Alltså: det var på en bildlektion i nian som jag mötte HammerFall för första gången. Vi fick nämligen ha på musik på bildlektionerna, och efter att ha plågats i veckor med Fugees horribla Killing Me Softly, som tydligen var en radiohit på den tiden, så kom frälsningen: En klasskompis hade med sig Legacy Of Kings (1998), och jag hade aldrig hört något liknande. När skivor införskaffats, så föll såväl Kiss som Europe i total glömska - för att inte tala om Nirvana - och det var inte utan att jag kände ett styng av dåligt samvete om jag vid något tillfälle noterade mina tidigare kungar i sina ställ ovanför skrivbordet. Det här var mitt första möte med Power Metal och om jag som 11-åring tyckte att min mosters LP-skivor med Black Sabbath lät bleka i jämförelse med Europe, så kändes hela min dåvarande hårdrockssamling direkt sorglig när jag fick höra Heeding The Call.
Är det något jag blir alldeles vansinnig på, så är det när ett band efter åratal av reptimmar äntligen får lite utdelning för sitt slit - och möts med förakt! HammerFall har fått mycket av den varan när Renegade (2000) släpptes och ett antal vidriga, självutnämnda hårdrockspåvar började kasta skit på kvintetten och påstå att de bara spelade för pengarna - eftersom vi alla vet att om det var något yrke som verkligen var lukrativt på 90-talet, så var det "medlem i heavy metalband". Det fanns på listan över mest välbetalda jobb i Sverige och många sökte till det programmet på gymnasiet. Vidare tjänade dessa göteborgare självklart enorma summor pengar och det enda de tänkte på när de gick in i studion var hur de skulle kunna tjäna mer.
Nog för att jag insåg att min musiksmak väckte löje bland jämnåriga på gymnasiet, men jag levde länge i förvissningen om att retsamheterna om HammerFall var på ungefär samma nivå som allt annat folk störde sig på med mig. När Renegade (2000) kom, tyckte jag visserligen att den inte var riktigt lika bra som sina två föregångare, men bra var den och det var med stor förvåning och förskräckelse jag upptäckte att folk inte kunde nöja sig med att inte gilla skivan - nej, de kände tydligen ett uppdämt behov av att såga bandets blotta existens jäms med fotknölarna!
Att vara tjej och lyssna på metal innebar problem, iallafall för mig, och utan ett par genuint musikintresserade hårdrockare som var mer än villiga att introducera tysk power metal för mig, och låna den finska motsvarigheten av mig, så hade det nog varit etter värre. Att jag gillade HammerFall blev snabbt en ursäkt för vissa killar att börja stöna sig, och för härskarna i skolans reprum var man inte vatten värd så länge man inte lyssnade på Metallica. Lyssnade man dessutom på HammerFall så hade man till och med diskvalificerat sig från förmånen att få en ointresserad blick - fast inte slutade jag ha blödande drakar på repeat för det.
Att hormonstinna tonåringar kan ge sig på allt som maskerar deras egen osäkerhet för ett ögonblick är ju inget underligt i sig, men jag fick ta så sjukt mycket skit för min musiksmak på den tiden, först med Europe och sedan HammerFall, att jag nästan började skämmas för att jag lyssnade på dem. Nirvana var fortfarande fullt godkända som husgudar för musikintresserade, men jag var en sucker för gitarrsolon och med Oscar Dronjak, Glenn Ljungström och Stefan Elmgren i stereon tog min Nirvanaperiod slut tämligen omgående.
En liten tanke som dök upp alldeles nyss: kan det ha varit så att hatet mot HammerFall handlade om att grungeeliten kände sig orolig? Med ett band som plötsligt var riktigt duktiga på att spela, istället för att lägga någon obegriplig stolthet i att låta så slafsgrötiga som möjligt, så försvann kanske ursäkterna för att inte vara bra på det man gjorde. Att de dessutom hade mage att inte gå i personlig konkurs och psykiskt förfall för sin konst och - ve och fasa! - tilltala tjejer, ja, det det var väl höjden av sellout.
Själv skrev jag ett fanmail till Oscar Dronjak, som svarade så gulligt man bara kan svara en sextonåring med gitarrdrömmar, tog ut Always Will Be på pappas gitarr och önskade i tysthet alla finniga, hånflinande killar åt helvetet eller värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar