söndag 16 juni 2013

Fuck Google, ask Thompson!

Skära ner, skala av och sålla ut är tre verktyg som är lika nödvändiga som svårhanterliga för en skribent, i synnerhet om det blir platsbrist redan innan man hunnit få till en skaplig inledning. I mitt jobb kan det självklart vara lite småkrångligt ibland, men fredagen den 24 och torsdagen den 30 maj fick tidigare problem med textslakt att framstå som höjden av smidighet.

Slutsatsen jag drog efter fruktlösa försök att sammanfatta en tre timmar lång intervju med Sweden Rock Magazines Erik Thompson på först två, sedan en och slutligen en halv sida, var att slakten övergått i slamsigt avfall och att vissa ämnen helt enkelt inte överlever den sortens behandling med hedern i behåll. Det är därför denna artikel, som från början skulle ha publicerats i sommarnumret av SKVT, istället finns här.



Från Karlstad till Stockholm
Som prenumerant på SRM händer det självklart att jag då och då tar mig tiden att bläddra igenom gamla nummer för att läsa om guldkornen. Vid ett tillfälle när jag plöjde mer än vad som för den oinvigde kan betraktas som hälsosamt, insåg jag att flertalet favoriter hade en gemensam nämnare: Erik Thompson. Den här människan visade sig vara skyldig till såväl ”Hårdrockens historia” som en hel drös intervjuer med tämligen skruvade frågor och svar som jag läst om flera gånger med stor behållning, utan att vidare notera skribentens namn ifråga…

Det visade sig även att herrn ifråga varit bosatt i Karlstad, och inte nog med det: även i utkanten av vår tidnings utdelningsområde. Så vad gör jag? Jo, jag slänger iväg ett mail med en förfrågan om att få göra en intervju till SKVT, får ett mycket tillmötesgående svar och även en varning. Det tilltänkta intervjuoffret är enligt egen utsago ”ytterst pratsam” av sig, och efter två telefonsamtal på sammanlagt tre timmar råder det knappast några tvivel om den saken. Den 39-årige exilvärmlänningen kan mycket väl vara en av de mest lättpratade personerna jag träffat på, men det är nog inte så konstigt. Erik firar nu i dagarna 100 nummer som skribent på SRM, och har hunnit avverka x antal intervjuer med rockstjärnor av alla slag under sina år på Sveriges – enligt min åsikt – bästa musiktidning. Han är stadigvarande Stockholmsbo sedan 2009, då hans fru fick jobb i huvudstaden och Eriks jobb på alla sätt var lätt att flytta med.

”Jag bodde i Karlstad mellan -73 och -09”, berättar den före detta Kronoparksbon när flytten kommer på tal. ”Det verkade lägligt att flytta av flera orsaker. Dels hade det gamla gänget börjat lösas upp och folk flyttade till andra orter, företrädesvis Göteborg, och när frugan fick jobb som arkivarie i Stockholm och mitt jobb var flyttbart så var det som om någon eller något gav en vink om att det var läge att flytta på sig.”


Ingen patriot
Eriks föräldrar var aldrig särskilt musikintresserade, så det var hos morbröderna han som femåring mötte heavy metal för första gången, genom Meat Loafs Bat Out Of Hell:
”Gitarren lät som en motorcykel och det gjorde ett enormt intryck!”

Några år senare, i tioårsåldern, hörde han Siewert Öholms stora favoriter W.A.S.P, som först såg väldigt läskiga ut i TV-rutan. Skepticismen flög dock all världens väg när Erik hörde gruppens Wanna Be Somebody och ja, sedan dess har han varit stadigt förankrad i hårdrockens ytterst mångfacetterade värld, inte minst genom sitt jobb, som i mer än ett avseende är en smula annorlunda.
”Jag blev fast anställd på SRM 2005, och det var första gången någonsin i Sverige som någon anställdes enbart som skribent för något så pass nischat”, berättar han inte utan stolthet.

Född och uppvuxen i Karlstad är han, men att det i allra högsta grad är skillnad på att vara stolt över ett jobb och att vara stolt över att man fötts/växt upp på en viss plats, står snabbt klart.
”Man kan inte vara stolt över sitt ursprung”, anser Erik, som menar att patriotism alltid innehåller ett obligatoriskt mått av historieförvanskning. ”Varför ska man vara stolt över något man själv inte har haft något med att göra?”

Anledningen till att vi snöar in på ämnet, beror självklart på att föremålet för intervjun har en koppling till SKVT:s utgivningsområde, Kronoparken, men den som tror att Erik för den sakens skull sätter sitt ursprung på en piedestal går alltså på en tvärnit.
”Hela konceptet patriotism går emot mitt sinne för logik. Stolthet för mig är något man kan ha över sina egna bedrifter, men att vara stolt över att vara svensk är ungefär som att vara stolt över att ha stora fötter. Jag har absolut ingenting att göra med den saken! Alla måste komma någonstans ifrån.”

Själv kommer jag ju från småländska höglandet, där det snarast finns fler kalhyggen än lingonröda tuvor, och blotta tanken på att jag skulle ha något särskilt gemensamt med folk inom landsskapsgränserna där på grund av vart vi råkade födas, är bara absurd. Lokalpatriotism går för övrigt ofta hand i hand med den obehagligare form som bland annat SD står för.
”Om det bara var dumt så skulle jag kunnat fördra det lite bättre, men det slutar ju inte där”, fortsätter Erik. ”Visa mig en patriot, så ska jag två sekunder senare visa dig någon kommer förklara att någon annan är hans fiende!”


Trendkänsliga Karlstad
Politik i all ära, men nu var det metal vi skulle prata om. Under Eriks tonårstid i skarven mellan 80- och 90-talet, var metalscenen i Karlstadstrakten tämligen mager och utgjordes i princip uteslutande av death metalband såsom Vomitory och Dawn Of Decay, med bland annat nuvarande Sparzanzabasisten Johan Carlsson.
”Sparzanza själva dök väl upp lite senare, i början av 90-talet, men det var mestadels death metal som gällde här. Inget fel i det, men det var ganska besvärligt om man ville ägna sig åt något annat. Området var i högsta grad trendkänsligt, om man säger så”, menar Erik. Grungen, som annars kan pekas ut som en av orsakerna till det uttunnade metalutbudet, fick av någon anledning inget större fäste i Karlstadstrakten.

För den läsare som inte känner till grunge, kan jag berätta att det är ungefär samma sak som ett heavy metalband som tycker att det är borgerligt att repa. Jag gjorde själv en avstickare mot grungen i mina vilsna tonår och nere i Småland predikades under lång tid Nirvanas och Pearl Jams evangelium, men i Värmland dominerade tydligen death metalscenen.

Att lyssna på andra genrer, eller klassisk hårdrock överhuvudtaget för den delen, stod alltså inte särskilt högt i kurs, men i slutet av 90-talet gick såväl Småland som Värmland mot ljusare tider, tack vare fem göteborgare.
”Det var Hammerfall som gjorde hela genren säljbar igen”, slår Erik fast och passar samtidigt på att ge bandets belackare, som menar att bandet har ”sålt sig”, en rejäl känga: ”Det är en helt obegriplig inställning att ett band skulle bli sämre så fort det blir framgångsrikt. Jag vet hur det gick till när Hammerfall slog igenom och det är jag som har på fötterna här, så den som kommer med några stereotypa trendisåsikter har ingenting att hämta!”


Metalmemorior
Jobbet som hårdrocksskribent har förvisso många sidor man kan avundas, men sammanställandet av minnestexter över hädangångna storheter hör inte till dem, särskilt inte när det gäller någon man själv håller högt i sin skivsamling. I SRM nr 103 skrev Erik om Dark Funerals gitarrist David Parland, som dog efter år av kamp mot sitt beroende av smärtstillande tabletter, och när Uriah Heep-basisten Trevor Bolder besegrades av cancern, 63 år gammal, var det återigen Erik som skrev memorian:
”Det var basisten i mitt favoritband, så det tog ganska hårt”, suckar Erik och konstaterar: ”Det har blivit lite för mycket av den varan nu…”

Det har det, minst sagt. Maj 2013 var en svart månad för hårdrocksvärlden, när leversvikten tog Slayers gitarrist Jeff Hanneman och både legendariske keyboardisten i The Doors, Ray Manzarek, och Trevor Bolder förlorade kampen mot cancern.

Själv kommer jag nog alltid att gräma mig lite över att jag aldrig hann se Manowar live med Scott Columbus bakom trummorna, och det deprimerande ämnet leder oss obönhörligen in på Cliff Burton, som Erik för övrigt skrev om i artikelserien ”Hårdrockens Historia 1986”, publicerad i SRM nr 31, hösten 2005.
”Det var vemodigt att skriva den”, minns skribenten, och beskriver den känsla av overklighet som än idag gör sig påmind vid minnet av bussolyckan, som kostade Metallicas blott 24 år gamle basist livet nere i småländska Dörarp för snart 27 år sedan. ”Jag skulle just fylla tretton när det här inträffade och det var en sådan fruktansvärd chock.”

Själv var jag bara tre år gammal när en av de mest stilbildande basisterna någonsin avled drygt sju mil från mitt barndomshem, så av naturliga skäl har jag inte några egna minnen av händelsen, men Erik ger en hint om hur han själv, och sannolikt en överväldigande majoritet av hårdrocksvärlden, reagerade:
”Det fick bara inte hända! De var mitt uppe i allting och Cliff var ju 24 år, det fick inte ta slut nu! Det är en mardröm som man bara måste vakna upp ur. Jag läste om den där artikeln för ett tag sedan i samband med en research jag gjorde och det finns fortfarande en del av mig som vägrar tro att det där kan ha inträffat.”


Sökmotor och språkfascist
”Döden, döden, döden! Nu har vi pratat om det.” Så uttryckte sig ingen annan än Astrid Lindgren en gång i tiden, när hon och en väninna tröttnat på att knappt kunna lyfta telefonluren utan att få minst ett dödsbesked, och just det citatet fladdrar förbi när samtalet glider över till genrer och trender inom hårdrocken, ett område som Erik uppenbarligen har järnkoll på:
”Det finns ett stående skämt på redaktionen: Fuck Google, ask Thompson!”

Jag har redan före intervjun gjort klart att falsk blygsamhet inte är önskvärt, så min reaktion på jämförelsen med den i stort sett konkurrenslösa sökmotorn är att skämtet skulle passa bra som motiv på en stramaljbonad…

SRM-redaktionen där Erik har huserat sedan 2002, består av åtta fast anställda och omkring 40 frilansande skribenter, fotografer och reportrar. När det gäller det skrivna ordet erkänner han utan omsvep att han är en språkfascist av rang och i egenskap av sådan även korrekturansvarig på SRM, där han övervakar ett 40-tal skribenters alster med hökblick. Att språkhanteringen skulle vara mindre viktig bara för att man skriver mot en viss målgrupp, det må vara hårdrockare eller glesbygdsbor, vägrar han ställa upp på.
”Särskrivningar och andra språkliga styggelser gör mig vansinnig, till exempel den allt mer utbredda ovanan att skriva ’kommer’, när man menar ’kommer att’!” utbrister han med hetta. ”Det är en estetisk vederstygglighet och jag låter inte sådant passera obemärkt när jag korrläser!”

Rent språkligt är SRM en fröjd för ögat, så den som till äventyrs skulle tro att redaktion befolkad av hårdrockare är lika med en låt gå-attityd på språkfronten, tar grundligt miste. Den självutnämnde språkfascisten sammanfattar sin mission mot åsyftningsfel och den obegripliga uppkomsten av särskrivningar såhär:
”Finns det ett rätt sätt och ett fel sätt att göra någonting på, så ska jag se till att det görs på rätt sätt. Språkfascist? Ja, det är alldeles rätt! Jag accepterar definitivt inte några hänvisningar till att ’det är så det är nu för tiden’!”

Språklig noggrannhet går arm i arm med musikalisk sådan, vilket leder oss tillbaka in på grungen ett ögonblick när Erik erinrar sig innehållet i SRM #104:
”Av någon anledning så kommer jag att tänka på när min högt värderade vän och kollega Emil Persson bland annat citerade Airbourne i det numrets artikel: ’På nittiotalet kom någonting som vi tror kallades grunge. Vi kallade det lättja’.”


Från Bodombarn till småbarn
Vi hinner avhandla en hel drös med musiker som Erik har intervjuat under åren, innan det börjar bli dags att tänka på fru och barn för Eriks del, och blodsockernivån för min del. Allt ifrån de minst karismatiska scenpersonligheterna (Dave Mustaine i Megadeth), till de artiga, men intervjuovilliga (Alexi Laiho i Children Of Bodom), och sådana som inte bara vet hur man ska ta journalister, utan även bjuder på sig själva (Manowars Joey DeMaio), manglas igenom med en skrupulös noggrannhet i stil med ett lyckat vittnesmål, innan andra bestyr i form av fruar och barn kallar. 

Förutom ett tack till intervjuoffret, tackar jag tyst högre makter för min diktafon och Erik rundar av:
”Det är bara att du ringer igen om du undrar över något mer.”


Text Julia Gill, SKVT & Gollums Cave
Bild Michael Johansson, SRM

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar