lördag 15 juni 2013

Trenne sångfåglar stod på en scen

Så var det dags... Historien om det stackars fodralet har jag redan dragit, och det är någonting med Nightwish som gör att jag blir matt av att tänka på dem. Det sjuka sättet de sparkade Tarja Turunen på, det underliga valet av Anette Olzon som ersättare... Jag har Imaginaerum (2011) och tyckte väl att det var godkänt, men inte mycket mer, och jag tyckte synd om Olzon som blev jämförd med Turunen hela tiden, trots att bandet rätt tydligt deklarerade att de inte var ute efter en ny operasångerska.

Att jämföra Olzon med Turunen är inte på långa vägar lika knivigt som att jämföra Newstedt med Burton (Metallica, om nu någon, trots världskändisskap och tidigare inlägg här lyckats med den förbluffande konsten att missa dessa herrar), inte minst för att i Nightwishs fall så handlade det om det medvetna valet att sparka en medlem och ersätta henne med en annan, vilket i alla avseenden är något helt annat än ett oväntat, tragiskt dödsfall. Situationerna är så monumentalt olika, även om såväl Burton som Turunen båda satte en högst unik stämpel på sina respektive band, och därmed gjorde dem förbannat kniviga att ersätta.

Tarja Turunen, som jag först bemötte med skepsis under vårt första möte eftersom jag aldrig hört kvinnosång i metal förut, frontade Nightwish i cirkus nio års tid med sin kraftfulla och mycket behagliga operasopran, och var den första kvinna som jag upptäckte ordentligt inom heavy metal. Hon tillhör, enligt min mening, en av de absolut bästa scenpersonligheterna inom sitt område, med en nästan obruten kontakt med publiken under hela framförandet. I sig lite farligt om man är i ett band med fyra andra, för med en så pass stark utstrålning är det lätt hänt att: a) ens person blir ensam synonym med ett helt band, och: b) resten av bandet förlitar sig alltför mycket på att en enda person ska bära upp scenen och står handfallna om de tvingas ta för sig mer.



Om nu Turunens utstrålning lät de övriga ha en mer avslappnad inställning till kommunikationen med publiken, så bör åren med Anette Olzon ha lärt dem att ta för sig, iallafall. Nästan lika illa som jag tycker om ett avskedande via brev, tycker jag om idén att låta en uppenbart klassiskt oskolad sångerska ta över en plats hon är för liten för att fylla. Att det skar sig med Turunen är en sak, vi har sett alldeles för många bandsplittringar och excentriska personligheter genom åren för att bli chockskadade varje gång något barkar åt Häcklefjäll. Vad som är mer obegripligt är hur de fyra gossarna tänkte när de slog sig ihop med en i världssammanhang fullkomligt grön sångerska och trodde att hon skulle kunna fylla Turunens plats. Det var inte schysst mot Olzon, som trots tappra försök slaktade mästerverk på löpande band.



Något bättre var det kanske när Olzon fick sjunga sådant Turunen inte redan satt sin prägel på, men jag kan inte ens med bästa välvilja säga att jag tycker hon bär upp det live - alldeles oavsett om man hört Turunen förut eller inte!



Någonstans här hade jag tröttnat på gruppens små experiment, så när jag så fick höra att det var dags för ännu ett medlemsbyte kändes det mest patetiskt. Imaginaerium (2011) låg bortglömd i skivtraven redan efter någon vecka och jag intresserade mig måttligt för vem som skulle ersätta Anette. Nu visade ju sig nytillskottet Floor Jansen vara både två och tre strån vassare än sin företrädare, och kan lyckligtvis bära upp både nya och gamla sånger med bravur. Den dåliga ljudkvaliteten kan jag olyckligtvis inte göra mycket åt, men man hör åtminstone att Holopainen & Co lärt sig ett och annat om vådan av sångerskor som har helt fel röst för det som ska framföras. 



Floor är ingen operasångerska och heller ingen rocksångerska, utan metalsångerska, punkt slut. Hennes elva år som vokalissa i nederländska symfonimetalbandet After Forever gör henne givetvis till en mer stabil ersättare än Anette Olzon med tanke på vilket slags band Nightwish är, men att basha en sångare eller musiker för att hen inte klarar varenda genre/stil felfritt är ju en företeelse som borde innebära en automatisk dumstrut. Den före detta Nightwishvokalissan sjunger många gånger alldeles utmärkt, vilket hennes åtta år i svenska Alyson Avenue bevisar:



Att Turunen skulle ha några problem med att stå på egna ben var det nog ingen som trodde på allvar. På många sätt verkar Nightwish redan från början ha bäddat för problem med sammanhållning i och med att Turunen faktiskt inte repade tillsammans med de övriga i bandet, ett upplägg som man tydligen var nöjd med från samtliga håll under lång tid. Nu fick de, trist nog, erfara att den sortens upplägg inte fungerade i längden. Samtliga inblandade i den här soppan verkar trots allt förmögna att ta vara på sig själva, och även om jag inte ens överväger att införskaffa Turunens soloalster, så har hon visat att hon sannerligen inte behövde sätta sig och bläddra bland platsannonser när karriären med Nightwish tog slut.


2 kommentarer:

  1. Briljant text. Jag hoppas att Nightwish lyckas få in Floor i bandet permanent, och om hon har annat för sig, inser att de bör ha en metalsångerska, punkt slut. Nu har Nightwish haft två vokalister som inte kommit från metal-kulturen, och en gång är en ingen gång, två gånger är en tendens.
    Håller trots allt tummarna för jag gillar dem.

    Gollum's cave har förövrigt fått en plats bland de permanenta länkarna på min blogg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Blir otroligt glad och peppad när jag får höra att någon vill följa det jag skriver - det är verkligen en boost! För övrigt håller jag verkligen med dig om Floor. Hon har både rösten och erfarenheten som kan lyfta Nightwish igen.

      Radera