Att lyssna på Your Days Are Numbered
på vägen till jobbet och upptäcka att man knyter näven i Väses
försommaridyll, betyder bara en sak: Children Of Bodom är tillbaka
och får en klappjakt med liemannen i hasorna att kännas som en
ynnest.
I måndags eftermiddag kom så äntligen
Halo Of Blood - som min ondskefulle sambo gömde och påstod inte
hade kommit. Ja, det var en välförtjänt hämnd efter mitt spratt
med Judas Priest, men ändå... Tre genomlyssningar senare står det
klart att den på Relentless... så brutalt bortglömde lienmannen inte
bara har återuppstått, utan tagit igen förlorad tid med råge.
Inledande Waste Of Skin lurar mig de
första sekunderna. Visst, takten är lovande, men när de nästan
lekfulla riffen går över i ett tungt malande blir det tydligt att
det inte är någon picknick vi är ute på. Lienmannen har vaknat
och är på ett uruselt humör efter sin långa träda. Jag luras
flera gånger och har knappt hunnit hämta mig innan blast
beatkonfekten Halo Of Blood drar upp tempot i en hisnande fart, utan
att tappa i tyngd, vilket får mig att sända en tacksamhetens tanke
till gruppens två "taktpinnar" Henkka Blacksmith och Jaska Raatikainen - långtifrån den sista.
Scream For Silence har ett klockrent
intro, som gör ett mycket tvärt kast från det ultrasnabba
titelspåret. Melodin är emellanåt underligt disharmonisk och går
åt alla möjliga håll, liemannen värmer upp för fullt, men tar
inte upp jakten ordentligt förrän Transference. Jag kan nästan se
honom kämpa ute på isen i albumets svagaste spår. Det som drar ner
både fart och betyg på skivans andra singelspår är de irriterande resterna från Relentless... som
stannar upp jakten - inte undra på att han är förbannad.
Men, men... Bodom Blue Moon är en
återkomst med stil. Fortfarande lite yrvaken, trots takten, som om
han känner på sig att han är två år försenad och har en jävla
massa jobb att ta igen. Återigen slås jag av tyngden och de
sammanslingrade gitarr- och keyboardpartierna är en återgång till
godbitarna från Something Wild och Hatebreeder.
Klarvaken, ursinnig och uppvärmd till
max. Your Days Are Numbered har inte ett spår av tvekan. Liemannen
vet precis vart han är på väg, har exakt den balans mellan
snabbhet och tyngd som var så sorgligt saknad på föregångaren.
Det här är skivans maxpunkt.
I Dead Man's Hand On You, kanske det spår jag varit mest nyfiken på, har luften gått
ur en efter jakten över isen. Alexi Laiho låter uttröttad, med
aska i rösten, tills det börjar byggas upp med ett långsamt riff
och hela gruppen segar sig upp ur graven. Lugn, otroligt lugn, men
mycket mörk och tät och för tankarna till en slutkörd suck, en avklingad dödskamp när man inte orkar kämpa längre,
utan accepterar liemannens vakande närvaro.
Men ingen trodde väl att tempot skulle stanna där. En minut och fyrtio sekunder in i
grusmalande Damaged Beyond Repair är liemannen inte bara överlistad, utan överfallen. Laiho reser sig ur askan som en Fågel Fenix och går med sina
bandmedlemmar lös på allt i sin väg.
All Twisted håller uppe tempot och
liemannen är borta. Kvar står istället Laiho, i mina öron
asförbannad på sig själv. Om han lite småspydigt frågade sig
själv om han fått nog i Are You Dead Yet?, så är All Twisted
snarare en rå utskällning som bitvis påminner mig om Next In Line,
men en bra bit tyngre och snabbare.
One Bottle And A Knee Deep får jag
först inget riktigt grepp om, innan jag efter ett par
genomlyssningar ser den personliga självkritiken i All Twisted
breddas och tvärilskan gå över i det där allmänna ursinnet som
jag alltid kopplat samman med Bodom. Den är jävligt stökig, leker
med tempon och framför allt gitarrerna tar ut svängarna rejält. Eftersom den sista låten på
skivan är en cover, så är det den här som sluter cirkeln.
Om jag ska ge albumet någon kritik, så
är det möjligen bristen på entydighet. Halo Of Blood är som en påse stursk Gott & Blandat, där varje spår å ena sidan är något
man bör vänta sig av kvintetten och å andra sidan är en så
himmelsvid skillnad från sin föregångare att man suckar av lycka.
Det är som att ha sörjt en polare som bytt personlighet, bestämma
en träff och ångestladdad bege sig till mötet - för att inse att
polaren är sig själv igen.
Just därför kan jag inte låta bli att
le lite överseende när Alexi fräter hål på smekpopparen Gessles
hit. Covervalet är betydligt bättre än eländet på Relentless... även om Talk Dirty To Me fortfarande är den överlägset bästa de
gjort på coverområdet. Sleeping In My Car håller här för att
den helt enkelt är så ösig.
Halo Of Blood skulle möjligen kunna
anklagas för brist på röd tråd rent stilmässigt, eftersom det
går att höra förgreningar till samtliga album, men det vore att
leta fel för principens skull. Sällan har en finsk vinter smält in så bra i den svenska sommaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar