Sambon: "Ja, gör det, för Guds skull!"
Jag: "Inser du att jag ska försöka lyssna på det här utan att vara alltför fördomsfull nu?"
Sambon: "Good luck!"
Jag har tillbringat en tid med Takida i lurarna och ja, jag vet vad ni undrar: hur kan någon frivilligt utsätta sig för denna tortyr - och dessutom sprida det till andra på en lördag, till råga på allt? Jo, det beror på att jag är så metal att jag inte räds ens den mörkaste natt, då jag vet att Manowar alltid går med mig, mina bröder av metall vilka jag förtröstar på. Jag vill härmed varna känsliga lyssnare och även utlysa en 20-årsgräns. Barn och tonåringar är lättpåverkade varelser och bör inte utsättas för slörock ens i målsmans sällskap!
You learn är titeln på första sammandrabbningen, och den låter precis så haschslö och oengagerad som jag trodde. Give Into Me har ett så horribelt intro att jag finner det omöjligt att beskriva stönandet i ord. Vem var det som tänkte att "jamen, det här är skivmaterial" och varför var det ingen som tillrättavisade människan? Jaja... Vi provar Haven Stay också, när den nu ändå ligger på listan som någon förvirrad stackare lagt upp på Youtube.
Åh, en flicka med en speldosa på en vind... så underbart originellt! Svartvit filmning, ett nedgånget hus, pojkrufsiga kalufser och lidande miner. En lagom rockig gosse med tatueringar och nästan axellångt hår i en glasbur, komplett med en försummad fru, en upptagen man i skägg och så lite drunkning på det innan speldosan sådär lite sorgligt står i det slitna fönstret... Jag orkar inte med sådant här skit, och jag vägrar besudla min grotta med det, så jag nöjer mig med att länka eländet här.
Nu behövs en paus innan jag fortsätter, presenterad av det klassiska "samarbetet" mellan Immortal och Benny Hill. Barn och tonåringar kan nu avlägsna händer från öron en stund:
Styrkt av lite humor och självdistans från black metallägret - Immortals inställning till den här parodin är något de mer snarstuckna falangerna inom genren kan lära sig ett och annat av - så går vi nu över till... Nickelback.
Herre, förbarma Dig... Jag hinner bara höra tio sekunder av Rockstar innan jag inser att jag inte ens har lust att skämta om hur intetsägande platt och slött det här är. Bandet påstås ha "en tydlig aggressiv ton". Right... det enda aggressiva här är jag, vid tanken på att det finns människor som faktiskt lyssnar på det här frivilligt utan tillstymmelse till ironi.
Då kommer vi till frågan som vänner av ordning kanske ställer sig: vad fan har sådana här tomtar i en metalblogg att göra, överhuvudtaget? Jo, det kan jag förklara för er: vissa människor tror att det här är metal...
Chockade? Jodå, det blir jag också varje gång en variant på följande dialog utspelar sig:
Förledd stackare: "Jaså, du lyssnar på metal. Vad lyssnar du på då?"
Gollum: "Ja, det är alltifrån svensk black metal till tysk power metal. Manowar är våra husgudar."
Förledd stackare: "Dem känner jag inte till. Jag lyssnar mest på Takida."
Gollum (börjar antingen undervisa vederbörande eller, vilket sker alltsomoftast, undra vart männen i de vita rockarna är när man (slörockarna) så uppenbart behöver dem)
Vi gör det klart en gång för alla, i fetstilta versaler, som jag annars undviker som pesten, men ont ska med ont fördrivas:
Nickelback, Takida och dylikt elände är INTE HEAVY METAL, DET ÄR SLÖROCK!
Och innan någon får för sig att börja mala om enkelspårig musiksmak eller - min personliga favorit - "oförmåga att gilla annat än metal", så är det väl bäst att jag upplyser om att min musiksamling inte bara består av ett antal olika falanger inom heavy metal, utan även folkmusik, punk, gregorianskt och barock. Därför ska jag nu släppa en in en gammal herre på 200+ i grottan som ska städa ut slörocken med Sinfonia Concertante in E flat major KV364: Allegro Maestoso:
Jag mår redan bättre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar