Allt börjar på flickrummet

Jag lyssnar inte enbart på hårdrock och metal, vilket de flesta som känner mig vet om vid det här laget. Gregorianskt, keltiskt, barock- och folkmusik återfinns också i min samling. Jag älskar Hildegard von Bingen och Mozart. Föll pladask för Malukah, Peter Hollens och Lindsey Stirling. Ennio Morricone och Emma Härdelin ger mig rysningar av helt olika slag. Tre av dessa är män, fyra kvinnor. Ingen av dem återfinns inom metal och hårdrock.

Med jämna mellanrum påpekas bristen på jämställdhet i musikbranschen, inte minst inom hårdrock och metal. På scenen, bakom mixerborden och i publiken. Att problemet tas upp och angrips är utmärkt. Den som påstår att jag som kvinna borde hålla mig till att lyssna på annat kan räkna med att smulas sönder under mina 38:or till skateskor inom loppet av en minut. Hårdrocken är min, var vänlig dra åt helvete.

Så långt hänger de allra flesta människor med någon form av intelligens över en amöbas nivå med. Musik som främst spelas av män och lyssnas på av män, är inte samma sak som att ett par kvinnliga öron inte kan njuta av den.

Sedan blir det knepigt. Nu har jag fullt ut kunnat lämna många av de hinder som fanns kvar sedan tonåren, den tid då jag ofta fick höra att jag helt enkelt inte hade rätt att kalla mig hårdrockare, att jag inte var välkommen att beblanda mig med de som lyssnade på och spelade det jag gillade. För jag var ju tjej. Idag kan mitt 31-åriga jag sörja över de hinder som sattes upp, över att det inte fanns någon plats för mig att dela mitt intresse för metal och mitt gitarrplinkande med andra. När min musiksmak väl accepterades och inte betraktades som särskilt konstig längre, var jag redan så socialt hämmad att jag fick ångest av att spela inför andra.

Sist jag tog upp en gura, för något år sedan, kom ångesten tillbaka. Tjejen som flådde fingrarna för att bli lika bra som John Norum skakade beklagande på huvudet åt sitt sjutton år äldre jag och undrade vad som hade hänt. Konventioner och hormoner, vad var som hade hänt.

Här brukar alla möjliga välmenande människor komma med förklaringar på varför jag aldrig vågade köra på, och de flesta landar i att kvinnor blir diskriminerade i musiken och att jag hade behövt fler kvinnliga förebilder.

En sanning med modifikation, säger jag, för det är inte i studion som ett band blir till, utan på tonårsrummen, i musikskolorna och de muggiga replokalerna på skolor, fritidsgårdar och i garage. När kompisen kommer sättande med en skiva - eller numera en länk - och säger att det här måste du fan höra, för det är helt jävla otroligt! När du plötsligt får höra något som får dig att undra om du någonsin kommer att behöva lyssna på en enda av dina andra skivor - eller vad du nu har - igen. När du tänker att sådär vill jag också spela. Just så som han gör!

Det är den där sista lilla detaljen som börjar ställa till det för många tjejer. Att det är just en man som spelar. Naturligtvis funkar det omvänt också, när män ska in på områden som domineras av kvinnor. De allra flesta människor söker helt enkelt efter förebilder som liknar dem själva, för saken är den att människan är en varelse som föredrar trygghet. Könet är en sådan detalj som ofta får stor, många gånger alldeles för stor betydelse för vad man ser som tryggt och eftersträvansvärt. Jag undrar ibland hur många tonårstjejer som aldrig hittar hårdrocken eftersom den sociala koden säger dem att ju fler män som utövar något, desto mindre plats finns det för dem.

Själv har jag väldigt få kvinnliga förebilder inom hårdrock. Sångerskor är ett lysande undantag, med giganter som bland andra Joan Jett, Tarja Turunen och Angela Gossow - tillika inom tre helt olika stilar. Först under det senaste året har jag upptäckt Vixen (fick tipset av en man), vars nu hädangångna gitarrist Jan Kuehnemund borde ha prytt min flickrumsvägg sida vid sida med John Norum, men ni kan ju själva räkna ut hur pass känt ett amerikanskt, kvinnligt glam metal-band var i svenska småhålor 1996.

Så ja, det finns kvinnliga musiker och band som inte har fått den status de har förtjänat, och det är inget annat än skamligt. Men - och det är ett stort men - ingenting hindrar dig från att presentera dem för dina döttrar, syskondöttrar, småsystrar och lillkusiner. Själv önskar jag inget hellre än att min nu fyraåriga systerdotter så småningom ska börja undra vad det står på mosters tröjor, vad det är för farbröder som hänger på mosters och morbrors väggar och hur det kommer sig att man inte får slita ut mosters konstiga plastsaker ur trästället hur som helst.

Frågar hon sedan varför det finns många fler farbröder än tanter som spelar, så säger jag som jag tror att det är: många tjejer får inte höra att det är okej och till och med bra, att verkligen satsa på något om det saknas kvinnliga förebilder. Jag kommer att säga att vissa vanor och ovanor tar tid att förändra, att det hör till hårdrockens väsen att vara bråkig, störande och obekväm. Känner jag henne rätt så skulle hon inte komma springande till vare sig sina föräldrar eller sin moster om någon sade åt henne att göra något annat än spela metal. Hon skulle helt illmarigt göra samma sak på ett annorlunda sätt för att visa puckot att hon inte låter sig hindras.

Allt börjar på flickrummet, vare sig du vill skriva om hårdrock eller spela det. Någon måste säga att du kan och får göra något som sticker ut. Att det inte bara är godkänt, utan helt nödvändigt att inte stirra sig blind på vilket kön dina förebilder har. Någon måste också göra klart för dig att ingen blir legend utan övning. Att det ligger timmar, dagar och år av slit bakom den sanna virtuosens framgångar.

Om din omgivning istället tycker att du borde ägna din tid åt att passa in, socialisera och vara en duktig flicka inom sådant som andra förstår sig på, som ex. lagidrott, dans och höga betyg, så blir det svårt. Det är skönt att bli bekräftad, särskilt i tonåren när man är som mest sårbar och söker efter sin identitet, och jag har själv ofta valt att göra saker som krävt mindre av mig för att få beröm och stöd. Självklart vill jag slippa den där ångesten jag får när jag närmar mig något som jag inbillar mig kommer att leda till hånfulla pekfingrar och misslyckanden.

Min inre nittonåring har skammen i färskt minne, men min trettioettåring finns alltid där för att stötta, knuffa på och även hålla igen när det behövs. Och jag är ledsen, men varken min trettonåring eller nittonåring hade blivit det minsta imponerade av Heavy Tiger eller Thundermother. Varför? Jo, av det enkla faktum att inget av dessa två helkvinnliga konstellationer spelar den sortens musik som jag har fastnat för, vare sig nu eller för femton år sedan. Jag dissar också ett antal helmanliga band, med den skillnaden att de jag klassar som olyssningsbara är många, många fler.

Vägen till fler kvinnor på metalscenen börjar, precis som männens, i tonårsrummet. Uppmuntra era döttrar, systrar och bror- och systerdöttrar att lyssna och spela, testa sig fram och inte se det som något konstigt att hellre lägga tid på rockmusik än socialisering och idrott. Jag tror nämligen inte att det kryllar av vuxna, kvinnliga upplagor av Ronnie James Dio, Tony Iommi eller Cliff Burton som mystiskt hålls tillbaka. Jag tror bara att de fick veta att när mensen kommer och brösten börjar växa, så är det viktigare att passa in än att passa på.

Turunen, Jansen och den tröttsamma sexismen

Jag ska vara pedagogisk och vänlig nu: ni som redan har fattat allt det som jag skriver om i det här inlägget, kan helt sonika luta er tillbaka och tänka att "jamen, det här visste vi ju redan", och sedan göra något annat, ex. tipsa någon bekant som har otur när hen tänker. Ni övriga som inte har haft en tanke på det här och kanske till och med tycker att det är ett totalt onödigt ämne, har däremot all anledning att börja föra anteckningar.

Det finns tillfällen då en persons utseende är relevant. Skönhetstävlingar, vittnesmål i domstol (dock EJ våldtäktsoffers utseende!) och så förstås reklam och modellande av olika slag. I dessa sammanhang, vad man än tycker om dem, så finns det orsak att ta upp hur en person ser ut.

I kompiskretsar kan man ofta gå ett steg längre och sinsemellan diskutera, kommentera och påpeka utseenden och stilar hos endera könet. Jag skulle aldrig förneka att jag finner flera av hårdrocksvärldens personligheter attraktiva, män som kvinnor, och jag tycker heller inte att det behöver vara ett problem att tala om det. Att prata attraktion är inte fel, men däremot finns det tillfällen då det är helt ovidkommande och rätt ofta har en grund i dum, oreflekterad och "självklar" sexism. Jag pratar om att jämföra utseendena hos Nightwishs ex-sångerska, Tarja Turunen, och nuvarande sångerska, Floor Jansen.

Snälla.
Bara.
Sluta.

Vi snackar två otroligt begåvade scenpersonligheter med vitt skilda sångstilar och vill man prompt jämföra dem i metalsammanhang, så är det sången och utstrålningen som är relevant, inte vem man tycker är snyggast. Ni som tycker att jag gnäller, betänk följande:

Ansågs Jason Newsteds utseende vara en viktig faktor till varför han aldrig kunde bli fullt accepterad som Cliff Burtons efterträdare? Var möjligen Robert Trujillos långa flätor och vältrimmade polisonger avgörande för att han fick jobbet? Vad skulle ni tycka om det första någon sade i en diskussion om deras kvaliteter handlade om deras utseenden?

Jo, att det är jävligt förminskande, misstänker jag. Onödigt, dumt och irrelevant, för vad exakt har Newsteds och Trujillos utseenden för inverkan på deras basspel? Noll och ingen, och det gäller Turunens och Jansens sångstilar också.

Ni vet, det finns fler än heterosexuella män som lyssnar på metal. Rätt många, faktiskt, så vad sägs om att vi börjar med att bedöma alla manliga scenpersonligheters utseenden INNAN vi pratar deras musikaliska kvaliteter.

Inte det? Så bra, för då kanske vi kan sluta göra det med de kvinnliga också och fokusera på musiken istället.

Trenne sångfåglar stod på en scen

Så var det dags... Historien om det stackars fodralet har jag redan dragit, och det är någonting med Nightwish som gör att jag blir matt av att tänka på dem. Det sjuka sättet de sparkade Tarja Turunen på, det underliga valet av Anette Olzon som ersättare... Jag har Imaginaerum (2011) och tyckte väl att det var godkänt, men inte mycket mer, och jag tyckte synd om Olzon som blev jämförd med Turunen hela tiden, trots att bandet rätt tydligt deklarerade att de inte var ute efter en ny operasångerska.

Att jämföra Olzon med Turunen är inte på långa vägar lika knivigt som att jämföra Newstedt med Burton (Metallica, om nu någon, trots världskändisskap och tidigare inlägg här lyckats med den förbluffande konsten att missa dessa herrar), inte minst för att i Nightwishs fall så handlade det om det medvetna valet att sparka en medlem och ersätta henne med en annan, vilket i alla avseenden är något helt annat än ett oväntat, tragiskt dödsfall. Situationerna är så monumentalt olika, även om såväl Burton som Turunen båda satte en högst unik stämpel på sina respektive band, och därmed gjorde dem förbannat kniviga att ersätta.

Tarja Turunen, som jag först bemötte med skepsis under vårt första möte eftersom jag aldrig hört kvinnosång i metal förut, frontade Nightwish i cirkus nio års tid med sin kraftfulla och mycket behagliga operasopran, och var den första kvinna som jag upptäckte ordentligt inom heavy metal. Hon tillhör, enligt min mening, en av de absolut bästa scenpersonligheterna inom sitt område, med en nästan obruten kontakt med publiken under hela framförandet. I sig lite farligt om man är i ett band med fyra andra, för med en så pass stark utstrålning är det lätt hänt att: a) ens person blir ensam synonym med ett helt band, och: b) resten av bandet förlitar sig alltför mycket på att en enda person ska bära upp scenen och står handfallna om de tvingas ta för sig mer.

Om nu Turunens utstrålning lät de övriga ha en mer avslappnad inställning till kommunikationen med publiken, så bör åren med Anette Olzon ha lärt dem att ta för sig, iallafall. Nästan lika illa som jag tycker om ett avskedande via brev, tycker jag om idén att låta en uppenbart klassiskt oskolad sångerska ta över en plats hon är för liten för att fylla. Att det skar sig med Turunen är en sak, vi har sett alldeles för många bandsplittringar och excentriska personligheter genom åren för att bli chockskadade varje gång något barkar åt Häcklefjäll. Vad som är mer obegripligt är hur de fyra gossarna tänkte när de slog sig ihop med en i världssammanhang fullkomligt grön sångerska och trodde att hon skulle kunna fylla Turunens plats. Det var inte schysst mot Olzon, som trots tappra försök slaktade mästerverk på löpande band.

Något bättre var det kanske när Olzon fick sjunga sådant Turunen inte redan satt sin prägel på, men jag kan inte ens med bästa välvilja säga att jag tycker hon bär upp det live - alldeles oavsett om man hört Turunen förut eller inte!

Någonstans här hade jag tröttnat på gruppens små experiment, så när jag så fick höra att det var dags för ännu ett medlemsbyte kändes det mest patetiskt. Imaginaerium (2011) låg bortglömd i skivtraven redan efter någon vecka och jag intresserade mig måttligt för vem som skulle ersätta Anette. Nu visade ju sig nytillskottet Floor Jansen vara både två och tre strån vassare än sin företrädare, och kan lyckligtvis bära upp både nya och gamla sånger med bravur. Den dåliga ljudkvaliteten kan jag olyckligtvis inte göra mycket åt, men man hör åtminstone att Holopainen & Co lärt sig ett och annat om vådan av sångerskor som har helt fel röst för det som ska framföras. 

Floor är ingen operasångerska och heller ingen rocksångerska, utan metalsångerska, punkt slut. Hennes elva år som vokalissa i nederländska symfonimetalbandet After Forever gör henne givetvis till en mer stabil ersättare än Anette Olzon med tanke på vilket slags band Nightwish är, men att basha en sångare eller musiker för att hen inte klarar varenda genre/stil felfritt är ju en företeelse som borde innebära en automatisk dumstrut. Den före detta Nightwishvokalissan sjunger många gånger alldeles utmärkt, vilket hennes åtta år i svenska Alyson Avenue bevisar:

Att Turunen skulle ha några problem med att stå på egna ben var det nog ingen som trodde på allvar. På många sätt verkar Nightwish redan från början ha bäddat för problem med sammanhållning i och med att Turunen faktiskt inte repade tillsammans med de övriga i bandet, ett upplägg som man tydligen var nöjd med från samtliga håll under lång tid. Nu fick de, trist nog, erfara att den sortens upplägg inte fungerade i längden. Samtliga inblandade i den här soppan verkar trots allt förmögna att ta vara på sig själva, och även om jag inte ens överväger att införskaffa Turunens soloalster, så har hon visat att hon sannerligen inte behövde sätta sig och bläddra bland platsannonser när karriären med Nightwish tog slut.