna orgie i flumfysik:

A Metaphysical Drama (2002)

Att ett band inte har producerat något nytt material på fem år - eller har gått i graven - betyder inte att de slutar förnya lyssnaren. Ett sådant förhållande tar inte slut så länge bandet har något att säga och lyssnaren tar sig tid att stanna upp. Min sambo och jag har levt ihop i snart tio år. Vi är samma personer som när vi träffades, men ändå inte. Hemtama, men upptäcker ändå nya sidor hos varandra, beroende på hur vår livssituation ser ut. För mig är det samma sak med ett band man älskar.

Av den anledningen vänder jag mig mot att anklaga hårdrocken för bristande förnyelse, oavsett hur många gubbar som är i behov av höftledsoperationer och självrannsakan. Att bli förälskad vid första riffet är nämligen ingen konst. Det är vad som finns kvar när man har vant sig, som är de verkliga skatterna. Har jag riktigt stor tur kanske till och med Soilwork glimrar till en vacker dag. Fast sanningen att säga är det inget jag räknar med.

Allt börjar på flickrummet

Jag lyssnar inte enbart på hårdrock och metal, vilket de flesta som känner mig vet om vid det här laget. Gregorianskt, keltiskt, barock- och folkmusik återfinns också i min samling. Jag älskar Hildegard von Bingen och Mozart. Föll pladask för Malukah, Peter Hollens och Lindsey Stirling. Ennio Morricone och Emma Härdelin ger mig rysningar av helt olika slag. Tre av dessa är män, fyra kvinnor. Ingen av dem återfinns inom metal och hårdrock.

Med jämna mellanrum påpekas bristen på jämställdhet i musikbranschen, inte minst inom hårdrock och metal. På scenen, bakom mixerborden och i publiken. Att problemet tas upp och angrips är utmärkt. Den som påstår att jag som kvinna borde hålla mig till att lyssna på annat kan räkna med att smulas sönder under mina 38:or till skateskor inom loppet av en minut. Hårdrocken är min, var vänlig dra åt helvete.

Så långt hänger de allra flesta människor med någon form av intelligens över en amöbas nivå med. Musik som främst spelas av män och lyssnas på av män, är inte samma sak som att ett par kvinnliga öron inte kan njuta av den.

Sedan blir det knepigt. Nu har jag fullt ut kunnat lämna många av de hinder som fanns kvar sedan tonåren, den tid då jag ofta fick höra att jag helt enkelt inte hade rätt att kalla mig hårdrockare, att jag inte var välkommen att beblanda mig med de som lyssnade på och spelade det jag gillade. För jag var ju tjej. Idag kan mitt 31-åriga jag sörja över de hinder som sattes upp, över att det inte fanns någon plats för mig att dela mitt intresse för metal och mitt gitarrplinkande med andra. När min musiksmak väl accepterades och inte betraktades som särskilt konstig längre, var jag redan så socialt hämmad att jag fick ångest av att spela inför andra.

Sist jag tog upp en gura, för något år sedan, kom ångesten tillbaka. Tjejen som flådde fingrarna för att bli lika bra som John Norum skakade beklagande på huvudet åt sitt sjutton år äldre jag och undrade vad som hade hänt. Konventioner och hormoner, vad var som hade hänt.

Här brukar alla möjliga välmenande människor komma med förklaringar på varför jag aldrig vågade köra på, och de flesta landar i att kvinnor blir diskriminerade i musiken och att jag hade behövt fler kvinnliga förebilder.

En sanning med modifikation, säger jag, för det är inte i studion som ett band blir till, utan på tonårsrummen, i musikskolorna och de muggiga replokalerna på skolor, fritidsgårdar och i garage. När kompisen kommer sättande med en skiva - eller numera en länk - och säger att det här måste du fan höra, för det är helt jävla otroligt! När du plötsligt får höra något som får dig att undra om du någonsin kommer att behöva lyssna på en enda av dina andra skivor - eller vad du nu har - igen. När du tänker att sådär vill jag också spela. Just så som han gör!

Det är den där sista lilla detaljen som börjar ställa till det för många tjejer. Att det är just en man som spelar. Naturligtvis funkar det omvänt också, när män ska in på områden som domineras av kvinnor. De allra flesta människor söker helt enkelt efter förebilder som liknar dem själva, för saken är den att människan är en varelse som föredrar trygghet. Könet är en sådan detalj som ofta får stor, många gånger alldeles för stor betydelse för vad man ser som tryggt och eftersträvansvärt. Jag undrar ibland hur många tonårstjejer som aldrig hittar hårdrocken eftersom den sociala koden säger dem att ju fler män som utövar något, desto mindre plats finns det för dem.

Själv har jag väldigt få kvinnliga förebilder inom hårdrock. Sångerskor är ett lysande undantag, med giganter som bland andra Joan Jett, Tarja Turunen och Angela Gossow - tillika inom tre helt olika stilar. Först under det senaste året har jag upptäckt Vixen (fick tipset av en man), vars nu hädangångna gitarrist Jan Kuehnemund borde ha prytt min flickrumsvägg sida vid sida med John Norum, men ni kan ju själva räkna ut hur pass känt ett amerikanskt, kvinnligt glam metal-band var i svenska småhålor 1996.

Så ja, det finns kvinnliga musiker och band som inte har fått den status de har förtjänat, och det är inget annat än skamligt. Men - och det är ett stort men - ingenting hindrar dig från att presentera dem för dina döttrar, syskondöttrar, småsystrar och lillkusiner. Själv önskar jag inget hellre än att min nu fyraåriga systerdotter så småningom ska börja undra vad det står på mosters tröjor, vad det är för farbröder som hänger på mosters och morbrors väggar och hur det kommer sig att man inte får slita ut mosters konstiga plastsaker ur trästället hur som helst.

Frågar hon sedan varför det finns många fler farbröder än tanter som spelar, så säger jag som jag tror att det är: många tjejer får inte höra att det är okej och till och med bra, att verkligen satsa på något om det saknas kvinnliga förebilder. Jag kommer att säga att vissa vanor och ovanor tar tid att förändra, att det hör till hårdrockens väsen att vara bråkig, störande och obekväm. Känner jag henne rätt så skulle hon inte komma springande till vare sig sina föräldrar eller sin moster om någon sade åt henne att göra något annat än spela metal. Hon skulle helt illmarigt göra samma sak på ett annorlunda sätt för att visa puckot att hon inte låter sig hindras.

Allt börjar på flickrummet, vare sig du vill skriva om hårdrock eller spela det. Någon måste säga att du kan och får göra något som sticker ut. Att det inte bara är godkänt, utan helt nödvändigt att inte stirra sig blind på vilket kön dina förebilder har. Någon måste också göra klart för dig att ingen blir legend utan övning. Att det ligger timmar, dagar och år av slit bakom den sanna virtuosens framgångar.

Om din omgivning istället tycker att du borde ägna din tid åt att passa in, socialisera och vara en duktig flicka inom sådant som andra förstår sig på, som ex. lagidrott, dans och höga betyg, så blir det svårt. Det är skönt att bli bekräftad, särskilt i tonåren när man är som mest sårbar och söker efter sin identitet, och jag har själv ofta valt att göra saker som krävt mindre av mig för att få beröm och stöd. Självklart vill jag slippa den där ångesten jag får när jag närmar mig något som jag inbillar mig kommer att leda till hånfulla pekfingrar och misslyckanden.

Min inre nittonåring har skammen i färskt minne, men min trettioettåring finns alltid där för att stötta, knuffa på och även hålla igen när det behövs. Och jag är ledsen, men varken min trettonåring eller nittonåring hade blivit det minsta imponerade av Heavy Tiger eller Thundermother. Varför? Jo, av det enkla faktum att inget av dessa två helkvinnliga konstellationer spelar den sortens musik som jag har fastnat för, vare sig nu eller för femton år sedan. Jag dissar också ett antal helmanliga band, med den skillnaden att de jag klassar som olyssningsbara är många, många fler.

Vägen till fler kvinnor på metalscenen börjar, precis som männens, i tonårsrummet. Uppmuntra era döttrar, systrar och bror- och systerdöttrar att lyssna och spela, testa sig fram och inte se det som något konstigt att hellre lägga tid på rockmusik än socialisering och idrott. Jag tror nämligen inte att det kryllar av vuxna, kvinnliga upplagor av Ronnie James Dio, Tony Iommi eller Cliff Burton som mystiskt hålls tillbaka. Jag tror bara att de fick veta att när mensen kommer och brösten börjar växa, så är det viktigare att passa in än att passa på.

Mellanspel V - och en liten efterlysning

Mellanspelen här på bloggen är i grund och botten en kompromiss. Att dagligen posta långa inlägg skulle i slutändan göra både mig och mina följare (vad underbart sekteristiskt det där lät!) utmattade, så dessa små pauser från mitt orerande är resultatet av en insikt som min bättre hälft framförde och jag böjde mig för.

Jag kommer att ta en paus från bloggandet mellan 17/6 och 8/7 för att ägna mig åt ett par veckors privatgnäll bakom fördragna gardiner, och därför vill jag nu passa på att göra en värmländsk efterlysning:

Jag söker värmländska band inom alla hårdrocksgenrer (påminner det om Takida så är det inte metal... bara som en liten upplysning) som inte har slagit igenom. Ambitionsnivå, ålder, eget material eller covers - så länge det är metal är jag intresserad att skriva om det här.

Om du har ett metalprojekt av något slag - det måste inte vara ett band - eller känner någon/några som har det, så hör gärna av er till mig på gollumscave@outlook.com så skriver jag något om det här.

Slutligen: här är en försmak av vad som kommer imorgon, och nej, det är inte Metallica, ingen Cliff Burtonmemorial och ingen sågning av stackars Jason Newstedt.